Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.