Inland Empire


Titel:
Inland Empire
Regi: David Lynch
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Ah, varför inte fortsätta med lite fler David Lynch-filmer. Vi går direkt på hans senaste riktiga långfilm. Frågan är om det är hans sista också? Imorgon kommer ett kort omdöme om tv-serien Twin Peaks.

Vad fan. Vad ska jag skriva om Inland Empire, förutom att jag gillade den? Ok, jag gillade den. Varför? Jo, eh, bl a för att det var en förvirrande resa som snurrade runt runt, och bet sig själv i svansen fler gånger än jag har sett på en bioduk. Laura Dern är sjukt bra. Utan henne hade den möjligtvis inte varit värt en fyra. Dern gör rollen som den aspirerande (möjligtvis lite åldrande) filmstjärnan som får chansen till stjärnglans då hon får den kvinnliga huvudrollen i en ny tv-serie. Nånstans på vägen så tappar Nikki dock kontrollen över vem som är Nikki och vem som är den rollfigur, Susan, som hon spelar. Åtminstone så tappar jag kontrollen. Frågan är om Lynch har den. Det spelar egentligen ingen roll. Det är resan som är målet, den här gången.

Inland Empire är egentligen en konstfilm, en sån där videoinstallation som man kan se på Moderna Museet (jag minns fortfarande Paul McCarthy med obehag). He, kul att den visas på bio, och kul att den funkar som en nästan tre timmar lång film. Vissa scener är underbara, eller bara underbart konstiga. Som t ex scenen med en kvinna i ett förhörsrum som säger att hon snart kommer att döda någon med en skruvmejsel. Känslan, stämningen, den bisarra humorn, obehaget som Lynch förmedlar; shiiiit – för att citera valfri svart polis eller politiker från The Wire. Kanin, kanin, strykjärnskanin.

Nånstans så stör jag mig lite på att Lynch fått fullständigt dille på det här med digital video. Det blir inte lika snyggt som med klassisk fotografisk film. Det känns det lite blaskigt, till en början. Jag vänjde mig dock ganska snabbt. Med Lynch vid rodret så är det snyggt även fast det är fult. Det är inte glassigt snyggt, men estetiskt tilltalande (doh). Nåväl, den här recensionen är förmodligen lika förvirrande som filmen, och det känns väl passande. Jag klottrade bara ner några lösryckta tankar om filmen. Och då blir det förvirrande. Eftertextsscenerna gillade jag. Slut.

4-/5

Mulholland Drive


Titel:
Mulholland Drive (Mulholland Dr.)
Regi: David Lynch
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Plox nyligen skrev om Mulholland Drive så postar jag här en gammal recension av Lynchs mytiska och mystiska film från 2001. Recensionen skrevs efter den andra gången jag såg filmen och, ja, jag uppskattade den bättre den gången. Filmen växte, åtminstone ett snäpp. Innan ni läser vidare så ska ni vara medvetna om att det förekommer grova spoilers i texten. Se det som en varning om ni av nån märklig anledning inte har sett filmen än. 😉

Eftersom jag nu hade en egen tolkning av vad som händer så kunde jag bara njuta av stämningen och samtidigt lägga märke till nya detaljer. I själva verket är det ju en ganska enkel och inte så invecklad tragisk historia. Det handlar om tjejen, Diane (Naomi Watts), som kommer från landsbygden till Hollywood för att försöka bli skådis. Hon blir älskarinna åt en kvinnlig stjärna, Camilla (Laura Harring), och lyckas på så sätt få en del småroller i Camillas filmer. Diane tar deras romans på allvar och när det visar sig att Camilla betraktat Diane som en trevlig leksak blir hon ledsen och besviken. Dessutom förödmjukas Diane genom att Camilla tar med henne på en fest bara för att där meddela att hon ska gifta sig med regissören Adam. Diane blir så desperat att hon lejer en mördare för att döda Camilla. Sen drivs hon till vansinne av inre demoner och tar till slut sitt eget liv.

Även om det, som sagt, är en enkel historia i grunden, så är det ju så att ca 2/3 av filmen är en (önske)dröm som Diane har. Här är Diane den oskuldsfulla Betty, som precis som Diane kommit till Hollywood för att pröva lyckan som skådis. Camilla ”spelar” i drömmen rollen som en kvinna (sig själv) som tappar minnet efter en bilolycka och sen gömmer sig i huset som Betty hyr av sin moster. Tillsammans söker de två efter Ritas riktiga identitet (Rita är det namn Camilla i drömmen tar efter att ha sett en affisch med Rita Hayworth). Parallellt med detta, men fortfarande i drömmen, får vi följa regissören Adam (Justin Theroux) och hans arbete med en film. Speciellt gäller det frågan om vem som ska spela den kvinnliga huvudrollen, vilket en del mafiosos har åsikter om och det gillar förstås inte Adam som vill bestämma själv.


Det första jag tänkte på var den stämning som Lynch tillsammans med kompositören Angelo Badalamenti bygger upp. Det börjar direkt med limousinen som färdas i den mörka Los Angeles-natten till småkuslig musik. Den här stämningen finns kvar hela filmen. Man känner liksom att nånting är fel, nåt kusligt pågår här. Det går inte riktigt att ta på. Ta bara den märkliga scenen med mannen på fiket (Winkie’s) som ska berätta för en vän om en dröm han har haft. Den scenen är ruggigt bra gjord, och jag fattar inte, men fast jag vet vad som ska hända så är den riktigt obehaglig. Sånt här är Lynch riktigt bra på. Likadant när den äldre kvinnan vid namn Louise Bonner (plastikopererad till max, precis som hyresvärdinnan Coco) knackar på hos Betty och Rita, och säger att nån är i trubbel och nåt otäckt håller på att hända. Nåt med hur ljuset faller på hennes ansikte gör att hon ser riktigt läskig ut och hela scenen känns obehaglig på det där märkliga Lynch-sättet. Sen kommer Coco är ber om ursäkt för den förvirrade Louise, ljuset förändras i Louises ansikte, och då bryts den läskiga stämningen men den finns ändå hela tiden kvar i bakgrunden.

När jag såg Mulholland Drive första gången så gillade jag inte den del av handlingen där vi fick följa regissören Adam så mycket. Jag vet inte, jag tyckte inte den tillförde något och tyckte inte den hängde ihop med resten av filmen (precis som Winkie’s-scenen för övrigt, även om just den scenen var bra). Nu njöt jag även av den historien, och tyckte att Adam var en bra karaktär, vilket jag inte tyckte första gången, då jag störde mig på honom. Hela scenen där mafioso-snubbarna träffar Adam m.fl. för att diskutera den kvinnliga huvudrollen är ju underbar. Mafioson som är espresso-gourmet spelas för övrigt av Angelo Badalamenti. Likaså är det så skönt Lynchigt när Adam åker för att träffa den i mystiska gåtor talande The Cowboy.

Och sen har vi slutet av Dianes dröm som utspelas på klubben Silencio. Oj, oj, vad bra detta är! Vackert, mystiskt och läskigt på en gång. Samtidigt som det är vackert känner man ju att nåt inte står rätt till här. Rebekah Del Rios sång är underbar. Sen har vi bara de sista ca 20 minuterna kvar då Diane har vaknat upp ur sin dröm. Vi får se vad som egentligen har hänt i en serie flashbacks. Här har vi ju en del surrealistiska inslag, bl a då det äldre paret (som i drömmen har träffat henne på flyget) kommer ut ur uteliggartrollets påse i form av minimänniskor och tar sig in Dianes lägenhet och driver henne till vansinne så att hon slutligen tar livet av sig. Förmodligen är det hennes föräldrar.


Nu finns det ju en massa andra analyser och tolkningar man kan göra, men det känns ganska meningslöst att aktivt ägna tid åt det… även om jag har gjort just det, haha. Jag undrar fortfarande lite över uteliggartrollets roll i det hela. Hon (det är faktiskt en hon!) symboliserar väl förmodligen något, kanske den mörka bittra sanningen, eftersom hon i slutet sitter och håller i den blå lådan. Hur som helst, efter att jag förstod (i alla fall för mig själv och hade min egen tolkning) vad som hände i filmen så är det liksom bara att njuta av filmen. Om man sen råkar se något i Dianes dröm som man sen kopplar ihop till något i Dianes verklighet, eller nåt symboliskt som man tycker man har en förklaring till, så är det ju bara positivt. Men bara man har ”the big picture” klar så räcker det.

Jag måste även säga att Naomi Watts gör en grym insats, först som den äppelkindade Betty som tycker allt är ”oh, wow”, och sen som den verkliga, slitna och bittra Diane. Just ja, scenen med Betty på audition är ju underbar. Hela scenen är rolig med den frånvarande regissören som droppar floskler och sen Watts metaskådespeleri mot den där typiske manlige såpaskådisen med de grå tinningarnas charm… ja, det är underbart.

Det är vilket fall en underbar film, och den får snäppet högre betyg denna gång, men till femman räcker det inte än så länge. Filmen känns lite spretig fortfarande, och ibland var jag inte helt uppslukad av det som hände och då blir det ingen femma.

4+/5

PS. Apropå uteliggartrollet så förgyller det för övrigt filmbloggaren Micke sida BlueRoseCase. Där har vi för övrigt (igen) under den senaste tiden kunnat ta del av den ultimata Twin Peaks-analysen: Karaktärerna, Symbolerna, De lösa trådarna, Sambanden.

The Punisher

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: