Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Joker (2019)

Joker är en mörk film, så mörk men samtidigt så vibrerande att den påverkade mig så pass mycket att jag kände mig fysiskt sjuk under visningen. Kanske en timme in i filmen började mina händer och fötter domna bort och klia på samma gång. Typ sån där ”myror i fötterna”-känsla. Jag blev yr och kunde liksom inte fokusera på det jag såg på duken framför mig utan var tvungen att blunda. Det prunkande fotot av Lawrence Sher, Hildur Guðnadóttirs musik och Joaquin Phoenix gestaltning av Jokern överrumplade och överväldigade mig

I själva filmen tror jag det här hände när Arthur Fleck, dvs Phoenix rollfigur, första gången skulle ställa sig på en stand-up-scen. Jag antar att det var nån form av andrahandsskam som gjorde att jag förtivlat letade efter en skämskudde utan att hitta nån och fick nån form av panikattack. Jag övervägde under nån minut allvarligt att lämna salongen. Det kändes lite som när man får rethosta på tunnelbanan och inte kan ta vägen nånstans. Eller som när jag såg A Clockwork Orange på Cinemateket och lämnade salongen för att slippa må dåligt. Men jag lyckades härda ut, fokusera, och fick efter några minuter tillbaka vett och sans i både kropp och knopp. Vilket är mer man kan säga om filmen.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen men ville gärna se den då jag hade hört att diskussionsvågorna gått höga. What was all the fuzz about?! Under de inledande minuterna kände jag mig lugn. Det här var ju en filmfilm. Som jag nämnde tidigare så skapde fotot, musiken och Phoenix, en stämning som vibrerade sönder mitt sinne. Gothams skyskrapor liksom lutade sig inåt och neråt mot den patetiske Arthur. Ljudspårets monumentala stråkar vittnade om en kommande undergång av episkt slag. Phoenix insats gav samtidigt filmen en väldigt nära och personlig touch. Jag kände att det i princip inte kunde bli bättre.

Fast bättre kan det givetvis alltid bli. Rent objektiv så kände jag av ett antal brister. Robert De Niros skådespelarinsats kanske inte var klockren. Eller snarare så var castingen av De Niro inte klockren. He just ain’t no credible talk show host. Zazie Beetz flickvänsfigur kan inte ha varit en så rolig roll att spela. Mot slutet av filmen håller Jokern en monolog om orättvisan i samhället. Det kändes som om dessa ord kom direkt ur manusförfattarnas munnar, snarare än ur Arthurs.

Men allt det där spelade inte nån som helst roll för mig. Det räckte med att höra och se Phoenix skratta (och samtidigt gråta) okontrollerbart en gång till för att mina tvivel skulle försvinna. Jag noterade bristerna nånstans i hjärnan och fortsatte sen att njuta fullt ut av filmen. Det var som att allt det som var tokbra utan problem dränkte bristerna. Om en 30 meter hög tsunami kommer emot en så sveps man med vare sig man vill eller inte. Så kände jag.

Betyget? Ja, det kan faktiskt bara bli ett: 5/5 och därmed även en uppdaterad bloggheader. Hej då, Gunn och Erland. Välkommen, Joaquin, jag hoppas du ska trivas där uppe i högra hörnet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

De urbana landskapen i Joker påminde mig om skivomslaget till Beastie Boys klassiker Paul’s Boutique

En komikers uppväxt (2019)

Innan jag såg En komikers uppväxt på Malmö Filmdagar så hade jag noll koll på den historia som skulle berättas. Jag hade kanske sett några glimtar av 90-talsserien som gjordes med Björn Kjellman men Jonas Gardells bok och detaljer om handlingen var okänd mark för mig. Och kanske bidrog detta faktum till att jag uppskattade filmen mer än jag gjort annars. Jag tycker alltid det bästa är att gå in i en film helt blank, utan att ha sett trailers, läst bokförlagor eller känna till en massa om handlingen. Men det är väl kanske en självklarhet.

För folk som däremot sett både tv-serien och läst boken så kan man ju ställa sig frågan: varför göra den här filmen? Men för mig är det ju första gången jag tar del av materialet. Vinst för mig!

Men jag kan faktiskt tala om en orsak till att det var bra att man gjorde en ny version av Gardells berättelse. Svaret är Johan Rheborg. Han är nämligen svinbra som den vuxne Juha, komikern som är filmens huvudperson. Rheborg känns totalt trovärdig och naturlig som komiker (kongenial rollbesättning) med ångest över saker och ting som hände under skoltiden, då för länge sen, i villaförorten. Det går så långt att Juha inte längre kan uppträda utan får nån form av panikattacker. För att komma på fötter igen beslutar han sig för att kontakta sina gamla skolkamrater för att konfrontera dem… eller sig själv.

Uppblandat med sekvenserna i nutid får vi tillbakablickar från skoltiden. I själva verket så är det dock scenerna med barnen i skolan som dominerar, vilket är lite synd. Dessa delar av filmen är tyvärr inte lika bra som de ganska korta bitarna vi får med Rheborg. Skildringen av dåtiden är inte dålig egentligen men nutidsscenerna har ett helt annat allvar och en annan nerv.

Den allra bästa scenen i filmen var en outhärdlig sekvens när Rheborg i logen efter en föreställning får besök av en gammal plågoande från skoltiden. ”Äh, vafan, kom igen nu, kom och ta en öl med mina polare!!”. Juha faller tillbaka i gamla mönster, viker sig och spelar sin gamla bekanta roll. Jag fick lite vibbar av Återträffen eller nån obehaglig Ruben Östlund-scen.

Här måste jag även nämna vem som spelade den där plågoanden. Det var Johan Falk själv, dvs Jakob Eklund. Det tog dock typ fem minuter innan jag förstod vem det faktiskt var. Eklund var rödplufsig i ansiktet och hade silverfärgad Zlatan-frisyr. Han var sig totalt olik från Falk-filmerna – men han var mycket bra.

Barnskådisarna är alltså inte dåliga, men bitvis är det allt lite stelt, det måste jag säga. Miljöerna i 70-talsscenerna är så proppfulla med bitterljuv nostalgi att jag fick ont i magen. Men grejen var att det nästan blev för mycket med kläderna, cyklarna, frisyrerna, gillestugorna och klassrummen med bänkar med blå lock. Så mycket att det kändes som att det var ett museum vi tittade på. Det här gällde även en del av rolltolkningarna, som var så överdrivna att de blev karikatyrer.

En sak som gjorde att filmen höjdes en del för mig var att jag kunde relatera till en några saker som hände i filmen då under skoltiden. Det hade att göra med vissa barns etniska bakgrund och en del andra saker som jag inte vill gå in på eftersom det vore att spoila filmen.

I slutändan hade jag ändå önskat mig en film som hade fokuserat mer på Rheborgs gestaltning av Juha och byggt ut hans rollfigur och gett oss mer kött på benen där. Så bra var nämligen Rheborg. Som helhet var det här ändå inte så illa pinkat. Mot slutet blev det t.o.m. lite dammigt i salongen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioEn komikers uppväxt har biopremiär idag fredag. Är den värd ett biobesök? Ja, men kanske det. Film är ju bäst på bio, i alla fall om man slipper skrikande ligistgäng, och det tror jag man slipper på den här filmen.

Fler åsikter om filmen: Fiffi pratar om den i SoF-podden och Sofia skriver om den på Rörliga bilder och tryckta ord (men först efter att hennes Halloween-tema är klart).

Ad Astra (2019)

Jag blev lite förvånad när jag såg att James Gray skulle göra rymdfilm. Jag hade hört talas om en rymdfilm med Brad Pitt som skulle heta Ad Astra (mot stjärnorna) men jag hade inte snappat upp att det var James Gray som var regissör.

Spontant känns inte Gray som ett klockrent val för den här typen av film. I efterhand så inser jag dock att Gray inte har gjort ”den här typen av film”, i alla fall inte den typ jag tänkte på (vilket var en sorts blandning av Gravity och det flummiga slutet i 2001). Vad vi istället fick var en torrare version av… låt oss säga Gravity trots allt, fast inte alls lika spektakulärt intensivt och med Terrence Malick som regissör.

Brad Pitt spelar den inbundne astronauten Roy McBride som är duktig på sitt jobb och duktig på att inte visa känslor. Hans vilopuls ligger på 47 och går aldrig över 80. Bra egenskaper när det kniper i rymden. Man kan säga att han är en mänsklig version av HAL.

Jorden drabbas av kraftfulla elektriska stormar som även hotar hela solsystemet. Roy får i uppdrag att åka till Neptunus för att reda ut vad som hänt med ett rymdskepp som försvann under en mångårig forskningsresa. Man tror att det försvunna skeppet har en koppling till elstormarna. Vem som var kapten på skeppet? Roys pappa Clifford, spelad av Tommy Lee Jones.

Fast först gäller Roys uppdrag bara att åka till Mars för att därifrån skicka ett meddelande mot Neptunus och farsan sin. När man sen ganska oväntat får svar så kopplas Roy bort från uppdraget. Roys personliga koppling till Clifford gör att man inte litar på att han kommer utföra det som måste utföras.

Det jag kanske gillade mest med (d)Ad Astra var världsbyggandet. Filmen känns bitvis väldigt vardaglig. Vi har reguljära flygturer till månen, inget konstigt med det. Du får betala extra om du vill få en filt av kabinpersonalen. Månen har blivit en turistfälla som mest liknar en nöjespark med gallerior och annat, och påminde kanske lite om hur Mars framställdes i Total Recall.

Jag gillade även hur det görs klart att månen inte tillhör nåt speciellt land. Överlag är det en kaotisk och farlig plats. Det finns säkra områden men alla vill ha sin bit av månkakan. Om man ska ta en månbil och åka på en utflykt så gäller det att se upp för månpirater.

Allt i filmen känns inbott och på riktigt. Bitvis fick jag samma känsla som i Prospect, en av 2018 års bästa filmer. Vardagligt var ordet. Till och med actionscenerna kändes vardagliga.

Så sammanfattningsvis kan man säga att filmen kanske talade mer till min hjärna än mitt hjärta. Den är aningen torr men ändå riktigt bra och intressant hela tiden. Jag störde mig inte så mycket på Pitts berättarröst som återkommer med jämna mellanrum. Oftast så kändes det mer som ett poetiskt inslag snarare än att den ska förklara nåt i handlingen. Men ibland var den onödig, framförallt när den på ett övertydligt sätt ska förklara hur Roy känner.

Slutet är något av en besvikelse, inte en jättestor besvikelse, men ändå. Jag hade väntat mig nåt storslaget men nu var det som att det stressades igenom och utan nåt känslopåslag hos mig. Efter det egentliga slutet fick vi dessutom en extrainsatt scen som ska visa vad som hände sen, och den kändes som sagt extrainsatt och med en annan ton som inte stämde med resten av filmen.

Min favoritscen och den när Pitt verkligen imponerade var när han skulle läsa upp de där meddelandena som skulle skickas till pappan. Han har fått ett papper han ska läsa ifrån men efter ett tag går han off script och pratar från hjärtat på ett sätt som jag fann rörande. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen. Bra spelat, Brad!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre sekunder (2019)

I filmen det handlar om idag så spelar Joel Kinnaman en infiltratör som under flera år på uppdrag av polisen jobbar undercover inom en gangsterorganisation. Belöningen är benådning från ett fängelsestraff, och målet för hela operationen är att sätta dit storfräsarna. Bara ett litet tag till, ett uppdrag till, så har man den information man behöver.

Nej, Joel spelar alltså INTE Frank Wagner i Johan Falk-filmerna, även om man kan tro det. Hans rollfigur i Tre sekunder, Pete Koslow, är nämligen en karbonkopia av Wagner. Det finns även likheter med Kinnamans gestaltning av JW i Snabba cash. Precis som JW lever Koslow ett dubbelliv. I Tre sekunder har Koslow även fru (Ana ”Rådjursögonen” de Armas) och barn att tänka på.

Innan visningen på Malmö Filmdagar hade jag ingen aning om att Tre sekunder bygger på den första boken i en svensk deckarserie skrivna av duon Roslund & Hellström. Detta faktum förklarar ju den något märkliga titeln som inte har nån som helst koppling till det som händer i filmen. Men jag antar att titeln framstår som helt logisk för dem som har läst boken, och jag förstår att man valt den titeln i Sverige eftersom man ju vill rida på framgången med boken. I resten av världen, Norden undantaget, är The Informer den vanligaste titeln.

Njae. Det här var väl ingen höjdare. Jag gillar både Johan Falk-filmerna med Wagner och Snabba cash betydligt mer. Eftersom det är en internationell produktion så har man flyttat handlingen till ett gritty New York. Inget fel med det egentligen men det gör att allt känns aningen mer generiskt.

De kriminella som Koslow och polisen försöker sätta dit är polacker, och det handlar som vanligt i den här typen av filmer (typ John Wick eller Taken) om avskyvärda och överdrivet onda figurer. Nästan alltid östeuropéer som pratar engelska med fånig brytning. Karikatyrer. Och då säger ni: ja, men vad väntar du dig då?! Det här är ju bara nåt man underhåller sig med en fredagskväll, det ska vara så här! Och då svarar jag: ja, men då gillar jag helt enkelt inte den här typen av film. Och kom nu inte dragandes med: men du får ju ta den för vad den är! Ja, det är precis det jag gör, och jag är less på den typen av film. Punkt.

Joel Kinnaman sköter sig helt ok. Han kan göra den här typen av roll i sömnen. I övrigt har vi en ganska imponerande cast, exempelvis Rosamund Pike, Clive Owen och Common som diverse poliser. Alla går kanske lite på tomgång men sköter sig. De har inte så rackarns mycket att jobba med, och det gäller även Rådjursögonen som fru Koslow. Hon går mest omkring och är orolig.

Filmens upplösning var alldeles för långdragen med bland annat en sekvens på ett fängelse som aldrig tog slut och som aldrig var spännande.

Nu låter jag väldigt gnällig men jag delar inte ut en etta trots allt. Tre sekunder får en tvåa. Den gör sitt jobb, bl a gillade jag gnabbet mellan Commons polis och hans kvinnliga kollega. Tre sekunder passar som lättsam men våldsam underhållning – varför inte en fredagskväll!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioTre sekunder har biopremiär nu på fredag, och, nej, du behöver inte springa benen av dig för att se den. Vänta tills den dyker upp på VOD eller streaming… eller TV4 en söndagskväll med avbrott för Nyheterna.

Fler åsikter om Tre sekunder får du från Fiffi i SoF-podden och Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Rådjursögonen

Tough guy(s)

Quick (2019)

Filmen om Sture Bergwall a.k.a. Thomas Quick var en fascinerande, häpnadsväckande och lite skrämmande upplevelse. Själv hade jag ingen vidare koll på Quick-fallet och de (8!) mord som han erkände och fälldes för (bara för att senare frikännas från samtliga). Jag kände till själva grundhistorien men detaljerna hade jag egentligen aldrig snappat upp. Under visningen av Mikael Håfströms film på Malmö Filmdagar satt jag sedermera och skakade på huvudet i förvirring/oförståelse och skrockade samtidigt av obehag.

Quick själv spelas av David Dencik och jag tycker Dencik inte gör nåt annat än ett mirakel med sin roll. Quick är i filmen ett nystan av obehag, kontaktsökeri, bekräftelsebehov och undergivenhet. Quick känns som en icke-person.

Filmens huvudperson är egentligen inte Quick utan SVT-journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) som envetet jobbar med en dokumentär om Quicks fall, en dokumentär som skulle visa sig avslöja tidernas svenska rättsskandal.

Som sagt, jag satt bitvis både fascinerad och förvirrad med hakan nere vid knäna under visningen. Nivån på okunskapen och omoralen hos de som jobbade med Quicks fall, både från psykiatrin och det juridiska är… häpnadsväckande.

Det faktum att jag inte kunde titta bort, även om jag hade velat, tillsammans med skådespelarinsatserna (Dencik, Karlsson, Alba August (ny favorit! badass!), ja, samtliga är strålande) gör att jag förlåter filmens brister. Det märks att Mikael Håfström varit i Hollywood ett tag. Detta är nämligen en film som spretar rejält. Den känns svenskt realistisk på samma gång som den försöker vara en seriemördarthriller, och en journalistgrävfilm, och ett sorgligt sjukdomsdrama. Kanske två saker för mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioQuick har biopremiär idag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Själv blev jag intresserad av att se de SVT-dokumentärer som Råstam gjorde tillsammans med researchern Jenny Küttim (spelad av August i filmen).

Fler åsikter om Quick får du från Fiffi i SoF-podden.

Beats (2019)

Beats är en svartvit glad liten rulle som utspelar sig i Skottland i mitten på 90-talet. Rejvkulturen har kanske nåt sin peak och är inte riktigt lika hipp som tidigare. Två unga killar är dock tokhajpade inför en rejvfest som de har hört om på radio.

Problemet är ju bara att den brittiska regeringen har förbjudit den här typen av (drogfyllda får man anta… jag har ingen aaaning) sammankomster. The Criminal Justice and Public Order Act från 1994 förbjuder sammankomster där fler än 100 personer samlas ute i det fria och lyssnar på förstärkt musik, i alla fall om denna musik kan beskrivas som:

”…sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Haha, vilka galenskaper. Men problemet detta ger är att det är en massa hemlighetsmakeri kring var partyt ska äga rum. Killarna försöker hitta rätt frekvens på radion och nästlar sig in hos äldre kompisar med mer kunskap.

En av killarna är en happy-go-lucke-snubbe som bor i ett fattigt område med sin droghandlande idiot till bror. Den andra är en ganska blyg kille som bor i ett finare område och har en styvfarsa som är polis. Ja, ni hör ju, det är upplagt för konflikt och coming of age.

Jag tycker det är en riktigt mysig film med ganska så sköna rollfigurer som varken är änglar eller demoner. De är människor helt enkelt som försöker hitta rätt i tillvaron samtidigt som de vill ha jävligt skoj. Ja, förutom den ena killens bror som är en mobbande idiot.

Filmen är alltså svartvit vilket ger helt rätt känsla. De skotska förortsmiljöerna känns helt rätt. Slitna men samtidigt vackra på nåt sätt och de svartvitgrå bilderna bidrar. Det är nåt speciellt med svartvita filmer. Först kanske man känner ett sting av besvikelse att det inte är färg men sen tycker man det oftast bara är snyggt. Stilrent.

Under den där rejv-festen (ja, de kommer givetvis dit efter diverse äventyr) får vi dock en hel del färg i form en ganska lång sekvens, som tagen ur en psykedelisk musikvideo från den tiden.

Och sen är festen över, sommaren slut, den ena killen ska flytta till ett ännu rikare villaområde. Ett riktigt Stand by Me-slut.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

Well, nu är killarna i Beats äldre än tolv men jag tyckte citatet passade ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioBeats har biopremiär nu på fredag. Även om det är en ganska liten film i svartvitt så rekommenderar jag ändå ett biobesök. Om inte annat så kan du få känna på lite trevlig 90-talsnostalgi. För att inte tala om ljudgodiset som det bjuds på i form av grov skotska.

 

The Prodigy – Out Of Space (RIP Keith Flint)

 

Downton Abbey (2019)

Downton Abbey är rena rama kostymdramaporren – och jag stortrivdes och mös som en spinnande katt på en varm motorhuv under visningen på Malmö Filmdagar på Royal, Sveriges bästa biosalong. Yay!

Själv har jag aldrig egentligen följt tv-serien, eller det är åtminstone vad jag trodde. Men jag visste att jag under en period av nån anledning hade sett ett gäng avsnitt, kanske under besök hos mina föräldrar eller om serien hade visats på SVT på söndagskvällar (det brukar vara en perfekt avslutning på helgen att se den serie som SVT visar då, typ vid 21-tiden). Men nån vidare koll trodde jag inte att jag hade.

Nu visade det sig att jag ändå hade hyfsad koll. Jag visste i princip vilka alla rollfigurer var och en del av deras bakgrundshistorier. Några var mer okända. Men, vet ni vad, det spelade ingen roll hur det nu var med mina kunskap om serien eftersom filmen gör ett bra jobb att introducera varje rollfigur och relationerna mellan de viktigaste spelarna. Ja, spelare är ett rätt bra ord för att beskrivavad det handlar om. De flesta har dolda agendor som de genom olika strategier försöker genomdriva.

På Downton Abbey råder stor uppståndelse. Kungen och drottningen ska besöka familjen Crawleys ståtliga lantgods under en rundresa i Yorkshire. Det är med skräckblandad förtjusning både upstairs och downstairs ser fram emot besöket.

Jag kan inte låta bli att charmas av det här. Jag är redan från början svag för brittiska kostymdramer (ja, jag tittar t ex på dig The Remains of the Day). Om man dessutom bjuder på en Maggie Smith i högform med en replikleverans som är knivskarp, så går det inte att misslyckas.

Jag kan tycka att man kanske har slängt in en sidohistoria för mycket om en av betjänterna ute på äventyr på gay-klubb. Det blev liksom en sak för mycket och kändes inslängt för att man skulle framstå som woke. Men överlag är det bara att sitta och njuta av miljöerna, pompan, ståten, intrigerna och framförallt den härligt brittiska dialogen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioDownton Abbey har biopremiär nu på fredag och jag rekommenderar givetvis ett biobesök. Är du ett fan av serien så är det ju inget att snacka om, och jag tror du kommer att bli nöjd.

Fler åsikter om Downton Abbey får du från Fiffi som pratar om den i SoF-podden på torsdag.

 

Upstairs

Downstairs

The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Knock Down the House (2019)

Det är ju nästan märkligt hur amerikaniserade vi är. Inte minst inom politik. I Sverige är vi ju nästan mer insatta i vissa delar av amerikansk politik än i vad som händer i Sverige. Eller? Det är lite samma sak när det gäller film. Allt är ju så mycket större, häftigare och viktigare i USA än i Sverige. Och för att inte tala om hur fullkomligt ointressant det är med nyheter om det politiska livet i, låt säga, Finland eller Ungern (så vida det inte handlar om nåt högerextremt parti som har fått 25 procent av rösterna i ett val).

Med det sagt, så har jag sett en Netflix-dokumentär om fyra kvinnliga amerikanska (d’oh) politiker från det demokratiska partiet som försöker bli valda som partiets ledamöter i kongressen för sina respektive distrikt. Det handlar alltså om det demokratiska partiets egna primärval så det som dokumentären skildrar är deras valkampanjer mot andra (redan sittande) demokratiska politiker.

Det visar sig vara en tuff kamp. Att ens få kandidera verkar kräva en rejäl arbetsinsats där man först måste kunna visa upp ett antal tusen namnunderskrifter. Jag kan ha missförstått nåt här men jag tror det var så det var. Det är väl i och för sig inte så konstigt då man ju ändå måste börja kampanja nån gång.

Men om vi hoppar tillbaka några steg så tyckte jag det var intressant hur de kandidater vi får träffa egentligen blev kandidater. Det är nämligen så att det inte var de själva som kom idén om att de skulle bli politiker. Nej, det är olika organisationer inom det amerikanska politiska systemet som aktivt söker upp ”vanligt fôlk” som de rekryterar. Ett sätt att rensa upp och bygga om från grunden.

Om man har följt med i amerikansk politik på sistone så kanske man har snappat upp namnet Alexandria Ocasio-Cortez (eller förkortat AOC). Hon är nämligen en av kvinnorna som filmen följer. Och hon vann! Mot en äldre manlig politiker som suttit i 20 år på posten. Haha, vilken grej! Regissören av dokumentären, Rachel Lears, måste ha jublat och tackat sin lyckliga stjärna att hon valde just AOC att följa. Och inte nog med det, AOC gick även vidare och slog sin republikanske motståndare och tog därmed en plats i representanthuset för det 14:e distriktet i New York.

Jag drar paralleller till två filmer. Först är det Weiner, dokumentären om Anthony Weiner som efter sexskandal försöker göra comeback och bli borgmästare i New York. Den andra filmen är Widows där en del av handlingen fokuserar på det politiska spelet under en valkampanj, och hur det ofta på lokal nivå är samma politiker som sitter kvar år efter år eftersom de blivit en del av systemet. Gentjänster hit och gentjänster dit. Jag kliar din rygg så kliar du min.

Som dokumentär är Knock Down The House helt ok. Ämnet är intressant och precis som när det gäller Weiner var det fascinerande att följa med bakom kulisserna. Rent filmiskt är det, som så ofta med den här typen av dokumentärer, inget speciellt. Och det är väl inte det som det handlar om, men det gör ändå trots allt att betyget allt som oftast stannar på en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: