McCabe & Mrs. Miller (1971)

12 september, 2014 7 kommentarer

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

3 x I Am Legend

3 april, 2013 17 kommentarer

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb | Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Abominable Dr. Phibes

25 januari, 2013 4 kommentarer

Dr PhibesTitel: The Abominable Dr. Phibes
Regi: Robert Fuest
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Nu hoppar vi fram till 1970-talet. Vi får Vincent Price i högform i en duo filmer om en viss doktor…

Den avskyvärde Dr Phibes (skön svensk titel!), där Vincent Price spelar Dr Anton Phibes (läkare, vetenskapsman och musiker) som förlorat sin fru och anklagar de nio personer som försökte rädda hennes liv på operationsbordet för hennes död. Phibes själv råkade ut för en bilolycka och tros vara död. I själva verket överlevde han och lever nu (med pga bilolyckan bortbränt ansikte) endast för att hämnas sin frus död och en efter en ta livet av de som han anser är skyldiga. Muahahaha.

Detta var en b-skräckis kan jag väl säga direkt men en ganska underhållande sådan. Det är en brittisk film, vilket bl a märks på den torra humor som förekommer mellan poliserna som utreder morden samt på de sköna studiomiljöerna som används. Vincent Price är kung i såna här filmer (och i andra filmer också för den delen) och han dominerar totalt. Det känns som om han verkligen tar filmen seriöst och går in för sin roll. Det roligaste med filmen är hur Phibes väljer att ta livet av sina offer. Här har en film som Seven (och andra seriemördarfilmer) hämtat mycket inspiration, hehe. Phibes väljer att använda en något omgjord version av de olika plågor som enligt Bibeln hemsökte Egypten (hagel, gräshoppor, mm) som mall för sina mer eller mindre snillrika mord. Riktigt kul att se hur Phibes löser det hela på.

Sen innehåller filmen även helt bisarra scener, förutom morden. Phibes har en märklig medhjälperska vid namn Vulnavia som han dansar eller dinerar med, han har en orkester bestående av självspelande dockor, och själv spelar han orgel iklädd en svart munkutstyrsel. När han pratar så gör han det via en sladd som han kopplar in i halsen, och när han äter eller dricker så gör han även det via ett hål i halsen. Skönt! Då och då har han underbara monologer, i stil med: ”My love, precious jewel and noble wife. Severed, too quickly, too cruelly from this life. I alone remain to give delivery of your pain. Nine killed you. Nine shall die. Nine times, nine! Nine killed you! Nine shall die! Nine eternities in DOOM!. Ja, det är en skön film, förstås helt utan spänning eller läskighet men det är underhållande och ibland en märklig upplevelse.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

A Touch of Zen

11 september, 2012 6 kommentarer

Titel: A Touch of Zen (Xia nu)
Regi: King Hu
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Jag gillar martial arts-filmer så med jämna mellanrum brukar det dyka upp texter om just såna filmer här på bloggen. Under hösten tänkte jag kanske posta några gamla recensioner av kamparts-filmer lite oftare, varför inte i form av martial arts-måndag t ex? Jag börjar med botten först, dvs filmer som i mina ögon inte håller toppklass. Och ja, jag vet att det är tisdag idag. 😉

Jag har äntligen lyckats hitta rätt tillfälle att se det här närmare tre timmar långa taiwanesiska martial arts-eposet som väl även är en wuxia-film. Filmen utspelar sig i Kina i (nån) historisk tid och huvudperson (i början) är en tafatt konstnär som bor med sin något tjatiga mor som mest av allt vill att hennes dröshans till son ska ta anställning hos staten samt gifta sig. En dag träffar sonen den unga Yang (Hsu Feng) som är förföljd av agenter som är ute efter att döda henne. Gissa om han försöker hjälpa henne?

Nja. Början var faktiskt riktigt rolig. Det var lite mystiskt med underliga figurer som dök upp i den lilla byn samt ett roligt samspel mellan sonen (konstnären alltså) och den gnatiga mamman. Även den unga Yang och konstnären (den töntiga sonen alltså) hade ett roligt samspel i inledningen. Konstnären var så där töntigt tafatt att det blev roligt, medan Yang visade sig vara en rackare på kung fu. Nånstans på vägen försvann dock det som var bra med filmen och ersattes av en för seg och flummig handling.

En lustig detalj var att det tog nästan en timme innan den första fajten ägde rum. Jag vet inte om det ofta är så i just wuxia-filmer men i vanliga kung fu-filmer är det definitivt inte så. Fajterna var hyfsade men inget mer, och jag tror inte det är fajterna i sig som är poängen med wuxia heller. Nåt jag gillade var munkarna och deras speciella krafter. Främst ledarmunken var en skön karaktär. Tyvärr blev filmen en lite för konstig blandning av olika stilar: komedi, drama, action, mystik. Ungefär i den ordningen faktiskt. Filmen ändrade nämligen karaktär i olika omgångar. Homagen Crouching Tiger, Hidden Dragon är fantastiskt bra men ”originalet” funkar inte trots fin fajt i bambuskog.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →