Pixar: Toy Story (1995)

Det var intressant att läsa på om den verkliga historien om Pixar och om hur Toy Story kom till. För att göra en lång historia kort så jobbade regissören John Lasseter på Disney och försökte marknadsföra idén om att göra en helt datoranimerad tecknad film. Det gillade inte Disney alls utan gav Lasseter sparken! Då hamnade han på Lucasfilm och deras utvecklingsavdelning för datorer, the Graphics Group. Denna avdelning köptes senare upp av bl a Steve Jobs och omvandlades till det fristående företaget Pixar.

Lasseter & Co jobbade på med att förfina sina datoranimerade filmer och nu började Disney bli intresserade och det slutade med att Pixar gjorde Toy Story där Disney stod för slantarna och distributionen. 2006 så kom då den ofrånkomliga dagen: Disney köpte upp Pixar Animation Studios. Cirkeln sluten.

Nu till filmen som jag nyss sett.

För mig var Toy Story i grunden en äventyrsfilm för vuxna i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Samtidigt finns det en melankolisk ton redan här, och jag anar att den blir mer uttalad i senare filmer. Ta bara scenen när Woody sjunger om att bli ratad och förlora sina vänner. Detta efter att Buzz har anlänt och tagit alla med storm och Woody blir utbytt som den mest populära. Egentligen är det kanske en sång om ålderdom.

Det förekommer roliga vuxna metainslag som t ex när leksaksdinosaurien Rex presenteras sig för Buzz som en del av ett företagsuppköp. De barn som tittar förstår definitivt inte vad det handlar om. Så det känns som en äventyrsfilm för vuxna men med leksaker i rollerna som barnen tycker är roliga.

Animeringen då? Ja, haha, här snackar vi bitvis den obehagliga dalen, the uncanny valley. Det gäller dock inte leksakerna som ju är i fokus allra mest. Men de människor som förekommer, barn som man får se ansiktet på, är något läskiga. Ägaren till leksakerna, Andy, har en lillasyster som såg ut som hon var med i en skräckfilm. Håret, hur såg det ut egentligen? I de senare Pixar-filmer som jag har sett där människor förekommer så har man löst problemet med the uncanny valley genom att helt enkelt inte ens ge sig på att försöka få dem att se mänskliga ut. Istället gör man dem som en sorts barnsliga leksaker med överdrivna och naiva drag. Det hade man inte riktigt lärt sig här.

Filmens genidrag är att den är gjord helt ur leksakernas perspektiv. Det påminner mig om lite om Lady och Lufsen. De vuxna anas bara. Man ser aldrig inte deras ansikten. Barnen ser man men det är leksakerna som är i fokus.

De populärkulturella referenserna då!? En sak kan jag säga: de var många. Troligen för många för min smak. (The Lego Movie har Toy Story att tacka för mycket.) Är det Joss Whedons ”fel” kanske? Ja, Whedon var faktiskt med och bidrog till manuset, men efter vad jag läst på verkade det mer ha att göra med själva grundhandlingen och hur olika rollfigurer skulle utformas.

En sak som var mycket trevlig var hur många Star Trek-blinkningar som förekommer. Haha, ja, det är lustigt. Vissa referenser köper jag utan alls att störa mig på dem.

Röstskådisarna? Ja, Tom Hanks är stabil och mer eller mindre perfekt som Woody. Jag trodde ett tag att det var han som sjöng också men det visade sig vara Randy Newman. Men den stora överraskningen var Tim Allen. Jag hade ingen koll på vilken skådis som gjorde Buzz under titten men jag gillade verkligen gestaltningen som den okända röstskådisen gjorde. Varför var det överraskande att det var Allen? Ja, det var just att det var han. Jag har sett honom som en b-skådis i lökiga och klämkäcka Disney-produktioner.

Slutligen lite om kanske det bästa i filmen. De ”onda” skräckleksakerna är helt underbara. De har förvandlats till groteska skräckfigurer eftersom de plockats isär av sin mobbare till ägare. För att hjälpa varandra få fortsatt liv har de satt ihop sig på de sätt som de kan. Här snappade jag upp en trevlig referens till John Carpenters The Thing (spindelhuvudet!). Och Pinhead från Hellraiser dök upp också om jag såg rätt.

Allt som allt en trevlig och mysig film där det dock kändes att animationen hade sina brister. Det kan bara gå uppåt efter det här. Nästa fredag återkommer vi med uppföljaren Toy Story 2 från 1999.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Henke för att kolla vad han tyckte om Toy Story efter sin omtitt.

Avengers: Age of Ultron (2015)

SF har nåt som de kallar för Bioklubben. Det funkar så att du blir medlem och sen får du poäng för varje biobiljett du köper. När du nått upp till ett visst antal poäng kan du använda poängen för att lösa ut nya biobiljetter. Ungefär som när man får EuroBonus-poäng när man flyger med SAS som man kan utnyttja till andra resor. Det här låter ju jättefint och smidigt. På SF:s hemsida kan man enkelt och i god tid innan visningen köpa sina biljetter, välja de platser man vill ha i salongen, registrera sitt bioklubbsnummer så att man får poäng. Man kan gå in på sin egen sida för att se hur många poäng man har och när man måste använda dem. Ett litet aber är nämligen att man måste utnyttja sina poäng inom en viss tid, annars förfaller de.

Nu kan man ju enkelt använda sina poäng när man som köper sina biljetter via nätet, så det där med att poängen försvinner ska ju inte vara nåt problem. Eller vänta nu… det visar sig att det INTE går att använda poäng när man köper biljetter via nätet. Hur tänkte SF där?! Tänkte de överhuvudtaget? Eller handlar det om att SF faktiskt inte vill att man ska kunna använda sina poäng via nätet? Att de vill att det ska vara lite bökigt? Göra det svårt för kunderna och tjäna mer pengar? Inte ok.

Det enda sättet att utnyttja sina poäng är i en kassa på en biograf. Det här låter kanske inte så farligt, men grejen är att jag vill kunna köpa mina biljetter i god tid före visningen. Jag vill se den där grafiken där jag kan se vilka platser som är tillgängliga och sen välja den plats jag vill ha. Jag vill göra detta i god tid och sen vill jag kunna komma till biografen ganska nära inpå visningen med en kaffe i handen och hämta ut min biljett i en biomat. Dessutom måste det – det bara måste – vara möjligt och rent av en barnlek att lösa det rent tekniska med att använda sina poäng via nätet. Man kan ju göra allt annat via nätet för bövelen. Nä, det här måste SF ta och fixa. Pronto.

Jag har varit medlem i Bioklubben i drygt ett år och jag har samlat in och blivit av med hur många poäng som helst. I lördags var faktiskt första gången jag lyckades utnyttja mina poäng då jag löste ut en biljett för att se den senaste Avengers-filmen på en lunchvisning på Sergel. Jag passade på att fråga personalen där varför det inte gick att utnyttja sina poäng via nätet och fick svaret att det fanns nåt tekniskt problem… men att det var på gång. Tekniskt problem, my ass, säger jag. På gång… jag tror det när jag ser det. Fixa och fixa nu. Jag är programmerare, jag kan hjälpa till. Det är bara att ringa. Jag gör det gratis. Det tar en kvart, jag lovar.

Ultron

Ultron: En ganska tråkig skurk som dessutom verkade ha en mun gjord av nån typ av okänd elastisk metall. Det såg bara konstigt ut när han pratade. Visst var det William Hurt som gjorde rösten?

Aaaaaaanyway. Avengers: Age of Ultron var det. Den första filmen jag såg med filmspanarna var faktiskt just den första Avengers-filmen. Den fick godkänt av mig. En underhållande 3,5/5 men det är inte Guds gåva till människorna som många verkar vilja hävda. Min förväntningar på uppföljaren var varken höga eller låga. Jag vet inte ens om de existerade. Joel nämnde i onsdags när vi sågs för att se Miraklet i Viskan att han funderade på att se Avengers: Age of Ultron direkt efteråt. Jag hade inte ens koll på att den redan hade premiär.

Jag tror mitt relativa ointresse kan bero på en viss mättnad. Marvel Studios formligen sprutar ur sig filmer, och är det inte Marvel Studios själva så är det ändå filmer om andra Marvel-karaktärer som X-Men eller Spindelmannen. Och då har vi inte ens nämnt DC-snubben Stålmannen.

I Avengers: Age of Ultron så kastas vi direkt in i den i mitt tycke rätt förvirrade handlingen. Våra hjältar är i kast med att anfalla ett Hydra-högkvarter i ett östeuropeiskt land. Hydra är skurkarna. I högkvarteret finns Lokes spira… äh, skit samma, jag orkar inte redogöra för mer om handlingen. En sak leder till en annan och plötsligt har Tony Stark och Bruce Banner skapat en artificiell intelligens kallad Ultron som flyr via Internet och nu vill förgöra världen.

Handlingen är ändå inte det intressanta. Karaktärerna och hur de samverkar är det intressanta. Det var väl just detta som var roligast med den första filmen, t ex hur Tony Stark och Steve Rogers inte kan sluta att gnabbas. I den här uppföljaren tycker jag inte riktigt samspelet räcker till för att det ska bli en lika bra film.

En sak som jag inte kan låta bli att störa mig på var att vi fick träffa på två mutanter från X-Men också: Quicksilver (torrbollen Aaron Taylor-Johnson med usel accent) och Scarlet Witch (duktiga Elizabeth Olsen, helt utan accent). Quicksilver såg vi ju i den senaste X-Men-filmen där han dessutom ägde den absolut coolaste scenen. Eftersom Marvel inte äger filmrättigheterna till X-Men, men på nåt sätt ändå äger rättigheterna till karaktärer därifrån, så har det gjorts ett avtal som säger att Scarlet Witch och hennes tvillingbrorsa Quicksilver får vara med i Marvels filmer men de får inte vara mutanter. Haha, helt galet. I Avengers: Age of Ultron är de alltså inte mutanter utan förädlade människor, dvs ett resultat av Hydras experiment på människor. Men som jag har förstått det så är det här egentligen inget konstigt i serietidningsvärlden där det är accepterat att det finns en mängd parallella universum där saker och ting kan vara olika. Black Widow kanske flirtar mer med Captain America än med Hulk t ex.

Nåja. Scarlet Witch är faktiskt med i filmens bästa scen, tillsammans med den vad jag trodde något bleke karaktären Hawkeye (Jeremy Renner). Mitt under slutstriden håller Hawkeye ett litet pepptal där han pushar Scarlet Witch att anta utmaningen och bli en Avenger. Bra grejor.

En sak jag gillade var att både Black Widow och Hawkeye konstaterar att de inte har superkrafter (som de andra) utan är vanliga människor men att de ändå har nåt att bidra med i Avengers-gruppen.

Vad mer? Ja, jag har inte så mycket att säga faktiskt. Actionsekvenserna är ganska tråkiga. Den inledande attacksekvensen hade dessutom tydlig och tråkig cgi i form av helt datoranimerade Tor- och Black Widow-karaktärer. Jag trodde vi konstaterade redan i The Matrix Reloaded att detta inte funkar. Slutuppgörelsen är lite långdragen. Under eftertexterna dyker Jar Jar Binks upp i extrascen. En helt ok popcorn-rulle är vad detta är. Fem delat med två känns som ett rimligt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer om Avengers: Age of Ultron, och sen tidigare har Fiffis filmtajm och Flmr delat ut sina domar. Även Den perfekta filmen poddar om filmen idag. Och nu har även The Nerd Bird spanat in hämnarna (i IMAX).

The Cabin in the Woods (2012)

WolfDet här var nog en av de mest hajpade filmerna från 2012… eller är den från 2011? Hur som helst, den spelades i början 2009 och en av rollerna spelades av en märkligt smal Chris Hemsworth. Vi hade ju nyss sett honom uppumpad i Thor ju kom ut före The Cabin in the Woods. Allas gullegris, den överhajpade Joss Whedon låg bakom filmens manus och då måste det ju vara bra. Eller? Mm, ja, klart sevärd skulle jag säga men aldrig tillräckligt läskig eller smart rolig för att få mer än en trea. Jag kanske inte är tillräckligt fascinerad av skräck som genre för att fullt ut uppskatta denna dekonstruktion?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Serenity

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Inför Prometheus: Alien: Resurrection

Titel: Alien: Resurrection
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Innan jag börjar skriva om Jean-Pierre Jeunet Alien-film så vill jag passa på att gratulera två filmbloggarkollegor som precis har blivit nominerade till LAMB (the Large Association of Movie Blogs) Awards. Det är Jessica på The Velvet Café och Joel på Deny Everything. Grattis, and keep up the good work! Listan på alla nominerade hittas hos Duke & The Movies.

Så! Då har vi alltså kommit till den sista (än så länge) ”riktiga” Alien-filmen som kom 1997. Vän av ordning påpekar då förstås att det kommit två Alien vs. Predator-filmer men jag hinner helt enkelt inte med dem nu, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte det finns några direkta kopplingar till Prometheus (förutom att jag läst om att Space Jockey ska skymta förbi i nån av filmerna). Faktum är att jag såg AvP på bio när den kom — och jag blev ganska besviken. Så vi skippar dessa filmer!

Joss Whedon (ja, Joss Whedon!) har skrivit manus till Alien: Resurrection. Detta var nyheter för mig. När jag nu ser filmen igen så känns det inte så konstigt. Jag blir påmind om Serenity (nej, jag har inte sett tv-serien Firefly) där precis som här man har en besättning på ett rymdskepp som inte sysslar med helt legala affärer. Besättningen är som en liten familj. Vi hittar ett kärlekspar. De gnabbas med varandra med glimten i ögat. Det är faktiskt en hel del Whedon över manuset, och jag ser det speciellt tydligt efter att ha sett The Avengers.

Handlingen i korthet. Ripley och Alien-drottningen dog i Alien³. Trodde ni att FIRMAN skulle ge upp? Nej, givetvis inte. De lyckas med hjälp av Ripleys blod klona Ripley och på köpet får de även en Ripley med en liten bebis-Alien i magen som de hjälper att födas.  Till slut har FIRMAN på en rymdstation en liten djurpark med ett gäng Alien-monster. En av chefsforskarna, som spelas av en obehagligt bra Brad Dourif, beslutar att man även ska behålla Ripley vid liv eftersom hon nu ändå överlevde Alien-monstrets födelse.

Till rymdstationen anländer skeppet Betty där besättningen bl a består av Call (favvon Winona Ryder) och Johner (favvon Ron Perlman). Efter diverse inledningsscener som ändå är ganska bra så träffar till slut skiten fläkten precis som vi vet att den ska göra: Alien-monstren rymmer givetvis och börjar löpa amok. Det blir upp till den klonade Ripley och besättningen på Betty att rädda rymdsstationen… eller snarare rädda Jorden eftersom det är dit som stationens nödsystemet är inprogrammerat att ta sig om det skiter sig.

”My mommy always said there were no monsters. No real ones. But there are.”

En nyhet i Alien³ var att Ripley inte attackerades av monstret. I Ressurection har man tagit det till en nivå till. Eftersom Ripley i den här filmen är en klonad blandning av sig själv och monstret så får vi en ny karaktär. Hon minns vad som har hänt i de tidigare filmerna men samtidigt är hon inte samma Ripley. Hon är urstark och har frätande blod. Hon har en telepatisk länk med monstren. Jag tycker nog man vridit manus så mycket som man kan här.

Jag har redan skrivit om hur man märker Whedons touch på filmen. Hur märker man att Jean-Pierre Jeunet har regisserat? Mja, inte så himla mycket. Kanske en del miljöer på rymdstationen känns lite Jeunetiska, och så har vi ju Dominique Pinon som ju är med i de flesta (japp — alla! — kollade precis upp det) Jeunets filmer. Men man kan inte säga att Jeunets stämpel direkt syns på filmen.

En sak jag gillar är Sigourney Weavers prestation som Ripley och hur Ripley framställs i filmen. Hon är en bad ass girl helt enkelt. Ron Perlmans karaktär Johner som tycker han är hur cool som helst är chanslös och han kan inte annat än beundra henne. Kul också att läsa om att Weaver vägrade cgi:a basketbollsscenen. Hon skulle helt enkelt sätta sitt bakom ryggen-kast — vilket hon gjorde på sjätte tagningen. Enligt uppgift tittade då Perlman in i kameran och utbrast ”Oh my god!!, vilket givetvis klipptes bort.

Mina absoluta favoritscener i filmen utspelas under vatten. Det handlar om en lång sekvens när man efter att stationen blivit vattenfylld tvingas simma en lång sträcka under vatten. Det är riktigt snyggt filmat och med en bra spänning. Dessutom är det tydligen så att stackars Winona Ryder lider av vattenskräck vilket gör hennes insats mer imponerande.

I Alien: Resurrection får vi även se ett nytt monster, förutom en ny Ripley, födas. Vi kan kalla det Ripley och Alien-monstrets kärleksbarn. Hmm, speciellt gulligt var det inte men inte läskigt heller. Här har filmmakarna helt enkelt misslyckats. Man har väl velat införa nån sorts sympatikänsla för det här monstret men det fallerar helt tyvärr. Det blir mest fånigt… men jag kan ändå inte låta bli att gilla det lite grann. Slutet av filmen påminner faktiskt om både ettan och tvåan i serien även om det går lite långsammare och Ripley inte längre tänker ”dö! dö! dö! dö!”.

3/5

Och ja om ni undrar så har vi givetvis en android i den här filmen också. Det har ju blivit lite av standard i Alien-filmerna… och möjligen i Prometheus om man trots försök att motstå lyckats få reda på saker om filmen.

The Avengers

Titel: The Avengers
Regi: Joss Whedon
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag stod uppe på scenen på nyinvigda Rigoletto och jag hade fått en fråga av tjejen som presenterade filmen och som skulle dela ut en presentpåse till mig. ”Vilken är din favoritsuperhjälte?” Hon och drygt 700 andra, inklusive en grupp Filmspanare (som troligen var de som låg bakom att jag vann utlottningen ;)), väntade på mitt svar. Jag blev helt blank och jag kunde plötsligt inte komma på en enda superhjälte. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, dök nåt grönt upp i hjärnan och svaret kunde bara bli ett. Hulken är min favoritsuperhjälte, helt enkelt för att det var han som kom till undsättning när jag som mest behövde det. Med tanke på filmen The Avengers så visade det sig att jag hade mer rätt än jag kunde ana men det återkommer jag till senare.

Mina förväntningar på den nya Marvel-filmen var inte speciellt höga. De tidigare filmerna har inte varit dåliga men att säga de var mer än underhållning för stunden vore att överdriva. Å andra sidan är underhållning för stunden aldrig fel. The Avengers inleds med att elake asaguden Loke dyker upp igen efter att inte ha dött i slutet av filmen om Tor. Loke har slutit avtal med onda varelser från en annan värld och därmed har han fått ett kraftfullt vapen till sitt förfogande. Vapnet är en stav som antingen kan användas som en bazooka eller som en övertalningsstav. Loke dyker upp på en forskningslokal där forskaren Erik Selvig (Stellan Skarsgård) i S.H.I.E.L.D.:s regi försöker tämja energin från en mystisk kub kallad tesserakten. Loke stjäl tesserakten som han ämnar ge i gåva till sina onda bundsförvanter i utbyte mot att de anfaller Jorden. En Jord som han sen själv tänker sig att styra. Vad kan gå fel i den planen? Ja, kanske att Nick Fury samlar ihop sin hämnarstyrka kallad The Avengers.

The Avengers består av följande sex superhjältar/hjältinnor:

Steve Rogers / Captain America (Chris Evans)
Patriotisk torrboll som gillar att gnabbas med Tony Stark. Vetenskapligt modifierad till att bli supersoldat. Innehavare av en superhård metallsköld.

Tony Stark / Iron Man (Robert Downey, Jr.)
Självgod humorist som bara tänker på sig själv men som givetvis har ett gott hjärta. Älskar att gnabbas med Steve Rogers. Inte superstark men supersmart och ägare till en superdräkt med stor vapenarsenal.

Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson)
Skönhet klädd i tajt svart dräkt. Smart och manipulerande och kan få vem som helst att avslöja vad som helst i vilken situation som helst. Duktig på kampsport. Står i skuld till Hawkeye.

Clint Barton / Hawkeye (Jeremy Renner)
Precis som Natasha är han en S.H.I.E.L.D.-agent. Skarpsynt pilbågsskytt. Hävdar att han ser saker bättre på avstånd. Min känsla är att han har en crush på Black Widow.

Dr. Bruce Banner / Hulk (Mark Ruffalo)
Duktig forskare som kan väldigt mycket om gammastrålning (och gissa vad den stulna tesserakten utstrålar?). Lite blyg och ganska lugn i normaltillståndet men den andra gröna killen är superstark och supergrön.

Tor (Chris Hemsworth)
Son till Oden och bror till den onde Loke. Gillade att kriga när han var ung men mognade i sin egen film. Ägare till Mjölner, en kraftfull hammare som bara Tor kan lyfta (inte ens Hulk klarar det trots att han tog i så han blev grön).

Filmens främsta egenskaper är att den är maffig vad gäller specialeffekterna och att Joss Whedon fått till en bra humor och ett bra samspel mellan karaktärerna. Steve Rogers och Tony Stark kontrasterar varandra perfekt. I Captain America blev det på gränsen till för torrt och pompöst medan jag kan tycka att Tony Stark blir jobbigt snackig i Iron Man-filmerna. Här möts de båda och kemi uppstår. Men allra bäst i filmen är… ja, ni gissade rätt: Hulk. Grönt är skönt. Hulks okontrollerade hjärna är inte utan humor tydligen. Hans förnedring av Loke och kompisknuff av Tor gav applåder från publiken på Rigoletto. Det var även skönt att slippa det överdriva studsandet från Ang Lees Hulk.

En liten notering om 3D. Det är skräp, åtminstone den här gången. Det tillför ingenting förutom att texten blir dubbel och suddig plus att man tycker det är jätteskönt att ta av sig de där jätteglasögonen när filmen är slut.

Betyget till filmen The Avengers (med eller utan 3D) blir 3½ starka och gröna filmspanarikoner. Halvan bidrar givetvis Hulk till men även att gamle hjälten Harry Dean Stanton dök upp i en kul cameo.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Fiffi, Sofia, Jessica och Henke. Och här är en bonuspodcast från Har du inte sett den? som inte såg filmen samtidigt men anslöt senare under kvällen. Uppdatering: Nu har även Joel kollat in filmen och skrivit om den på Deny Everything.

%d bloggare gillar detta: