Uncut Gems (2019)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.

Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.

Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.

Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.

Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.

Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.

I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.

Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.

Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.

30 minuter senare: Klar!

Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.

tiretiresep

Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.

Diego Maradona (2019)

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Jumanji: The Next Level (2019)

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Peanut Butter Falcon (2019)

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

Un divan à Tunis (2019)

Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.

Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.

Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.

Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.

Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.

Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.

Alita: Battle Angel (2019)

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

10 i topp: Filmer 2019

Att sätta ihop min årsbästalista för 2018 drog ut på tiden rejält. Jag tyckte inte jag hade sett tillräckligt med bra filmer för att riktigt kunna stå för min topp-10-lista. Jag behövde se fler filmer men tittandet gick ganska segt. Till slut kom dock både jag och filmerna igång, men det var inte förräns i april som listan var klar för publicering.

Den här gången är det helt annorlunda och det beror till stor del på att jag varit med i Shinypodden och pratat om 2019 års bästa filmer. Eftersom vi spelade in podden redan i februari så krävdes det ju att man var up to date med filmåret och kände sig redo och nöjd med sin lista. Jag ville även se de där filmerna det pratades om även om jag kanske inte var säker på att jag skulle tokgilla dem. Men jag ville ju kunna vara med och snacka om dem. När man (läs: jag) har en sån där blåslampa i baken så är det mycket lättare att ta sig tid och att ha ork att bocka av filmerna på sin ska-se-lista. Så när vi väl skulle podda kände jag mig helt nöjd.

Jag tror även att hur filmer släpps har ändrats de senaste åren och att vi nu i Sverige får möjlighet att se snackis-filmerna tidigare än förr. Ta bara en sån grej att prestige-filmer som The Irishman, Marriage Story och Uncut Gems är filmer som släppts direkt på Netflix eller gått att se där bara nån vecka efter en begränsad biopremiär. Förutom detta så var jag även på Stockholm Filmdagar i januari (perfekt tajming) där ett antal av snackis-filmerna förhandsvisades. Även under Stockholm Filmfestival i november gavs chansen att se potentiella topp-10-filmer, och det är ofta under festivaler och filmdagar som de bästa filmupplevelserna under året äger rum. Vanliga biobesök sker inte lika ofta för min del nuförtiden vilket är både synd och skönt. Med det sagt så har årets två 5/5-betyg delats ut efter alldeles vanliga biovisningar bland pöb… vanligt folk.

Nej, nu har jag svamlat nog och det är dags att ge sig på listan som i år blir en topp-17 då jag har sju bubblare.

Håll till godo!

17. I Lost My Body – En udda fransk animerad film som bjuder på både vardag och magi.
16. Code 8 – En överraskande bra sf-rulle som ger oss X-Men om X-Men fanns på riktigt.
15. The Last Black Man in San Francisco – Ett finstämt drama om hus, hem och tillhörighet.
14. Ford v Ferrari – En mysig bilfilm med en happy-go-lucky Christian Bale som racerförare.
13. 1917
– Ett kameramässigt oerhört imponerande hantverk som dock hade kunnat beröra mer.
12. The Nightingale – En mardrömskildring som blir en mardrömsjakt i Tasmaniens skogar.
11. Knives Out – En smart och rolig uppdatering av whodunnit-genren med skådisar som har kul.

10. Dolemite Is My Name
Dolemite Is My Name
Det är inte så ofta som komedier letar sig in på min topp-10-listor men det händer. Den här gången var det Knives Out och Dolemite Is My Name som slogs om en plats. Lite förvånande för mig själv så blev det biografi-filmen om allsysslaren/komikern Rudy Ray Moore som knep tiondeplatsen. Eddie Murphy är härlig, både rolig och sårbar, som den ständigt kämpande Moore som till slut får framgång med blaxploitation-komedin Dolemite. Förutom mysig ”film om film”-känsla bjuder Dolemite Is My Name inte oväntat på ett soundtrack med skönt soul/funk-sväng plus en överspelande och väldigt rolig Wesley Snipes i en biroll.

9. The Irishman
The Irishman

Martin Scorseses gangsterepos är 3,5 timmar långt men rullar på förvånansvärt lätt. Det var en ren njutning att se denna filmfilm. Ja, föryngrings-cgi:n är inte alltid klockren men funkar (förvånansvärt igen) bra. Trojkan Robert De Niro, Joe Pesci och Al Pacino är i gammal storform precis som regissören Scorsese. The Irishman fungerar som en sorgsam kommentar till regissörens tidigare filmer Goodfellas och Casino. Dessutom förekommer en sekvens på 20 minuter som är bland det bästa och svettigaste jag såg under 2019.

8. Parasite
Parasite
Jag såg Parasite på Malmö Filmdagar redan i augusti och blev fullkomligt blown away. Jag kände att jag var i regissören Bong Joon-hos trygga händer. Handlingen rullar på som ett väloljat klockverk där den ena kuggen hakar i den andra, precis på samma sätt som familjen Kims heist gör i filmen. Efter att filmen började tokhajpas och vinna en massa Oscar-statyetter så var det dock som att den sjönk lite hos mig istället, därav den relativt låga placeringen. Jag blev helt enkelt less på allt snack om den och lät det påverka min egen syn på filmen. Hmm, illa.

7. Avengers: Endgame
Avengers: Endgame
Avengers: Endgame gav mig nog den bästa bioupplevelse under 2019 vilket var en stor överraskning för mig efter den svaga Infinity War. Filmens längd som inkluderade den dystra inledningen gjorde att det blev fokus på rollfigurerna och deras relationer. Utbetalningen som kom när Steve Rogers under slutfajten svingar Mjölner och låter höra de bevingade orden ”Avengers… assemble!” gav gåshud.

6. Uncut Gems
Uncut Gems

Adam Sandlers New York-juvelerare/optimist/opportunist/spelmissbrukare tar felbeslut efter felbeslut och som tittare får man ett stresspåslag som nog inte är speciellt hälsosamt. Bröderna Safdie tar med oss på berg-och-dal-bane-tur i en nervig och skrikig värld som påminde mig om Curb Your Enthusiasm på crack. De sista 15 minuterna är 2019 års svettigast och det absoluta slutet tog mig på sängen.

5. Midsommar
Midsommar
De sista 30 minuterna av Ari Asters svenskskräckis fick mig att skratta hysteriskt. Innan dess så kände jag av både sorg, obehag och en känsla av att inte veta vad som väntade runt hörnet. Midsommar är inspelad i Ungern (men med en hel rad svenska skådisar) vilket gör att Asters version av Sverige blir precis lagom twistad för att funka som skräckis. Det är för rollen i Midsommar som Florence Pugh borde ha blivit Oscarsnominerad!

4. Apollo 11
Apollo 11

Apollo 11 är kanske den bästa filmen om resan till månen. Undanstoppade på hyllor djupt inne i det nationella arkivet hittade regissören Todd Douglas Miller filmrullar i storformatet 70 mm; filmrullar som var det som var kvar efter en dokumentär som aldrig fick se världens ljus eftersom månresor inte var lika hett längre. Miller har satt ihop dessa maffiga bilder tillsammans med andra ljud- och bildupptagningar från resan till månen och skapat en fascinerande och nästan overkligt bra dokumentär.

3. Marriage Story
Marriage Story

Noah Baumbachs film är en skådespelarnas film där Adam Driver och Scarlett Johanson går upp mot varandra i en skilsmässoduell sekonderade av birollsinnehavarna Laura Dern, Ray Liotta och Alan Alda. Det var en njutning att se filmen på Stockholm Filmfestival i höstas. Det bjuds på drama, bitterljuv melankoli och kanske lite oväntat en del humor som för mig inte förstörde filmens ton som helhet utan snarare förstärkte det jobbiga.

2. Waves
Waves

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själ och sinne så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om och nu jag ser fram emot fler filmer av den mångsidige regissören Trey Edward Schults.

1. Joker
Joker
Att man blir fysisk sjuk av en film och är på gränsen till att behöva gå ut ur biosalongen under visningen borde betyda att den filmen inte skulle ha nån chans att hamna på en topp-10-lista. Men det var precis vad som hände med Joker. Denna karaktärstudie av Arthur Fleck, spelad av en störigt bra Joaquin Phoenix, där vi får se hans pånyttfödelse till Batmans nemesis Joker fick mig på fall så till den milda grad att jag nästan svimmade i salongen. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs stråkande musik och Phoenix som den patetiske Fleck överrumplade och överväldigade mig. 5/5!

 

Filmer som återstår att se: Queen & Slim och säkert en hel radda andra filmer.

 

Vilka andra har fått till sin topplista över 2019 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fripps filmrevyer-Henke
Letterboxd-Carl
Letterboxd-Niklas
Movies – Noir-Christian
Fiffis filmtajm-Fiffi
Flmr-Steffo
Filmitch-Johan

Shinypodden Special: 2019 års bästa filmer – del 2

Blev det Parasite för hela slanten på våra topplistor eller kunde nån joker blanda sig i leken?

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om filmåret 2019! Efter förra veckans avsnitt där vi avhandlade de s.k. uteliggarna så har vi nu kommit fram till våra absoluta favoriter. Vilka filmer har vi i toppen? Har vi några överlapp på topp-3? Vilken blir den populäraste filmen rent statistsikt?

Förutom filmsnack bjuds det på fin musik i form av ljudspår från filmerna vi pratar om. Hos Shinypodden kan du ladda ner det andra avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

%d bloggare gillar detta: