Waitress (2007)

Jag letade upp en gammal recension som jag inte publicerat på bloggen än och stötte då på ett inlägg om Waitress, en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007. Waitress blev den första filmen jag såg under festivalen och jag inledde det hela med en liten sammanfattning om vad som hade hänt hittills under festivalen. Texten skrevs i november 2007.

Tjoho! Då var festivalen igång. De flesta verkar gilla Wessans nya film (gissa vilken?). Czech (aka Movies – Noir) äter middag med Roy Andersson men missar Coen-brödernas nya mästerverk (?) Blood Simple 2 aka No Country for Old Men. Jojje träffar Philip Zandén (om nån nu vet vem det är?) på Kulturhuset och konstaterar dessutom att Gus Van Sant + Chris Doyle är lika med oslagbar bild- och ljudpoesi. Recension av filmen i fråga kommer snart (gissa filmen!). Jag släpar alltid efter lite med mina recensioner så här kommer mitt omdöme på den första filmen jag har sett.

Waitress är en (romantisk) indiedramakomedi där Keri Russell spelar servitrisen Jenna som gör gudomliga pajer samt har en skitstövel till man som hon planerar att komma bort ifrån. Mitt i planeringen, som innefattar vinst i Den Stora Pajtävlingen, blir hon gravid och som en följd av det träffar hon den nye doktorn i stan.

Waitress är hyfsat mysig och småputtrig och funkar som underhållning i de minuter den pågår. Ibland är den rolig, bl a är Nathan Fillion (Serenity) sevärd som tafatt doktor och 80-årige Andy Griffith dominerar som den sanningssägande Old Joe.

Jeremy Sisto (som ofta gör en illa till mods, t ex i Six Feet Under) spelar Jennas skitstövel till man och han är aningen för mycket skitstövel. Det blir mer en karikatyr, vilket kanske var meningen i och för sig?. Men det är här filmen brister tycker jag. Allt blir schablonartat. Sen finns det en hel del trådar som aldrig följs upp. Filmen håller liksom inte ihop. Vissa delar är bra men sen är det vissa delar som bara slarvas igenom och så snipp snapp snut så var sagan slut. Det känns nästan som att vissa scener inte spelats in. Jag vet inte om det hänger ihop med det tragiska mordet på regissören Adrienne Shelly (som även spelade rollen som servitriskompisen Dawn i filmen). Kanske slutarbetet med filmen påverkades?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Adrienne Shelly

The Punisher

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5