Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Microphone

2 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Microphone
Regi: Ahmad Abdalla
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Den här egyptiska rullen är i princip en dokumentär. Och om det hade varit en ren dokumentär så hade jag förmodligen gillat filmen mer. Mer om detta när jag skriver om själva visningen. Microphone är en film om den underjordiska musikscenen i Alexandria. Vi får träffa unga musiker som vill komma ut med sin musik vilket inte är så lätt då det egyptiska samhället är styrt uppifrån. Några konsertlokaler finns knappast. Om man ordnar gatukonserter är polisen ganska snabbt på plats. Rappare ombeds tona ned sina texter. Unga tjejer som spelar metall tvingas dölja sina ansikten. Tyvärr, för filmens del, så finns här alldeles för många historier att berätta. Det blir en lång osammanhängande röra av allt.

Istället för att berätta i form av en ren dokumentär, vilket jag hade fördragit, har man gjort en spelfilm av det. Man har skrivit in en påhittad historia om en egyptisk man (Khaled Abol Naga) som återvänder till sin hemstad efter flera år utomlands och försöker få ihop det med sin gamla flickvän. Denna inskrivna historia känns onödig. Alla inblandade artister spelar sig själva och det är dessa avsnitt som är det intressanta. Mja, det funkar inte helt enkelt. Om man plockar ut de dokumentära delarna och bara ser till dem så är det en sevärd film, men som helhet funkar filmen inte. Jag måste även tillägga att jag tycker att postern är riktigt snygg.

2+/5

Om visningen: Skådisen i huvudrollen (och även en av filmens producenter), Khaled Abol Naga, var på plats och berättade om filmen efter visningen, vilket var kul och intressant. Mer intressant än filmen i sig, faktiskt. Han berättade om beslutet att göra en spelfilm av det hela, att skriva in den påhittade historien. Filmmakarna började med att göra en dokumentär om en ung graffiti-tjej, men sen växte hela projektet. För att filmen skulle bli mer populär så valde man att göra en spelfilm av det. I Egypten skulle ingen ha sett filmen om det var en ren dokumentär berättade Khaled. Det gäller ju även i andra delar av världen — så är det bara (ett ämne som vi varit inne på tidigare här på bloggen). Nu blev filmen sämre och för lång av det greppet, tyvärr. Och det är säkert filmmakarna medvetna om. Men för att nå ut till fler gjorde man så, vilket jag förstår och accepterar.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

Boy

29 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Boy
Regi: Taika Waititi
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Hmm, jaha, då har jag stött på festivalens första plump. Det här är en film som desperat försöker vara rolig och crazy. Boy utspelas på 80-talet och handlar om Boy — ja, han heter så — som bor hos sin farmor tillsammans med sin yngre bror Rocky. Boys mamma dog när Rocky föddes, vilket sorgligt nog Rocky anklagas för av andra (omedvetet kanske men det finns där, vilket gör att Rocky inte gör speciellt mycket väsen av sig). Den frånvarande och kriminella pappan dyker plötsligt upp och rör upp saker och ting rejält. Filmen försöker vara någon sorts dramafamiljekomedithriller där det ska vara roligt att man är en idiot och kriminell. Vad det hela blir är en töntig gangsterfars som inte gör någon glad.

Efter filmen insåg jag att handlingen faktiskt påminner ganska mycket om mästerverket Återkomsten. Vi har en pappa som kommer tillbaka till sina söner. Vi har en yngre son som är skeptisk medan den äldre sonen anpassar sig. Vi har en pappa som letar efter något värdefullt som är nedgrävd, i både fallen förmodligen bytet efter en kupp. Skillnaden är att Återkomsten är ett nervigt familjedrama medan Boy är en jönsig komedi. I Boy förekommer det för all del en del skön musik och ett bitvis fantasifullt och charmigt berättande, och de skådespelande barnen gör fläckfria insatser. Men det hjälper inte. I slutet tar man till det publikfriande knepet att låta hela ensemblen dansa ihop à la Mamma Mia!. Vi får njuta av Michael Jacksonsk Thriller-dans (fast med annan musik) blandat med Haka, den maoriska dansen.

2/5

Om visningen: Jag noterade att det var ganska många utländska besökare; typiskt kändes det som utländska studenter, och kanske även en del nyzeeländare om jag skulle gissa. Det är för övrigt något som är trevligt med filmfestivalen: den blandade skaran av besökare. Unga och gamla i en salig mix. Trots en kopp kaffe innan visningen blev jag lite trött efter ett tag men nickade aldrig till riktigt. Fast det var riktigt skönt att såsa i biostolen. Ändå inget gott betyg till filmen.

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , ,

Bibliothèque Pascal

28 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Bibliothèque Pascal
Regi: Szabolcs Hajdu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj. Det här visade sig vara en positiv överraskning. När jag väljer filmer på festivalen så väljer jag, kanske konstigt nog, filmer efter vilka tider de går. Just tiden är i alla fall något som spelar in. Det ska liksom passa in i schemat. Först vet jag när jag ska se filmerna och sen har jag kanske en tre fyra filmer att välja bland. Och i valet bland dem så funderar jag givetvis på vilken som skulle vara rolig att se. Ytterligare ett kriterium som jag försöker uppfylla är att se filmer från flera olika länder och världsdelar. Allt detta spelade in när det slumpade sig så att ungerska Bibliothèque Pascal blev vald. Efter att ha läst om filmen — den skulle handla om en kvinna från Rumänien som blir människohandlad först till Berlin men som sen hamnar på en märklig bordell i Liverpool — så kändes det som det kunde bli pannkaksmisär av det hela.


I början, som utspelas i ett karnevalcrazy Rumänien, kände jag några små Kusturica-varningsklockor ringa. Men denna del avslutas ganska snabbt och vi får följa Mona (Orsolya Török-Illyés), ett sorts vuxet maskrosbarn, på sin både spännande och jobbiga resa. Jag skulle nästan vilja kalla filmen för ett visuellt mästerverk. Det är kreativt berättat, fantasifullt så det förslår. Fotot kryllar av sköna panoreringar och bilderna är som konstinstallationer. Historien som berättas är i grunden tragisk och sorglig och skulle i händerna på någon annan bara vara ren misär. Det handlar om prostitution och våldsamma och bisarra sexlekar men trots det jobbiga ämnet så är det ändå lekfullt. Man skulle kunna säga att filmen är som en saga. Ehuru det är lekfullt så ser regissören till att aldrig tappa skärpan, vilket inledningen och avslutningen, som utspelas på socialtjänsten, ser till. Slutscenen är grymt snygg.

4/5

Om visningen: Vi fick bara se halva reklamen, och då menar jag verkligen halva reklamfilmen! Projektorn var nämligen felriktad så att bara halva bilden syntes. Inget som gjorde något eftersom man tröttnar på den där reklamen efter att ha sett den en gång. Felet rättades till när den riktiga filmen började. Jag hade en aningen jobbig pensionär bredvid mig som kommenterade saker lite då och då; en sån där som tror att han eller hon sitter hemma i tv-soffan. Men det var inget som störde nämnvärt. Nästan så att det var lite charmigt. Brukar inte tycka det sånt är charmigt men av någon anledning så var det så nu. Kanske berodde på filmen.

Filed under Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Surrealism Tagged with , , , , , , , , ,

Simon Werner a disparu…

25 november, 2010 4 kommentarer

Titel: Simon Werner a disparu… (Lights Out)
Regi: Fabrice Gobert
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Simon, en elev på en skola, försvinner och inget vet vart han har tagit vägen. I filmen får vi följa fyra ungdomar under några dagar fram till att Simon försvinner. Filmen börjar liksom om tre gånger då vi delvis får se samma händelser fyra gånger men ur någon annans synvinkel varje gång. Varje omstart fokuserar alltså på en ny person, och dennes känslor och tankar. Ett intressant upplägg, helt klart. Jag fick lite vibbar av Gus Van Sants Elephant ibland, bl a en del scener där kameran filmar ryggen på någon som går.

Jag hade hört sägas om filmen att den skulle vara en fransk Brick (som var överraskningsfilm på festivalen för några år sen). Jag kan väl säga så här: Brick tyckte jag var usel medan Simon Werner a disparu… är en smart och snygg film med riktigt bra musik. Till skillnad från Brick som försökte vara någon sorts gymnasie-noir så är det här på riktigt och vi slipper knarklangande 16-åringar som kallar sig The Pin. Här spelar ungdomarna datorspel och har verkliga problem. Ungdomarna i Simon Werner a disparu… är bra castade och alla känns rätt i sina roller. Och slutligen då: Musiken! Om ni gillar Sonic Youth så är det ett måste att se filmen som innehåller både gammal och nyskriven musik.

3/5

Om visningen: Tjejen bredvid mig som skulle öppna sin läskedryck hade tydligen skakat om den rejält innan eftersom den sprutade ut över hela henne. Otur. Hon gillade även reklamfilmerna och skrattade flera gånger; uppenbarligen var det första gången hon såg dem. Annars var det en bra skött visning på Saga 2. Den började i tid och var utan debacle.

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Bedevilled

23 november, 2010 2 kommentarer

Titel: Bedevilled (Kim Bok-nam Salinsageonui Jeonmal)
Regi: Jang Cheol-soÅr: 2010
IMDb | Filmtipset

Sydkoreanska filmer, åtminstone de som kommer till Sverige och som jag har sett, är ofta ganska speciella. Det brukar vara en märklig blandning av humor och allvar där det ofta kan skifta mitt i en scen och man vet ibland inte om man ska skratta eller gråta. Början av Bedevilled var mest konstig och väldigt svart. Inte mycket är gott och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Hae-won (Ji Seong-won) är en kvinna som inte trivs på sitt jobb som socialarbetare i Seuol. Hon tar semester och återvänder hem till en svårtillgänglig ö där hon växte upp som barn. Kvar på ön finns hennes barndomskamrat Bok-nam (Seo Yeong-hie) som blev kvar när Hae-won flyttade/flydde till staden. Bok-nam behandlas som en slav av sin man och alla andra öbor inklusive öns äldre kvinnor. Inom Bok-nam finns tanken på att bli fri. Hae-wons ankomst sätter igång saker och avslöjar dessutom några av öns mörka hemligheter.

Det är ganska snart uppenbart att den lilla byn på ön inte helt frisk. Bok-nam misshandlas, betraktas som en slav. De äldre kvinnorna styr med hjälp av männen. När stadskvinnan Hae-won dyker upp vill Bok-nam ta chansen att fly till Seoul. Saker eskalerar. Länge är filmen mest konstig, som sagt. Mot slutet blir det dock plötsligt ultravåld vilket känns helt naturligt och rätt av den mobbade Bok-nam. De äldre kvinnorna på ön var hemska och förtjänade sitt öde, liksom männen. Lustigt med asiatiska filmer som blandar drama, humor, ultravåld i samma film på ett sätt som ofta inte förkommer i ”västerländsk” film. De udda våldsscenerna höjde filmen väsentligt. Jag blev alldeles upphetsad pga att det stack ut jämfört med mer normala filmer. Det kändes annorlunda. Just själva blandningen av drama och våld. Det är ingen ren genrefilm med bara våld. Jag tror faktiskt detta kan vara den första rape-revenge-film som jag har sett.

4-/5

Om visningen: Allt logistiskt funkade perfekt. Det var fullsatt på Grand 2. Regissören Jang Cheol-so och hans tolk var på plats på sätena bredvid mig och min bror. Sen hade jag en tjej bredvid mig på andra sidan som HELA filmen satt och flätade sitt hår. Helt otroligt. Vad håller människan på med? Men kan du sluta? Jag hade hela tiden detta i ögonvrån. Smått irriterande om man stör sig på sånt (check!). I slutet när våldet drog igång blev hon dock så chockad att hon slutade med sitt flätande. Haha, detta gjorde att filmen höjdes för mig. Face2Face: Lågmäld regissör, något som nog gäller många asiater. Han tyckte det var kallt i Sverige och tyckte själv att han och hans film tillhör underground-scenen i Sydkorea. Hans nästa film kommer att handla om Nordkorea (förhållandet mellan Nord- och Sydkorea men ur nordkoreanernas synvinkel) och kanske västerlandet.

Filed under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , ,

Monsters

21 november, 2010 7 kommentarer

Titel: Monsters
Regi: Gareth Edwards
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Blanda Frank Darabonts The Mist med sydafrikanska District 9 och krydda lite med förra årets festivalfilm Sin nombre. Då har du en sorts beskrivning av sf-rullen Monsters, åtminstone rent stämningsmässigt. En satellit med utomjordiska prover kraschar i Mexiko. Sex år efter kraschen har hela norra delen av Mexiko, den del som gränsar mot USA, blivit en avstängd zon eftersom märkliga varelser nu lever och härjar där.

En slackerfotograf, Kaulder (Scoot McNairy), får i uppgift att föra Sam, dottern till sin uppdragsgivare, i säkerhet från Mexiko till USA. Diverse händelser leder till att de båda blir tvungna att korsa den ”infekterade zonen” för att nå säkerheten i USA. Mellan Kaulder och Sam (Whitney Able) börjar väl vissa känslor att spira eftersom man liksom är utlämnade till varandra.

Jag hade en känsla av att jag skulle gilla filmen när jag först hörde talas om den. Dels verkade det vara en road-movie, vilket skulle kunna vara min favoritgenre. Dels var det en science fiction-film, vilket också skulle kunna vara min favoritgenre. Dels utspelades den i Mexiko, ett land som jag besökt och gillat väldigt mycket. Nu hade jag snabbskummat en del ganska negativa recensioner så förväntningarna var väl sådär lagom. Så hur var filmen? Klart sevärd skulle jag säga. Om man gillar postapokalyptiska landskap så är det en no-brainer att se filmen. Vi får en hel del snygga och välintegrerade datoreffekter också, och det gäller både miljöer och ”monster”.


Att jag nämner Sin nombre beror på att Monsters är en road-movie där en grupp människor färdas genom Mexiko på väg till det förlovade landet USA. I Monsters är problematiken med gränsen mellan Mexiko och USA uppskruvad till max eftersom man byggt en gigantisk mur för att hindra de läskiga rymdvarelserna att komma in i USA. Kanske blir det lite väl övertydligt här.

Förutom den rent ytliga spänningen och stämningen i filmen som har med varelserna och de öde landskapen att göra så har de två huvudpersonerna ett ganska intressant socialt samspel. Båda har ett liv som väntar i USA fast båda har problem med det livet och känner nästan att det är skönt att de får annat att tänka på, åtminstone gäller det den förlovade Sam som inte verkar supernöjd med sitt val av fästman.

Det som gör att jag nästan ger filmen en fyra är att jag känner igen så mycket av de mexikanska miljöerna från min egna resa där. Det är tequila, aztekpyramider, djungler, flodbåtar, dvs samma saker som jag upplevde. Kalla det nostalgi om ni vill. Titeln på filmen är möjligen lite lökig. Vad hade man kunnat döpa den till? The Zone hade inte varit bättre. Slutligen vill jag säga att det är skönt med en sf-film med monster som faktiskt är ett långsamt drama i princip helt utan action. Fast filmen är ändå ljudsatt och klippt på ett sätt som gör att det förekommer en del hoppscener (aka jump scenes).

3+/5

Om visningen: I princip fullsatt på Saga 1. Kul! Nu är festivalen igång. Logistiken med insläpp och sånt fungerade ganska bra. Man var kanske lite sen med att börja insläppet men inga problem. Regissören själv, Gareth Edwards, var på plats för att presentera filmen och det var ett Face2Face efteråt. Jag hade inte tid att stanna på hela Face2Face-pratet men regissören hann bekräfta att det var som jag trodde: nämligen att filmen började med slutet. Så om ni ser filmen, var uppmärksam i början och titta inte så mycket på monster utan foka på människorna och lyssna på vad som sägs.

Förfilm var Jour sans joie (3/5): En ganska så kolsvart kvart med ödesmättat ljudspår om ett par som är på väg i bil till mannens mors begravning. Jag gillade fotot, musiken och stämningen. Ja, det mesta. Men svärtan är väl stark kanske.

Filed under Betyg 3, Film, Kortfilm, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Skräck, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: