While the City Sleeps (1956)

De filmer som Fritz Lang (född i Wien) gjorde hemma i Tyskland på 20-talet var oerhört påkostade spektakel i form av t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler. I början av 30-talet när nazismen växte fram i Tyskland flyttade Lang (halvjude som han var) till USA och Hollywood och gjorde filmer där i 20 år. While the City Sleeps (Det femte offret på svenska) var en av de sista han gjorde innan han flyttade tillbaka till Tyskland. Min text skrevs i februari 2004.

Filmen utspelar sig på en nyhetsredaktion (tidning, tv, etc.) efter att mediemogulen och ägaren, Amos Kyne, har dött. Hans något bortskämda och snobbiga son Walter tar över rodret. Maktkamp uppstår mellan cheferna för de olika avdelningarna. Samtidigt härjar en seriemördare i stan och reportern Ed (Dana Andrews) hjälper polisen att lösa fallet.

Tyske regissören Fritz Lang (Metropolis, M, Dr. Mabuse, der Spieler, Doktor Mabuses testamente) kom innan andra världskriget till USA där han fortsatte att göra film, mest kriminalare och film noir verkar det som efter en snabbkoll på IMDb. Det femte offret är också en sorts film noir kan man säga. Ingen av karaktärerna är riktigt sympatiska även om Ed och hans tilltänkta fästmö är en sorts huvudpersoner och inte helt osympatiska.

Bitvis är filmen ganska löjlig tyckte jag. Den var inte speciellt spännande. Kul var ändå att jag fick se Vincent Price som spelade Walter Kyne. Jag tyckte faktiskt han var bäst då han spelade en riktigt slemmig typ på ett bra sätt. ”Hjälten” Ed var mest töntig. Mordhistorien var det som lyfte historien. Lite spännande blev det när den var i fokus. Då och då glimtade det till och man kunde skymta Langs talang, som jag tycker kommer bättre fram i filmerna Metropolis och Doktor Mabuses testamente. Sen är det ändå nästan alltid nåt speciellt med gamla svartvita amerikanska 40- och 50-talsfilmer (med eller utan Humphrey Bogart). Filmen får knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Djungelboken (1967)

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer

Movies – Noir

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

%d bloggare gillar detta: