The Philadelphia Story (1940)

Idag handlar det om en av de mest kända screwballkomedierna: The Philadelphia Story. Den är regisserad av George Cukor som bl a gjort Gaslight och Adam’s Rib och så blev han sparkad ur regissörsstolen under inspelningen av Gone with the Wind. Min preblogg-text om The Philadelphia Story skrevs i augusti 2003.

Katharine Hepburn spelar societetsdamen som ska gifta sig för andra gången. Denna gång med en torrboll som hon egentligen inte är kär i. Lagom till bröllopet anländer den f.d. mannen (Cary Grant) med en journalist (James Stewart) som ska försöka hitta nåt att skriva om för en skvallerblaska. Under en blöt fest kvällen innan bröllopet händer det saker.

Nja, det här kändes inte riktigt som min typ av film. Det är smarta dialoger och säkert imponerande skådespeleri från Hepburn & Co men det känns som det inte berör mig. Jag förstår inte riktigt hur den kan ligga så högt som 119 på IMDb:s topplista. Den känns överskattad men det är ju bara vad jag tycker. Stewart är lite rolig när han blir full på festen men jag skrattade inte en enda gång och då kan denna komedi faktiskt inte få godkänt. Tiden tog ut sin rätt denna gång kändes det som. Betyget blir 2+/5. Det kan vara ett orättvist betyg men så får det bli. Jag tror humor i mångt och mycket är en färskvara och anpassas automatiskt till nya tider mer än andra genrer inom filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Adam’s Rib (1949)

För några dagar sen postade jag ett inlägg om George Cukors film Gaslight. Idag är det dags för ytterligare en Cukor-regisserad film, Adam’s Rib. Lite trivia kring filmen. Manus skrevs av ett äkta par där mannen lystrade till det härliga namnet Garson Kanin! Den äkta makan hette Ruth Gordon. Ringer det en klocka? Jo, Gordon spelade en av de nyfikna grannarna i Rosemary’s Baby. En roll hon för övrigt vann en Oscar för. Min text om Adam’s Rib skrevs i juli 2004.

Demonregissören George Cukor (En skön historia, Gasljus, Borta med vinden) står för instruktionerna till skådisarna Katherine Hepburn och Spencer Tracy i denna komedi om könsroller. Det hela kretsar kring en rättegång där en kvinna står anklagad för att ha skjutit (dock inte dödat) sin otrogne man. Advokat respektive åklagare är… rätt gissat: Hepburn och Tracy, som dessutom är äkta makar i filmen. Upplagt för familjegnabb.

Nää, me not like. Jag tyckte det hela var tillgjort och fånigt, och jag fattar inte hur den kan ha så högt betyg på allsmäktige IMDb (7.6). Men, men, smaken är ju olika. Den slog in öppna dörrar för mig. Hepburn vill i filmen försvara kvinnan som sköt sin man för att han var otrogen och Tracy tycker förstås att det är lagen som gäller. Det blir ingen vidare poäng när filmen till slut kommer fram till att skjuta nån ska man ju inte göra. Dessutom var dialogen mellan de två kombatanterna löjlig. Rättegångsscenerna likaså. Vissa av frågorna är väl fortfarande aktuella med tanke på vissa våldtäktsrättegångar på senare år, men här blev det bara löjligt. Tidens tand hade ätit för mycket kändes det som. Det fanns några guldkorn dock. Om jag säger lakrits så förstår ni som har sett filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Bringing Up Baby

Titel: Bringing Up Baby (Ingen fara på taket)
Regi: Howard Hawks
År: 1938
IMDb
| Filmtipset

Jag skrev i min recension 70-talsscrewballkomedin What’s Up, Doc? att Barbra Streisand i den filmen var ett älskvärt yrväder medan ikonen Katharine Hepburn inte var det i klassikern Bringing Up Baby. Det restes i alla fall ett ögonbryn efter det konstaterandet och min mentala hälsa ifrågasattes. Därför kommer här en gammal recension av just Bringing Up Baby.

Dinosaurieprofessor David Huxtleys (Cary Grant) livsväg råkar korsas med yrvädret Susan Vance (Katharine Hepburn) och leoparden Baby. Det blir en prövande tid för David med förväxlingar och missförstånd som en del av vardagen. Regissör Howard Hawks, Katharine Hepburn och Cary Grant. Denna trojka skulle väl garantera en högtidsstund framför teven? Till råga på allt är IMDb-betyget 8.1. Men, nja, även om jag inte sågar filmen totalt så hade jag inte en så trevlig stund. Jag tyckte filmen var ganska frustrerande. Förvecklingarna och missförstånden kändes krystade (även om anledningen till mycket förklaras i slutet) och ibland vred jag mig av irritation i soffan. Filmen träffade inte den rätta komiska strängen hos mig helt enkelt. Hepburn var mest jobbig enligt mig. Hon visade dock prov på sin förmåga när hon på slutet spelade gangsterbrutta i fängelset. Det fanns alltså vissa ljusglimtar, främst var det väl Grant som var lite kul när han hamnade i den ena jobbiga situationen efter den andra. Men ibland kändes det som bara för mycket. Det blev löjligt. Jag vet inte om det är tidens tand som spelar in eftersom jag gillar andra filmer från samma tid och med samma skådisar.

2/5

%d bloggare gillar detta: