Hustlers (2019)

Det har kommit en del filmer om finanskrisen och dess följder. Hustlers är en dem. Adam McKay är med som producent och det känns rimligt då han ju själv regisserade The Big Short.

Hustlers är en sorts Martin Scorsese-film där vi får inblick i en parallell (och sedemera kriminell) värld. Det är en sorts The Wolf of Wall Street fast ur strippornas perspektiv. Finanshajar tjänar multum med pengar och det utnyttjar tjejerna genom att linda dem runt sina lillfingrar.

När finansbubblan spricker så finns det dock inte kundunderlag nog för tjejerna så de får tänka om. De söker upp män på barer som de super under bordet för att sen använda deras kreditkort. En ganska enkel plan som funkar ett tag men sen börjar tjejerna ta för stora risker.

Mm, Hustlers är en rätt så intressant film. Det är en klassisk ”uppgång och fall”-film. Tjejerna ursäktar sina handlingar med att män som Jordan Belfort begått betydligt värre brott än att använda nån annans kreditkort. Det är rätt åt mansgrisarna och nu är det liksom vår tur. I gruppen av tjejer finns det förstås de (t ex Constance Wu) som är mer tveksamma. Är det verkligen rätt att hålla på som de gör? Well, har man gett sig in i leken får man leken tåla låter chefen (Jennifer Lopez) höra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

I Lost My Body (2019)

I Lost My Body (J’ai perdu mon corps) är en fin fransk film. Det är en rar film. Animerad och fylld med innovationer och fantasi. Jag gillar animeringsstilen som är enkel och påminner lite om klassisk anime. Musiken och stämningen ger nostalgi-vibbar av en barndom som fanns en gång.

Det förekommer ingen handling egentligen på ett vanligt vis. En mamma dog i en bilolycka (?) i Marocko och pappan och den lille sonen flyttar till Paris.

Nu har sonen vuxit upp och försöker hitta sig själv som främling i sin stad. Han jobbar som pizzabud och en leverans leder till ett slumpmässigt möte med en madam i ett trapphus i en fin scen. Efter det följer fler fina sällsamma scener.

Fasiken så fin vacker den är, filmen. Den kanske inte levererar (förutom pizza) nåt nybakat rent innehållsmässigt. Men det är berättat på ett underbart sätt. Miljöerna är härliga, de urbana miljöerna i Paris. Musiken (av Dan Levy) sätter som sagt helt rätt stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Titelstycket från Dan Levys soundtrack till filmen

The King (2019)

The Brood King

I onsdags skrev jag om Outlaw King och idag kommer det en tankeströmsrecension av The King med Timothée Chalamet.

Det är ganska klassiskt om brittiska kungar och maktkamp på 1400-talet. Det är England vs Wales vs Skottland. Det är det vanliga: intriger, lögner och spel bakom kulisserna.

Skådisarna är lite för unga för att ge tillräcklig tyngd åt filmen. Men flickfavoriten Chalamet är bra. Än så länge.

Musiken får mig att tänka på Aguirre, the Wrath of God. Det är samma typ av drömska elektroniska musik. Apropå Aguirre så har den filmen en av de absolut bästa öppningarna i filmhistorien. Galet bra.

Hmm, den är kanske lite överdriven den där musiken. Den ligger på ständigt och glider över från en scen till en annan. Det funkar ibland, som i Sicario, men inte här.

Att kriga eller inte kriga, det är frågan. Ett krig kan ju ena en nation. Istället för att kriga mot walesare och skottar så krigar man tillsammans mot de onda fransmännen.

Hmm, Chalamet är lite för valpig. Han har samma ansiktsuttryck hela tiden. Han är dyster och broodar i kubik.

Det är fascinerande hur lång tid allt tog på den tiden. Det finns liksom inte sms eller epost. Krig tog tid. (Ja, det verkar det ju göra idag också.)

Haha, Robert Pattinson är rolig som den franske prinsen. Han pratar engelska med perfekt fransk brytning. Jag vet, eftersom jag för tillfället jobbar ihop med ett gäng franska kollegor.

Chalamet tittar och tittar mot fjärran men förmedlar mest brood. Är jag kinkig om jag sätter 2,5/5?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Öppningen av Aguirre, the Wrath of God

Terminator: Dark Fate (2019)

Terminator-filmerna känns som en död franchise. Med jämna mellanrum har man försökt väcka filmserien till liv, senast 2015 med Terminator Genisys (inget kolon!). Nu var det dags igen och frågan är vilket öde Terminator: Dark Fate skulle gå till mötes?

Mm, ja, inget vidare öde då detta verkar bli den sista filmen… haha, ja, vänta bara några år så får vi nog en hjärtlungräddningsaktion som försöker återliva, kanske inte T-800, men franchisen igen.

Terminator: Dark Fate återförenar Arnold och Linda och det kanske är tänkt att vara spännande och intressant. Men jag vet inte, jag tycker Linda, i alla fall här, är en rätt så dålig skådis. Hon känns stel och krystat tuff. Arnold är roligare som övervintrad T-800, en sorts Old Man Terminator (lite som Old Man Logan).

De nya personerna som introduceras är bortglömda efter att man har sett filmen. Mackenzie Davis spelar nån form av cybernetiskt förbättrad (bra på tennis?) supersoldat som ska skydda en ung kvinna (Natalia Reyes). En ny terminator spelad av Gabriel Luna är tillbakaskickad i tiden av de onda maskinerna för att elimiterminera henne (och förhoppningsvis Borg-kvinnan på köpet).

Ja, ni ser ju, det är samma gamla visa.

Det förekommer en del lite roliga twistar som jag ibland såg komma och ibland inte. Det höjer filmen en del.

En ganska stor del av filmen utspelar sig i Mexico City och det kändes som att det faktiskt var i just Mexico City. Jag tror att jag snappade upp och uppskattade detta just för att jag har varit i Mexico City på en ganska lång semester där jag inte bodde på hotell utan hos en familj. Miljöerna kändes autentiska, även om det var länge sen jag var där.

Vi får också en del övertydliga prylar t ex när filmen slänger in flyktingar från Mexiko som har det svårt. Ja, det är problematiskt med flyktingar men kanske inte rätt att fokusera på det i den här typen av film? Då rekommenderar jag istället en film som Sin nombre. Dessutom bjuds vi på en på gränsen till parodisk sekvens där människor byts ut mot mer effektiva robotar i en bilfabrik. Subtilt.

Och ändå, trots allt gnäll här ovan, så landar jag på en trea. Konstigt hur saker funkar ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Godzilla: King of the Monsters (2019)

Har ni hört talas om MonsterVerse? Det är nästan löjligt hur mycket diverse filmbolag försöker skapa nya eller återuppliva gamla filmuniversum. MonsterVerse är filmer med Kong och Godzilla där de slåss mot varandra och andra monster. Den första filmen var den i mina ögon lyckade Godzilla (2014) och den andra var Kong: Skull Island (2017), även den ett lyckat monsterspektakel.

Nu var det dags för den tredje filmen. Skulle det bli tredje gången gillt? Ja, det skulle det. Godzilla: King of the Monsters är nämligen inte speciellt bra. Ett exempel på det som är dåligt är t ex att Ken Watanabe och Sally ”Poppy” Hawkins är med som otroligt grunda forskarfigurer. Efter bara några minuter blir Poppy uppkäkad av ett trehövdat monster (King Ghidorah) utan att det känns överhuvudtaget.

Till det mer positiva hör ganska snygga och gotiska bilder med ett stort monster (Rodan) som satt på en vulkan nånstans i Mexiko. Jag gillade även hur Mothra faktiskt är en larv, puppa och slutligen en fjäril. Jag uppskattade också att Godzilla ser ut som en på två ben gående människoödla snarare än en gigantisk varan. Och så dyker Charles Dance upp, och jag sittdansade lite i soffan.

I slutändan landar jag på en ganska normal tvåa till Godzilla: King of the Monsters. Filmen är lite för komplicerad för sitt eget bästa och har en onödig och krystad twist inslängd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bad Education (2019)

Jag undrar om inte Bad Education var ett litet försök från Hugh Jackmans sida (eller filmbolagets sida snarare) att få en Oscarsnominering. Trots att den visades direkt på HBO så tror jag säkert att den gick nån vecka på bio bara för att kunna bli nominerad. Eller så är jag fel ute. Men bara grejen att den bygger på en verklig händelse och att Jackman går all in för att gestalta en verklig person gör att mina tankar går åt just Oscarshållet.

Det är ganska otrolig historia som berättas. Jackman spelar Frank, en charmig ”rektor” (superintendent på engelska) för en skola på Long Island. Tillsammans med sin assistent Pam (alltid bra Allison Janney) har han sett till att skolan gjort kanonresultat.

Men det finns ju alltid en baksida. Frank och Pam håller på med seriöst pengafiffel där de använder statliga pengar för att renovera sina egna bostäder mm mm mm. Det är bara en tidsfråga innan bubblan spricker. Men som vanligt i såna här historier tror de skyldiga in i det längsta att de ska kunna komma undan.

Det var intressant hur Frank faktiskt verkar vara passionerad för det arbete med skolan han gör. Det känns som att han är en lärare i grunden. Han vet även hur man ska hantera folk och hur man får saker och ting gjorda.

Är det mest uppmärksamheten han är ute efter eller är han passionerad på riktigt? Jag lutar faktiskt åt det senare. Som jag skrev så känns det som att han är en lärare i grunden, och det värsta fifflet står nog assistenten Pam för. Frank vet om det men blundar för det, kanske mot bättre vetande. Eller? Att förskingra 11 miljoner dollar av skolans medel kanske vägs upp av att det går så bra för skolan. Fjärde bästa resultat i hela USA! Nej, givetvis inte. Eller?

Jag tyckte även det var intressant hur hela härvan avslöjades av en tjej som jobbade på skoltidningen. På uppmaning av Frank själv (!) börjar hon arbeta som en undersökande journalist för att skriva en artikel om ett av skolans byggprojekt och upptäckter då konstigheter i bokföringen. Ja du, Frank, du grävde din egen grav. Som man bäddar får man ligga… på en brits i fängelset.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det visade sig att jag var fel ute med mina tankar kring eventuellt Oscars-fiske. Det verkar i alla fall som att Bad Education betraktas som en ren tv-film trots att den bl a visades på Toronto Film Festival. Efter den festivalen köpte HBO in den och då blev det en tv-film (eller streaming-film borde det väl heta nuförtiden).

Tunnelen (2019)

I söndags skrev jag om den norska katastroffilmen Skalvet. Varför inte fortsätta på det temat med ytterligare en rulle i samma stil. Tunnelen!

En tankbil kraschar i en tunnel, det börjar brinna och fast i tunneln ombord på en buss är bl a Elise (Ylva Fuglerud) som är dotter till Stein (Thorbjørn Harr) som är en del av räddningspersonalen utanför. Let the katastrof begin.

Tunnelen är kanske den svagaste av de norska katastroffilmer jag har sett (Vågen och Skalvet) men ändå inte dålig på nåt vis. Vi känner igen handlingen. Det är ett klassiskt upplägg: en pappa, Stein, vars fru har dött är ihop med en ny tjej (spelad av svenskan Lisa Carlehed) men har en fnurra på tråden med sin dotter Elise. Ska katastrofen hjälpa till att knyta samman familjen igen?

En positiv detalj är att filmen till viss del är en snöfilm. Snö på film gillar vi alltid. En kanske både positiv och negativ detalj är klichén med en hetlevrad snubbe bland räddningspersonalen som vill visa sig på styva linan men sen backar när det väl gäller… men som i slutändan ändå levererar à la Private Hudson. Fasiken om det inte blev lite dammigt i rummet till och med mot slutet. En trea är filmen värd, helt klart.

En sak till som jag noterade är att filmen riktar mer eller mindre öppen kritik mot norska myndigheter och hur de (inte) hanterar farorna med de många och långa tunnlar som finns i Norge.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Togo (2019)

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man: Far From Home (2019)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dark Phoenix (2019)

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: