Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Secretary (2002)

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep