Ip Man 2 (2010)

7 maj, 2023 Lämna en kommentar

Uppföljaren till Ip Man tar oss från Foshan till Hongkong dit Ip Man (Donnie Yen) flytt med sin familj. Det är knapert för Ip Man. Ingen vill gå med i hans martial arts-klubb. I den första filmen var det japanerna som var skurkarna. I Ip Man 2 är det, eftersom vi befinner oss i Hongkong, förstås britterna som är filmens ”nazister”. Det är alltid något av en ögonöppnare att se västerlänningar (som inte är nazister) framställda som stereotypa och superonda skurkar. Historien är den vanliga. Ip Man lär ut självförsvar, att man inte ska slåss, men så slutar det förstås med att han… slåss. Det var kul att se Sammo Hung som en lokal martial arts-konkurrent till Ip Man. Kvinnorollerna? Underkänt! Ip Mans fru är gravid (lämpligt) och kan inte ens hämta vatten från pumpen själv enligt herr Ip. Avslutas filmen med en stor fajt där Ip Man möter en gigantisk brittisk boxare med svart tandskydd à la Ivan Drago? Ja, påven har en lustig hatt. Alla filmens vita skådisar är för övrigt usla men det är nästan så att man vant sig vid det och därmed felaktigt bortser från det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Robin Hood (2010)

7 februari, 2021 2 kommentarer

Hur många versioner av Robin Hood har det egentligen gjorts? Det måste ju vara hundratals. 2010 kom Ridley Scotts försök och som jag minns det så blev det inte direkt hyllad. Själv är jag mer positiv i den här preblogg-texten som skrevs i juni 2010. För övrigt är Oscar Isaak med som prins John och det här var ju innan han blev Oscar Isaac.

För mig kan välgjorda historiska äventyrsdramer med matinékänsla nästan aldrig gå fel. Ridley Scotts Robin Hood är mycket riktigt en mysig matinérulle. Det är en sorts omstart (eller reboot som det kallas i Sverige) av Robin Hood, ungefär som Batman Begins precis som Plox nämnde. Jag gillar Crowe och Blanchett i sina roller. De verkar trivas och ser ut att ha ganska roligt. Filmen innehåller en del smårolig humor, lite mer än vanligt kanske. Blanchett bidrar med välbehövlig kvinnlig kraft även om det kanske kändes krystat när hon dök upp med barnen på stranden i slutet. Kanske inte att just hon dök upp men att barnen nödvändigtvis skulle vara med. Max von Sydow bidrar med pondus som skådis. När han talar så lyssnar man. Jag tror nästan han är min favorit i filmen. Två andra positiva saker: man fick höra franska vilket var uppfriskande (i motsats till engelska med fransk brytning som annars ju brukar vara standard) och så var manus var lite annorlunda med en kung Rikard som inte var nån modig ädel sagokung direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Var det bara jag som tyckte att Cate Blanchett såg väldigt smal ut?

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Green Zone (2010)

10 januari, 2021 Lämna en kommentar

Green Zone är nog en av Paul ”Mr Shaky Cam” Greengrass minst kända filmer (troligen för att det även är en av hans sämre). Det är en krigsfilm (of sorts) där Matt Damon letar efter, men inte hittar, massförstörelsevapen i Irak. Min preblogg-text skrevs i maj 2010.

Den handhållna kameran störde mer än den gav nerv. Dessutom går det hetsiga fotot inte riktigt ihop med konspirationskänsla. Det funkade bra i Bourne-filmerna och i Bloody Sunday men inte här. Historien i filmen kändes meninglös. Den gav mig inget. Miller (Matt Damon) var maktlös. Det fanns ingen spänning, ingen konspiration att avslöja, eftersom vi redan visste vad som skulle avslöjas (att det inte fanns några WMDs). Berättandet är enformigt, och jag är helt ointresserad av rollfigurerna. Ja, det känns inte som riktiga människor ens. Och när en film inte har intressanta rollfigurer så måste historien, actionscener, vara nåt extra. Det var det inte här. Det är bara ett virrvarr av gränder i Bagdad. Helikoptrar åker kors och tvärs. Man skjuter med kulspruta. Man gör det mesta utom att hitta dabbeljuemdis. Nåt jag ändå gillade var kontrasten mellan hur det var ute i Bagdads krigsmiljö jämfört med hur det var inne på palatset med pool, stor lunchmatsal, och olika typer av myndighetsamerikaner. Och så har Matt Damon har ett obehagligt nollställt ansikte ibland. Man vet liksom inte om han i nästa ögonblick ska brista ut i gråt eller skjuta nån i skallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: 127 Hours (2010)

5 september, 2018 8 kommentarer

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Filed under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Frozen (2010)

18 juli, 2018 4 kommentarer

Frozen är en fullkomligt usel film. Början är ändå ok. Då ska skådisarna bara vara larviga och gnabbas lite med varandra, och då funkar filmen. När det sen blir allvar – våra ”hjältar” fastnar i en skidlift [sic!] – spelar de både över och fel så det förslår.

Hur funkar det när man stänger ner en lift? Det funkar absolut inte som det framställs i filmen. Det lämnas aldrig kvar stolar ute i liften. Alla samlas in. Men ok, då hade det ju inte blivit en filmen av det hela.

Nu vet jag att USA är lite efter. De gillar pagers. Men hallåååååå: MOBILTELEFON. Det är ju ändå 2010 i filmen. Pliktskyldigt klämmer man in att man lämnat den i skåpet nere i byn. But why! Varför ta med sig en pager i en skidbacke?

Vad gör vi när vi fastnat i liften? Jo, hoppar från 15 m och bryter benen av oss. Smart.

Det förekommer vargar i filmen. Det enda som är bra med vargarna är att de inte är datoranimerade.

Man tappar en vante från liften? Vad göra? Sitta med handen på en metallstång hela natten eller (möjligen) stoppa in den under den täta och varma dunjackan? Japp, ni gissade rätt.

Men för i h-e, använd dina slalomskidor! Vad ska vi göra när vi kommit ner från liften? Använda skidorna som vanligt eller lägga sig på en random bräda och och magsurfa? Visst, det senare låter kanske roligare.

Musiken är en usel. Först bjuds vi på ruggugt jobbig poprock som jag hatar. Därefter serveras smörig musik som enbart förstör. Se Frozen igen? Well, jag sitter hellre fast i en lift på Åreskutan en hel vecka än ser den här filmen en gång till.

Ändå är det nästan skönt att se en riktigt usel film. Det känns som om jag har varit för snäll när det gäller betygsättningen på sistone, och liksom slentrianmässigt sätter den där trean. Nu fanns det inga tvivel. Allt föll på plats. Det är en klockren etta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En lift och ett skidsystem råkar stänga med folk kvar i ute i liften och man öppnar inte förrän nästa helg – och det är långt till lördag.
Miljö: Snö, kallt och vintriga skidberg.
Djurattacker: Vargar.
MacGyver: Inte mycket, på sin höjd en skidstav som används som vapen mot en varg. Svagt.

Filed under Äventyr, Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

1 februari, 2016 14 kommentarer

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

4 februari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Tyska städer – Wir sind die Nacht (2010)

10 september, 2014 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratAlexanderplatzHöstens första filmspanartema är här. Tyska städer. Jaha. När jag hörde vilket tema det skulle bli så visste jag i och för sig vilken film jag skulle ta mig an men jag var inte så där jätteinspirerad. Nu brukar i och för sig (igen) just svåra teman vara roliga i slutändan. Om man hittar en rolig vinkel vill säga. Just Tyska städer kändes mer som en geografilektion i mellanstadiet. Nu gillar jag i och för sig (återigen) geografi. Huuuuur som helst, jag skulle se München hade jag tänkt mig. En Steven Spielberg-film jag inte sett.

Men sen tänkte jag att jag måste anstränga mig lite mer. Sagt och gjort, jag valde ut en stad. Berlin. På Wikipedia, den allvetande sidan, fanns en lång lista på filmer som utspelas i Berlin. Det var faktiskt riktigt rolig läsning och jag upptäckte en hel del Berlin-filmer jag sett (Dr. Mabuse, der Spieler, Vi barn från Bahnhof Zoo, Valkyria och Der Baader Meinhof Komplex för att nämna fyra) och andra (A Foreign Affair, Cabaret och Himmel över Berlin t ex) som jag var sugen på att se. Valet föll till slut på en film som jag läst om hos Filmitch och som lät som precis rätt film att kolla in i lördags…

****

Wir sind die Nacht (2010)

Wir sind die NachtFör några år sen fick vampyrfilmer en sorts revival. Det handlade inte om den mytiska Dracula-historien utan filmerna försökte förankra berättelsen i vår verklighet. Frostbiten, Vampyrer och Låt den rätte komma in är tre svenska exempel. Även Twilight-filmerna får man väl räkna in även om de kanske är mer fantastiska. Nu blev jag, och många med mig, aningen trötta på dessa filmer. Alla sög (ehe) kanske inte men ni förstår vad jag menar.

När jag kollade på Wir sind die Nacht, Tysklands bidrag i neo-vampyrgenren, så kände jag konstigt nog inte att det var ett uttjatat ämne. Kanske berodde det på att strömmen av såna här filmer har avtagit. Den senaste jag såg var nog Jim Jarmuschs version, den utmärkta Only Lovers Left Alive.

Wir sind die Nacht inleds med att vi får träffa tre vampyrer, kvinnor allihop. En av kvinnorna är Louise, spelad av Nina Hoss som vi även ser i nu aktuella A Most Wanted Man. Louise är gruppens ledare och hon är en vampyr som söker efter något, efter någon. Riktigt vad är oklart men när hon senare i filmen får se den unga Lena (Karoline Herfurth) så tycker hon att hon har hittat det hon letar efter. Lena är en kriminell tjej som livnär sig på att råna folk vid bankomater eller stjäla bilar. Nu tar livet en annorlunda vändning för Lena…

I Wir sind die Nacht finns det ingen manlig chefsvampyr med ett harem runt sig som det brukar vara. Nej, här är det kvinnorna som styr. Faktum är att Spoiler det inte finns några manliga vampyrer kvar då de antingen tagit kål på sig själva eller dödats av sina kvinnliga ”kollegor” Spoiler slut. Jag vet inte om filmen har ett feministiskt budskap och vilket det i såna fall skulle vara men den kändes i alla fall uppfriskande. Tjejerna lever helt enkelt livet. De partar, rejsar med sina sportbilar… och dödar en hel del förstås. För Lena blir det mycket att svälja till en början och då menar jag inte bara bokstavligen.

Filmen är snygg och använder inte så mycket cgi. När man väl använder datoreffekter så ser man att budgeten kanske inte var gigantiskt. Men jag tycker man lyckas få till en bra look i slutändan. Berlins nattliv och Berlin om natten är en bra miljö. Jag som gillar graffiti noterade också att man valt att filma i många miljöer som är fyllda med denna ibland olagliga konstform. Dessutom förekommer det många härliga övergivna miljöer, bl a den förfallna nöjesparken Spreepark som vi även såg i actionthrillern Hanna och som jag dessutom har besökt. Ett riktigt coolt ställe i f.d. Öst-Berlin.

Finns det nåt mer med filmen som gör att det kan betraktas som en Berlin-film? Nja, jag vet inte. Den skulle väl kanske kunnat utspela sig i vilken stad som helst. Det är väl inte direkt så att staden är en rollfigur som det ju ibland kan vara. Men jag tycker ändå Berlins baksida passar bra in i filmen. Förutom de slitna och nedklottrade miljöerna får vi även se ett gäng svepande helikopteråkningar över staden där Berlins tv-torn vid Alexanderplatz är landmärket nummer ett.

Wir sind die Nacht är en litet annorlunda variant på vampyrfilm. Eller kanske inte. Som så ofta handlar det om problemet med evigt liv och hur det kan vara svårt att ha roligt varje dag i 250 år. Jag tycker även den på ett bra sätt skildrar hur förvandlingen till vampyr faktiskt skulle kunna gå till och upplevas rent fysiskt, och det gäller både fördelarna och de uppenbara nackdelarna.

De fyra tjejerna huvudrollerna är förresten perfekta om jag inte nämnt det tidigare. Förutom Nina Hoss som ledaren Louise och Karoline Herfurth som nykomlingen Lena ser vi mörka skönheten Jennifer Ulrich och spralliga Anna Fischer.

Vad tyckte Filmitch om Wir sind die Nacht? Det kan du läsa om här.

  Betyg halv

Ta nu och kolla in de andra spanarnas funderingar kring tyska städer.

Movies – Noir
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer (som slår två flugor i en smäll (läs: fuskar) med A Most Wanted Man. 😉 )

 

Fotot av Berlin överst till vänster är taget av Nico Trinkhaus – Thunderstorm at Alexanderplatz | Berlin, Germany – CC-BY-NC

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2010

29 juli, 2014 16 kommentarer

2010Kan sommaren bli hetare? Ja, det kan den! Det är nämligen dags för en ny årsbästalista. Kanske inte en lisa för din överhettade sommarsjäl, men en lista i alla fall. Min filmspanarvän, storviltjägaren Henke har efterlyst listor för år 2010 för att få bästa möjliga underlag när den ultimata årslistan för det året ska sammanställas. Eftersom jag börjat få lite smak för att göra såna här listor så ställer jag givetvis upp. En generell notering om 2010 är att jämfört med den förra listan jag gjorde, för 2008, så var det den här gången lättare att hitta riktigt bra filmer att välja bland. Då, som vanligt, kör vi…

****

10. Snabba Cash
Snabba Cash
Givetvis måste Snabba Cash vara med på listan. Jag hade läst boken. Jag såg filmen. Jag var nöjd. Det är nervigt och psykologiskt. Alla tänker på pengar och sig själva – man kan inte lita på nån – och alla brottas med tankar om vad som är det rätta att göra. Och så är Fares Fares med.

9. Armadillo
Armadillo
Att en dokumentär hamnar på en årsbästalista är inte vanligt för min del även om det har hänt förut (Man on Wire). Efter att ha sett dokumentärer brukar jag oftast konstatera ”helt ok film om ett intressant ämne” men mer än så brukar det inte bli. Armadillo är faktiskt en av de bästa dokumentärer jag har sett. Som Jarhead fast på riktigt. Den förtjänar sin niondeplats.

8. The Fighter
The Fighter
Christian Bale går all-in i sin roll (som vanligt), Marky Mark är snäll, Amy Adams och Melissa Leo (från bl a Frozen River) tävlar om att vara mest white trashig. Och Hoyte Van Hoytema fotar. Oslagbart.

7. The King’s Speech
The King's Speech
Har inte The King’s Speech fått en del smisk efter att den vann sin Oscar? Själv tokgillade jag den när jag såg den på bio. Filmens dialog, stammande eller ej, var en ren njutning för mig. Skulle The Social Network vunnit Oscarn? Inte om du frågar mig.

6. The Ghost Writer
The Ghost Writer
En film som liknar The King’s Speech till viss del. Det är en sån där enkel film som bara puttrar på men som jag hela tiden njuter av. En lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt barnsligt charmig Ewan McGregor. Regi: Roman Polanski!

5. I Saw the Devil
I Saw the Devil
En störande film. En film att bli störd av. En störd film. Den obligatoriska koreanska crazy humorn lyser med sin frånvaro. Det gör däremot inte det extrema våldet och den genommörka handlingen.

4. Hämnden
Hämnden
Jag tror faktiskt det här kan ha varit den första (och enda) filmen som jag sett av Susanne Bier. En stark film med starka känslor och stora ämnen. Ja, Mikael Persbrandt är med.

3. True Grit
True Grit
True Grit är en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs. Skön comeback för bröderna efter debaclet Burn After Reading.

2. Incendies
Incendies
Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här (well, kanske på plats nummer ett då, ehe…). Jag satt klistrad från första till sista minuten. På svenska fick filmen heta Nawals hemlighet.

1. Black Swan
Black Swan
Darren Aronofsky igen! 2008 var det The Wrestler, nu Black Swan, en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp. Black Swan en suverän psykologisk thriller.

****

Den här gången fanns det alltså väldigt många filmer som var värda ett hedersomnämnande: Senna, The Social Network, Meek’s Cutoff, The Yellow Sea, The Next Three Days, The Trip, Bibliothèque Pascal, Inception, Bedevilled, 127 Hours är de som var närmast att hamna på listan.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Never Let Me Go, Blue Valentine, Let Me In, Insidious, How to Train Your Dragon är några.

Hoppa nu vidare till fler listor hos några av filmspanarna för att få deras syn på filmåret 2010: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Filmitch och Movies – Noir. Jag ska i alla fall hoppa in hos dem för att kolla hur många överlapp det blir…

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Biopics – Senna

16 oktober, 2013 32 kommentarer

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: