While the City Sleeps (1956)

De filmer som Fritz Lang (född i Wien) gjorde hemma i Tyskland på 20-talet var oerhört påkostade spektakel i form av t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler. I början av 30-talet när nazismen växte fram i Tyskland flyttade Lang (halvjude som han var) till USA och Hollywood och gjorde filmer där i 20 år. While the City Sleeps (Det femte offret på svenska) var en av de sista han gjorde innan han flyttade tillbaka till Tyskland. Min text skrevs i februari 2004.

Filmen utspelar sig på en nyhetsredaktion (tidning, tv, etc.) efter att mediemogulen och ägaren, Amos Kyne, har dött. Hans något bortskämda och snobbiga son Walter tar över rodret. Maktkamp uppstår mellan cheferna för de olika avdelningarna. Samtidigt härjar en seriemördare i stan och reportern Ed (Dana Andrews) hjälper polisen att lösa fallet.

Tyske regissören Fritz Lang (Metropolis, M, Dr. Mabuse, der Spieler, Doktor Mabuses testamente) kom innan andra världskriget till USA där han fortsatte att göra film, mest kriminalare och film noir verkar det som efter en snabbkoll på IMDb. Det femte offret är också en sorts film noir kan man säga. Ingen av karaktärerna är riktigt sympatiska även om Ed och hans tilltänkta fästmö är en sorts huvudpersoner och inte helt osympatiska.

Bitvis är filmen ganska löjlig tyckte jag. Den var inte speciellt spännande. Kul var ändå att jag fick se Vincent Price som spelade Walter Kyne. Jag tyckte faktiskt han var bäst då han spelade en riktigt slemmig typ på ett bra sätt. ”Hjälten” Ed var mest töntig. Mordhistorien var det som lyfte historien. Lite spännande blev det när den var i fokus. Då och då glimtade det till och man kunde skymta Langs talang, som jag tycker kommer bättre fram i filmerna Metropolis och Doktor Mabuses testamente. Sen är det ändå nästan alltid nåt speciellt med gamla svartvita amerikanska 40- och 50-talsfilmer (med eller utan Humphrey Bogart). Filmen får knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Film noir-fredag: Where the Sidewalk Ends


Titel: Where the Sidewalk Ends (Nattens vargar)
Regi: Otto Preminger
År: 1950
IMDb
| Filmtipset

Sex år efter den i mina ögon något överskattade Laura är regissören Otto Preminger och två av huvudrollsinnehavarna (Dana Andrews och Gene Tierney) tillbaka med Where the Sidewalk Ends. Filmen är en ganska ordinär kriminalrulle där Andrews på sitt lite träiga vis spelar en våldsbenägen kommisarie som under en mordutredning av misstag råkar ha ihjäl en misstänkt. Andrews tar beslutet att försöka dölja vad som egentligen hände. Tierney spelar frun till den misstänkte och Andrews blir givetvis förälskad i henne.

Mja, som sagt, inget speciellt i min bok. Dana Andrews är nog ingen favorit. Han känns… träig. Känslouttrycken kan räknas på ett eller två fingrar. Tierney är inte lika magisk som i Laura (där hon är fantastiskt sval och skön). Ändå är givetvis filmen helt ok. Mot slutet blir det mer och mer spännande, mer och mer svettigt för Andrews, och till slut ställs allt på sin spets för Andrews. Ja, just slutscenen är riktigt bra. Andrews tog rätt beslut, i alla fall moraliskt, när han lät sin chef läsa brevet. Annars hade liksom allt han gått igenom inte varit värt något. Nåväl, slutscenen gjorde att det nästan blev en stark trea.

3/5

Night of the Demon

Titel: Night of the Demon (Curse of the Demon, Demonens förbannelse)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1957
IMDb
| Filmtipset

En väldigt stilfull film som jag inte kan låta bli att gilla. Dr Holden (Dana Andrews) anländer till England för att delta i ett seminarium. När han anländer får han reda på att hans kollega Harrington har dött i en olycka. Harrington ledde en utredning med syfte att avslöja att en djävulssekt bara är en bluff. Ledaren för sekten är en viss Dr Karswell. Holden tar över utredningen och träffar dessutom Harringtons brorsdotter (Peggy Cummins) som tror att Harringtons olycka i själva verket inte var någon olycka. Muahaha.

Holden intar givetvis en skeptisk hållning inför Karswell som han tror är en simpel trollkarl. När konstiga saker börja hända börjar han möjligen tro att en simpel trollkarl kanske inte är en helt korrekt beskrivning.

Som jag sa, det här är en väldigt stilfull film. Nu är det ju så att regissören Jacques Tourneur tvingades ta med några scener med en gummi-Godzilla. Nu stör jag mig faktiskt inte allt för mycket på monsterdockan men det är definitivt inte under dessa scener som filmen är som bäst.

Under inledningen kände jag mig lite avvaktande även om filmen hela tiden är snygg. Efter ett tag sögs jag dock in i de härliga engelska miljöerna. Fotot är snyggt och film noir-likt. Musiken är inte alltför överdriven och i vissa sekvenser så är den stilfullt nedtonad och man litar helt på stämning och klippning.

Mina favoritsekvenser i filmen är i princip alla scener med Karswell härligt spelad av Niall MacGinnis. Sen förekommer en typisk och skön seansscen där den skeptiske Holden tvingas delta. Och så hade vi en lång sekvens när Holden går genom skogen till Karswells stora gods i jakt på en bok (eller snarare nyckeln för att kunna översätta texten i en bok). Här är det underbar stämning, och även om jag inte är rädd rädd så är jag mysigt rädd om ni förstår vad jag menar.

Träd i mörker är alltid läskiga. Det vet även David Lynch. Skillnaden med Lynch är det i Twin Peaks inte är mysigt läskigt utan läskigt läskigt.

Vissa detaljer i filmen för tankarna till t ex Ring, just det här med att om man råkat ut för en förbannelse så kan brytas genom att, så att säga, lämnar över den till någon annan.

Tack för tipset till Glorybox (det var där jag först fick upp ögonen för filmen). Även Trash is king!, Filmitch och Rörliga bilder och tryckta ord har sett Night of the Demon som i amerikansk klippning kallas Curse of the Demon och på svenska går under namnet Demonens förbannelse.

4-/5

Film noir-fredag: Laura

Titel: Laura
Regi: Otto Preminger
År: 1944
IMDb
| Filmtipset

I den här mysteriethrillern av Otto Preminger är Laura (spelad av en underbar och underbart sval Gene Tierney) en ung karriärskvinna som hittats mördad i sin lägenhet. I tillbakablickar berättade av hennes beskyddare, snobbjournalisten Waldo Lydecker (Clifton Webb), får vi ta del av hennes liv. Ingen verkar ha haft någon anledningen att ogilla denna beundransvärda kvinna, så varför har hon blivit mördad? Poliskommissarien McPherson (Dana Andrews) leder utredningen och blir besatt av Laura trots att han inte vill erkänna det.

Det är främst tre rollinsatser som sticker ut i Laura som jag ser det. Eller egentligen — en först och främst, och sen två goda tvåor. Den som fullständigt dominerar filmen och känns som dess huvudperson (filmtiteln till trots) är Clifton Webb som journalisten Lydecker. Hans dräpande kommentarer med stil är bara för bra. Sen är Gene Tierney perfekt som den sköna Laura och om det är någon man blir besatt av så är det hon. Dessutom tyckte jag det var kul att se Vincent Price i en ganska tidig roll. Lång som en flaggstång och med en skön nästan fjollig stil. Dana Andrews känns mer som utfyllnad. Som helhet en bra dramathriller som ändå inte räcker till fyran, även om det är nära.

3+/5

%d bloggare gillar detta: