To Have and Have Not (1944)

Denna söndag i det mörka och snöfattiga december skickar jag upp en gammal preblogg-text om en film som jag tror passar perfekt att se som en söndagsmatiné med kaffe och bullar. Min text om To Have and Have Not skrevs i juni 2004. Det här var för övrigt Lauren Bacalls debutfilm som spelades in när hon endast var 19. Ett år senare gifte hon sig med Bogart. Det går fort i hockey.

Demonregissören Howard Hawks filmatisering av Ernest Hemingways roman om Harry Morgan (Humphrey Bogart) som på den franska kolonin Martinique i Västindien hyr ut sin båt för fisketurister. Andra världskriget har brutit ut och snart får Morgan fast han egentligen inte vill blanda sig i frakta annat än turister. Dessutom stormar ”Slim”, spelad den levande legenden Lauren Bacall, in i hans liv.

Att ha och inte ha är en ganska mysig film med rätt rolig dialog och kul samspel mellan främst Bogart och Bacall. Det blir aldrig spännande på riktigt. Bogart har en lustig stil som man inte kan undvika att gilla. Han är verkligen cool. Jag tycker dock både Bogart och Bacall är bättre i The Big Sleep (1946) och som helhet är den filmen bättre också. Det är svårt att inte nämna Casablanca (1942) när man pratar om Att ha och inte ha. Det finns många likheter. Själv tycker jag Casablanca är två snäpp bättre. Den har en helt annan magi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Red River

decadesRed RiverTitel: Red River
Regi: Howard Hawks, Arthur Rosson
År: 1948
IMDb
| Filmtipset

Decennie-temat fortsätter och den här gången var det Movies – Noir som valt en western med hertigen John Wayne. Western är nog inte min favoritgenre. När jag försöker komma på några filmer som jag gillar så har jag lite svårt. The Proposition (western i australiensisk tappning), True Grit (bröderna Coens version), Meek’s Cutoff (Kelly Reichardts western med kvinnorna i fokus) är några som poppar upp, och det känns inte som standardwesterns direkt. Jag påminns om att jag hatade den hyllade The Searchers (med John Wayne från 1956). Vad skulle jag nu tycka om Red River?

Filmen handlar om Texas och om de nobla nybyggarmän som började föda upp boskap på de stora slätterna. Wayne spelar Thomas Dunson som tillsammans med adopterade sonen Matthew (Montgomery Clift) startar upp en ranch. Efter amerikanska inbördeskriget har Dunson en hjord med flera tusen djur i men Texas är dock för fattigt och Dunson måste ta sin hjord norrut för att tjäna pengar. Det blir en lång färd med många problem.

Jag gillar i princip aldrig filmen. Redan från början sänks den pga av pampfånig manskör under förtexterna. Anledningen till att jag inte gillade The Searchers var att jag inte kunde låta bli att se den som otidsenlig i våra dagar. Synen på kvinnor och indianer stack ut för mycket för att jag skulle klara av den bedriften. Skulle det gå bättre här? NEJ är svaret. NEJ säger jag. Dunson är ihop med en kvinna i början men hon får veta att starta upp en ranch i Texas det är inget för en kvinna, och det trots att hon försöker övertala honom med följande invit: ”The sun only shines half the time, Tom. The other half is night”. Precis.

Filmens upplägg påminner lite om Baz Luhrmanns Australia. En stor boskapshjord ska drivas en lång och svår väg. Australia är bra mycket bättre, vilket säger mer om hur seg och tråkig Red River är än om hur bra Australia är (för det är den inte). Red River är urseg. De envisa och nobla männen driver sin boskap. Dunsom blir besatt av att komma fram till Missouri och tror inte på ryktena som säger att järnvägen och därmed pengarna finns på närmare håll. Nu kom jag att tänka på att det även finns en del likheter med en film som There Will Be Blood (PTA:s mastodontfilm om oljemannen spelad av Daniel Day-Lewis).

Alltså, jag är ledsen, jag har inte så mycket mer att säga om filmen. Jag minns knappt hur den slutade. För slutade hjorde den till slut, men det var två lååååånga timmar. Betyget kan bara bli ett.

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Vilken brännmärkning blir det? Stamp of approval eller underkänt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Bringing Up Baby

Titel: Bringing Up Baby (Ingen fara på taket)
Regi: Howard Hawks
År: 1938
IMDb
| Filmtipset

Jag skrev i min recension 70-talsscrewballkomedin What’s Up, Doc? att Barbra Streisand i den filmen var ett älskvärt yrväder medan ikonen Katharine Hepburn inte var det i klassikern Bringing Up Baby. Det restes i alla fall ett ögonbryn efter det konstaterandet och min mentala hälsa ifrågasattes. Därför kommer här en gammal recension av just Bringing Up Baby.

Dinosaurieprofessor David Huxtleys (Cary Grant) livsväg råkar korsas med yrvädret Susan Vance (Katharine Hepburn) och leoparden Baby. Det blir en prövande tid för David med förväxlingar och missförstånd som en del av vardagen. Regissör Howard Hawks, Katharine Hepburn och Cary Grant. Denna trojka skulle väl garantera en högtidsstund framför teven? Till råga på allt är IMDb-betyget 8.1. Men, nja, även om jag inte sågar filmen totalt så hade jag inte en så trevlig stund. Jag tyckte filmen var ganska frustrerande. Förvecklingarna och missförstånden kändes krystade (även om anledningen till mycket förklaras i slutet) och ibland vred jag mig av irritation i soffan. Filmen träffade inte den rätta komiska strängen hos mig helt enkelt. Hepburn var mest jobbig enligt mig. Hon visade dock prov på sin förmåga när hon på slutet spelade gangsterbrutta i fängelset. Det fanns alltså vissa ljusglimtar, främst var det väl Grant som var lite kul när han hamnade i den ena jobbiga situationen efter den andra. Men ibland kändes det som bara för mycket. Det blev löjligt. Jag vet inte om det är tidens tand som spelar in eftersom jag gillar andra filmer från samma tid och med samma skådisar.

2/5

Film noir-fredag: The Big Sleep


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Film noir-fredag: Scarface

Titel: Scarface (Scarface – Chicagos siste gangster)
Regi: Howard Hawks
År: 1932
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Då var det fredag igen och alltså dags för en ny film noir. Om ni inte känner igen Al Pacino på bilden ovan så är det inte så konstigt eftersom det handlar om Scarface-originalet från 1932 med Paul Muni som Tony (Camonte som han heter här).

Jag såg fram emot Scarface efter att ha sett den starka I Am a Fugitive from a Chain Gang med en ruggigt bra Paul Muni i huvudrollen. Här gör Muni en inte lika sympatiskt karaktär vilket bidrar till att jag inte gillar filmen lika mycket. Munis Tony Camonte är en idiot, en handlingskraftig idiot, men ändå en idiot. Därför bryr jag mig inte fullt ut om vad som händer med honom. Filmen är ändå bra och klart sevärd. Lite kul att Camonte visslar innan han ska döda någon. Fick mig att tänka lite på Fritz Langs M från ’31. Intressantast är Camontes inte helt hälsosamma relation till sin syster. Själv kan han förfalla men systern ska minsann vara Snövit. Filmen är aldrig riktigt spännande eller gripande. Muni är precis som i IAaFfaCG  mycket bra i sin roll men det räcker inte till mer än godkänt.

3/5

<span>%d</span> bloggare gillar detta: