The Great Dictator

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

%d bloggare gillar detta: