De andras liv

Titel: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Jag såg och skrev om De andras liv i början av 2007 och filmen fick mig faktiskt att gå med i Amnesty. Efter recensionen tipsar jag även om intressanta radioreportage om Burma gjorda av P1-reportern Lena Bejerot. Nu har det ju gått några efter att reportagen gjordes och saker och ting har hänt i Burma men det är ändå fascinerande lyssning.

De andras liv är en ruggigt bra film, om östtyska Stasi och om hur systemet med övervakning och angiveri påverkade folks liv. Filmen är ett starkt välspelat drama med glimtar av humor. Ja, hela situationen i filmen är bitvis lika komisk som mörk och tragisk. I centrum står den Stasi-anställde Wiesler (en briljant Ulrich Mühe) som får i uppdrag att övervaka ett intellektuellt och potentiellt ”farligt” par, där han är författare och hon skådespelerska. Wiesler får inblick i hela deras liv vilket påverkar honom djupt. Wiesler är nämligen, till skillnad från en del av hans partivänner och Stasi-kollegor, övertygad – på riktigt – om storheten i DDR:s system och det rätta i att övervaka människor på det sätt som görs. Och han sköter sitt jobb fläckfritt. Sakta men säkert inser han dock att det system han jobbar för förmodligen är helt fel.

Filmen skildrar grymt bra hur det förmodligen är att leva i ett land där ens varenda steg och ord bevakas. Om du t ex säger nåt ”fel” på en lektion på universitetet registreras det och du sätts under bevakning under resten av ditt liv. Om du inte samarbetar med Stasi så förlorar din dotter sin plats på den där läkarutbildningen. Om du inte är lojal med staten så får du inte utöva ditt yrke. Om du är författare vet Stasi märket och modellen på den skrivmaskin du skriver dina texter på. Det läskiga är ju att allt är sant och att det existerade i Europa för 20 år sen. Ännu mer tråkigt är att det existerar idag i länder som Nordkorea eller Burma.

De andras liv får en klockren fyra. Wiesler slits mellan sin lojalitet för DDR och det som han nånstans inser är det rätta. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande när allt ställs på sin spets. Jag såg i Movies – Noirs recension att han gärna hade sett att filmen hade slutat lite tidigare än den gjorde. Jag kände inte så. Jag gillade den sista kvarten då man får lite perspektiv på det som hänt i filmen och faktiskt ett slut med HOPP. Den här gången håller jag med de som uppskattar filmer som inte slutar helt i moll.

4/5

PS. När det gäller just Burma så slumpade det sig så att jag på morgonen samma dag som jag såg filmen lyssnade på Godmorgon, världen! på radio i P1 och där fanns ett ögonöppnande reportage om det slutna landet Burma (granne till Thailand). Burma är en totalitär stat där medborgarnas varje steg och ord bevakas. Den styrande juntan bestämmer allt. Nu senast har man bestämt sig för att byta huvudstad, från Rangoon till en helt isolerad stad inne i djungeln som man i hemlighet byggt under flera år. Hit tvångsflyttas alla statsanställda och alla som jobbar på t ex energiministeriet bor i samma hyreshus i den förortsliknande staden utan egentlig stadsmiljö. Givetvis är inga utländska journalister välkomna.

Det finns två reportage att lyssna på (klicka på länkarna så laddas mp3-filerna ner från SR:s hemsida): ett om den nya hemliga huvudstaden och ett om den övervakningsstat à la George Orwell som Burma är. Det finns skrämmande likheter med filmen, som ju också den är en sann historia.

Le couperet

Titel: Le couperet (Mördande konkurrens)
Regi: Costa-Gavras
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Arbetslöshet kan vara jobbigt (det vet jag själv). Det får Bruno, som är huvudperson i Costa-Gavras film Le couperet, erfara. Bruno blir av med jobbet som kemist inom pappersindustrin pga outsourcing och flytt av verksamhet till låglöneländer. Situationen tär på stackars Bruno som till slut beslutar sig för att mörda sina konkurrenter för att få jobb på nytt.

Ja, det här var en film som överraskade mig. Inledning känns som ett ganska mörkt drama då vi kastas direkt in handlingen under ett av Brunos mord. Efteråt mår Bruno rejält dåligt och självmord känns inte långt borta. Det kändes som man hade ett tragiskt drama framför sig. Men det som jag gillar med filmen är att den lyckas ändra karaktär till en absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

Förutom att fungera som en satir så är filmen även en skön komedi med riktigt bra situationskomik där José Garcia i huvudrollen gör en grym insats som den tafflige, nervöse, men ändå, får man säga, enträgne mördaren. Hela upplägget fungerar då Bruno givetvis inte avslöjar nånting för sin familj. Det hela blir ännu roligare då sonen i familjen hamnar i klammeri med rättvisan och Bruno drar in hela sin familj för att hjälpa sonen genom att lura polisen — samtidigt som han själv mördar papperskemister på löpande band.

Kul att Costa-Gavras (73 år gammal när filmen kom) på gamla dar har gjort en film som känns skarp och fräsch och bättre än mycket annat som görs idag. Själv har jag bara sett en film av Costa-Gavras, Försvunnen från 1982 men jag blir efter denna film sugen på att se vad han gjort för filmer tidigare.

Le couperet får en svag fyra. Eftersom jag bedömer min filmupplevelse och egentligen inte filmen i sig så blir det en svag fyra pga av att jag helt enkelt inte förstod allting. En orsak till det var att då jag såg den på bio så var den franska dialogen textad på danska (tur att det inte var arabiska i alla fall). Men det störde inte allt för mycket, efter ett tag hade man liksom vant sig och man förstod ändå helheten och vad som hände i stort. Många scener bygger också på komisk timing (eller tajming, kan inte välja) och inte på tung dialog.

Jag kan tillägga att couperet betyder slaktarkniv eller giljotin/bila, vilket postern spelar an på. Sen kan jag inte låta bli att nämna två andra franska filmer som tar upp samma tema: Time Out och Motståndaren. Det är filmer av allvarligare typ där framför allt Motståndaren, med Daniel Auteuil som gör en sanslös insats, är riktigt bra… och haneke-obehaglig.

Läs även Movies – Noirs recension av Le couperet.

4-/5

%d bloggare gillar detta: