3 x I Am Legend
3 april, 2013 17 kommentarer
Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.
****
Titel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb | Filmtipset
The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.
Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.
Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.
3/5
****
Titel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb | Filmtipset
Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.
4-/5
****
Titel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb | Filmtipset
Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).
Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.
2/5
Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Trevlig sammanfattning!
Känns som att vi är på samma våglängd när det kommer till både The Omega Man och I Am Legend. Den förstnämnda en charmig 70-talare som mest är kul och den andra som en dregelfest när det kommer till ödsliga stadsmiljöer.
Last Man on Earth gillar jag nog mer nu ett par veckor efter genomköraren. Tror också man får en annan syn på den med Richard Mathesons roman färsk i minnet. Men visst är det en b-film, gjord på knappa resurser, men ändå – en härlig Price-upplevelse. Sen är jag ordentligt sugen på att ta en ny titt på Night of the Living Dead också, inte minst efter Sofias x2-recension. Ska bli intressant att se hur mycket som egentligen är lånat.
Älskar fenomenet I Am Legend. Att det finns olika tidstypiska filmatiseringar, väldigt olika varandra, som speglar sin samtid otroligt bra. Vilket gör att historien lever vidare.
Tackar för länk också! 🙂
Tackar! Klart man länkar.
Japp, när det gäller Will Smiths I Am Legend så är det helt klart början av filmen som räddar den. Är väldigt svag för ödsliga stadsmiljöer, det är svårslaget.
Lite kul att jag nämnde Night of the Living Dead. Jag kände inte till att Romero faktiskt inspirerades av The Last Man on Earth men det är ganska tydligt så här i efterhand.
Inte sett The Last Man on Earth, men lockar inte så jättemycket. Däremot tycker jag The Omega Man är bättre (jämnare) än I Am Legend. IAL inleder bra, men det går utför när han inte är ensam. Tappar tyvärr ordentligt. TOM var en trea, kanske stark medan IAL inte var mer än en tvåa, kanske stark.
Ja, haha, The Omega Man är en jämnare film än I Am Legend men för mig räckte den högre högstanivån i I Am Legend för ett högre betyg. The Last Man on Earth är en intressant film att se, fast kanske mer pga… vad ska man säga… dess plats i filmhistorien än dess kvaliteter. 😉
Ja, det är verkligen intressant att spegla I Am Legend-filmerna mot varandra eftersom de som Plox säger är så präglade av den tid de producerades i. Heston-rullen har ett visst kultvärde men jag är ändå inte så förtjust i den, den blir lite för fånig.
Jag tycker Heston-rullen både har ett kultvärde och ett kulvärde! 😉
Gjorde en double i höstas, läste romanen och såg Will Smith´s version (vilken jag iof sett förut)
Boken helt ok med diverse livsfunderingar…filmen såklart popcorn-style..men jag gillar den.
Dels för första hälften med ödsligheten och dels att Smith visar att han fixar sådana här roller.
CGI-köret är dessvärre näst intill katastrofalt onödigt klumpigt tillverkat.
Men men…en bra film dock.
Heston´s rulle har jag nog haft i bakhuvudet lite då och då. Får nog göra en approach vad det lider… 🙂
Haha, ja, när cgi:n kickar in så kickar filmen ut… ungefär. Mm, du har rätt. Smith visar att han klarar såna här roller. Vad gör han nuförtiden förresten? 😉
Heston är Heston, med allt vad det innebär.
Smith har väl gjort någon sorts sci-fi-rulle som dyker upp i sommar? Han har tydligen grabben med sig i rollistan…kan bli jobbigt….
Ah, just det. M Night Shyamalans After Earth. Ser fram emot den men sonen gör ju att man är lite skeptiskt. Känns som det kan bli smörigt. Det var ett tag sen man såg Smith förutom i MiB 3.
Har likt Steffo bara läst boken och sett I am Legend och instämmer med de flesta mkt bra film men krackelerar då cgi:n gör intåg. Gillar dock en del scener t.ex fällan och skuggan som närmar sig…..
Hur är cgi:n i boken? 😉
Hur som helst, jag tror inte jag stör riktigt lika mycket som alla andra på cgi-vampyrzombierna så det blev en fyra från mig.
Pingback: I Am Legend – från början till slut | Plox
Pingback: I Am Legend (1954) | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: 3 sidor av samma mynt: att vara siste (?) man kvar på jorden… | Flmr
Har bara sett den med Heston än så länge. Inte kultig i mina ögon. Sorry.
Vampyrer? Kändes mer som zombisar… 🙂
Zombievampyrer sa Bill.