Leave No Trace (2018)

20 januari, 2023 Lämna en kommentar

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Inferno (2016)

15 mars, 2019 8 kommentarer

”Run, Forrest, Run!”

Jag vet inte riktigt varför de här filmerna får fortsätta att göras men jag antar att de går hem någorlunda hos den breda massan. Tom Hanks, den här gången i bättre frisyr, ikläder sig alltså återigen Robert Langdons kavaj.

Den här gången är det en galen miljöaktivist som vill göra en Thanos mot mänskligheten, dvs utrota hälften av jordens befolkning för att rädda den andra hälften. Aktuellt tema i dessa dagar med klimathotet hängande över oss. Jag gjorde samma notering när jag såg om Interstellar för nån vecka sen.

Langdon som vaknat upp med minnesförlust i Florens får sällskap av en läkare (Felicity Jones) i jakten på att lösa gåtan och därmed hitta det livsfarliga viruset som riskerar att släppas lös och skapa… INFERNO!

Det här är skräp konstaterar jag omedelbart. Regissören Ron Howard är ingen favorit och jag kan tänka mig att Langdon-filmerna nog inte är personliga favoriter hos honom själv heller.

Filmen är oerhört jobbigt klippt. En bra klippning kan antingen inte märkas alls utan bara flyta på, eller så sticker den ut på ett positivt sätt och lever sitt eget sköna liv. Klippningen här sticker ut på ett dåligt sätt, speciellt inledningsvis när Langdon ser syner efter att ha blivit drogad. Langdon ser helvetet på jorden och vi tittare ska bli förvirrade och rädda genom en skakig och hetsig klippning. Det funkar inte utan är bara påfrestande utan att förmedla rätt känsla.

I början får vi träffa en lönnmördare, dvs en person får betalt för att mörda folk och som ska vara expert. Den här mördaren är dock fullkomligt inkompetent. Utklädd till polis kan mördaren helt enkelt promenera in i rummet där de som ska mördas befinner sig. Varför annars klä ut sig till polis? Istället börjar mördaren skjuta från långt håll ute i korridoren som leder till rummet. Inkompetent. Det är slarvigt skrivet manus helt enkelt.

När jag inte trodde det kunde bli sämre får vi en sagolikt fånig jakt där Langdon har drönare efter sig. Japp, små flygande drönare är Langdon hack i häl när han springer genom italienska stadsparker för att komma undan.

Det förekommer en mängd twister. Vem är vem? Vem är ond? Vad är företaget där Irrfan Khan (för övrigt bästa skådis i filmen) jobbar egentligen för företag? Det mesta är förvirrat och när vändningarna kommer så säger man bara jaså eftersom det känns lika sannolikt att det är Langdon som är skurken.

Slutet är en total katastrof. Folk simmar omkring i kaos i ett turkiskt bad. Allt är återigen förvirrat pga en förvirrad klippning. Istället för att man förstår vad som händer förstår man ingenting. Det är bara kaos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 0, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Hell or High Water (2016)

16 november, 2016 7 kommentarer

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: The Last Stand (2006)

10 juni, 2016 21 kommentarer

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lone Survivor (2013)

25 mars, 2014 24 kommentarer

Marky MarkJag minns att jag såg Ridley Scotts Black Hawk Down på bio när den kom. Jag minns också att många i Sverige klagade på filmen, att den gav en vinklad syn på de verkliga händelser som skildrades i filmen. Jag minns också att jag gillade filmen. Den var hur nervig och intensiv som helst och fångade den desperata stämning som måste råda i en krigssituation. Vad den eventuellt sa politiskt, om den var patriotisk, om den var glorifierande, eller vad som nu var fel med filmen, det sket jag fullständigt i. Den var ju spännande och välgjord.

Jag tänkte kanske att jag skulle känna likadant inför BOATS-krigsfilmen Lone Survivor. Så blev det inte. Frågan är vad skillnaden är? Är det jag som har förändrats eller är Lone Survivor en annorlunda (sämre) film jämfört med Black Hawk Down.

Lone Survivor bygger alltså på verkliga händelser då en liten grupp amerikanska soldater råkade illa ut i Afghanistan sommaren 2005. De var ute på ett spaningsuppdrag för att identifiera en talibanledare men blev upptäckta av några fåraherdar. Soldaterna beslutade att låta herdarna gå fria. Beslutet ledde till att de några timmar senare fann sig i häftig eldstrid med en liten gerillatalibanarmé.

Redan inledningen var skrattretande. Filmen ligger på en stabil etta ganska så direkt. Regissören Peter Berg bjuder på pompöst dravel med helikoptrar och soldater i motljus till smörig musik. Vad är det jag ser? En rekryteringsfilm från amerikanska försvaret? Det känns så i alla fall. Jag känner ett smärre äckel.

Men nu börjar faktiskt filmen på riktigt som tur var. Men det tar kanske 25 minuter. Nu är vi ute i skogen på berget med soldaterna. Oj, vad skönt tänker jag. Nu kan vi äntligen få lite nervig spänning. Under ett tag får vi det också. Det var även intressant att se hur soldaterna jobbade, hur man tänkte i olika situationer. Hur skulle man hantera herdarna som upptäcker dem? Jag funderade även på att det i krig, i alla fall det i Afghanistan, inte alltid funkar med att fjärrstyra det hela från en kommandocentral. Drönare kan bara göra så mycket. Ibland måste man ha riktiga soldater nere på marken för att göra grovgörat.

Sen faller tyvärr filmen neråt igen, ungefär på samma sätt som filmens soldater gör när de ramlar nerför berget i två mycket märkliga sekvenser.

Det är mycket möjligt att det som skildras i filmen hände precis så i verkligheten men det är nånting med filmens ton och hur de onda afghanerna och de goda afghanerna skildras som bara inte funkar för mig. Alls. De onda är djävulen själv och tagna ur Sagan om ringen. De goda – ja, det finns faktiskt goda afghaner också – är Jesus… eller, ja, kanske Muhammed då. Som avslutning bjuds vi på ett fotomontage över de soldater som dog i operationen. Ridå.

Se den mästerliga Zero Dark Thirty istället om ni inte gjort det!

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vilka andra har sett Lone Survivor? Ja, Henke och Movies – Noir t ex. Även Flmr har spanat in den.

Filed under Betyg 1, Biografifilm, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Pandorum

17 juli, 2013 13 kommentarer

AntjeTitel: Pandorum
Regi: Christian Alvart
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Man of Steel här på bloggen. Min favorit i den filmen spelas av en kvinna vid namn Antje Traue, en för mig tidigare okänd skådis… eller det är i alla fall vad jag trodde. Det visade sig nämligen att jag faktiskt har sett en film med henne tidigare.

Den här historien har vi sett förut: en liten besättning ombord på ett rymdskepp där nåt mystiskt (och skrämmande) pågår. För mig kändes Pandorum som en sämre version av Event Horizon, och då är ju inte Event Horizon nån toppfilm direkt. Dennis Quaid är träig och den del av historien som utspelas med honom är inte speciellt intressant. Bäst, eller åtminstone inte sämst, är Ben Fosters utforskning av skeppet. Filmen börjar med en hoppscen byggd enbart på ett överraskande ljud, och detta efter bara några sekunder av filmen. Det handlar alltså inte om nån uppbyggande stämning alls (som faktiskt Event Horizon hade, även om den bangade ur mot slutet). Det finns korn till en bra film här nånstans. Idén är bra och vissa delar av utförandet funkar. I princip gillar jag bara en enda grej och det var Spoiler monsterbarnen; de var läbbiga, jag gillade speciellt scenen när monsterungen skar halsen av asiaten Spoiler slut Slutet är också hyfsat. Grundproblemet: Man har en bra idé men spenderar ändå 95% av filmen med att försöka vara en actionskräckis som inte funkar.

2/5

Filed under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Punisher

3 april, 2011 6 kommentarer

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: