Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

Far from Heaven (2002)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det Far from Heaven. När jag såg Far from Heaven så tyckte jag att den kändes en systerfilm till The Hours fast aningen sämre. De kom ut ungefär samtidigt och båda har en strålande Julianne Moore, vars rollfigurer i bägge filmerna befinner sig i ungefär samma miljöer som Burt Lancaster simmar omkring i i The Swimmer. Min text skrevs i mars 2003.

Julianne Moore visar att hon är en av världens bästa skådisar. Hon gör en otrolig rollinsats som den perfekta 50-talshemmafrun med en man som har ”drabbats av sjukdomen homosexualitet” som man tyckte på den tiden. Själv umgås hon med sin färgade (min kommentar: *host*svarta heter det nog idag*host*) trädgårdsmästare vilket inte ses med blida ögon bland societetsdamerna i ”Pleasantville”. Efter ett tag känner man nästan att man håller på att spricka av de grälla färgerna, illusionen av den perfekta familjen, etc. Åtminstone känner nog vissa av karaktärerna i filmen så. Jag saknade kanske nån form av upplösning, slutord, efter allt som byggts upp, men det kom liksom aldrig. Betyget blir ändå 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suicide Squad (2016)

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Widows (2018)

Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.

I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.

Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.

Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.

Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.

Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.

Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.

Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.

Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#SFF14: The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

sff_logoJag hade hört om och blivit intresserad av konceptet bakom The Disappearance of Eleanor Rigby sen tidigare. Så när jag såg att den fanns med i festivalprogrammet och dessutom att min gode filmspanarvän Henke hade bokat in en visning så var det inte mycket att tveka över.

Fast vänta, den ”film” jag hade hört om var inte den film som skulle visas på festivalen. Huh? Jo, det är nämligen så att regissörens vision var att The Disappearance of Eleanor Rigby skulle vara två filmer med undertitlarna Her respektive Him. I grunden är det ett kärleksdrama där vi får följa paret Eleanor (Jessica Chastain) och Conor (James McAvoy) och hur de av olika anledningar glider isär. I Her berättas historien ur Eleanors perspektiv och i Him skildras det hela ur Conors dito.

De här två filmerna, Him och Her, har visats på en handfull festivaler och även fått begränsad biopremiär i ett fåtal länder. Den film som visades på Stockholm Filmfestival har undertiteln Them och är en ihopklippt version som, inte helt oväntat, The Weinstein Company ligger bakom. Them består alltså av material från både Her och Him som man har klippt ihop och därav skapat en två timmar lång film. Om man lägger ihop speltiden för Him och Her så kan man konstatera att drygt en timme har försvunnit i klipprummet.

Nog om den logistiska byråkratin kring filmen. Vad tyckte jag om Them? Svar: jag gillade den. Inledningen sätter en ton ganska direkt. Vad har hänt? Varför händer det? Eleanor flyttar hem till sina föräldrar samtidigt som hon börjar läsa kurser. Conor flyttar hem till sin pappa samtidigt som han försöker driva vidare sin restaurang. Handlingen känns litet ovanlig. Det är inte alls det vanliga kärleksdramat. Nej, här handlar det om vad som händer efter en brytning. Det finns säkert en mängd filmer som tar upp detta men för mig kändes det litet annorlunda.

Eleanor Rigby

Först: skådespelarna håller toppklass. Min favorit var nog faktiskt William Hurt som Eleanors pappa. Stabil som en isbjörn. Eleanors mamma var en lustig figur och spelades av duktiga Isabelle Huppert, som för övrigt har samma typ av bleka hud och röda hår som Jessica Chastain. Hupperts mamma är en fransk konstnärinna som jag antar har träffat Hurts rollfigur och sen flyttat till New York med honom. Det förekommer inte en enda (inte en enda!) scen där inte mamman har ett glas vin i handen. Kanske får man se någon sådan scen i antingen Him eller Her men inte här. Udda.

Under visningen och även efteråt kunde jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit att se de två Her- och Him-filmerna först. I Them är det ganska uppenbart vilka scener som förekommer bara i Him respektive Her. Det här gjorde att även Them till en viss grad kändes som två filmer. Jag vet inte om Them är en sämre upplevelse än att se Her och Him separat. Om man ska tro Movies – Noir som har sett Him och Her så kanske Them faktiskt är ett bättre alternativ. Men jag kommer definitivt att försöka se Her och Him också.

Them tyckte jag var en bra film och det var nog några gånger då det nästan blev litet dammigt på Park, men bara nästan. Filmen tog inte andan ur mig. Den var bra men inte fantastisk. Något saknades. Kanske var Him-delen svagare eller så var det något med känslorna i de två perspektiven som skavde en aning. De bästa scenerna var helt klart när både Eleanor och Conor var med samtidigt. Slutet var nästan surrealistiskt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke har förstås redan skrivit om (och hyllat) filmen.

Om visningen: Hände det något speciellt på den här eftermiddagsvisningen på Park? Hmm, jag kan faktiskt inte minnas något. Efter filmen pratade jag och Henke en stund och konstaterade bl a att Jessica Chastain är en favorit (liiitet mer hos Henke) och att det är fantastiskt vad snabbt (som vi upplever det) hon har kommit fram (så pass sent i karriären). Vilken filmografi hon har de senaste åren! Vad sägs om bl a Take Shelter, The Tree of Life, Lawless, Zero Dark Thirty och Interstellar.

Filmspanar-tema: Science fiction – Ender’s Game (2013)

Matrix RainFör några år sen hävdade jag alltid att science fiction var min favoritgenren om nån frågade. Nu är jag inte lika säker längre. Jag är fortfarande oftast sugen på att se en ny sf-film när den kommer upp på bio men den där riktiga peppen kanske har trubbats av lite. Jag tror det beror på att det har kommit väldigt mycket sf under de senaste 5-10 åren. Det uppstår en viss inflation. Allt är inte bra. Allt var förvisso inte bra tidigare heller, men i takt med att filmerna blir fler och lättare att få tag på så kan inte alla filmer vara intressanta. Två typexempel, och dessutom Paul Verhoeven-remakes, är Total Recall från förra 2012 och RoboCop från i år. Speciellt Total Recall var en blek sf-rulle som det skjuts, hoppas, åks svävare och hiss och swischas i men som mest var tråkig. Det handlade om transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar filmens underliggande tema (om hur minnet fungerar).

Men jag gillar fortfarande science fiction. Det är en genre som lockar mig. Det är så intressant att tänka ”tänk om” och sen ta den idén och bygga upp en film kring det.

Så, vad skulle jag hitta på att skriva om som en del av den här månadens filmspanartema. Vilket tema är det? Ja, science fiction förstås. Glömde jag säga det. Först tänkte jag göra en topp-10-lista på mina favoritfilmer men jag kände aldrig att jag fick tid att tänka till för att få till den där listan. Därför slog jag två flugor i en smäll och kollade in en film från förra året som jag var sugen på då men som jag aldrig kom till skott med.

****

Ender’s Game (2013)

Ender's GameEnder’s Game tyckte jag var en film med en märklig titel. Jag förstod först inte att Ender var en person. Jag trodde titeln var nån sorts omskrivning av end game. Sen när jag förstod att Ender var namnet på en karaktär så fick jag för mig att den där karaktären var en tjej. Så bra koll hade jag alltså på förlagan som filmen bygger på, sf-romanen Ender’s Game av Orson Scott Card. Vad jag däremot ganska snabbt fick klart för mig var att Orson Scott Card var en omstridd person med barocka åsikter om homosexualitet och samkönade äktenskap.

Handlingen tar sin början 50 år efter att Jorden stått emot en invasion från en ras kallad Formics. Det som räddade mänskligheten den gången, även om miljoner fick sätta livet till, var en hjälteinsats från piloten Mazer Rackham, som genom att göra vad Randy Quaid gjorde i Independence Day räddade dagen och Jorden. Formics gjorde reträtt men Jordens militära ledning räknar med att de kommer tillbaka för att ännu en gång invadera Jorden. Hur ska man kunna stå emot den här gången? Jo, med barn förstås. Våra barn. De är ju mycket smartare, starkare och mer mogna än vuxna nånsin kan vara, eller hur?!

Den som är den Utvalde (”he’s The One”) den här gången är unge Ender Wiggin. Nej, det är alltså inte en tjej utan en kille. Konstigt namn tycker ni? Det är inget mot vad skådisen heter. Asa Butterfield. Kanske var det därför jag trodde det var en tjej. Ender har upptäckts och coachas av överste Graff (Harrison Ford) och hans medhjälpare major Anderson (Viola Davis). Ender skickas, efter att ha genomgått tester på Jorden, iväg upp i rymden till en bas närmare Formics hemplanet där den sista träningen ska genomföras.

Så här långt in i filmen så trodde jag att ungarna i filmen, alla som tränas är barn, tränas för att när de blir vuxna skickas ut i kriget. Efter ett tag så inser jag att, nej, de ska skickas ut nu. De anses redo. Jag tyckte det var lite fånigt och satt och tänkte på var nånstans de vuxna soldaterna höll hus. Det var nog bra för min upplevelse av filmen att jag inte kände till några detaljer om handlingen. Ni som läst boken eller sett filmen vet ju varför.

Barnens träning består av simulationer av olika slag. Antingen spelar de laserdome-liknande spel eller så sitter de framför datorskärmar och speler ett… datorspel, ungefär som vi gör i vår tid. Här finns en poäng. En hel del barn idag tror jag växer upp med en dator, padda, mobil och datorspel som en del vardagen. Det är inget konstigt, det är en naturlig del som man är sammanväxt med. Att spela datorspel är inget de behöver lära sig. Man kan det direkt. Med vuxna är det lite trögare kanske. Här finns nåt för överste Graff och major Anderson att utnyttja.

Ender’s Game var en ganska trevlig upplevelse. Jag hade aldrig tråkigt. En stor orsak till att filmen funkar är Åsa, ja, eller Asa som han heter. Ender ska vara en person som man ska tro kan bli den där ledaren som alla vill följa. Samtidigt ska han ha en sårbar sida för att man ska sympatisera med honom som tittare. Jag tycker herr Smörfält till största del levererar. I början kanske han är lite väl allvarligt stel med rynkad panna. Harrison Ford? Ja, han har rynkad panna hela filmen. Men han funkar faktiskt. Fråga mig inte varför.

Filmens brist var att den kändes för liten. Jag får ingen känsla alls för vilken värld filmen utspelas i. Det hade behövts en Neill Blomkamp här som hade kunnat stå för lite världsbyggande. Nu blev det bara en helt vanlig Star Trek-steril sf-värld. Det känns som att det inte finns några andra personer i filmen än filmens huvudpersoner, de vi ser i bild. Det här gör att filmens stakes inte är speciellt höga. Vilka ska barnen slåss för egentligen?

Det som ändå lyfter Ender’s Game, in the end, till en trea är just det faktum att jag inte visste så mycket om handlingen. Alltså, jag kunde väl kanske ana var det var på väg men jag tyckte ändå twisten funkade och inte var alltför uppenbar. Förmodligen jag som var trög bara. 😉

Tidigare har både Sofia och Steffo skrivit om Ender och hans spel. Även Filmitch spelat med i spelet.

Kolla nu vad mina kompisar tycker om vetenskaplig fiktion. Tilt eller frispel?

Movies – Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

The Help

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Law Abiding Citizen

Law Abiding CitizenTitel: Law Abiding Citizen
Regi: F. Gary Gray
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se den här filmen. När jag läste om handlingen så blev jag inte direkt sugen. En mans fru och dotter blir mördade och mördaren undkommer allvarligt straff genom juridiktrixande. Mannen, spelad av Gerard Butler bestämmer sig för att hämnas på allt och alla. Det kändes liksom inte som det fanns nån större poäng med filmen. Det börjar i källaren och sen stannar det liksom där. Så kändes det. Sen tyckte jag postern såg rätt b ut med en hypnotiskt stirrande Butler. Till slut såg jag den ändå eftersom den fanns på Voddler.

Jag trodde inte jag skulle gilla filmen men jag hade fel. Det ÄR en mörk och jobbig känsla över hela filmen. Samtidigt är det en sorts heistfilm på ett vrickat och spännande sätt. Butler sätter dit allt och alla på de mest smarta sätt. När man tror han har åkt fast så visar det sig att han lirkat dem alla runt sitt lillfinger och har dem i sin lilla ask. Mm, det var en ganska obehaglig film där ingen är god eller ond. Jo, förresten, vissa är onda men ingen är riktigt god. Skådisarna gör sitt jobb, just Jamie Foxx har blivit lite av en favorit. Law Abiding Citizen är en hämndfilm som är en heistfilm som jag rekommenderar.

4-/5

%d bloggare gillar detta: