Film- och bloggåret 2020

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar filmåret 2020 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Det har varit ett mycket märkligt år och det känns som att det gått både långsamt och fort på samma gång. Jag har sett färre filmer än vanligt. När väl skiten träffade fläkten där i mars så har det gått i perioder. Ibland kunde det gå flera veckor, nästan en månad, utan att jag såg en enda film. Under april fokuserade jag Trolls-filmerna, bara en sån sak. Jag hade liksom inte ro att ta mig an några andra mer seriösa filmer. Däremot blev det desto fler matprogram, speciellt australiensiska. Här hjälpte det verkligen att skaffa VPN. Det öppnade upp en ny värld som gjorde det möjligt att grotta ner sig i kulinariska läckerheter via SBS On Demand eller BBC iPlayer. En ny trevlig bekantskap var Rick Stein vars mat- och reseprogram från 90-talet och framåt var en lisa för en resetörstande själ.

Med det sagt så är det dags att gå igenom några kategorier som ett sätt att sammanfatta vad jag har sett i filmväg och vad som hänt på bloggen detta bisarra år.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Kanske inte helt oväntat så blev det inte speciellt många fullpoängare för min del i år. Det hände faktiskt bara en gång! Men det ledde till att Joker fick göra plats för Renton som bloggheader. Den enda 5/5-filmen jag sett i år är alltså Danny Boyles klassiker Trainspotting från 1996. Det var riktigt kul att konstatera att den höll. Anledningen till att jag såg den var att jag skulle kolla på uppföljaren med den olyckliga titeln T2 Trainspotting. Två favoriter från 2019 som jag såg i år var Waves och Uncut Gems. Inte 5/5-filmer men nära. Detsamma gäller 2020-filmerna The Forty-Year-Old Version och Gunda (båda svartvita men samtidigt väldigt olika mästerverk).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Eftersom jag sett färre filmer i år än normalt så har det inte heller blivit speciellt många bottennapp. Men den aboslut sämsta filmen måste vara en som jag såg på Stockholm Filmfestival: Memory House. Det var en pretentiös sörja som gav mig klåda. En rejäl trampmina som man ibland råkar kliva på när man tittar på festivalfilmer. Den andra filmen som fått sämre betyg än 2/5 var en DCEU-uppföljare: Wonder Woman 1984. Även om den ganska länge var helt ok så föll den samman som ett korthus till en katastrof under filmens avslutning.

Årets besvikelser:
Ingen av de filmer jag listar här är direkt dåliga men de höll inte för hajpen. The Vast of Night var en liten sf-rulle som jag trodde på men den föll platt för mig tyvärr. Jag tror den var för snackig helt enkelt. En ny film av David Fincher borde ju borga för kvalitet. Vi fick kanske kvalitet också men Mank blev också en ganska trist historia som jag inte fattade poängen med.

Årets överraskningar:
En överraskning för mig var att det var Mary Steenburgen som skrivit låten som Jessie Buckley sjunger i slutet av Wild Rose. Att Jessie Buckley har en fantastisk röst var också en överraskning. En positiv svensk överraskning var spänningsfilmen Breaking Surface, nåt så ovanligt som en riktigt bra svensk genrefilm (i det här fallet en dykarthriller). Det var inte så länge sen BlacKkKlansman kom ut men jag tyckte bara den bara var helt ok, så när Spike Lee blåste mig av banan med Da 5 Bloods så var det en riktigt skön överraskning.

Årets komedier:
Oj. Komedier. Rackarns. Det är alltid svårt för mig att hitta några bra. Jag undrar om det beror på att jag ser för få komedier eller om jag helt enkelt är svårflörtad. Men, här är i alla fall några som jag uppskattade. Jumanji: The Next Level (den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black är ett roligt team), Palm Springs (jag charmades kanske inte riktigt lika mycket som alla andra men bra var den och Cristin Milioti var favoriten), The Forty-Year-Old Version (helt underbart rolig och rörande film!), Bad Hair (Justin Simien senaste (hår)rulle kanske är mer av en satir men bitvis var den kul också).

Årets tv-serie:
Förra året var det Chernobyl som var ohotad etta. Även om jag sett relativt få serier (jämfört med äkta tv-serienördar) så finns det nog bara ett svar i år också. Det är förstås Jon Favreaus Star Wars-serie The Mandalorian. Jag tyckte den andra säsongen var ett snäpp bättre än den första. I dessa tider där alla serier ska berätta en lång kontinuerlig historia så uppskattade jag faktiskt den episodiska naturen som serien har (vilket påminner mig på ett skönt sätt om gamla tiders Star Trek-serier).

Årets bästa bioupplevelser:
Oj. Igen. Årets bioupplevelser är lätträknade. Förutom visningarna i januari under Stockholm Filmdagar så har jag varit på bio tre gånger. Årets inleddes med ett besök på Cinemateket där jag och Letterboxd-Carl njöt av Alfred Hitchcocks Fåglarna. Mycket trevligt. Jag såg även Star Wars: The Rise of Skywalker på bio i januari vilket var ett helt ok biobesök där en helt ok film sågs. I slutet av samma månad hade jag äran att tillsammans med Movies – Noir-Christian gå på en förhandsvisning av Sam Mendes första världskriget-skildring 1917. Det var en riktigt maffig upplevelse på IMAX-salongen i Mall of Scandinavia.

Bloggprojekt:
I år har jag inte haft några stora projekt igång som t ex förra året då jag gick i mål med mitt Bergman-projekt. Kanske var det Bergman som knäckte mig, helt enkelt. Nå, jag ligger i alla fall i startgroparna för att fortsätta med de återstående årsbästalistorna för 70-talet. De som saknas är 1971 och 1970. Förhoppningsvis kommer de under 2021. Ett litet projekt tog jag mig faktiskt an. Det var inte nåt stort projekt men ändå. Alldeles nyligen tittade jag igenom filmerna om dagvandraren Blade med Wesley Snipes. Tack till Fripps filmrevyer-Henke för inspirationen. Jo, just det. Nu höll jag ju på att glömma Trolls-filmerna. Två långfilmer och en kortfilm betade jag av. Och jag stör mig fortfarande på att de inte heter Troll på svenska.

Poddning: Tillsammans med Henke, Carl och Niklas var jag med på en Shinypodden Special där vi listade våra favoriter från filmåret 2019. Det känns så avlägset att jag först glömde att ha med den punkten i inlägget, men det är alltså åtgärdat nu.

Bästa dokumentärerna: Givetvis måste jag återigen nämna den grisligt bra Gunda. En dokumentär som tryckte på nostalgiknapparna var den mycket fascinerande Diego Maradona av Asif Kapadia.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Viktor Kossakovskijs fascinerande dokumentär Gunda. Ja, Stockholm Filmfestival missade jag inte i år. Det blev en online-festival för min del och det visade sig vara en klart positiv upplevelse. Jag trodde inte alls jag skulle känna nån festivalkänsla alls men den infann sig nästan direkt. Det är nåt speciellt att ögna igenom programmet och sen välja ut de filmer man ska se och sen låta sig bli (förhoppningsvis) positivt överraskad. Ta en film som Gunda t ex. Det är osannolikt att jag skulle ha sett den om det inte varit för festivalen. Sen att man även kan kliva på en trampmina som Memory House, det är smällar man får ta. En film som dock inte gjorde mig besviken var Regina Kings debutfilm One Night in Miami. Som avslutning på festivalen blev det även tre Face2Face med Bella, Viggo och Marty. Nej, det var inte jag som gjorde intervjuerna…

Svenska filmer: Oj. Återigen. Det här är pinsamt eller bara ett tecken på att jag inte ser speciellt många svenska filmer. För några år sen var det nån som kallade mig för svenskfilmsexpert. Jag lever inte upp till det epitetet kan man lugnt säga. Jag har nämligen bara sett en endaste svensk film i år. Det var i och för sig den positiva överraskningen Breaking Surface som jag hoppas bryter ny mark inom svensk film.

De Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
13. The Midnight Sky (2/5)
12. Mank (2,5/5)
11. The Trial of the Chicago 7 (2,5/5)
10. Ma Rainey’s Black Bottom (2,5/5)
9. Extraction (3/5)
8. The Two Popes (3,5/5)
7. The Meyerowitz Stories (3,5/5)
6. I Lost My Body (4/5)
5. The Old Guard (4/5)
4. I’m Thinking of Ending Things (4/5)
3. Da 5 Bloods (4/5)
2. Uncut Gems (4,5/5)
1. The Forty-Year-Old Version (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, och där räknas en film som I Lost My Body in (en fransk film som Netflix köpte in).

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
Star Trek: Discovery, säsong 3: Även om den startade betydligt bättre än säsong två så var det ändå en besvikelse. Istället för att fokusera på en bra story så är det som att man försöker slå rekord i politisk korrekthet. Det gör inte en serie bra, tyvärr.
Star Trek: Picard, säsong 1: Ytterligare en Star Trek-serie som svek. Patrick Stewart är ju alltid Patrick Stewart men som helhet var det här inte mer än ok.
Star Trek: Lower Decks, säsong 1: Återigen en Star Trek-serie, en animerad denna gång, som inte föll mig i smaken. Det var nästan så att jag inte lyckades slutföra serien. Det hetsiga tempot där det pratades i kulsprutefart var för mycket för mig. Nej, då ser jag hellre om den gamla Star Trek: The Animated Series från 70-talet.
After Life, säsong 2: Andra säsongen av den här Ricky Gervais-serien funkade inte lika bra som den första säsongen men det är klart sevärt.
Partisan: En svensk thrillerserie i regi av Amir Chamdin och med Fares Fares i huvudrollen. Det låter ju som en kanonserie men tyvärr var det en besvikelse. Det var som att hela serien rann ut i sanden utan att komma fram till något.
Devs: Jag skulle kunna kopiera det jag skrev om Partisan. Ett riktigt bra och spännande upplägg rann ut i sanden. Det är dock riktigt snyggt rent utseendemässigt.
Curb Your Enthusiasm, säsong 10: En väldigt bra säsong med Larry David & Co. Larry är grinigare än nånsin och det var en ren njutning att se denna säsong. Jag längtar redan till säsong 11 som jag har förstått ska bli av. Fram tills den är klar får jag väl simma lugnt!

Bäst bland mat-serierna: Som vanligt är det MasterChef som dominerar. Det var en märklig upplevelse att se årets upplaga av MasterChef Australia i och med att serien började spelas in innan Corona var ett faktum. Sen, kanske halvvägs in i säsongen, så var det plötsligt krav på avstånd, slut på kramar, resor och stora lagtävlingar med publik. Alla avslutande avsnitt utspelade sig i MasterChef-köket. Det kan inte ha varit helt lätt att få till serien när allt som hade planerats bara måste kastas bort. Den brittiska MasterChef: The Professionals var bra som vanligt. Ett litet annorlunda upplägg eftersom man redan när inspelningen började hade Corona-anpassat serien. Som jag nämnde i början av inlägget så upptäckte jag Rick Stein i år. Han må vara lite gubbig och kanske inte tillhör framtiden direkt men programmen är en njutning att se. Ta bara en sån serie som Rick Stein’s French Odyssey där Rick sakta flyter fram genom det franska landskapet på en kanalpråm. Mycket mysigt.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
10 i topp: Filmer 1994, Robin Hood, Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse, Potatishandlaren och Vittra. Som vanligt dyker Robin Hood upp listan. Folk är fortfarande nyfikna på vad för djur Broder Tuck egentligen är. Potatishandlaren gör comeback på listan efter att ha hamnat på sjätte plats förra året. Vittra är en trevlig nykomling och överraskning.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Spanien, Tyskland, Kina och Finland. Nu är inte Hongkong med överhuvudtaget så den där spindelboten eller vad det nu var måste ha stängts ned.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Chadwick Boseman

10 i topp: Filmer 2019

Att sätta ihop min årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.

Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.

Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917
– Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.

10. Dolemite Is My Name
Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.

9. The Irishman
The Irishman

Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.

8. Parasite
Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.

7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.

6. Uncut Gems
Uncut Gems

Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.

5. Midsommar
Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!

4. Apollo 11
Apollo 11

Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.

3. Marriage Story
Marriage Story

Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.

2. Waves
Waves

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.

1. Joker
Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!

 

Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 2

Blev det Parasite för hela slanten på våra topplistor eller kunde nån joker blanda sig i leken?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Efter förra veckans avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 1

Kom Oscarsvinnaren Parasite med på några av våra listor?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Vi går igenom 2019 som filmår (fanns det några speciella teman som återkom?) och framförallt listar vi våra tio favoriter från året. I det första avsnittet handlar det om filmer som inte var med på så många listor, uteliggarna, the outliers. Kanske lite udda filmer som bara en av oss hade med på sin lista. Upplagt för att få trevliga filmtips, med andra ord.

Del två kommer om en vecka och då kommer vi in på de verkliga toppfilmerna inklusive våra topp-3-filmer. Hos Shinypodden kan du ladda ner det första avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Film- och bloggåret 2019

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2019 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Jag går igenom filmerna jag såg. Överraskningarna och besvikelserna, de härliga bioupplevelserna och de mindre bra visningarna. Har jag gått i mål med några projekt eller kanske startat upp några nygamla? Årsbästalistan för 2019 får ni vänta på tills snön börjar smälta i vår, om det nu finns nån snö att smälta…

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Förra året såg jag två filmer (Annihilation och The Shawshank Redemption) som nådde toppbetyget 5/5). I år blev det faktiskt tre. Det hela började i våras med Avengers: Endgame. Detta var en av de mer positiva bioöverraskningar jag har varit med om, speciellt efter den svaga Avengers: Infinity War. Som en del av mitt Bergman-projekt såg jag om Fanny och Alexander och blev besatt så till den grad att jag förutom en recension även skrev sex kåserier (nej, inte sexkåserier) om filmen. Slutligen så kryssade jag i höstas den sista 5/5-filmen för året i och med Joker. Vilken bioupplevelse!

Sämsta filmerna jag sett i år:
Ja, det kanske inte är så givande att lista filmer som man INTE gillar men jag gjorde det förra året och eftersom jag utgick från förra årets nyårsinlägg så fanns rubriken kvar. Mitt tidigare nämnda Bergman-projekt ledde mig till ett par riktiga kalkoner som t ex tv-filmen Venetianskan och tv-operan Trollflöjten (opera… bläh). DCEU-rullen Aquaman och den kinesiska sf-soppan The Wandering Earth gjorde mig inte glad.

Årets besvikelser:
Claire Denis High Life såg jag på Malmö Filmdagar och det var en film jag verkligen såg fram emot. Det blev en total besvikelse. Det var inte mycket som funkade för mig tyvärr. Jag hade en liknande upplevelse med Robert Eggers nya film The Lighthouse. Höga förväntningar. Det var till och med så att The Lighthouse var min bloggheader under Stockholm Filmfestival. Men filmen föll platt. Min prettogen reagerade inte som den skulle.

Årets överraskningar:
Överraskningar? Hmm, har vi några som kvalar in? Jo, men Aniara var nog en sådan positiv överraskning. 1: Svensk science fiction. 2: Svensk science fiction som funkar. 3: Svensk science fiction som är riktigt bra. Utöver det så var Bergmans två dokumentärer om Fårö trevliga små överraskningspärlor.

Årets komedier:
Helt klart Dolemite Is My Name! En härlig comeback av Eddie Murphy. I övrigt är det tunt bland komedierna. Jag ser alldeles för få bra komedier. Fast problemet är nog att jag ser alldeles för få komedier överlag. Ah, vänta nu! Jag glömde ju Knives Out. En härlig film som lockade mig till skratt flera gånger.

Årets tv-serie:
Ohotad etta är givetvis Chernobyl. Här snackar vi fem tajta avsnitt med intensitet, spänning, perfekta tidstypiska miljöer och strålande skådespelarinsatser (bl a från svenskarna Stellan Skarsgård och Fares Fares) och i regi av Johan Renck.

Årets bästa bioupplevelser:
Avengers: Endgame är en svårslagen upplevelse. Fullpackat i salongen, och när Steve Rogers säger ”Avengers… assemble” fick nog alla gåshud. Det kändes så i alla fall. Delad etta med Endgame måste ju Joker vara. Sällan, eller aldrig, har jag blivit så fysiskt påverkad av en film. Det var på gränsen att jag fick lämna salongen. Den hade nåt den där filmen. Joaquin Phoenix är ju en sak. Hedersomnämnande till Knives Out under Stockholm Filmfestival. En mycket trevlig visning trots en inledningsvis störande skrattare.

Årets värsta bioupplevelser:
Egentligen inga katastrofer det här året men visningen av The Lighthouse på Bio Rio var ingen höjdare. Det smaskades och klirrades med bestick bakom oss då det åts mat så det stod härliga till i salongen. Underkänt! Bio Rio får gå på utbildning hos Capitol där man vet hur man hanterar mat i salongen. Jag menar, en sån grundläggande sak som metallbestick som klirrar mot porslinstallrikar. Kom igen.

Bloggprojekt:
Jag gick i mål med mitt Bergman-projekt och det kändes faktiskt ganska stort. Nu har jag sett och skrivit om 50 Bergman-filmer. En jämn och fin siffra. Här hittar ni alla mina betyg och länkar till texterna. Ett projekt som jag väckt till liv igen är årsbästalistorna. Efter att för några år sen ha stannat vid 1973 så kom jag i år ut med 1972. Det var mycket trevligt att bekanta sig med ett antal 72-filmer och på så sätt få återigen uppleva hur annorlunda filmer var på den tiden. Under 2020 kommer jag fortsätta med resten av 70-talet, och vem vet, vi kanske till och med börjar beta av 60-talet men då blir det till att se en radda 60-talsrullar.

Nyupptäckt filmpodd: Dämonpodden var en trevlig bekantskap och extra kul att lyssna på eftersom jag själv höll på med samma Bergman-resa som de som är med i podden, dvs att titta sig igenom hela Bergmans filmografi. Nördigt underhållande med referenser till allt från tyska filosofer via film noir till Buffy.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Ingen tvekan om att det var Marriage Story.

Svenska filmer: Ett gäng Bergman-filmer men den allra bästa nya svenska filmen jag såg var helt klart det dystra rymdeposet Aniara. Även Quick var en positiv överraskning.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
11. The Wandering Earth (1/5)
10. Cargo (2/5)
9. Extinction (2/5)
8. Tau (2/5)
7. Knock Down The House (3/5)
6. I Am Mother (3/5)
5. Close (3/5)
4. Bird Box (4/5)
3. Dolemite Is My Name (4/5)
2. The Irishman (4/5)
1. Marriage Story (4,5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Ett urval av tv/webb-serier som jag kollat in:
The Orville, säsong 2: Minst lika bra som säsong 1 även om man tyvärr inledde svagt. Nu längtar jag efter säsong 3.
Star Trek: Discovery, säsong 2 (Netflix): Klart sämre än Star Trek-homagen The Orville. Tonen är helt off och det gäller speciellt klingonerna som bara känns fel.
Angel, säsong 4 och 5: Jag gick äntligen i mål med serien efter mycket kämpande. Hanteringen av Cordy var under all kritik och Angels snorunge Connor ska som alltid kastas tillbaka till en helvetesdimension.
After Life, säsong 1 (Netflix): Ricky Gervais överraskande bra och rörande serie om att komma igen efter en tung förlust. Rolig är den också givetvis.
Lost in Space, säsong 1 (Netflix): Inte jättebra men den tog sig en aning i slutet av säsonen. Tyvärr är det alltför familjevänligt och wholesome (är det präktig man säger på svenska?).
The Mandalorian, säsong 1: Helt ok Star Wars-serie där Baby Yoda är svår, för att inte säga omöjlig, att motstå.

Bäst bland mat-serierna: MasterChef: The Professionals. MasterChef, både den vanliga serien med amatörer och den med yrkeskockar, är BBC när de är som bäst. Det är mysigt, varmt och lärorikt. Jag valde att lyfta The Professionals den här gången men allra bästa är nog ändå MasterChef Australia (vilket ju förstås inte är BBC) där man nu har bytt domare inför 2020 års serie, vilket gör mig orolig. I vilket fall så står sig Sveriges version slätt.

Sämst bland mat-serierna: The Great British Bake Off, säsong 10, var en stor besvikelse. Detta är den tredje säsongen med de nya värdarna Noel och Sandi. Jag tyckte de två första säsongerna med dem var helt ok även om Noel och Sandi förstås inte kan mäta sig med Mel och Sue. Just den här säsongen funkade dock inte alls. Låg nivå på humorn och väldigt märkliga och omotiverade domslut.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Robin Hood, 10 i topp: Filmer 1979, 10 i topp: Filmer 1994, Avengers: Endgame och The Martian. Förra årets etta Potatishandlaren förpassas till plats 6. Att Robin Hood är etta förklaras med att många efter Kalle Anka på julafton undrar vilket djur Broder Tuck är. Svar: Grävling. Att The Martian hamnat på listan måste väl ha att göra med att den visats på tv under året.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Tyskland, Spanien och Finland. Det är fortfarande något av ett mysterium varför Hongkong hamnar så högt. Förra året var jag inne på att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong. Vem vet?

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Nils Petter Sundgren

10 i topp: Filmer 1972

1972: Parliament-Funkadelic spelar live på klubben The Sugar Shack i Boston. Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden. Funkadelic var däremot aktiva och gav ut dubbelalbumet America Eats Its Young.

Muhammad Ali gick hela fem matcher under 1972 och han vann samtliga, varav en mot svenskbekantingen Floyd Patterson.

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista, kanske t.o.m. en topp-11-lista om det hade varit tillåtet. Förresten, varför inte? Jag tror faktiskt det blir en topp-11-lista. På så sätt kan jag knöka in två blaxploitation-filmer där i slutet av listan.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1973 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Nu när mitt Bergman-tema fullbordats så finns det tid för just detta. Förhoppningsvis kommer 1971 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan. Nice!

 

11. Trouble Man*
Trouble Man

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

10. Super Fly*
Super Fly

För den funkiga musiken och den coola huvudpersonen.

9. Jeremiah Johnson*
Jeremiah Johnson
För Robert Redfords skägg och de fina naturscenerierna inklusive snö.

8. Aguirre, the Wrath of God*
Aguirre, the Wrath of God
För de magnifika inlednings- och avslutningsscenerna.

7. The Poseidon Adventure*
The Poseidon Adventure

För att det är en klassisk 70-talskatastroffilm som engagerar.

6. Frenzy
Frenzy
För den nerviga spänningen bland potatisarna när jag nästan hejade på mördaren, och förstås för middagsscenerna med poliskommissarien och hans fru.

5. Viskningar och rop
Viskningar och rop

För Ingmar Bergmans talang som skräckfilmsregissör och allt det röda.

4. Deliverance
Deliverance

För Burt Reynolds (vila i frid) och för banjoduellen förstås.

3. What’s Up, Doc?
What's Up, Doc?

För att det är en screwball-komedi som jag älskar.

2. Across 110th Street*
Across 110th Street
För den underbara musiken och för de skitiga New York-miljöerna som får staden att framstå som en rutten svamp.

1. The Godfather
The Godfather
För att det är The Godfather of movies.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The GetawaySilent RunningBorgarklassens diskreta charmDr. Phibes Rises AgainFive Fingers of DeathHit Man*, SolarisRoma och The Candidate*.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna hyllar från ’72.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmitch
Flmr
Filmfrommen

10 i topp: Filmer 2018

Ganska länge under 2018 så kände jag att året kanske inte var så rackarns bra filmmässigt. Visst såg jag bra filmer, t.o.m. fantastiska filmer, men jag tyckte ändå att jag hade lite svårt att bli så där riktigt exalterad över en film. Det fanns förstås undantag och 5/5-filmer, som t ex min etta på den lista det handlar om idag. Men ändå: känslan var att 2018 var betydligt svagare än tidigare år. Frågan jag ställde mig var om det var mig eller filmerna det var fel på. Hade jag överdoserat, blivit avdomnad, så att inget längre bet på mig. Svaret på min fråga var att det varken var fel på filmerna eller på mig. Under slutdelen av 2018 och inledningen på 2019 så började jag nämligen beta av de där filmerna som det hade pratats om men som jag hade missat, och då dök de upp, filmerna som stack ut och som fick mig att känna den där upphetsningen igen. Skönt. Puh.

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-21-lista eftersom jag inleder med mina elva bubblare, och 21 är ju som alla vet oslagbart. Som vanligt kände jag att det allra svåraste var att bestämma vilken film som skulle knipa den där tiondeplatsen och vilken som skulle hamna på elvan och därmed titta in från utsidan på hur mysigt topp-10-filmerna har det med fina bilder, längre texter och allt.

Håll till godo!

21. Bird Box – Oväntad bra apokalyps-film från Netflix där Sandra Bullock blundar för skräcken.
20. Blaze – Min favorit från Stockholm Filmfestival i höstas mycket pga den härliga musiken.
19. If Beale Street Could Talk – Jag gav den högt betyg pga att den är så pass vacker som den är.
18. The Rider – En fin och poetisk skildring, med dokumentär känsla, om en hästviskare.
17. Mission: Impossible – Fallout – Tom Cruise flyger helikopter och bryter benet för vår skull.
16. Den skyldige – Den film som utspelade sig på andra sidan luren var ruggigt spännande.
15. Leave No Trace – Årets Captain Fantastic? Nja, inte riktigt men jag gillade den väldigt mycket.
14. Blindspotting – En uppfriskande och skarp skildring av livet för två kompisar i Oakland.
13. Aniara
– Svensk domedags-sf i form av en filmatisering av Harry Martinssons rymdepos.
12. Cold War – En vacker och komplicerad kärleksrelation i svartvitt av regissören till Ida.
11. First Man – Sååå nära att ta sig in på topp-10. Storslagen, nervig, personlig och sorgsen.

10. Eighth Grade
Eighth Grade
Jag vet inte riktigt varför jag väljer Eighth Grade som min nummer tio och därmed förvisar First Man till elfteplatsen men så blev det till slut. Jag velade fram och tillbaka. Jag gillar inte Eighth Grade lika mycket som The Edge of Seventeen men det är filmer som utspelar sig i samma miljöer och tar upp liknande problem. Att det är komikern Bo Burnham som både skrivit och regisserat Eighth Grade är häpnadsväckande.

9. Hold the Dark
Hold the Dark

Snöfilm är aldrig fel. Jeffrey Wright är aldrig fel. Jeremy Saulnier är aldrig fel. Krydda med vargar, ett mysterium, årets shootout, en hel deciliter flum och en psykopatisk Alexander Skarsgård och vi kan konstatera att Hold the Dark inte heller är fel. Det är inte Saulniers bästa film (det är Blue Ruin) men den platsar på topp-10.

8. Upgrade
Upgrade
Upgrade var en underbar och positiv överraskning för mig. Glöm allt det där snacket om att Logan Marshall-Green skulle vara nån Tom Hardy-light. I Upgrade är han strålande som ett förlamat offer som förvandlas till förbannad martial arts-hämnare när han får ett AI-chip inopererat i ryggmärgen. Upgrade > Venom!

7. Widows
Widows
Britten Steve McQueen är inte en filmskapare som jag springer benen av mig för att se hans nästa film. Han lockar inte. Hans filmer känns iskalla, och jag faktiskt bara sett en, 12 Years a Slave, och den var väl ok men jag kände en viss distans till det som skedde. Widows var för mig nåt helt annat. Den hade en livfullhet och humor som friskade upp. Historien är komplex och i fokus är staden Chicago och några av dess politiker/kriminella. Mina tankar gick osökt till favoritserien The Wire och det är gott betyg bara det.

6. Dogman
Dogman

På Twitter uttryckte jag mig så här om det här italienska crimedramat: ”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”. Japp, det är ett starkt och tragiskt drama om en figur vid namn Marcello som i en italiensk kuststad driver en hundsalong. Men vare sig han vill det eller ej så är han del av en kriminell värld och han hamnar i en rävsax. Jag kände stor empati med Marcello och filmen kände jag av både i magen under visningen och i huvudet efteråt.

5. Prospect
Prospect
Prospect är för mig årets största överraskning som jag mer eller mindre av en slump betade av precis innan årsbästalistan skulle spikas. Det är en lågbudget-sf-rulle om en far och en dotter som försöker tjäna ihop stålar genom att skörda nån form av kristallsvampar på en avlägsen måne. Jag blev helt tagen på sängen av filmen. Jag gillade det vardagliga, det skitiga och inbodda. Det förekommer ingen tradig exposition. Vi kastas in i handlingen direkt utan skyddsnät och filmen tog vändningar och visade sig ha lager som både överraskade och fascinerade mig.

4. Juliet, Naked
Juliet, Naked

Juliet, Naked är årets må-bra-film helt utan konkurrens. Mysigare än jag hade i salongen under visningen av Juliet, Naked är det svårt att ha. Juliet, Naked är en härlig komedi med värme. Humorn uppstår när våra rollfigurer befinner sig i udda situationer som tillkommer på ett naturligt sätt och är av det slaget som perfekt känner av vår samtid och liksom petar på oss. Lite som att filmen säger: ”Hallå! Känner ni igen er, eller?”. Ja, vi gör nog det. Rose Byrne, Ethan Hawke och Chris O’Dowd är strålande och strålande castade.

3. Mandy
Mandy

Jag skrev att Prospect var årets överraskning och det stämmer nog även om Mandy är en stark kandidat till den titeln. Men medan Prospect kom från ingenstans så har det snackats en del om Mandy, och mitt intryck var att åsikterna gick isär. Mandy var en s.k. vattendelare. Jag blev fascinerad och helt indragen i filmen från första stund. Ljudspåret av det isländska musikgeniet Jóhann Jóhannsson (VIF) är perfekt. Så hypnotiskt och sorgligt på samma gång vilket är en rätt bra beskrivning av filmen. Jag älskade blandningen av alla galna saker.

2. First Reformed
First Reformed

Även i First Reformed var ljudspåret en starkt bidragande orsak till att filmen lyfte till oväntat höga höjder. I First Reformed är det den brittiske musikern Lustmord som står för fiolerna, ja, eller syntarna i alla fall. Musikgenren kallas dark ambient och har blivit min nya programmeringsmusik på jobbet. Att Paul Schrader skulle göra en film som hamnar tvåa på min topplista var mycket överraskande speciellt efter att jag toksågade hans Dog Eat Dog för några år sen. First Reformed är även den andra filmen med Ethan Hawke på listan. Jag har aldrig ogillat Hawke direkt men han har aldrig varit nån favorit. Det här är hans bästa roll nånsin i mina ögon, tyvärr totalt ignorerad av Oscarsjuryn.

1. Annihilation
Annihilation
Jag märker ett tema bland mina tre filmer som är överst på listan. Samtliga har ljudspår som jag älskade och det handlar om liknande elektroniska och hypnotiska ljudbilder. I Annihilation är det Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow som står för syntarna och försatte mig i trans. Under filmens sista kvart sitter jag på helspänn, på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystik. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

 

Filmer som återstår att se: Shoplifters, Burning, Suspiria, The House That Jack Built och Bad Times at the El Royale.

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2018 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Vad blir det för film?
Har du inte sett den?-Carl
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

Film- och bloggåret 2018

Årets första dag och dags för en årskrönika där jag sammanfattar 2018 ur mitt eget och bloggens perspektiv. Vilka filmer såg jag? Behövde jag byta bloggheader? Kanske blir det lite om tv också. Tidsbrist och att jag är lite sen i starten gör att det möjligen blir ett något mindre matigt inlägg än normalt. Men bättre ett litet inlägg än inget alls tänker jag. Årsbästalistan över 2018 års bästa filmer får ni vänta på ett tag till. Jag har alldeles för många filmer kvar att se. Men lite ledtrådar om vilka filmer som kommer på den listan kan man nog få.

Obs! Det här handlar alltså om filmer jag har sett i år och inte om 2018 års bästa filmer i olika kategorier. Så när jag utnämner årets komedier så är det komedier som jag har sett i år, inte 2018 års bästa komedier (även om det förstås kan överlappa).

 

Bästa filmerna jag sett i år:
En film sticker ut och det är den enda femman jag sett i år. Annihilation var nämligen filmen som fick mig att byta bloggheader. 5/5! Hmm, men nu när jag kollar igenom listan på filmer jag har sett i år så ser jag en femma till. I februari såg jag om The Shawshank Redemption på SVT Play och den behöll sin femma. Kanske borde jag ha uppdaterat bloggheadern redan där. Regeln är nämligen att headern ska uppdateras om jag ser en 5/5-film oavsett om den är gammal eller ej. Nåväl, en månad senare såg jag i alla fall Annihilation. Två andra filmer som jag vill lyfta här är First Reformed och Mandy. Båda knockade mig totalt även om de inte nådde toppbetyget.

Sämsta filmerna jag sett i år:
Tommy Wiseaus The Room är den sämsta filmen jag sett i år, utan konkurrens. Vilken tur då att belöningen var så stor (se kategorin Årets komedier längre ner). För att inte tala om alla dessa kvinnor måste vara Bergmans absolut sämsta film. Trams rakt igenom, vilket ni kunde läsa om i söndags. Slutligen kollade jag även in Inferno, Ron Howards tredje film om Robert Langdon. Urusel och framförallt är slutet en förvirrad soppa.

Årets besvikelser:
The Death of Stalin är med på denna trista lista. Jag älskar In the Loop och såg verkligen fram emot Armando Iannuccis senaste film. Men den föll platt för mig. En annan besvikelse var den för mig sega, tråkiga, tomma och sega A Ghost StoryApostle är en tredje film som förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Skräp i mina ögon.

Årets överraskningar:
Only the Brave överraskade mig rejält. Jag hade förväntat mig den värsta sortens patriotism, den smöriga sorten, men Only the Brave var både välspelad och gripande på helt rätt sätt. Maze Runner: The Death Cure var en trevlig avslutning på en i övrigt ganska blek trilogi. Slutligen måste jag nämna Upgrade som var smart, snygg och häftig och utnyttjade sin lilla budget på precis rätt sätt.

Årets komedier:
The Disaster Artist. Efter att ha genomlidit The Room så var det underbart att få betalt tillbaka i form av årets bästa komedi. Oj, jag höll ju på att glömma Juliet, Naked som jag såg under Malmö Filmdagar. Efter den visningen studsade jag nerför trapporna på Filmstaden glad som en lärka.

Tv-serie som blev bättre för varje avsnitt och troligen min favorit under året:
The Orville. Seth MacFarlanes rymdserie är en homage till Star Trek och en underbar sådan. Efter en knackig start så avslutade The Orville på topp och visade sig vara bättre än omstarten av Star Trek, Star Trek: Discovery. Nu längtar jag till säsong två som började i söndags. Nu är bara frågan om jag ska vänta in de 14 avsnitten och hetstitta eller se dem en gång i veckan.

Årets bästa bioupplevelser:
The Disaster Artist var en lisa för själen att se och extra kul att se den i en skrattande biosalong under Stockholm Filmdagar. Mission: Impossible – Fallout. Om det är nån film man ska se på bio så är det den senaste filmen i Mission: Impossible-serien. Maffigt var ordet. First Man i Sveriges bästa biosalong, Royal i Malmö, var en mäktig upplevelse i både det lilla och det stora. Lisa för själen nämnde jag ovan. Det passar även in på Juliet, Naked. Mysigare går det inte att få i en biosalong.

Årets värsta bioupplevelser:
Inga katastrofer men jag minns att visningen av Hereditary inte var klockren. Folk i salongen verkade tycka den var seg eftersom det pratades och prasslades väldigt mycket. Jag tror detta kan ha bidragit till att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde ha gjort.

Bloggprojekt:
Jag tog mig i kragen och dammade av ett gammalt projekt, filmer om att överleva i vildmarken, som legat i malpåse i flera år. Jag är stolt över att jag gick i mål med detta tema som jag kallade Into the Wild. Samtidigt drog jag igång ett annat projekt där jag ska skriva om alla Ingmar Bergmans filmer. Galenskaper kan tyckas men faktum är att jag redan hade sett och skrivit om väldigt många av Bergmans filmer innan jag startade bloggen. Men det är en lång resa, det ska inte förnekas.

Årets bästa score i en film som bara var helt ok: You Were Never Really Here.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Blaze.

Svenska filmer: The Square, en rad Bergman-filmer – och Gräns som jag borde ha sett.

Min lista över de Netflix-filmer jag har sett, från den sämsta till den bästa:
10. Apostle (1/5)
9. Mudbound (2,5/5)
8. Anon (3/5)
7. The Cloverfield Paradox (3/5)
6. Outlaw King (2,5/5)
5. Mowgli (3/5)
4. The Ballad of Buster Scruggs (2,5/5)
3. Roma (3/5)
2. Hold the Dark (4/5)
1. Annihilation (5/5)

De ovanstående filmerna är alltså s.k. Netflix Originals, vad det nu än betyder.

Mest deprimerande men ändå väldigt bra tv-serie: The Vietnam War.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, 10 i topp: Filmer 1993, Robin HoodModstrilogin: Det sociala arvet och Djungelboken. Midvinterduell missar topp-5 för första gången på flera år men Lars Molin tar ändå förstaplatsen med Potatishandlaren. Disney verkar även gå hem.

Vilka länder kommer bloggbesökarna/bottarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Hongkong, Finland, Norge och Storbritannien. Varför Hongkong seglat in på listan är oklart. Jag antar att det måste vara nån form av spindelbot som kör från Hongkong.

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År! 🙂

 

 

Till sist: Vila i frid Anthony Bourdain och Jóhann Jóhannsson

10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

Film- och bloggåret 2017

Så här när året börjar lida mot sitt slut så känns det lämpligt med en liten sammanfattning över mitt film/tv- och bloggår, och i år faktiskt även poddår. En årskrönika, helt enkelt. När det gäller filmer så kommer det handla om alla filmer jag har sett oavsett tillverkningsår men mestadels är det förstås fokus på filmer från 2017 i lite olika kategorier. Den slutgiltiga listan över 2017 års bästa filmer kommer däremot senare under vintern/våren 2018.

Som vanligt så började jag året med att se en mängd filmer från 2016 för att komma ikapp så att det skulle vara möjligt att sätta ihop en årsbästalista för 2016. Jag känner att det blir lite konstigt att prata om dessa filmer igen. Kolla in min 2016-lista om du är intresserad av vilka filmer från 2016 som gick hem hos mig.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Fyra filmer tycker jag sticker ut än så länge. Logan kom tidigt under året men jag kan nästan garantera att den kommer att vara med på min topp-10-lista för 2017. Dunkirk knockade mig totalt när jag såg den på en perfekt IMAX-visning. Denis Villeneuve levererade igen i form av Blade Runner 2049. Vackrare film får man leta länge efter. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan i år så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Slutligen har vi den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar, den med den långa titeln: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Rent teoretiskt är dock Captain Fantastic den bästa filmen jag sett i år eftersom jag såg den i januari. Det är fortfarande den senaste 5/5-filmen jag sett (därav den nuvarande bloggheadern).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Utan tvekan den vidriga Monsters of Film-filmen Kuso. Filmen finns att se på SF Anytime om du är sugen på att plåga dig själv. Inte ens min personliga musikhusgud George Clintons medverkan kunde rädda detta träck. Just Clintons medverkan var väl kanske den främsta orsaken till att jag gav den en chans.

Årets besvikelser:
Morgan var en film som jag såg fram emot en del. Tyvärr blev det inte mer än en blek Ex Machina-efterföljare som urartade i tråkig action.

Årets överraskningar:
Kong: Skull Island överraskade mig rejält. Ett mustigt, vackert och maffigt matinéäventyr som använde cgi på helt rätt sätt.

Årets bästa bioupplevelser:
Jag har tre kandidater som skiljer sig åt en del. Först Blade Runner 2049 som måste vara den snyggaste filmen i år. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Sen har vi Christopher Nolans Dunkirk som verkligen utnyttjade IMAX-duken till fullo. En krigsfilm som fick mig att sitta på kanten av sätet. Slutligen var det en upplevelse att se Three Billboards nere i Malmö i Sveriges kanske bästa biosalong Royal. Det var typ den tredje visningen i världen (efter festivalvisningar i Venedig och Toronto) och det var vakter i salongen som kontrollerade att ingen spelade in nåt. Levererade själva filmen? Hell, yes!

Årets värsta bioupplevelser:
Hmm, här brukar jag ha ett antal debacle att välja bland men i år kan faktiskt inte komma på nåt speciellt. Har jag börjat bli för förlåtande mot idioter tro?

Årets möte:
Här känner jag att jag vill lyfta fram Twitter, som ju vanligtvis får så mycket skäll. Jag tycker det är coolt att man faktiskt kan kommunicera med allt från andra filmintresserade bloggare, poddare och recensenter till filmmakarna själva.

Årets mest deprimerande film: Korparna.

Film som fick mig att undra om det faktiskt inte var en parodi: Korparna.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Florida Project.

Mysigaste filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Band Aid.

Svenska filmer: Borg och Sameblod. Helt olika filmer men båda är riktigt bra.

Bloggprojekt:
Jag och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev om tre systrarna Brontë-filmer/serier: Wuthering Heights, Jane Eyre och The Tenant of Wildfell Hall.

Poddprojekt:
Jag var med på ett specialavsnitt av Buffy/Shinypodden där jag, Niklas och Carl tillsammans med värden Henke listade våra filmfavoriter från 2016. Poddäventyret var inte slut med det då Henke, Carl och jag även pratade om alla MCU-filmer under åtta avsnitt.

Filmgenre som var helt ny för mig:
Blaxploitation! Jag såg mina första filmer i denna genre i form av Foxy Brown, Coffy, Truck Turner och Across 110th Street. Den sistnämnda känns i och för sig mer som en film som hämtar inspiration från Blaxploitation snarare än att den är en del av genren. En sak alla bör vara överens om är i alla fall att Pam Grier är en badass.

Svenska tv-serie:
Den fjärde och sista säsongen av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serie som gjorde mig glad över att jag har Netflix:
Star Trek: Discovery (Netflix). Så kul att se en ny Star Trek-serie igen.

Tv-serie som jag äntligen tog mig igenom:
Till slut gick jag i mål med den sjunde och sista säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det var kul att till slut ha sett denna omtalade serie. Jag tycker det är en bra serie men i slutändan är det nog inte riktigt min kopp te.

Tv-serie som fick mig att bli HBO-prenumerant och som visade sig hålla måttet:
Twin Peaks (HBO Nordic) förstås. 25 år senare återkommer David Lynch och Mark Frost och, oj, vad de levererade. Jag satt som trollbunden mest hela tiden och dessutom blev det dammigt i rummet vid ett antal tillfällen. Avsnitt åtta ska vi inte ens tala om.

Ett urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
The Art of Organized Noize (Netflix): Mycket sevärt och hörvärt om producentteamet Organized Noize från Hotlanta i The Dirty South.
Netflix comedy specials (Netflix): Jag har sett ett antal av Netflix stand up-specialare. De som sticker ut för mig är Sarah SilvermanDave ChappelleAli WongHasan Minhaj och Bo Burnham.
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic): Larry Davids egen serie efter Seinfeld är lika delar pinsam och rolig. Vissa delar funkar inte (känns daterade?) men mestadels är det hilarious. Jag har nu sett en bit in i säsong 7.
Angel: Jag har nu kämpat mig igenom säsong 3 av denna Buffy-spinoff-serie. Att den är sämre än Buffy står klart. Säsong 4 har dock börjat någorlunda lovande. Fast Angels son kan gärna kastas tillbaka i en helvetesdimension.
Hollywood Roundtable (YouTube): I början av året så börjar de droppa in, Hollywod Reporters runda bord-samtal inför Oscarsgalan. Allt som oftast trevliga samtal med skådisar, producenter, filmfotografer och regissörer.
MasterChef: Detta är min återkommande snuttefilt. De brittiska, australiensiska (och svenska) versioner tittas slaviskt på.
Anthony Bourdain: No Reservations (Netflix): Bourdain åker jorden runt och testar olika länders mat. Förvånansvärt underhållande. Bourdains matglädje skiner igenom.
Hela Sverige bakar (TV4 Play): Mysigare program finns kanske inte. Jag gillar även att deltagarnas problem och motgångar tas upp till ytan och behandlas som ett normalt inslag i livet. Går även att se på C More utan reklam, förutsatt att du har C More förstås.
The Mind of a Chef (Netflix): Ytterligare ett matprogram på Netflix. I säsong 4 får vi bl a träffa den fascinerande kocken Gabrielle Hamilton som har en liten liten restaurang i New York som heter Prune.
DP/30: The Oral History Of Hollywood (YouTube): Förmodligen den bästa intervju-serien du kan hitta, i alla fall på YouTube. David Poland pratar med regissörer och skådisar och han låter dem verkligen prata vilket ofta ger ett intimt och intressant samtal som liksom växer fram.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, Djungelboken10 i topp: Filmer 2016, Modstrilogin: Det sociala arvet och Midvinterduell. Vi hittar alltså två filmer av Lars Molin på topp-5-listan. Intressant. Vad betyder det? Att andra inte skriver om hans filmer och att folk därför hittar till just min blogg? Eller är Lars Molin helt enkelt väldigt populär?

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten (och Dougie) Gott Nytt År! 🙂

 

%d bloggare gillar detta: