Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

While the City Sleeps (1956)

29 september, 2019 Lämna en kommentar

De filmer som Fritz Lang (född i Wien) gjorde hemma i Tyskland på 20-talet var oerhört påkostade spektakel i form av t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler. I början av 30-talet när nazismen växte fram i Tyskland flyttade Lang (halvjude som han var) till USA och Hollywood och gjorde filmer där i 20 år. While the City Sleeps (Det femte offret på svenska) var en av de sista han gjorde innan han flyttade tillbaka till Tyskland. Min text skrevs i februari 2004.

Filmen utspelar sig på en nyhetsredaktion (tidning, tv, etc.) efter att mediemogulen och ägaren, Amos Kyne, har dött. Hans något bortskämda och snobbiga son Walter tar över rodret. Maktkamp uppstår mellan cheferna för de olika avdelningarna. Samtidigt härjar en seriemördare i stan och reportern Ed (Dana Andrews) hjälper polisen att lösa fallet.

Tyske regissören Fritz Lang (Metropolis, M, Dr. Mabuse, der Spieler, Doktor Mabuses testamente) kom innan andra världskriget till USA där han fortsatte att göra film, mest kriminalare och film noir verkar det som efter en snabbkoll på IMDb. Det femte offret är också en sorts film noir kan man säga. Ingen av karaktärerna är riktigt sympatiska även om Ed och hans tilltänkta fästmö är en sorts huvudpersoner och inte helt osympatiska.

Bitvis är filmen ganska löjlig tyckte jag. Den var inte speciellt spännande. Kul var ändå att jag fick se Vincent Price som spelade Walter Kyne. Jag tyckte faktiskt han var bäst då han spelade en riktigt slemmig typ på ett bra sätt. ”Hjälten” Ed var mest töntig. Mordhistorien var det som lyfte historien. Lite spännande blev det när den var i fokus. Då och då glimtade det till och man kunde skymta Langs talang, som jag tycker kommer bättre fram i filmerna Metropolis och Doktor Mabuses testamente. Sen är det ändå nästan alltid nåt speciellt med gamla svartvita amerikanska 40- och 50-talsfilmer (med eller utan Humphrey Bogart). Filmen får knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Film noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

3 x I Am Legend

3 april, 2013 17 kommentarer

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb | Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

Filed under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dr. Phibes Rises Again

26 januari, 2013 10 kommentarer

Dr. Phibes Rises AgainTitel: Dr. Phibes Rises Again
Regi: Robert Fuest
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Det var nog ganska hög produktionstakt på den här tiden. Året efter den första filmen om Dr Phibes kom uppföljaren.

Vincent Price fortsätter att spela rollen som Dr Phibes. Tre år har gått efter det som hände i den första filmen. Phibes har tillsammans med sin fru legat i dvala. Nu har dock månen och planeterna hamnat i rätt läge, vilket innebär att det är dags att vakna. Phibes ska åka till Egypten för att åter väcka sin fru till liv i Livets flod och tillsammans ska de få evigt liv. En forskare vid namn Biederbeck är samtidigt samma hemlighet på spåren och det är upplagt för en arkeologisk uppgörelse i egyptiska gravvalv. Muahahaha.

Ja, det fortsätter inte oväntat i samma stil som i ettan. Price är skön som Phibes. Han är som en oövervinnlig superhjälte med en osannolik förmåga att hitta på och lyckas genomföra sina bisarra mord t.o.m. ute i den egyptiska öknen. Bl a lyckas han ur bakfickan trolla fram en gigantisk fläkt för att simulera en ökenstorm. Hur kul som helst. Var får han allt ifrån? Vulnavia är återigen med (ny skådis dock) som Phibes fåordiga medhjälperska (tror inte hon säger något alls faktiskt) och tillsammans har de återigen sina märkliga seanser där de dansar, spelar musik eller äter middag.

Phibes kör även här sina sköna monologer: ”Sleep on my sweet Victoria, for regal claws of noble birds guard well your place of rest. For those poor fools that dare intrude, the penalty is death”. Även i den här filmen finns en del torr brittisk humor som de töntiga poliserna står för. Såna här filmer är kult och det är kul att de ges ut på dvd (eller att femman visar dem mitt i natten). Vincent Price är kung. Han har främst en helt underbar röst, vilket han på gamla dar visade i Michael Jacksons video Thriller, om ni inte visste det.

3/5

PS. En av skådisarna, Peter Jeffrey, är med som polis i de bägge Phibes-filmerna och jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Tittade på IMDb och upptäckte att Jeffrey är med i två andra filmer som jag har sett, nämligen kultfilmerna If…. och O Lucky Man!.

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Abominable Dr. Phibes

25 januari, 2013 4 kommentarer

Dr PhibesTitel: The Abominable Dr. Phibes
Regi: Robert Fuest
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Nu hoppar vi fram till 1970-talet. Vi får Vincent Price i högform i en duo filmer om en viss doktor…

Den avskyvärde Dr Phibes (skön svensk titel!), där Vincent Price spelar Dr Anton Phibes (läkare, vetenskapsman och musiker) som förlorat sin fru och anklagar de nio personer som försökte rädda hennes liv på operationsbordet för hennes död. Phibes själv råkade ut för en bilolycka och tros vara död. I själva verket överlevde han och lever nu (med pga bilolyckan bortbränt ansikte) endast för att hämnas sin frus död och en efter en ta livet av de som han anser är skyldiga. Muahahaha.

Detta var en b-skräckis kan jag väl säga direkt men en ganska underhållande sådan. Det är en brittisk film, vilket bl a märks på den torra humor som förekommer mellan poliserna som utreder morden samt på de sköna studiomiljöerna som används. Vincent Price är kung i såna här filmer (och i andra filmer också för den delen) och han dominerar totalt. Det känns som om han verkligen tar filmen seriöst och går in för sin roll. Det roligaste med filmen är hur Phibes väljer att ta livet av sina offer. Här har en film som Seven (och andra seriemördarfilmer) hämtat mycket inspiration, hehe. Phibes väljer att använda en något omgjord version av de olika plågor som enligt Bibeln hemsökte Egypten (hagel, gräshoppor, mm) som mall för sina mer eller mindre snillrika mord. Riktigt kul att se hur Phibes löser det hela på.

Sen innehåller filmen även helt bisarra scener, förutom morden. Phibes har en märklig medhjälperska vid namn Vulnavia som han dansar eller dinerar med, han har en orkester bestående av självspelande dockor, och själv spelar han orgel iklädd en svart munkutstyrsel. När han pratar så gör han det via en sladd som han kopplar in i halsen, och när han äter eller dricker så gör han även det via ett hål i halsen. Skönt! Då och då har han underbara monologer, i stil med: ”My love, precious jewel and noble wife. Severed, too quickly, too cruelly from this life. I alone remain to give delivery of your pain. Nine killed you. Nine shall die. Nine times, nine! Nine killed you! Nine shall die! Nine eternities in DOOM!. Ja, det är en skön film, förstås helt utan spänning eller läskighet men det är underhållande och ibland en märklig upplevelse.

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Masque of the Red Death

24 januari, 2013 4 kommentarer

Vincent PriceTitel: The Masque of the Red Death (De blodtörstiga)
Regi: Roger Corman
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Igår hintade jag om att det kunde bli Vincent Price-tema och det blir det också. Förutom gårdagens fluga så blir det recensioner av de två filmerna om Dr Phibes, men först, eller nästförst, en Edgar Allan Poe-historia.

Vincent Price-festivalen fortsätter. Denna gång var det dags att avnjuta De blodtörstiga, som den något märkliga och missvisande svenska titeln lyder. Price spelar här den ondskefulle prinsen Prospero som är en riktig utsugare, sadist och dessutom satanist. Han lever som rena prinsen på sitt slott (eh, ja, han är ju faktiskt prins) medan folket i de fattiga byarna lider. När epidemin ”Röda Döden” bryter ut så bjuder han in adeln till sitt slott för att de där ska finna skydd och samtidigt delta i en maskerad. Prospero tvingar även med sig några bybor till slottet så han kan roa sig med dem i diverse bisarra lekar.

Javisst, Vincent Price dominerar igen, det är bara att konstatera. Han spelar ond med en övertygande lätthet och samtidigt med glimten i ögat. Filmen i sig är ju en b-skräckis, som aldrig är läskig eller spännande. Däremot innehåller den en del smått bisarra scener där Price delar ut order till höger och vänster utan att blinka, vare sig det gäller avrättningsorder eller mer mjölk till kaffet. Som vanligt är det också underbart dåliga studiomiljöer. En annan lustig sak är att rollen som en dansande dvärgkvinna (typ hovnarr) spelas av en ca 7-årig liten flicka, men rösten görs av vuxen kvinna. Hennes manliga dvärgkollega däremot spelas av en riktig dvärg. Ja, det är för roligt.

Regissören till filmen heter Roger Corman och han betraktas väl som något av b-filmernas konung. Under början av 60-talet gjorde Corman och Price en räcka b-skräckisar ihop, där många baserades på historier av Edgar Allan Poe, och även De blodtörstiga är baserad på en Poe-historia. Själva historien är faktiskt ganska tråkig, men bl a insatsen från Price gör att själva filmupplevelsen ändå blir godkänt. Sen gillar jag oftast filmer där Djävulen är inblandad. Det finns ändå nåt lite otäckt med den figuren. Nu är det dessutom en annan figur med i spelet som inte Prospero hade räknat med, nämligen… muahahaha.

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

The Fly (1958)

23 januari, 2013 10 kommentarer

FluganTitel: The Fly (Flugan)
Regi: Kurt Neumann
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Igår handlade det om en muterad jätteödla. Idag handlar det om nåt mindre med sex ben. Bzzzz bzzzzz… Jag såg och skrev om Flugan i februari 2005. Sen dess har jag sett fler filmer med Vincent Price och han har blivit något av en favorit. Kanske blir det ett litet tema med fler Vincent Price-filmer framöver. Vi får se.

Originalet till David Cronenbergs version från 1986 handlar även den om en forskare som försöker åstadkomma teleportering av först föremål och sedan levande varelser. Det ultimata testet blir förstås att pröva själv. Synd då att en fluga råkade slinka med in i maskinen… muahahaha.

Ja, haha, vad ska man säga. Det här är faktiskt ett exempel på en film då remaken bättre. Originalet är dock inte dålig. Bitvis är det underhållande men filmen lite för blek och det tar för lång tid innan det blir riktigt spännande. Den är annorlunda uppbyggt om man jämför med remaken. Här utspelas större delen av historien i form av en återblick. Det hela börjar med ett mystiskt mord och sen får man se vad som ledde fram till det.

Problemet är som sagt att det tar lite för lång tid innan återblicken börjar och första delen av historien är helt enkelt inte tillräckligt spännande, kanske för att jag förväntade mig en skräck/sf-film redan från början. Dock är Vincent Price med mest i det partiet, vilket förstås är positivt. Price gör en engagerad insats trots filmens b-stämpel, och det ju är beundransvärt. Nåväl, när väl vi får se vetenskapsmannens experiment, och experiment som går fel, väldigt fel, några roliga specialeffekter etc så blir det underhållande. Bra på riktigt blev det faktiskt under en jakt för att fånga in en viss fluga. Det hela mynnar ändå inte helt oväntat ut i en helt ok trea. (Oj, titta! Uttrycket ”helt ok” var populärt redan för åtta år sen. 😉)

3/5

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Laura

15 juli, 2011 9 kommentarer

Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944
IMDb | Filmtipset

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5

Filed under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

%d bloggare gillar detta: