Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

Vi

Vifilmspanarna_kvadrat_svTitel: Vi
Regi: Mani Maserrat-Agah
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar att se filmer som jag inte vet nånting om. Jag gör mitt bästa för att undvika trailers. 20 sekunder långa teasers kan jag gilla. Dessa väcker mitt intresse för filmen. En två minuter lång kortfilm som har en början, en mitten och ett slut och som kallas trailer, det gillar jag inte. Om filmen Vi visste jag ingenting, och jag tror inte nån av de andra filmspanarna som jag såg filmen tillsammans med visste nånting mer.

Innan visningen som Stockholm Filmfestival ordnade så intervjuades regissören Mani Maserrat. Eller intervjuades och intervjuades. Mani höll hov, han hade en egen liten stand-up-show där han öppenhjärtigt berättade om delar av sitt liv och hur filmen kom till. Det kan vara så att det här var den bästa delen av hela visningen, vilket kanske inte är ett så bra betyg till filmen. Hur som helst så gillar jag passionen.

Manuset till Vi har skrivits av Jens Jonsson (som bl a har skrivit och regisserat Ping-pongkingen). Vi är en film om två människor som möts, blir kära och flyttar ihop. De spelas av Gustav Skarsgård och Anna Åström. Båda har psykiska problem som blir allt mer uttalade ju längre filmen lider.

Vi är en speciell liten film. Det är en väldigt intensiv film. Den utspelas mestadels i parets lägenhet men det förekommer även ett antal scener på skolan som de båda jobbar på. Här, på skolan alltså, finner vi även en tredje huvudperson, lärarkollegan Linda. Hon bidrar med nån sorts normalitet. Annars har vi mest paranoida tankar och handlingar.

Mani

Mani håller hov

Jag gillar den här filmen. Den sitter kvar. Gustaf och Anna är utmärkta. Gustaf är läskig och Anna blir man irriterad på. Man undrar vad hon håller på med? Varför vill hon vara ihop med Gustaf? Mani sa innan filmen började att vi skulle få se en skräckfilm om kärlek och ja, jag kan hålla med om det. Det är en sorts skräckfilm. Det förekommer ett antal ganska obehagliga scener där man nästan vill titta bort. Det är en sorts psykisk terror.

Rebecca Ferguson som spelar kollegan Linda är parets enda kontakt med verkligheten, känns det som. Hon är åtminstone den enda som vågar säga till, säga till om att nåt inte står rätt till. Vad är det inte som står rätt till? Ja, Gustaf är en ”överbeskyddande” man, en paranoid, patetisk man. Vid ett tillfälle har Fergusom en uppgörelse med Skarsgård och det kan faktiskt vara den bästa scenen i filmen.

Filmen är intim. Jag tror jag aldrig har sett en så här intim film förut. Vi kommer paret nära. Filmfotografen väjer inte för nånting. Gustaf får visa sig på styva linan. Kevin Vaz från Play spelar en elev och han gör det med sin sedvanliga obehagliga men samtidigt lockande utstrålning. Jag gillar filmen men den är inte felfri. Den känns kanske för inmurad i sin egen lilla värld.

3/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar Johan från Har du inte sett den?, Fiffi och Henke tyckte om Vi.

%d bloggare gillar detta: