Stargate (1994)

Stargate SG-1 var en sån där tv-serie som jag såg på vardagkvällar (på Kanal 5 var det säkert) precis när jag kommit hem från jobbet, på den tiden man faktiskt såg tv live. Det var en perfekt blandning av sf, fantasy, action och äventyr och med precis lagom gnabb mellan huvudpersonerna.

Handlingen går i korthet ut på att man på jorden, i Egypten på tidigt 1900-tal, hittar en uråldrig cirkelformat konstruktion. Det visar sig vara en portal som, om den ”programmeras” rätt (vilket sker i nutid), kan transportera föremål och människor via maskhål till andra planeter i vårt universum.

Fram till för ett tag sen hade jag aldrig sett originalfilmen som serien faktiskt bygger på. Det var uppenbart att det behövde åtgärdas, så när filmen dök upp på Netflix var det inte mycket att tveka över.

Jag kan säga direkt att tv-serien slår filmen på fingrarna i de flesta avseendena. Filmen kom alltså 1994 och serien startade 1997 men ingen av skådisarna från originalet är med i serien, och lika bra var det. Fast nu ska jag inte skylla allt på skådisarna. I filmen har man liksom en chans att hitta rätt när det gäller hur rollfigurerna ska utformas. I en serie har man oftast några säsonger.

De två huvudfigurerna (i både filmen och serien) är militären överste Jack O’Neill och arkeologen (tillika språkgeniet) Dr Daniel Jackson. Jag kan bara konstatera att serien har fått till sina rollfigurer så mycket bättre. Här har man hittat rätt ton. I filmen är översten en totalt sinnesslö militärrobot som verkar vara drogad och hjärntvättad. Kurt Russell får inte till det alls. Då är MacGyver himself, alltså Richard Dean Anderson, så mycket bättre i serien med lite mer glimt i ögat och vett i skallen.

Likaså är James Spader som Dr Jackson överdriven åt andra hållet i filmen. Han är för mycket av en mjukis och bjuder utomjordingar på Snickers när O’Neills soldater siktar med sina vapen. Det blir mer fånigt än bra berättat. I serien spelas Jackson av okände Michael Shanks och han känns mer jordnära (även när de är på uppdrag på andra planeter).

Det som nästan räddar filmen är en svenska. Nämligen lady Viveca Lindfors som spelar den vetenskapliga chefen för det topphemliga Stargate-projektet. Hon är svinbra, på ren svenska, och spelar skjortan av alla sina medspelare på en härlig Ingrid Bergman-engelska. Dessutom är hon en vacker kvinna, helt utan spår av nån plastikkirurgi. När Lindfors bjuder på en mänsklig karaktär med vackra tårar mitt bland all fantasy och sf så vet Spader inte vad han ska göra och ser mest ut som en hundvalp. Kudos till Viveca Lindfors, en vad det verkar underskattad regissör och skådis. Jag ska se till att se några av hennes filmer.

En detalj som jag la märke till och som känns logisk när jag nu läser på om filmen i efterhand var att skurken, ”solguden” Ra, kändes androgyn på ett skönt sätt. Jag var ganska säker på att det var en man som spelade rollen men här fanns en tydlig kvinnlighet och kvinnliga drag. Ra spelades av Jaye Davidson. Ringer det ingen klocka? Då kan jag berätta att Davidson även spelade spelade Dil i Neil Jordans The Crying Game.

Filmen Stargate börjar som en arkeologi-sf-rulle för att mot slutet gå mer åt fantasyhållet. Det är en ganska ostig film som funkar som slötittsunderhållning och den stora behållningen är Viveca Lindfors.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

Secretary (2002)

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Lincoln

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.