Duel (1971)

Se där! Stephen Kings första film… höll jag på att skriva. Jag menar förstås att det är Steven Spielbergs debutfilm, Duel, en tv-film som även gick upp på bio senare. Att jag tänker på Stephen King beror nog på att filmens manus bygger på en kort historia som King lika gärna hade kunnat skriva. Nu är det istället Richard Matheson som ligger bakom den och även filmens manus.

Matheson har skrivit mängder av historier inom skräck och sci-fi, bl a I Am Legend (som filmatiserats inte mindre än tre gånger) och ”The Enemy Within”, det klassiska avsnittet av Star Trek: TOS där kapten Kirk delas upp i en ”ond” och en ”god” personlighet.

I Duel spelar Dennis Weaver en affärsman som bilar genom den kaliforniska öknen på väg hem efter ett möte. Det är typiskt Spielberg. Vi får se en villaförort där fru och barn väntar på att pappa ska komma hem, precis som Steve Martin i Planes, Trains and Automobiles (Raka spåret till Chicago).

Istället för John Candy träffar Weaver här på ett annat typ av ”monster” i form av en gigantisk och rostig tankbil som verkar vara på dåligt humör. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta-lek som blir allt mer farlig för Weaver.

Jag gillar verkligen Duel. Steven Spielberg visar direkt att jag är i de trygga händerna på en regissör som kan sin sak. Monstret presenteras perfekt, precis lagom mycket. Vi får aldrig se föraren, och han kanske är snäll ändå som låter Weaver passera med sin fåniga lilla nätta röda bil. En Plymouth Valiant enligt the interwebs. Obs! Alltså inte enligt AI då jag har stängt av AI i mina sökmotorer, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Monstret är som sagt stort, rostigt, tornar upp sig bakom Weaver, och går inte att lita på, speciellt eftersom vi inte får se föraren. Less is more, precis som i Hajen. Det är så bra filmat, i början helt från Weavers perspektiv i sin bil, och ljudbilden med tankbilens vrålande motorer och kraftfulla tuta bidrar till skräcken. Jag gillar även de öde ljuden från fåglar, flugor, hästar och natur.

Vi befinner oss även i white trash- eller hillybilly-land så när Weaver stoppar med sin bil och kliver in på en diner så kan han med sin något snobbiga stil inte lita på några av gästerna där heller. Så, nej, han har inget att hämta hos sina medmänniskor. He’s on his own. Plymouth Valiant vs Peterbilt 281. Men Weaver har sitt trumfkort. Attachéväskan!

Ja, filmen har humor och det gillar jag. Weaver lyssnar på lustiga radioprogram under sin färd. Nån form av ”Ring P1” i Kalifornien kanske. Nån lyssnare ringer in och förklarar att: ”I play meat”. Ok. Även personerna Weaver träffar på vid sidan av vägen är ofta lustiga personligheter, original. Jag kom lite att tänka på en road trip för länge sen längs med Route 66.

Filmens titel syftar förstås på dueller i vilda västern och vi bjuds på en homage till Sergio Leones spaghettivästern-filmer. De två kombattanterna står ansikte mot ansikte och Spielberg zoomar in på ögonen. Salsola tragus rullar förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Äppelkriget (1971)

Efter Bad Apples handlar det om Äppelkriget. Filmen är en av Hasse och Tages filmer och att den existerar kanske man kan tacka ingen annan än Ingmar Bergman för. Bergman var nämligen på Hasse och Tages revy Gröna Hund och blev så impad att han tyckte de borde göra film också. Sagt och gjort så kom deras första film Svenska bilder ut 1964 och sen rullade det på.

I Äppelkriget kommer en schweizisk direktör till Skåne för att exploatera den vackra naturen och skapa ett Deutschneyland. Direktören är förresten perfekt spelad Wall-Enberg himself (dvs Per Grundén). Lokalpolitikerna och PR-mannen Sten Wall (Gösta Ekman) gnuggar händerna medan lokalbefolkningen, speciellt den något mystiska äppelodlande familjen Lindberg, försöker stoppa projektet.

Det hela känns som en blandning av Badjävlar och SOS – en segelsällskapsresa (där en affärsman ju vill skapa ett Östermanland i Stockholms skärgård). Filmen har egentligen ingen handling utan är mer sketchbaserad. Detta gör att det är lite svårt att dras in i filmen på riktigt. Jag är inte heller så förtjust i den studentikosa och fåniga stilen.

Det förekommer en del innovativa och roliga sekvenser och man märker att t ex Galenskaparna och After Shave har hämtat mycket härifrån. Hasse Alfredson spelar en i familjen Lindberg och han är expert på förklädnader. Jag vet inte hur många han kör i filmen men det är många, till och med blackface… och ja, det hade inte funkat idag.

Filmen är fylld av magisk realism och övernaturliga element. Vi får träffa skogsrån, älvor, Näcken, kentaurer och jättar. Det var lite kul när jätten Gustav (även han medlem av familjen Lindberg) i slutet av filmen släcker en eldsvåda genom att kissa på den. Rätt bra effekter här också som faktiskt är i klass med när Ant-Man blir gigantisk.

Musiken är skriven av en viss Evert Taube och visan ”Änglamark” skrevs speciellt för filmen (vilket jag inte hade koll på) och framförs av sonen Sven-Bertil. Det förekommer en grymt bra version av vaggvisan ”Byssan lull” arrangerad av Hasse och Tages samarbetspartner Gunnar Svensson. Vilket sväng! Tyvärr går det inte att få tag på hela låten vilket är väldigt synd. Det finns dock ett litet klipp på YouTube från filmen där låten spelas.

Det var kul att se filmen och alla gamla svenska klassiska skådisar från förr. Men som helhet håller det inte till ett högre betyg än 2,5/5. Det är för spretigt helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Dirty Harry (1971)

Jag tror jag har sett Dirty Harry tidigare men det var i såna fall evigheter sen. Det kan också vara så att jag faktiskt inte har sett den men tror att jag har gjort pga ikoniska klipp och citat (”‘Do I feel lucky?’ Well, do you, punk?”). Nu vet jag dock att jag har sett den!

Jag mindes i princip ingenting vilket gjorde filmupplevelsen fräsch och rolig. Det hela inleds med helt makalösa förtexter till tonerna av underbart funkig och jazzig musik av Lalo Schifrin (som för övrigt gjort musik till mängder av andra filmer och han ligger även bakom Mission: Impossible-temat).

Det förekommer ingen dialog under förtexterna utan vi får bara se Harry (Clintan) undersöka en brottsplats – en ung tjej har skjutits ihjäl när hon simmade i en pool på en skyskrapas tak – och sen klura ut av skytten var måste ha befunnit sig. Effektivt berättat.

Vi har alltså att göra med en seriemördare som kallar sig Scorpio och som mördar kvinnor, svarta, gays och präster. Ingen slipper undan. Han efterlämnar sig brev precis som Zodiac-mördaren. Harry jobbar på fallet, som vanligt ensam. Tror han. För han blir ju påtvingad en partner av sin chef. Klassiskt! Nu är frågan om de två ska komma överens och även om partnern ens ska överleva utredningen.

Ja, det finns mycket som är klassiskt i den här filmen. Vi får spaning, stakeouts och nakna tjejer. Harry pratar även ner en självmordshoppare från en skyskrapa bara så där i förbifarten. Och under lunchbreaket passar han på att stoppa bankrånare och yttrar den klassiska (igen!) punk-repliken. Finns det nåt Harry inte kan? Ja, möjligen att göra sin chef nöjd.

Dirty Harry är helt klart en föregångare till bl a Dödligt vapen– och Die Hard-filmerna. Förutom att prata ner en självmordshoppare som i Dödligt vapen bjuds vi även på en Simon Says-lek som i Die Hard 3. Plus att motvilligt paras ihop med en partner. Obs! Nu är det möjligt att andra tidigare filmer använt sig av liknande grepp men Dirty Harry är nog den film som har gjort mest avtryck.

Det är kanske lite Taxi Driver-vibbar också med nattliv, strip joints och prostituerade. Det är även en väldigt mörk film, rent bildmässigt menar jag då. Nattetid så går det knappt att se vad som händer. Även handlingen är kolmörk. Här mördar man barn och unga flickor utan hänsyn vare sig från Scorpio eller filmen.

Slutligen var det kul att se Andrew Robinson i rollen som psykopatmördaren Scorpio. Robinson är ju för mig mer känd som Garak i Star Trek: Deep Space Nine (yay!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Förtexterförtexter

Badjävlar (1971)

Badjävlar är en svensk tv-filmsklassiker med manus av en viss Lars Molin (som ju ligger bakom andra klassiker som Midvinterduell och Potatishandlaren). Här handlar det om rika direktörer från Stockholm, i synnerhet en spelad av Ernst Günther, som kommer till små orter längs ostkusten för att lägga beslag på sommarvillor och bygga dyra kajanläggningar för sina båtar.

Lokalbefolkningen gillar inte dessa badgäster alls men blir ständigt överkörda av de lokala sosse-pamparna i kommunen. Nilsson (Anders Nyström, pappan till Pojken med guldbyxorna!), en av sossarna i kommunfullmäktige försöker kämpa emot men takterna från SSU-tiden sitter inte riktigt i.

Det var riktigt kul att se den här filmen. Den tar upp många frågor som aktuella idag. Avfolkningsorter. Varför flyttar folk? Gentrifiering, när rika kickar ut folk som har det sämre ställt och tar över deras villor för att ha som sommarnöje. Jag kom att tänka på Ingmar Bergmans dokumentärer om Fårö. Jag fick lite samma vibbar där.

Ja, filmen är helt klart ett politiskt inlägg. Molin står på den lilla människans sida. Samtidigt är det en rolig film (Molin har alltid ett mänskligt humoristiskt inslag i sina filmer) vilket gör att den funkar för mig, och inte blir tungrodd.

Mot slutet urartar nästan filmen och blir en satir, på ett bra sätt. Lite som slutet i En kärlekshistoria. Här fick jag även en semidokumentär känsla då vi får se helt vanliga festande ungdomar som man filmat. Ja, faktum är att hela filmen har en dokumentär känsla över sig. Det är nåt med hur man har filmat, kamerarörelserna.

Genom hela filmen så sjunger två trubadurer, Finn Zetterholm och Bengt Sändh, småroliga låtar om det som händer i filmen. Lite metakänsla här med andra ord.

Det är mycket naket. Många snoppar blir det. Det är naket på ett naturligt sätt och sex är inget konstigt. Det kändes lite uppfriskande. Efter hand blir det mindre politik och mer av ett relationsdrama och filmen blir bra på riktigt.

Ernst Günther är strålande som den dryge stockholmsdirektören. Han är verkligen ett svin. Helt annorlunda jämfört med hur hans rollfigur är i Änglagård.

Det blir en fyra till Badjävlar som går att se på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1971

1971: Parliament-Funkadelic spelar live på The Meadow Brook i Rochester Hills, Michigan. Eddie Hazel on the guitar is having a field day.

Parliament gav inte ut några skivor eftersom de inte hade rätt till namnet Parliament vid den här tiden.

Funkadelic var däremot aktiva och gav ut klassiker-albumet Maggot Brain.

Muhammad Ali boxade inte en match från mars 1967 till oktober 1970 pga av hans vägran att ta värvning i den amerikanska armén. När han till slut fått tillstånd att boxas igen klev han 1971 in i The Fight of the Century mot Joe Frazier och förlorade efter 15 stentuffa ronder. Alis första professionella förlust!

Filmer då? Jo då, visst gjordes det ett antal filmer som är värda en topp-10-lista.

Det är kul att äntligen plocka upp årsbästalistorna igen. Jag har arbetat mig bakåt genom åren men efter 1972 tog det stopp. Andra teman har pockat på uppmärksamheten och för att få ihop listor för dessa 70-talsår behövde jag se en massa tidigare osedda filmer. Jag grottade ner mig rejält i 1971 och det var både roligt och givande. Märkligaste filmen: Walkabout.

Den här gången såg jag alltså en hel del tidigare osedda filmer och det berodde helt enkelt på att jag annars inte hade fått ihop nån lista, i alla fall inte en lista som jag kunde stå för till 100%. Nytittarna är markerade med * nedan och hela sex stycken av dessa tog sig in på listan plus några bubblare. Nice!

 

10. The Andromeda Strain
The Andromeda Strain

För den hårda science fiction-stilen och för de röda färgerna.

9. Willy Wonka & the Chocolate Factory*
Willy Wonka & the Chocolate Factory
För Gene Wilder, Oompa-Loompa-sången, och för att det är en helt galen film som är ljusår bättre än Tim Burtons remake.

8. Badjävlar*
Badjävlar
För att Lars Molin brinner för den lilla människan i vardagen, och för Ernst Günther förstås.

7. Utvandrarna*
Utvandrarna

För att det är som Emil i Lönneberga fast misär.

6. Dirty Harry
Dirty Harry
För den funkiga musiken, Andrew Robinson (Garak i Star Trek: Deep Space Nine!), och för en stencool Clintan.

5. Emil i Lönneberga*
Emil i Lönneberga

För att det är som Utvandrarna fast en må-bra-film.

4. Harold and Maude*
Harold and Maude

För att det är en helt unik film om en väldigt fin relation. Wes Anderson, släng dig i väggen!

3. Duck, You Sucker!
Duck, You Sucker!

För explosionerna!

2. Duel
Duel
För att Spielberg här visar att han är ett geni när det gäller att skapa spänning med till synes enkla medel. En otrolig film när man tänker på det.

1. Klute*
Klute
För att den egentligen borde ha hetat Daniels eller Bree efter Jane Fondas rollfigur och hennes insats. En skådespelarnas film med underbara New York-miljöer.

 

Bubblare? Japp, en hel del: The Anderson Tapes*, The Devils* (tack för tips, Letterboxd-Martin!), Shaft*, The French Connection, A Clockwork Orange, McCabe & Mrs. Miller, The Omega Man, THX 1138, Äppelkriget, A Bay of Blood* (tack för tips, Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia!).

Och det verkar som att jag missat att titta på Clintans Play Misty For Me. Tråkigt, men den missade sin slottid. Så kan det gå.

Kolla nu in vad andra filmspanare (RIP) hyllade från ’71.

Fripps filmrevyer
Filmmedia
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Flmr

Two-Lane Blacktop (1971)

För en månad sen la jag upp en text om bilåkarrullen Gone in 60 Seconds. Idag är det dags för ytterligare en film med bilåkning i fokus, nämligen Two-Lane Blacktop från 1971. Efter att ha sett filmen i oktober 2004 var jag rätt så missnöjd. Jag tror det kan ha varit ett typexempel på att gå in i till en film med helt fel förväntningar. Jag väntade på biljakter (jag menar, den svenska titeln är Fortare än döden!) men fick en film där man i och för sig åker bil men som i grunden är ett drama.

Detta var en ganska meningslös film om två unga snubbar som åker runt i USA och tävlar i street racing med en upphottad cheva. De blir utmanade av en medelålders man om att komma först till New York. Dessutom har de fått en liftartjej på halsen. Njae, som sagt, meningslöst, och tydligen ett försök att fånga stämningen i Easy Rider. Jag tycker det misslyckas helt. Det är bara segt och dessutom inga biljakter alls. Då är t ex, den i och för sig också helt meningslösa men ändå underhållande, Blåst på 60 sekunder (1974) ett bättre val. Förresten, Warren Oates gjorde en bra insats som den medelålders mannen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Duck, You Sucker! (1971)

Åsa-Nisse-vibbar, någon?

Jag hade dålig koll på den här filmen visade det sig. Jag visste nog att Sergio Leone hade gjort ytterligare en western efter Once Upon a Time in the West men jag vad den hette eller handlade om visste jag inte. Dessutom blandade jag kanske ihop den med Hang ‘Em High, eller i alla fall så lägger jag dessa filmer i samma genrekorg: nämligen westernkomedin.

Både de svenska och engelska titlarna bidrar till de här vibbarna, speciellt utropstecknet (som i och för sig ofta saknas på engelska när det gäller Ducka, skitstövel!). Nu vet jag inte om Häng dom högt! är en westernkomedi (troligen inte) eftersom jag inte har sett.

Vad är då Duck, You Sucker!? Jag skulle beskriva den som episk buddywestern (Wikipedia beskriver den som en Zapata Western Film). Vi har det klassiska omaka paret som motvilligt, eller inte alls motvilligt, slår sina påsar ihop och försöker navigera sig igenom den mexikanska revolutionen.

John (eller mer korrekt, Sean) spelas av James Coburn och är en IRA-medlem på flykt undan rättvisan (ja, det beror ju på hur man ser det) som bytt en revolution mot en annan. Juan (Rod Steiger) är en mexikansk bandledare som rånar dilligenser men drömmer om att tömma banken i Mesa Verde på allt sitt guld.

När Juan och John möts första gången, under mindre vänskapliga former, och Juan upptäcker att John är något av ett sprängämnesgeni ser han till att rekrytera honom för att råna banken i Mesa Verde. Men hur var det egentligen, vem rekryterade vem? Det finns ju nobla motiv och mindre nobla motiv, apropå dynamit och dess uppfinnare…

Inledningen av filmen var inte så lovande för mig. Dubbningen, dvs att man spelar in ljudet i efterhand inklusive skådespelarnas tal, tar alltid lite tid att vänja sig vid (för mig). Jag tyckte ändå att det var bra gjort den här gången.

Sekvensen på dilligensen där de rika grisarna pratar ner till Juan och hans gelikar som vore de djur, samtidigt som de smaskande äter gourmet-mat, kändes nåååågot övertydlig. Till de bidrog även de extrema närbilderna på de smackande munnarna. Ja, vi fattar, de är grisaktiga smackande rasister och fascister.

Däremot blev jag lite tagen på sängen (på ett positivt sätt) av avslutningen på den här sekvensen, vilket är ett bevis på att det är alltid bra att gå in helt blank till en film.

Efter det här blev filmen bara bättre och bättre. När väl John (i form av en underbar James Coburn) gjorde entré var det bara att slappna av och njuta av filmen. Juans och Johns första möte var njutbart, och det var även första gången den klassiska repliken ”Duck, you sucker!” yttrades. Haha, helt underbart. Jag var tvungen att se om den scenen några gånger eftersom Coburns dialogleverans var så skön. Juan, han bara: ”vad är det som händer?!”. Booooom! Shakalak.

Så, ja, det förekommer alltså en del humor men den funkade för mig, och det blev aldrig buskis vilket jag var lite rädd för. En bit in i filmen så blev även buddy-elementet tydligt. John och Juan gillar varandra! De får respekt för varandra. Båda lurar varandra till höger och vänster men till slut finns det inget mer att luras om och då återstår respekten och vänskapen. Fint.

Filmen är episk. Den innehåller episka scener, eller scenerier är kanske ett bättre ord. Jag undrar vilken budget man haft? Mängden statister (både mänskliga och de inom släktet Equus) är imponerande. Jag såg inte att det stod ”Inga djur skadades under inspelningen av denna film”. Hmm, jag undrar varför? Inte. Det var andra tider, helt klart. Att Steiger spelar mexikan är också en tidsmarkör och inget som skulle hända idag (och då syftar jag inte på att Steiger inte finns med oss längre).

Tillbaka till det episka. Explosionerna var episka. Episka säger jag! Grymt välgjorda och de slår vilken cgi-explosion som helst. Vid ett tillfälle spränger man en stor stenbro och jag trodde inte mina ögon. Man måste ju ha byggt upp den där stenbron ute i öknen? Eller var det så att det var en gammal bro som ändå skulle rivas? Oavsett så var det grymt imponerande.

Det förekommer även en tågkrasch mellan två lok som var ruggigt välgjord. Och ni vet ju vad som gäller för tågkrascher: de går inte att titta bort från.

Duck, You Sucker! är även en sorglig film. Den utspelar sig under en revolution (eller två, mer korrekt) och det är upplagt för martyrer och/eller förrädare. Med andra ord är det upplagt för starka känslor. Jag tyckte den här filmen hade ett hjärta som bultade. Kanske har det varit nåt jag har saknat i Leones tidigare westerns. Relationen mellan John och Juan bidrog förstås också till hjärtat.

Ennio Morricones musik var ytterligare en detalj som funkade klockrent för mig. Jag tyckte det var en sällsam musik med märkliga ljud och röster. Udda instrument som inte var vackra men gav helt rätt stämning. Röstkörer som gav en sorts romantisk känsla ibland, och en obehagskänsla ibland. Jag gillade musiken!

Jag skulle kunna skriva mer om Rod Steigers bra tal om revolutioner (”Don’t tell me about revolutions!”), om de bisarra flashback-sekvenser där Coburn i slowmotion hånglar med sin flickvän samtidigt som hans bästa kompis tittar på, om hur man spränger en kyrka sönder och samman, om hur filmen inleds med ett citat av Mao, om hur den klipptes ner från 157 minuter till 120 minuter när den hade premiär i USA, om hur filmen är känd under en mängd olika titlar (kärt barn har många namn), etc, etc, etc.

Men jag nöjer mig så och delar ut en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Explosioner i filmen – och då har jag ändå inte med alla

Fler tankar om Duck, You Sucker!:

Rörliga bilder och tryckta ord: del 1 och del 2
Filmitch
Fripps filmrevyer

The Andromeda Strain (1971)

För några dagar sen skrev jag lite kort om Daniel Espinosas rymdskräckis Life och drog paralleller till 70-talsfilmen The Andromeda Strain (eller Hotet som den svenska titeln lyder). Min sparsmakade preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Hotet är en lite halvdålig svenska översättning måste jag säga. Men filmen i sig är mycket bra. En satellit störtar i ett litet samhälle i öknen i USA. När den ska hämtas upptäcks att hela befolkningen har dött, förutom ett spädbarn och ett fyllo. En grupp forskare kallas in och samlas i en topphemlig och toppmodern anläggning under jorden för att ta reda på vad som har hänt. Har satelliten fört med sig nån smitta från rymden?

Det här är verkligen en seriös och snustorr thriller där man helt enkelt får se forskarna med olika metoder försöka hitta smittokällan. Just därför är den bra och faktiskt rejält spännande. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Efter ungefär halva filmen insåg jag att jag hade sett den tidigare. Men jag mindes bara en sekvens egentligen. Det var när de upptäckte den lilla stenen i satelliten och speciellt när den plötsligt pulserar och växer. Bra, speciellt eftersom forskarna först missade det och jag skrek till: Titta, den rörde på sig för fan!
</spoiler>

Man kan fråga sig om inte Ingmar Bergman och Sven Nykvist hämtade inspiration från The Andromeda Strain när de gjorde Viskningar och rop…

Söndagar med Bergman: Beröringen (1971)

Beröringen är en något udda fågel i Bergmans filmproduktion och jag kan väl direkt säga att den aldrig fick tillräckligt med luft under vingarna för att lyfta. Filmen var inte ointressant att se, speciellt inte under den här typen projekt när man betar av en regissörs hela katalog, men bra var den inte.

Av nån anledning ser vi Elliott Gould (!) i en av huvudrollerna. Ja, eller anledningen är förstås att filmen är producerad av amerikanska pengar i form av tv-bolaget ABC. Bergman var het på den här tiden, hade vunnit två Oscars och kunde inte göra ett misstag eller en dålig film. Så var hans status. Fram tills dess hade han motstått frestelsen och fortsatt spela in sina filmer med svenska skådisar och på svenska. Den här här gången stod han inte emot. Pengar lockar väl alla, antar jag.

I huvudrollerna ser vi Bibi Andersson och Max von Sydow som de äkta makarna Karin och Andreas Vergerus (klassiskt Bergman-namn) samt Gould som den amerikanske arkeologen David Kovac. Karin (hemmafru?) och läkaren Andreas lever i vad som tycks vara ett lagom lyckligt äktenskap men där saknas kanske lite äventyr. Just ett äventyr får dock Karin när hon inleder ett förhållande med David som besöker Sverige och Gotland för en utgrävning i en gammal kyrka där man har hittat en unik madonnastaty i trä.

Filmens stora problem är att relationen mellan Karin och David delvis känns helt obegriplig. David är som ett barn, en barnunge. Han agerar slumpmässigt och oberäkneligt och jag har svårt att se varför Karin skulle lockas av denne man. Men det kanske är så enkelt att hon lockas av affären i sig, i alla fall till en början. Ja, Karin förklarar t.o.m. det för David första gången de träffas i hans lägenhet. Hon är inte alls säker på att hon är kär i honom men hon gillar uppmärksamheten och… äventyret.

Trots dessa förklaringar så framstår David ändå som något av en stalker. Ibland blir han till synes utan förklaring arg, våldsam och skäller ut Karin för att hon lever ett så borgerligt, tryggt och instängt liv. Nej, scenerna mellan Karin och David känns konstiga, lika konstiga som deras relation. De påstår att de inte kan leva utan varandra men det känns inte som att de har speciellt roligt ihop. Det är som att Bergman har hoppat över den biten av filmen, vilket gör det svårt att relatera till rollfigurerna.

Det finns ett undantag då faktiskt vi fick se en bra scen mellan Karin och David. Ja, främst är det Karin, och Gunnar Ekelöf, som står för det fina. Karin läser dikten Sång av sin favoritpoet Ekelöf. Först läser hon en strof på svenska och sen översätter hon för David på engelska. Bibi Andersson läser vackert och David är inte irriterande för en gångs skull.

Med denna scen i åtanke framstår det som mycket märkligt att filmen även spelades in helt på engelska. Den amerikanska publiken klarar ju inte av att läsa undertexter som bekant, så i den versionen av filmen pratade alla engelska med varandra och det gällde även Karin och Andreas när de var ensamma med varandra. Som tur var så lyckades jag få tag i en version där man blandar svenska och engelska, och det talas engelska endast i scener där David är med. Karin säger t.o.m. vid ett tillfälle att det är svårt att uttrycka sig på ett språk som inte är ens modersmål, dvs modersmålet svenska.

Filmens behållning för min del var Bibi Andersson, och de mer vardagliga scenerna mellan Karin och Andreas eller med Karin ensam. Här hade filmen en humoristisk touch som jag uppskattade, som t ex när Karin ska klä sig inför sin dejt med David och inte kan bestämma sig för vad hon ska ha på sig. Den scenen var som tagen ur en modern romantisk komedi. De mer vardagliga scenerna bjöd även på sköna hemmamiljöer à la tidigt 70-tal med produktplacering, köksinredning med träytor, diabildsvisning (!), gamla härliga telefoner (bl a en Kobra!), skrivbord med häftapparat och hålslagare. Film som tidsdokument ska aldrig underskattas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kul och skratt vid frukosten!

En glad (!) Max von Sydow

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Nej”

”Ok då, nu måste jag åka!”

Träskor och träytor

Kobran!

Deadline (1971)

Lagom till midsommar har den svenska katastroffilmen (!) Den blomstertid nu kommer biopremiär. För mig är den ett garanterat biobesök då katastroffilmer är en av mina favoritgenrer.

Just genrefilm rent generellt är ju Sverige oerhört svaga inom. Nu är det kanske inte så märkligt då det ju behövs en rejäl budget för att få explosioner och dylika ting att se trovärdiga ut på vita duken. Nu kan man ju i och för sig göra annan typ av genrefilm som kanske inte kräver en jättebudget. Inom skräck, action och thriller finns ju ändå några exempel på lyckade svenska försök även om de inte är många. De två sistnämnda genrerna kanske är för breda för att ingå i begreppet genrefilm?

Men om vi håller oss till katastroffilmen så kan jag inte komma någon svensk sådan. Dessa filmer verkar uteslutande komma från USA. För några år sen gjorde vi dock välförtjänt vågen för den norska Bølgen. Sverige då? Ja, om man går in på Wikipedia och kategorin svenska katastroffilmer får man upp just den kommande Den blomstertid nu kommer.

Men vänta nu, det finns en träff till?! Vad är detta? Deadline från 1971. Varför har jag inte hört talas om denna film? Den måste ju givetvis ses. Vad passande då att den nyligen restaurerats och digitaliserats av SFI (tack!) och att den gick att se på SVT Play (inte längre tyvärr).

I Deadline kraschar ett flygplan med biologiskt stridsmedel utanför kusten i Skåne. In mot den den lilla semesterorten Mölle sveper en giftig dimma som gör folk sjuka. Till en början verkar det inte vara så allvarligt men sen sker nån form av mutation och människor börjar dö. Mölle spärras av. Ingen får lämna och ingen får komma in.

I fokus i filmen är Kent-Arne, en busschaffis som råker befinna sig utanför Mölle när katastrofen sker. Hans fästmö Elsebeth och hans syster Evabritt med familj är kvar inne i Mölle. Kent-Arne försöker med alla medel ta sig tillbaka till Mölle.

Tyvärr var ju det här inte så bra, vilket var riktigt synd. Jag gillar försöket, eller åtminstone konceptet katastroffilm i Sverige. Om det funkar så tror jag nämligen det kan funka bättre än den amerikanska versionen beroende på att det känns närmare helt enkelt.

Deadline lyckas dock inte. Filmen lider nog en aning av sin låga budget. Man har lyckats skaka fram två Draken-plan som flyger förbi några barn på stranden i inledningen, några polisbilar, några poliser som skjuter med k-pist en gång, en buss som kör igenom en avspärrning och en bil som blir jagad av en lågt flygande helikopter. Ja, när jag räknar upp allt så var det kanske inte så lite ändå. Men det känns väldigt amatörmässigt allting.

Skådespelarensemblen är en blandning av etablerade skådisar och lokala förmågor från Mölle (kändes det som). Delar av filmen är gjord i en sorts dramadokumentär stil. Det kändes mest stelt när vi fick se myndighetspersoner sitta i ett möte för att diskutera hur man ska lösa situationen. Lite som att titta på ett rollspel där ett kristeam ska träna på olika tänkta scenarion. En militär pratar som om han blev intervjuad i Rapport.

Blandningen av riktiga skådisar och den slumpmässiga skåningen från gatan var störande. Evabritt (spelas av Evabritt Strandberg) och hennes man (Stig Torstensson) pratar rikssvenska medan deras två döttrar pratar grov skånska. Huh? Hur gick det till? Och jag ber om ursäkt direkt… men den där skånskan som kommer ur barnens munnar, jag tål den inte. Det var som få öronen indränkta med råolja och vattgröt.

Filmen har ett element av flum som jag inte tycker passar in. Som jag nämnde tidigare så påminde delar av filmen om en dramadokumentär. Andra delar kändes som en ren dokumentär, t ex när vi plötsligt får se musikgruppen Pan sitta och jamma i en meningslös scen. Även slutet av filmen tycker jag i viss mån urartar när folk driver omkring vid stranden och bara flummar (i brist på bättre ord).

Filmen kom ut 1971 och då är det kanske inte så konstigt att den har politiska inslag i form av en del samhällskritik. Demonstrationer utbryter. Folket kräver svar från de feta makthavarna som ju givetvis inte går att lita på. Och, jo, när makthavarna delvis ser positivt på det som har hänt och bakom lyckta dörrar droppar repliker som ”Vi har serverats ett humanförsök. Ett försök på levande människor” då finns det anledning att vara misstänksam (åtminstone i filmens verklighet).

Det positiva med filmen är dess värde som tidsdokument och därför var det helt klart var kul att se den. Att tidsandan var annorlunda märks tydligt. Jag konstaterar att synen på nakenhet och sex var bra mycket mer öppen, i alla fall så som filmen framställer det. Som vanligt är det även härligt att se miljöer, bilar, kläder och frisyrer från en svunnen tid. Det lustiga var ändå är att just hår- och klädmodet inte kändes speciellt omodernt. Då är det ju värre när man ser filmer från 80- och 90-talet.

Jag delar ut en stabil tvåa och ser fram emot Den blomstertid nu kommer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Även Fiffis filmtajm har skrivit om Deadline.