10 i topp: Filmer 2020

2020 känns som året som försvann. Filmer som skulle ha haft premiär sköts upp inte bara en gång, utan både två och tre gånger. Den enda riktigt stora filmen, en äkta blockbuster, som hade premiär var väl Christopher Nolans Tenet.

Ibland sköt dock filmbolagen inte upp filmerna utan lät dem ha premiär direkt via streamingtjänster (The Invisble Man och Wonder Woman 1984 är två exempel). Det här är nog här för att stanna skulle jag tro. Det känns så. Jag tror (och hoppas) även att filmfestivaler kommer fortsätta med att erbjuda filmerna online precis som festivalerna i Stockholm och Göteborg gjorde nu senast.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. Nomadland – Mysig film i Chloé Zhaos speciella stil. Fina miljöer och sköna personligheter.
16. Extraction – Action, i princip bokstavligen, utan slut med Chris Hemsworth. Underhållande!
15. Breaking Surface – Svensk dykaraction som förtjänar att uppmärksammas.
14. Minari – Fint familjedrama om att en koreansk familj som vill hitta sin plats i USA.
13. Small Axe: Education – Om vikten av utbildning och med ett extremt rörande slut!

12. The Old Guard – En uppgiven Charlize Theron leder en grupp odödliga i kampen mot det onda.
11. Promising Young Women – Skarp #metoo-film med Carey Mulligan på en udda hämndturné.

10. Druk
Druk
Thomas Vinterberg gjorde mig inte besviken. Som regissör har han väldigt bra förmåga att få till intensiva scener mellan en films skådisar. Här blir det inte lika intensivt som i Festen men tillräckligt för att hamna på plats 10. En skådespelarnas film.

9. Small Axe: Lovers Rock
Small Axe: Lovers Rock

Den lättsammanste av Steve McQueens Small Axe-filmer även om rasism och orättvisor kan anas i bakgrunden. Lovers Rock är en ruggigt skön house party-film med dans, svett och inte minst underbar musik.

8. Sound of Metal
Sound of Metal
En väldigt fin film om en otänkbar situation där Oscarsnominerade Riz Ahmed spelar en hårdrockstrummis som förlorar hörseln. Världen rasar samman men det finns en väg tillbaka.

7. I’m Thinking of Ending Things
I'm Thinking of Ending Things
Den kanske mest Kaufmanska filmen av alla Charlie Kaufmans filmer? Dröm, minnen, verklighet, fantasier, barndom, vuxenliv, ålderdom, allt blandas samman till en magisk och i grunden sorglig mix.

6. Possessor
Possessor

Äpplet faller inte långt från trädet. Brandon Cronenberg har gjort en imponerande science fiction-rulle som innehåller snygga bilder, intressanta idéer, body horror och ultravåld.

5. First Cow
First Cow
Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor.

4. One Night in Miami
One Night in Miami

En film att hänga med. Cassius Clay, Malcolm X, Sam Cooke och Jim Brown (en amerikansk amerikansk fotbollsspelare) träffas på ett motellrum för att snacka allvar om hur de ska vidare i medborgarrättsrörelsen. Konflikter uppstår och samförstånd nås.

3. Da 5 Bloods
Da 5 Bloods

En spretig film som vet att den är en film. Det är underhållande, spretigt (har jag sagt det redan?), bra skådisar, underbar musik och en lite för lång film. Men Spike Lee levererar.

2. The 40-Year-Old Version
The 40-Year-Old Version

Årets klart roligaste film. Jag både skrattade med och blev rörd av Radha Blank a.k.a. RadhaMUS Prime.

1. Gunda
Gunda
En svartvit dokumentär utan musik eller talking heads om en grisfamilj, en enbent höna och ett kosläpp. Haunting!

 

Filmer som återstår att se: framförallt tänker jag på Rättfärdighetens ryttare med Mads.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2020 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Filmitch-Johan
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi

Shinypodden Special: 2020 års bästa filmer – del 2

Kniper Nomadland-gänget nån plats på prispallen eller blir det några andra som får bli muuuuuu-ntra?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2020! Efter gårdagens avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2020 års bästa filmer – del 1

Happy days för Chloé Zhao & Co. Men kom Oscarsvinnaren Nomadland med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2020! Vi går igenom 2020 (året som försvann) som filmår (bu eller bä?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips med andra ord.

Del två kommer om imorgon och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du lyssna på det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

10 i topp: Pixar-filmer

Som avslutning på mitt Pixar-tema så kände jag att det vore kul att avsluta med en topp-10-lista över mina favoriter bland Pixars filmer. Vilka filmer jag gillar bäst framgår med all önskvärd tydlighet av min lista. För min del ska det vara filmer om människor! Leksaker, monster, myror, bilar, dinosaurier och fiskar göra sig icke besvär. Notera dock att alla Toy Story-filmerna finns med på listan om än på den undre halvan.

De filmer som gjort mig mest besviken är nog WALL·E och Up. En science fiction-dystopi borde ju ha funkat men så blev det inte. Up hade jag hört skulle innehålla en magisk inledning som skulle få den hårdaste att smälta. Blev det dammigt i rummet? Nope.

De två teman som återkommit oftast i filmerna är ”att hitta sig själv” och döden. Ett vanligt innehåll är även en parallell mer eller mindre magisk värld som vi människor inte har en aning om existerar. Där får leksaker liv, där lever monster vardagsliv utanför sitt jobb med att skrämma barn, där gnabbas känslor med varandra i våra hjärnor eller så är det våra själar som det ska sörjas för före och efter livet.

Därmed är det dags för listan!

 

10. Toy Story 3 (2010)
Toy Story 3
Jag gillade ettan och trean i Toy Story-serien ungefär lika mycket. Men originalet är ändå originalet så då kommer trean på tionde plats.

9. Toy Story (1995)
The Irishman

Det är inget större fel på Toy Story. Det är en bra film men jag gillar den definitivt inte lika mycket som många andra gör. Platsar på listan gör den dock. Ett minus är uncanny valley-känslan på de människor som förekommer.

8. Monsters University (2013)
Monsters University
Att Monsters University är med på listan men inte Monsters, Inc. beror på den enögde grönbollen Mike. Jag kunde inte med honom i ettan. I prequlen fann jag honom mer sympatisk. Dessutom fick jag nostalgi-vibbar från min studenttid i Uppsala.

7. Toy Story 2 (1999)
Toy Story 2
Toy Story 2 vinner på att jag hade lärt känna de olika leksakerna, deras tropes och personligheter. Det gjorde att det blev en mysig titt.

6. Toy Story 4 (2019)
Toy Story 4

Toy Story 4 vinner på att den presenterade en annorlunda handling med en hel del överraskningar, bl a i form av Forky, en leksak som skapas av sin egen ägare.

5. Soul (2020)
Soul
Soul lyfts av musiken och de underbara miljöerna i New York. Här hade jag kunnat hänga länge. Som helhet hänger filmen dock inte lika bra ihop som regissören Pete Docters Inside Out gjorde.

4. The Incredibles (2004)
The Incredibles

Jag gillade verkligen blandningen av familjedrama, Bondfilm och superhjältehistoria. Underhållande!

3. Ratatouille (2007)
Ratatouille

Jag tror nästan Ratatouille är Pixars vuxnaste film, i konkurrens med Soul. Till och med texterna inne i filmen är på franska, inte svenska, när jag såg den på Disney+. Bara en sån sak. En härlig matlagningsfilm.

2. Inside Out (2015)
Inside Out

Jag såg och älskade Inside Out på Malmö Filmdagar 2015 och det var då min första (sic!) Pixar-film. En film som både är känslosam och har ett intressant koncept. Dammigt i biosalongen blev det!

1. Coco (2017)
Coco

Om det blev dammigt i rummet under Inside Out så tog Coco ändå priset. Att den hamnar överst kan till viss del bero på att jag precis sett den och därför har den fräscht i minnet men det går inte att värja sig mot denna färgsprakande känslobomb. Det är helt klart den Pixar-film som stannat mest kvar i sinnet av de filmer som jag såg under temat.

 

Fripps filmrevyer-Henke, en av mina hjälpryttare under temat (den andra var Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia), postar också sin topp-10-lista idag. Hoppa över och kolla vilka filmer Henke lyfter. Jag anar leksaker på övre halvan snarare än i botten.

Film- och bloggåret 2020

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar filmåret 2020 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Det har varit ett mycket märkligt år och det känns som att det gått både långsamt och fort på samma gång. Jag har sett färre filmer än vanligt. När väl skiten träffade fläkten där i mars så har det gått i perioder. Ibland kunde det gå flera veckor, nästan en månad, utan att jag såg en enda film. Under april fokuserade jag Trolls-filmerna, bara en sån sak. Jag hade liksom inte ro att ta mig an några andra mer seriösa filmer. Däremot blev det desto fler matprogram, speciellt australiensiska. Här hjälpte det verkligen att skaffa VPN. Det öppnade upp en ny värld som gjorde det möjligt att grotta ner sig i kulinariska läckerheter via SBS On Demand eller BBC iPlayer. En ny trevlig bekantskap var Rick Stein vars mat- och reseprogram från 90-talet och framåt var en lisa för en resetörstande själ.

Med det sagt så är det dags att gå igenom några kategorier som ett sätt att sammanfatta vad jag har sett i filmväg och vad som hänt på bloggen detta bisarra år.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Kanske inte helt oväntat så blev det inte speciellt många fullpoängare för min del i år. Det hände faktiskt bara en gång! Men det ledde till att Joker fick göra plats för Renton som bloggheader. Den enda 5/5-filmen jag sett i år är alltså Danny Boyles klassiker Trainspotting från 1996. Det var riktigt kul att konstatera att den höll. Anledningen till att jag såg den var att jag skulle kolla på uppföljaren med den olyckliga titeln T2 Trainspotting. Två favoriter från 2019 som jag såg i år var Waves och Uncut Gems. Inte 5/5-filmer men nära. Detsamma gäller 2020-filmerna The Forty-Year-Old Version och Gunda (båda svartvita men samtidigt väldigt olika mästerverk).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Eftersom jag sett färre filmer i år än normalt så har det inte heller blivit speciellt många bottennapp. Men den aboslut sämsta filmen måste vara en som jag såg på Stockholm Filmfestival: Memory House. Det var en pretentiös sörja som gav mig klåda. En rejäl trampmina som man ibland råkar kliva på när man tittar på festivalfilmer. Den andra filmen som fått sämre betyg än 2/5 var en DCEU-uppföljare: Wonder Woman 1984. Även om den ganska länge var helt ok så föll den samman som ett korthus till en katastrof under filmens avslutning.

Årets besvikelser:
Ingen av de filmer jag listar här är direkt dåliga men de höll inte för hajpen. The Vast of Night var en liten sf-rulle som jag trodde på men den föll platt för mig tyvärr. Jag tror den var för snackig helt enkelt. En ny film av David Fincher borde ju borga för kvalitet. Vi fick kanske kvalitet också men Mank blev också en ganska trist historia som jag inte fattade poängen med.

Årets överraskningar:
En överraskning för mig var att det var Mary Steenburgen som skrivit låten som Jessie Buckley sjunger i slutet av Wild Rose. Att Jessie Buckley har en fantastisk röst var också en överraskning. En positiv svensk överraskning var spänningsfilmen Breaking Surface, nåt så ovanligt som en riktigt bra svensk genrefilm (i det här fallet en dykarthriller). Det var inte så länge sen BlacKkKlansman kom ut men jag tyckte bara den bara var helt ok, så när Spike Lee blåste mig av banan med Da 5 Bloods så var det en riktigt skön överraskning.

Årets komedier:
Oj. Komedier. Rackarns. Det är alltid svårt för mig att hitta några bra. Jag undrar om det beror på att jag ser för få komedier eller om jag helt enkelt är svårflörtad. Men, här är i alla fall några som jag uppskattade. Jumanji: The Next Level (den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black är ett roligt team), Palm Springs (jag charmades kanske inte riktigt lika mycket som alla andra men bra var den och Cristin Milioti var favoriten), The Forty-Year-Old Version (helt underbart rolig och rörande film!), Bad Hair (Justin Simien senaste (hår)rulle kanske är mer av en satir men bitvis var den kul också).

Årets tv-serie:
Förra året var det Chernobyl som var ohotad etta. Även om jag sett relativt få serier (jämfört med äkta tv-serienördar) så finns det nog bara ett svar i år också. Det är förstås Jon Favreaus Star Wars-serie The Mandalorian. Jag tyckte den andra säsongen var ett snäpp bättre än den första. I dessa tider där alla serier ska berätta en lång kontinuerlig historia så uppskattade jag faktiskt den episodiska naturen som serien har (vilket påminner mig på ett skönt sätt om gamla tiders Star Trek-serier).

Årets bästa bioupplevelser:
Oj. Igen. Årets bioupplevelser är lätträknade. Förutom visningarna i januari under Stockholm Filmdagar så har jag varit på bio tre gånger. Årets inleddes med ett besök på Cinemateket där jag och Letterboxd-Carl njöt av Alfred Hitchcocks Fåglarna. Mycket trevligt. Jag såg även Star Wars: The Rise of Skywalker på bio i januari vilket var ett helt ok biobesök där en helt ok film sågs. I slutet av samma månad hade jag äran att tillsammans med Movies – Noir-Christian gå på en förhandsvisning av Sam Mendes första världskriget-skildring 1917. Det var en riktigt maffig upplevelse på IMAX-salongen i Mall of Scandinavia.

Bloggprojekt:
I år har jag inte haft några stora projekt igång som t ex förra året då jag gick i mål med mitt Bergman-projekt. Kanske var det Bergman som knäckte mig, helt enkelt. Nå, jag ligger i alla fall i startgroparna för att fortsätta med de återstående årsbästalistorna för 70-talet. De som saknas är 1971 och 1970. Förhoppningsvis kommer de under 2021. Ett litet projekt tog jag mig faktiskt an. Det var inte nåt stort projekt men ändå. Alldeles nyligen tittade jag igenom filmerna om dagvandraren Blade med Wesley Snipes. Tack till Fripps filmrevyer-Henke för inspirationen. Jo, just det. Nu höll jag ju på att glömma Trolls-filmerna. Två långfilmer och en kortfilm betade jag av. Och jag stör mig fortfarande på att de inte heter Troll på svenska.

Poddning: Tillsammans med Henke, Carl och Niklas var jag med på en Shinypodden Special där vi listade våra favoriter från filmåret 2019. Det känns så avlägset att jag först glömde att ha med den punkten i inlägget, men det är alltså åtgärdat nu.

Bästa dokumentärerna: Givetvis måste jag återigen nämna den grisligt bra Gunda. En dokumentär som tryckte på nostalgiknapparna var den mycket fascinerande Diego Maradona av Asif Kapadia.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Viktor Kossakovskijs fascinerande dokumentär Gunda. Ja, Stockholm Filmfestival missade jag inte i år. Det blev en online-festival för min del och det visade sig vara en klart positiv upplevelse. Jag trodde inte alls jag skulle känna nån festivalkänsla alls men den infann sig nästan direkt. Det är nåt speciellt att ögna igenom programmet och sen välja ut de filmer man ska se och sen låta sig bli (förhoppningsvis) positivt överraskad. Ta en film som Gunda t ex. Det är osannolikt att jag skulle ha sett den om det inte varit för festivalen. Sen att man även kan kliva på en trampmina som Memory House, det är smällar man får ta. En film som dock inte gjorde mig besviken var Regina Kings debutfilm One Night in Miami. Som avslutning på festivalen blev det även tre Face2Face med Bella, Viggo och Marty. Nej, det var inte jag som gjorde intervjuerna…

Svenska filmer: Oj. Återigen. Det här är pinsamt eller bara ett tecken på att jag inte ser speciellt många svenska filmer. För några år sen var det nån som kallade mig för svenskfilmsexpert. Jag lever inte upp till det epitetet kan man lugnt säga. Jag har nämligen bara sett en endaste svensk film i år. Det var i och för sig den positiva överraskningen Breaking Surface som jag hoppas bryter ny mark inom svensk film.

De Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
13. The Midnight Sky (2/5)
12. Mank (2,5/5)
11. The Trial of the Chicago 7 (2,5/5)
10. Ma Rainey’s Black Bottom (2,5/5)
9. Extraction (3/5)
8. The Two Popes (3,5/5)
7. The Meyerowitz Stories (3,5/5)
6. I Lost My Body (4/5)
5. The Old Guard (4/5)
4. I’m Thinking of Ending Things (4/5)
3. Da 5 Bloods (4/5)
2. Uncut Gems (4,5/5)
1. The Forty-Year-Old Version (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, och där räknas en film som I Lost My Body in (en fransk film som Netflix köpte in).

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
Star Trek: Discovery, säsong 3: Även om den startade betydligt bättre än säsong två så var det ändå en besvikelse. Istället för att fokusera på en bra story så är det som att man försöker slå rekord i politisk korrekthet. Det gör inte en serie bra, tyvärr.
Star Trek: Picard, säsong 1: Ytterligare en Star Trek-serie som svek. Patrick Stewart är ju alltid Patrick Stewart men som helhet var det här inte mer än ok.
Star Trek: Lower Decks, säsong 1: Återigen en Star Trek-serie, en animerad denna gång, som inte föll mig i smaken. Det var nästan så att jag inte lyckades slutföra serien. Det hetsiga tempot där det pratades i kulsprutefart var för mycket för mig. Nej, då ser jag hellre om den gamla Star Trek: The Animated Series från 70-talet.
After Life, säsong 2: Andra säsongen av den här Ricky Gervais-serien funkade inte lika bra som den första säsongen men det är klart sevärt.
Partisan: En svensk thrillerserie i regi av Amir Chamdin och med Fares Fares i huvudrollen. Det låter ju som en kanonserie men tyvärr var det en besvikelse. Det var som att hela serien rann ut i sanden utan att komma fram till något.
Devs: Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om Partisan. Ett riktigt bra och spännande upplägg rann ut i sanden. Det är dock riktigt snyggt rent utseendemässigt.
Curb Your Enthusiasm, säsong 10: En väldigt bra säsong med Larry David & Co. Larry är grinigare än nånsin och det var en ren njutning att se denna säsong. Jag längtar redan till säsong 11 som jag har förstått ska bli av. Fram tills den är klar får jag väl simma lugnt!

Bäst bland mat-serierna: Som vanligt är det MasterChef som dominerar. Det var en märklig upplevelse att se årets upplaga av MasterChef Australia i och med att serien började spelas in innan Corona var ett faktum. Sen, kanske halvvägs in i säsongen, så var det plötsligt krav på avstånd, slut på kramar, resor och stora lagtävlingar med publik. Alla avslutande avsnitt utspelade sig i MasterChef-köket. Det kan inte ha varit helt lätt att få till serien när allt som hade planerats bara måste kastas bort. Den brittiska MasterChef: The Professionals var bra som vanligt. Ett litet annorlunda upplägg eftersom man redan när inspelningen började hade Corona-anpassat serien. Som jag nämnde i början av inlägget så upptäckte jag Rick Stein i år. Han må vara lite gubbig och kanske inte tillhör framtiden direkt men programmen är en njutning att se. Ta bara en sån serie som Rick Stein’s French Odyssey där Rick sakta flyter fram genom det franska landskapet på en kanalpråm. Mycket mysigt.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 1994, Robin Hood, Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse, Potatishandlaren och Vittra. Som vanligt dyker Robin Hood upp listan. Folk är fortfarande nyfikna på vad för djur Broder Tuck egentligen är. Potatishandlaren gör comeback på listan efter att ha hamnat på sjätte plats förra året. Vittra är en trevlig nykomling och överraskning.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Spanien, Tyskland, Kina och Finland. Nu är inte Hongkong med överhuvudtaget så den där spindelboten eller vad det nu var måste ha stängts ned.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Chadwick Boseman

10 i topp: Filmer 2019

Att sätta ihop min årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.

Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.

Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917
– Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.

10. Dolemite Is My Name
Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.

9. The Irishman
The Irishman

Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.

8. Parasite
Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.

7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.

6. Uncut Gems
Uncut Gems

Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.

5. Midsommar
Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!

4. Apollo 11
Apollo 11

Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.

3. Marriage Story
Marriage Story

Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.

2. Waves
Waves

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.

1. Joker
Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!

 

Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 2

Blev det Parasite för hela slanten på våra topplistor eller kunde nån joker blanda sig i leken?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Efter förra veckans avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 1

Kom Oscarsvinnaren Parasite med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Vi går igenom 2019 som filmår (fanns det några speciella teman som återkom?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips, med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du ladda ner det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Film- och bloggåret 2019

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2019 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Jag går igenom filmerna jag såg. Överraskningarna och besvikelserna, de härliga bioupplevelserna och de mindre bra visningarna. Har jag gått i mål med några projekt eller kanske startat upp några nygamla? Årsbästalistan för 2019 får ni vänta på tills snön börjar smälta i vår, om det nu finns nån snö att smälta…

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Förra året såg jag två filmer (Annihilation och The Shawshank Redemption) som nådde toppbetyget 5/5). I år blev det faktiskt tre. Det hela började i våras med Avengers: Endgame. Detta var en av de mer positiva bioöverraskningar jag har varit med om, speciellt efter den svaga Avengers: Infinity War. Som en del av mitt Bergman-projekt såg jag om Fanny och Alexander och blev besatt så till den grad att jag förutom en recension även skrev sex kåserier (nej, inte sexkåserier) om filmen. Slutligen så kryssade jag i höstas den sista 5/5-filmen för året i och med Joker. Vilken bioupplevelse!

Sämsta filmerna jag sett i år:
Ja, det kanske inte är så givande att lista filmer som man INTE gillar men jag gjorde det förra året och eftersom jag utgick från förra årets nyårsinlägg så fanns rubriken kvar. Mitt tidigare nämnda Bergman-projekt ledde mig till ett par riktiga kalkoner som t ex tv-filmen Venetianskan och tv-operan Trollflöjten (opera… bläh). DCEU-rullen Aquaman och den kinesiska sf-soppan The Wandering Earth gjorde mig inte glad.

Årets besvikelser:
Claire Denis High Life såg jag på Malmö Filmdagar och det var en film jag verkligen såg fram emot. Det blev en total besvikelse. Det var inte mycket som funkade för mig tyvärr. Jag hade en liknande upplevelse med Robert Eggers nya film The Lighthouse. Höga förväntningar. Det var till och med så att The Lighthouse var min bloggheader under Stockholm Filmfestival. Men filmen föll platt. Min prettogen reagerade inte som den skulle.

Årets överraskningar:
Överraskningar? Hmm, har vi några som kvalar in? Jo, men Aniara var nog en sådan positiv överraskning. 1: Svensk science fiction. 2: Svensk science fiction som funkar. 3: Svensk science fiction som är riktigt bra. Utöver det så var Bergmans två dokumentärer om Fårö trevliga små överraskningspärlor.

Årets komedier:
Helt klart Dolemite Is My Name! En härlig comeback av Eddie Murphy. I övrigt är det tunt bland komedierna. Jag ser alldeles för få bra komedier. Fast problemet är nog att jag ser alldeles för få komedier överlag. Ah, vänta nu! Jag glömde ju Knives Out. En härlig film som lockade mig till skratt flera gånger.

Årets tv-serie:
Ohotad etta är givetvis Chernobyl. Här snackar vi fem tajta avsnitt med intensitet, spänning, perfekta tidstypiska miljöer och strålande skådespelarinsatser (bl a från svenskarna Stellan Skarsgård och Fares Fares) och i regi av Johan Renck.

Årets bästa bioupplevelser:
Avengers: Endgame är en svårslagen upplevelse. Fullpackat i salongen, och när Steve Rogers säger ”Avengers… assemble” fick nog alla gåshud. Det kändes så i alla fall. Delad etta med Endgame måste ju Joker vara. Sällan, eller aldrig, har jag blivit så fysiskt påverkad av en film. Det var på gränsen att jag fick lämna salongen. Den hade nåt den där filmen. Joaquin Phoenix är ju en sak. Hedersomnämnande till Knives Out under Stockholm Filmfestival. En mycket trevlig visning trots en inledningsvis störande skrattare.

Årets värsta bioupplevelser:
Egentligen inga katastrofer det här året men visningen av The Lighthouse på Bio Rio var ingen höjdare. Det smaskades och klirrades med bestick bakom oss då det åts mat så det stod härliga till i salongen. Underkänt! Bio Rio får gå på utbildning hos Capitol där man vet hur man hanterar mat i salongen. Jag menar, en sån grundläggande sak som metallbestick som klirrar mot porslinstallrikar. Kom igen.

Bloggprojekt:
Jag gick i mål med mitt Bergman-projekt och det kändes faktiskt ganska stort. Nu har jag sett och skrivit om 50 Bergman-filmer. En jämn och fin siffra. Här hittar ni alla mina betyg och länkar till texterna. Ett projekt som jag väckt till liv igen är årsbästalistorna. Efter att för några år sen ha stannat vid 1973 så kom jag i år ut med 1972. Det var mycket trevligt att bekanta sig med ett antal 72-filmer och på så sätt få återigen uppleva hur annorlunda filmer var på den tiden. Under 2020 kommer jag fortsätta med resten av 70-talet, och vem vet, vi kanske till och med börjar beta av 60-talet men då blir det till att se en radda 60-talsrullar.

Nyupptäckt filmpodd: Dämonpodden var en trevlig bekantskap och extra kul att lyssna på eftersom jag själv höll på med samma Bergman-resa som de som är med i podden, dvs att titta sig igenom hela Bergmans filmografi. Nördigt underhållande med referenser till allt från tyska filosofer via film noir till Buffy.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Marriage Story.

Svenska filmer: Ett gäng Bergman-filmer men den allra bästa nya svenska filmen jag såg var helt klart det dystra rymdeposet Aniara. Även Quick var en positiv överraskning.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
11. The Wandering Earth (1/5)
10. Cargo (2/5)
9. Extinction (2/5)
8. Tau (2/5)
7. Knock Down The House (3/5)
6. I Am Mother (3/5)
5. Close (3/5)
4. Bird Box (4/5)
3. Dolemite Is My Name (4/5)
2. The Irishman (4/5)
1. Marriage Story (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
The Orville, säsong 2: Minst lika bra som säsong 1 även om man tyvärr inledde svagt. Nu längtar jag efter säsong 3.
Star Trek: Discovery, säsong 2 (Netflix): Klart sämre än Star Trek-homagen The Orville. Tonen är helt off och det gäller speciellt klingonerna som bara känns fel.
Angel, säsong 4 och 5: Jag gick äntligen i mål med serien efter mycket kämpande. Hanteringen av Cordy var under all kritik och Angels snorunge Connor ska som alltid kastas tillbaka till en helvetesdimension.
After Life, säsong 1 (Netflix): Ricky Gervais överraskande bra och rörande serie om att komma igen efter en tung förlust. Rolig är den också givetvis.
Lost in Space, säsong 1 (Netflix): Inte jättebra men den tog sig en aning i slutet av säsonen. Tyvärr är det alltför familjevänligt och wholesome (är det präktig man säger på svenska?).
The Mandalorian, säsong 1: Helt ok Star Wars-serie där Baby Yoda är svår, för att inte säga omöjlig, att motstå.

Bäst bland mat-serierna: MasterChef: The Professionals. MasterChef, både den vanliga serien med amatörer och den med yrkeskockar, är BBC när de är som bäst. Det är mysigt, varmt och lärorikt. Jag valde att lyfta The Professionals den här gången men allra bästa är nog ändå MasterChef Australia (vilket ju förstås inte är BBC) där man nu har bytt domare inför 2020 års serie, vilket gör mig orolig. I vilket fall så står sig Sveriges version slätt.

Sämst bland mat-serierna: The Great British Bake Off, säsong 10, var en stor besvikelse. Detta är den tredje säsongen med de nya värdarna Noel och Sandi. Jag tyckte de två första säsongerna med dem var helt ok även om Noel och Sandi förstås inte kan mäta sig med Mel och Sue. Just den här säsongen funkade dock inte alls. Låg nivå på humorn och väldigt märkliga och omotiverade domslut.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Robin Hood, 10 i topp: Filmer 1979, 10 i topp: Filmer 1994, Avengers: Endgame och The Martian. Förra årets etta Potatishandlaren förpassas till plats 6. Att Robin Hood är etta förklaras med att många efter Kalle Anka på julafton undrar vilket djur Broder Tuck är. Svar: Grävling. Att The Martian hamnat på listan måste väl ha att göra med att den visats på tv under året.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Tyskland, Spanien och Finland. Det är fortfarande något av ett mysterium varför Hongkong hamnar så högt. Förra året var jag inne på att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong. Vem vet?

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Nils Petter Sundgren

10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

%d bloggare gillar detta: