Pixar: Cars 3 (2017)

7 maj, 2021 2 kommentarer

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Monsters University (2013)

5 mars, 2021 6 kommentarer

Men se där! En Pixar-prequel. Jag undrar om det är den enda bland alla av Pixars filmer. Vi får väl se när temat fortsätter under våren.

Under filmens inledning blev jag lite orolig då det verkade vara min icke-favorit Mike från den första filmen som skulle vara i fokus. Men Mike är en helt annan person i den här filmen, först ett mobbat skolbarn med tandställning och sen en nörd som anländer till universitetet för att utbilda sig till en superskrämmare. Jag kände sympati för den enögde grönbollen på ett helt annat sätt jämfört med hur det var i ettan.

Det är ett klassiskt upplägg som taget ur en vilken collegefilm som helst. Vi har en nörd som bara vill plugga. Festa? Nej! Här ska pluggas! Efter ett tag dyker Sulley upp och han är givetvis Mikes totala motpol. Sulley är en jock som får det mesta gratis på grund av sitt efternamn och sitt mäktiga vrål.

Men saker och ting går inte som det ska, varken för Mike eller Sulley och efter jullovet finner de sig utkastade ur den prestigefyllda skrämmarkursen och får istället studera design av skrikbehållare. Jag såg framför mig hur jag nån gång i januari 1991 sitter på Teknikum på en lektion i hållfasthetslära med lektor Sten Herlitz. Förresten, var det Philip Seymour Hoffman som spelade den trötte läraren i skrikbehållardesign?

En bit in i filmen står det klart för mig att huvudhandlingen har att göra med en tävling, The Scare Games, en sorts Mästarnas mästare för monster. Mike vill få revansch och beslutar sig för att delta. Problemet är bara att han måste få ihop ett lag. De enda som ställer upp är Oozma Kappa… och till slut även Sulley för att göra laget komplett.

The Scare Games påminde mig lite om Harry Potter-filmen The Goblet of Fire där ett antal trollkarlsskolar tävlade i magi.

Om nu Mike är nörd så är snubbarna i Oozma Kappa supernördar, eller övervintrade studenter, som fastnat i livet. Jag gillade det här gänget. Riktiga förlorare som hittar peppen i livet.

Filmen fick mig att minnas tillbaka på min studenttid i Uppsala. Just det här med att hitta nya vänner och uppleva nya miljöer på universitetet. Det är nåt speciellt.

Ett superminus med att se Pixar-filmer på Disney+ är de svenska texterna som används i animeringen, alltså inte undertexterna utan texter inne i själva filmen. Det är galet irriterande att se dessa på svenska när jag har valt engelska för både tal och undertexter. Det stör mig så pass mycket att jag funderar på att se filmerna via andra tjänster i fortsättningen. Det är ett satans otyg det där. Och sen är dessutom vissa texter fortfarande på engelska, där man missat att ändra. Helt horribelt.

Jag gillar Monsters University. Den är bättre än ettan! Jag får mer av mysig teamkänsla här. Dessutom tyckte jag den var riktigt underhållande. Jag skrattade högt ett antal gånger. Nu kan mitt gillandet även bero på att animeringen är så pass mycket bättre här. Som vanligt är det miljöerna som sticker ut som väldigt välgjorda vilket ger en filmfilm-känsla. Bra funky musik också bitvis. Och så var Mike betydligt mer sympatisk här. Klart godkänt till MU.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Två filmreferenser som jag tyckte mig se: Carrie (Oozma Kappa blir dränkta med färg under vad de tror är deras finaste stund) och Gökboet (Oozma Kappa åker på field trip och Sully är Chief). Förmodligen är den sista referensen nåt som bara jag tycker är en referens.

Hoppa nu över till Henke för att se vad han tycker om den här prequelen. Får den godkänt eller blir det omtenta?

Avslutande anektod: Apropå omtentor så hade jag i slutet av min studenttid i Uppsala klarat ALLA kurser… utom en. Vektoranalys. Jag fick en chans till revansch i form av en muntlig omtenta i början på sommaren den sista terminen. Muntlig omtenta. Huga! Jag gick in i lektionssalen där läraren stod framför den svarta tavlan. De vita kritorna lockade inte direkt. Jag undrade hur det här skulle gå till. Vilken mystery box. Efter en konstpaus sa läraren: ”Bevisa flödesekvationen. Du får 10 minuter på dig. Jag går ut under tiden. När jag kommer tillbaka ska du presentera ditt bevis”.

Hur det gick? Haha, ja, jag vet inte hur det gick till men det blev godkänt i alla fall. De där 10 minuterna är som ett töcken idag, ett flödande töcken.

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Waitress (2007)

2 oktober, 2018 8 kommentarer

Jag letade upp en gammal recension som jag inte publicerat på bloggen än och stötte då på ett inlägg om Waitress, en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Waitress blev den första filmen jag såg under festivalen och jag inledde det hela med en liten sammanfattning om vad som hade hänt hittills under festivalen. Texten skrevs i november 2007.

Tjoho! Då var festivalen igång. De flesta verkar gilla Wessans nya film (gissa vilken?). Czech (aka Movies – Noir) äter middag med Roy Andersson men missar Coen-brödernas nya mästerverk (?) Blood Simple 2 aka No Country for Old Men. Jojje träffar Philip Zandén (om nån nu vet vem det är?) på Kulturhuset och konstaterar dessutom att Gus Van Sant + Chris Doyle är lika med oslagbar bild- och ljudpoesi. Recension av filmen i fråga kommer snart (gissa filmen!). Jag släpar alltid efter lite med mina recensioner så här kommer mitt omdöme på den första filmen jag har sett.

Waitress är en (romantisk) indiedramakomedi där Keri Russell spelar servitrisen Jenna som gör gudomliga pajer samt har en skitstövel till man som hon planerar att komma bort ifrån. Mitt i planeringen, som innefattar vinst i Den Stora Pajtävlingen, blir hon gravid och som en följd av det träffar hon den nye doktorn i stan.

Waitress är hyfsat mysig och småputtrig och funkar som underhållning i de minuter den pågår. Ibland är den rolig, bl a är Nathan Fillion (Serenity) sevärd som tafatt doktor och 80-årige Andy Griffith dominerar som den sanningssägande Old Joe.

Jeremy Sisto (som ofta gör en illa till mods, t ex i Six Feet Under) spelar Jennas skitstövel till man och han är aningen för mycket skitstövel. Det blir mer en karikatyr, vilket kanske var meningen i och för sig?. Men det är här filmen brister tycker jag. Allt blir schablonartat. Sen finns det en hel del trådar som aldrig följs upp. Filmen håller liksom inte ihop. Vissa delar är bra men sen är det vissa delar som bara slarvas igenom och så snipp snapp snut så var sagan slut. Det känns nästan som att vissa scener inte spelats in. Jag vet inte om det hänger ihop med det tragiska mordet på regissören Adrienne Shelly (som även spelade rollen som servitriskompisen Dawn i filmen). Kanske slutarbetet med filmen påverkades?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Adrienne Shelly

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Saving Private Ryan (1998)

31 juli, 2017 6 kommentarer

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serenity

22 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,