Dirty Harry (1971)

24 september, 2026 4 kommentarer

Jag tror jag har sett Dirty Harry tidigare men det var i såna fall evigheter sen. Det kan också vara så att jag faktiskt inte har sett den men tror att jag har gjort pga ikoniska klipp och citat (”‘Do I feel lucky?’ Well, do you, punk?”). Nu vet jag dock att jag har sett den!

Jag mindes i princip ingenting vilket gjorde filmupplevelsen fräsch och rolig. Det hela inleds med helt makalösa förtexter till tonerna av underbart funkig och jazzig musik av Lalo Schifrin (som för övrigt gjort musik till mängder av andra filmer och han ligger även bakom Mission: Impossible-temat).

Det förekommer ingen dialog under förtexterna utan vi får bara se Harry (Clintan) undersöka en brottsplats – en ung tjej har skjutits ihjäl när hon simmade i en pool på en skyskrapas tak – och sen klura ut av skytten var måste ha befunnit sig. Effektivt berättat.

Vi har alltså att göra med en seriemördare som kallar sig Scorpio och som mördar kvinnor, svarta, gays och präster. Ingen slipper undan. Han efterlämnar sig brev precis som Zodiac-mördaren. Harry jobbar på fallet, som vanligt ensam. Tror han. För han blir ju påtvingad en partner av sin chef. Klassiskt! Nu är frågan om de två ska komma överens och även om partnern ens ska överleva utredningen.

Ja, det finns mycket som är klassiskt i den här filmen. Vi får spaning, stakeouts och nakna tjejer. Harry pratar även ner en självmordshoppare från en skyskrapa bara så där i förbifarten. Och under lunchbreaket passar han på att stoppa bankrånare och yttrar den klassiska (igen!) punk-repliken. Finns det nåt Harry inte kan? Ja, möjligen att göra sin chef nöjd.

Dirty Harry är helt klart en föregångare till bl a Dödligt vapen– och Die Hard-filmerna. Förutom att prata ner en självmordshoppare som i Dödligt vapen bjuds vi även på en Simon Says-lek som i Die Hard 3. Plus att motvilligt paras ihop med en partner. Obs! Nu är det möjligt att andra tidigare filmer använt sig av liknande grepp men Dirty Harry är nog den film som har gjort mest avtryck.

Det är kanske lite Taxi Driver-vibbar också med nattliv, strip joints och prostituerade. Det är även en väldigt mörk film, rent bildmässigt menar jag då. Nattetid så går det knappt att se vad som händer. Även handlingen är kolmörk. Här mördar man barn och unga flickor utan hänsyn vare sig från Scorpio eller filmen.

Slutligen var det kul att se Andrew Robinson i rollen som psykopatmördaren Scorpio. Robinson är ju för mig mer känd som Garak i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Förtexterförtexter

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Badjävlar (1971)

17 september, 2026 4 kommentarer

Badjävlar är en svensk tv-filmsklassiker med manus av en viss Lars Molin (som ju ligger bakom andra klassiker som Midvinterduell och Potatishandlaren). Här handlar det om rika direktörer från Stockholm, i synnerhet en spelad av Ernst Günther, som kommer till små orter längs ostkusten för att lägga beslag på sommarvillor och bygga dyra kajanläggningar för sina båtar.

Lokalbefolkningen gillar inte dessa badgäster alls men blir ständigt överkörda av de lokala sosse-pamparna i kommunen. Nilsson (Anders Nyström, pappan till Pojken med guldbyxorna!), en av sossarna i kommunfullmäktige försöker kämpa emot men takterna från SSU-tiden sitter inte riktigt i.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Den tar upp många frågor som aktuella idag. Avfolkningsorter. Varför flyttar folk? Gentrifiering, när rika kickar ut folk som har det sämre ställt och tar över deras villor för att ha som sommarnöje. Jag kom att tänka på Ingmar Bergmans dokumentärer om Fårö. Jag fick lite samma vibbar där.

Ja, filmen är helt klart ett politiskt inlägg. Molin står på den lilla människans sida. Samtidigt är det en rolig film (Molin har alltid ett mänskligt humoristiskt inslag i sina filmer) vilket gör att den funkar för mig, och inte blir tungrodd.

Mot slutet urartar nästan filmen och blir en satir, på ett bra sätt. Lite som slutet i En kärlekshistoria. Här fick jag även en semidokumentär känsla då vi får se helt vanliga festande ungdomar som man filmat. Ja, faktum är att hela filmen har en dokumentär känsla över sig. Det är nåt med hur man har filmat, kamerarörelserna.

Genom hela filmen så sjunger två trubadurer, Finn Zetterholm och Bengt Sändh, småroliga låtar om det som händer i filmen. Lite metakänsla här med andra ord.

Det är mycket naket. Många snoppar blir det. Det är naket på ett naturligt sätt och sex är inget konstigt. Det kändes lite uppfriskande. Efter hand blir det mindre politik och mer av ett relationsdrama och filmen blir bra på riktigt.

Ernst Günther är strålande som den dryge stockholmsdirektören. Han är verkligen ett svin. Helt annorlunda jämfört med hur hans rollfigur är i Änglagård.

Det blir en fyra till Badjävlar som går att se på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Satir, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1971

27 maj, 2026 2 kommentarer

1971: Parliament-Funkadelic spelar live på The Meadow Brook i Rochester Hills, Michigan. Eddie Hazel on the guitar is having a field day.

Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden.

Funkadelic var däremot aktiva och gav ut klassiker-albumet Maggot Brain.

Muhammad Ali boxade inte en match från mars 1967 till oktober 1970 pga av hans vägran att ta värvning i den amerikanska armén. När han till slut fått tillstånd att boxas igen klev han 1971 in i The Fight of the Century mot Joe Frazier och förlorade efter 15 stentuffa ronder. Alis första professionella förlust!

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1972 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Jag grottade ner mig rejält i 1971 och det var både roligt och givande. Märkligaste filmen: Walkabout.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan plus några bubblare. Nice!

 

10. The Andromeda Strain
The Andromeda Strain
För den hårda science fiction-stilen och för de röda färgerna.

9. Willy Wonka & the Chocolate Factory*
Willy Wonka & the Chocolate Factory
För Gene Wilder, Oompa-Loompa-sången, och för att det är en helt galen film som är ljusår bättre än Tim Burtons remake.

8. Badjävlar*
Badjävlar
För att Lars Molin brinner för den lilla människan i vardagen, och för Ernst Günther förstås.

7. Utvandrarna*
Utvandrarna
För att det är som Emil i Lönneberga fast misär.

6. Dirty Harry
Dirty Harry
För den funkiga musiken, Andrew Robinson (Garak i Star Trek: Deep Space Nine!), och för en stencool Clintan.

5. Emil i Lönneberga*
Emil i Lönneberga
För att det är som Utvandrarna fast en må-bra-film.

4. Harold and Maude*
Harold and Maude
För att det är en helt unik film om en väldigt fin relation. Wes Anderson, släng dig i väggen!

3. Duck, You Sucker!
Duck, You Sucker!
För explosionerna!

2. Duel
Duel
För att Spielberg här visar att han är ett geni när det gäller att skapa spänning med till synes enkla medel. En otrolig film när man tänker på det.

1. Klute*
Klute
För att den egentligen borde ha hetat Daniels eller Bree efter Jane Fondas rollfigur och hennes insats. En skådespelarnas film med underbara New York-miljöer.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The Anderson Tapes*, The Devils* (tack för tips, Letterboxd-Martin!), Shaft*, The French Connection, A Clockwork Orange, McCabe & Mrs. Miller, The Omega Man, THX 1138, Äppelkriget, A Bay of Blood* (tack för tips, Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia!).

Och det verkar som att jag missat att titta på Clintans Play Misty For Me. Tråkigt, men den missade sin slottid. Så kan det gå.

Kolla nu in vad andra filmspanare (RIP) hyllade från ’71.

Fripps filmrevyer
Filmmedia
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Flmr

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

Two-Lane Blacktop (1971)

17 juli, 2020 2 kommentarer

För en månad sen la jag upp en text om bilåkarrullen Gone in 60 Seconds. Idag är det dags för ytterligare en film med bilåkning i fokus, nämligen Two-Lane Blacktop från 1971. Efter att ha sett filmen i oktober 2004 var jag rätt så missnöjd. Jag tror det kan ha varit ett typexempel på att gå in i till en film med helt fel förväntningar. Jag väntade på biljakter (jag menar, den svenska titeln är Fortare än döden!) men fick en film där man i och för sig åker bil men som i grunden är ett drama.

Detta var en ganska meningslös film om två unga snubbar som åker runt i USA och tävlar i street racing med en upphottad cheva. De blir utmanade av en medelålders man om att komma först till New York. Dessutom har de fått en liftartjej på halsen. Njae, som sagt, meningslöst, och tydligen ett försök att fånga stämningen i Easy Rider. Jag tycker det misslyckas helt. Det är bara segt och dessutom inga biljakter alls. Då är t ex, den i och för sig också helt meningslösa men ändå underhållande, Blåst på 60 sekunder (1974) ett bättre val. Förresten, Warren Oates gjorde en bra insats som den medelålders mannen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

Duck, You Sucker! (1971)

15 juli, 2020 6 kommentarer

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen – och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Andromeda Strain (1971)

1 november, 2019 6 kommentarer

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop…

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

31 mars, 2019 1 kommentar

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Deadline (1971)

10 maj, 2018 6 kommentarer

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.

 

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Get Carter (1971)

18 april, 2016 4 kommentarer

Get CarterAv ingen speciell anledning alls kommer här en gammal pre-blogg-recension av Get Carter, en Michael Caine-film från 1971 som jag skrev på ett annat ställe på nätet redan i juni 2005.

Michael Caine spelar här Carter, en London-gangster som reser till Newcastle i norra England för att ta reda på vad som egentligen hände med sin bror som precis dött under mystiska omständigheter. Hans uppdragsgivare i London gillar inte idén – de vill inte stöta sig med Newcastles kriminella. Givetvis tycker även de lokala bossarna att Carter inte ska lägga sin fräkniga näsa i blöt.

Ja, haha, vad ska man säga? Jag kan inte säga att jag gillade den speciellt mycket men de slitna brittiska 70-talsmiljöerna, den coola musiken och Caines helt hänsyslösa mördare gör det ändå till en sevärd film. Mmmm, musiken var det ja: inledningen var ganska skön med Caine åkandes tåg till skön jazzig/funkig musik. Snyggt gjort dessutom när man passade på att visa förtexterna i vit text just när tåget åkte in i tunnlar för att på så vis få till en svart bakgrund. Annars är det en ganska ful film. Bostadskvarteren i Newcastle är bland de tråkigaste jag har sett. De kändes nästan som tagna ur en dystopisk Roy Andersson-film. I övrigt har vi alltså den fula realistiska brittiska miljön med tillbehör som t ex ruggigt fula tapeter.

Filmen är märkligt seg och händelsefattig. Caine är ingen hjälte. Mer hänsynslös går det knappt att vara faktiskt. Det gjorde att filmen stack ut lite grann. Jag tänker exempelvis på ett tillfälle när <spoiler> en tjej var instängd i bakluckan på Caines bil. Bilen hamnar sedermera i vattnet och sjunker alltmedan Caine uttryckslöst tittar på. Nu var det inte Caine som körde ner bilen i vattnet men ändå. </spoiler>.

I övrigt har jag inte så mycket att säga om filmen. Den gjorde inget speciellt intryck på mig förutom att den kändes märkligt meningslös ibland. På ett sätt är det väl en sorts film noir eller snarare neo-noir. Sympati är inget man känner för nån. Det är skönt ändå att man inte tummar på detta, så att Caine t ex helt plötsligt ska vara snäll. Jag gillar även slutet som passar ihop med filmens meningslöshet i övrigt. Slutsatsen är att det är en ganska dyster film som inte platsar i må-bra-film-genren, och ändå är den alltså märkligt sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

THX 1138 (1971)

19 september, 2014 8 kommentarer

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg