Togo (2019)

Jag vet inte varför men jag blir alltid lite besviken när en film börjar med texten Based on a True Story. Det är som att magin försvinner på nåt sätt. Och sen ska man under eftertexterna få se de verkliga personerna. Äh, jag vet inte, jag blir mest trött. Enda gången det funkar är i Chernobyl och The Disaster Artist.

Nej, Togo är inte en dokumentär om det afrikanska landet utan en Disneyfilm om Togo, en ledarhund i ett hundspann som får i uppdrag att leverera motgift till att samhälle i Alaska som drabbats av en difteriepedemi.

Filmen har ett väldigt märkligt utseende. Det är cgi-tungt så det föreslår och då menar jag att cgi:n syns. Samtidigt får jag ändå en känsla av autentiska miljöer. Det påminner mig lite om looken som westernrullen The Salvation hade, om ni har sett den. Stiliserat liksom.

Dessutom har man valt att lägga till nån form av suddigt filter i kanten av bilden. Det ser ut lite som när man tittar in genom ett fönster på vintern med snö eller imma ute på kanterna. Jag har för mig att Snyder-rullen Army of the Dead gjorde nåt liknande.

Några trötta grepp är att hundarna antropomorfiseras (är det ett ord?) samt att hustrun i sammanhanget är den där gamla vanliga hustrun som oroligt väntar hemma. Men, ja, det var ju så det var, jag vet!

Slutet är en sentimental sörja med stråkmusik. Filmen är egentligen slut men Togo måste ju få sin hyllning.

Jag tyckte det var lite intressant ändå när det gäller det här med historieskrivning. Vilken hund fick mest hyllningar? Jo, ledarhunden i det spann som körde den sista sträckan och anlände till samhället med serumet förstås. Och det var inte Togo utan en annan hund som hette Balto. Det var alltså flera hundspann som stafettkörde hela vägen. Togos spann avverkade hela 420 km medan Balto bara behövde lägga 89 km bakom sig. Men det är ju inte konstigt att det blev Balto som blev staty i Central Park. Fast nu är ju ordningen återställd. Voff!

Slutligen: filmens regissör heter Ericson Core. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Spider-Man: Far From Home (2019)

Oj! Jag har visst glömt att skriva om den andra MCU-filmen om Peter Parker, även känd som Spider-Man. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings och Black Widow hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om det trevliga grannskapets spindelman.

Efter Avengers: Endgame var det som att MCU-luften gick ur mig. Fas tre hade tagit slut och det kändes som att historien var färdigskriven. Eller vänta, fas tre var tydligen inte slut. Spider-Man: Far From Home är nämligen den sista filmen i fas tre, nästan som en epilog som delvis är en behandling av The Blip (Thanos klimatsmarta åtgärd i Avengers: Infinity War).

Inledningsvis hade jag svårt att få ihop logiken kring The Blip, vilka som åldrats fem år och vilka som inte har det (eftersom de som försvann sen kom igen utan att ha åldrats de där fem åren det tog). Eller, jag har kanske inte svårt att få ihop logiken men jag fick inte riktigt koll på vilka i Peters klass som försvann och vilka som blev kvar.

De monster som förekommer i filmen kan vara de tråkigaste i hela MCU, möjligen i konkurrens med Abomination från The Incredible Hulk. Hmm, nu när jag läser min text om Hulk-filmen så ser jag att faktiskt tyckte Tim Roths monstervarelse funkade ganska bra. Jag undrar om jag inte blandar ihop Abomination med nåt vedervärdigt monster från nån av DCEU-filmerna som Batman, Superman och Wonder Woman slåss emot.

Monstren i Spider-Man: Far From Home är tråkiga cgi-varelser som motsvarar de fyra elementen Rap, DJing, B-boyin… eh, fel ämne, jag menar förstås Jord, Luft, Eld och Vatten.

Nu kan man hävda att det finns en naturlig förklaring till att monstren känns just som tråkiga och plastiga cgi-monster. Men när den förklaringen kommer är det liksom för sent.

Jake Gyllenhaal som superhjälten (eller superskurken?) Mysterio var ganska trist. I slutändan framstod han som en sorts trollkarlen från Oz-figur och jag tycker nog inte en såna figurer är speciellt intressanta.

Peters kärleksproblem med MJ var ganska tramsiga. Bäst i filmen är relationerna mellan Happy och aunt May samt mellan Nick Fury och agent Hill.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dark Phoenix (2019)

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uncut Gems (2019)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Nu: Oj! Jag skulle ju lägga upp ett inlägg om Hobbs & Shaw-spinoffen i Fast & Furious-serien imorgon kom jag just på nu (kvällen innan). Det får bli en furiös speed-recension, vilket väl är passande. Fast (ehe) så mycket bilåka är det väl egentligen inte i Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Ja, det är den onödigt komplicerade titeln på filmen.

Det första jag noterar är att jag inte alls gillar musiken. Den sticker ut och tar för mycket plats. Jag ser i mina anteckningar att jag tar till kraftord som ”jag hatar användandet av musik”. Låtarna bara kommer in från vänster och så ska det vara som en liten musikvideo. Jag får samma känsla som när jag såg Suicide Squad. Det är som en spellista från en robot. Den inledande balladen var bara bisarr.

Filmen handlar om… wait for it… #family. Vem kunde ana? Apropå familj så spelar härliga Helen Mirren Shaws mamma. Var Mirren med i nån av de tidigare filmerna? Jag minns inte.

Det blir även fokus på Hobbs familj på Samoa. Ja, hela slutdelen av filmen utspelar sig där till och med där. Här fick jag lite vibbar av De sju samurajerna när byborna med hjälp av proffsen Hobbs och Shaw ska skydda sig mot elaka banditer som anfaller.

Ingen av actionscenerna engagerar mig riktigt. Jag tycker cgi-effekterna ofta skiner igenom. Givetvis kan jag inte låta bli att jämföra med den robusta och handfasta känslan som finns i de senaste Mission: Impossible-filmerna. I Hobbs & Shaw får jag ingen sån skön filmfilm-känsla.

Varför alla dessa populärkulturella refenser, till Sagan om ringen och Game of Thrones?! Det tillför ingenting för mig. Det känns bara som att man försöker göra Deadpool. Problemet är bara att detta inte är Deadpool och då kändes det bara ditstoppat, onaturligt.

I mina anteckningar skriver jag att filmen är för bro-ig. Bro-ig, haha. Broey på engelska. Jag nämner att Devindra (från /Filmcast) tycker att The Mandalorian är bro-ig. Jaha, jag undrar på vilket sätt han menar då? För jag tycker inte The Mandalorian är bro-ig. Hur skulle den vara det? Däremot är Hobbs & Shaw bro-ig på ett för mig tydligen störande sätt.

Jag tror helt enkelt det är så att humorn inte helt föll mig på läppen. Och då är det ibland svårt att förklara vad det är som inte stämmer. Men det förekommer även en form av våldshumor som jag har svårt för, bl a en scen som involverade en tegelsten. Det funkar inte för mig.

Regissören David Leitch, vad har vi på honom? Ja, men titta, han var med och regisserade den första John Wick-filmen ihop med Chad Stahelski och sen gick han vidare och gjorde den trevliga Atomic Blonde. Han borde med andra ord ha bättre koll på fajting och action. Men filmen kanske blev för stor honom så att han liksom tappade sitt personliga grepp om den.

30 minuter senare: Klar!

Och, ja, innan nån kommenterar det: David Leitch regisserade Deadpool 2.

tiretiresep

Det här inlägget visade sig vara perfekt tajmat med Henke och Joels poddsnack om Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw. Lyssna här eller där du hittar dina poddar.

Diego Maradona (2019)

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Jumanji: The Next Level (2019)

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Peanut Butter Falcon (2019)

The Peanut Butter Falcon är en varm och mänsklig film om en snubbe som lär sig vad som är viktigt i livet. Snubben i fråga spelas av Shia LaBeouf och om man känner till LaBeoufs bakgrund så är det en händelse som ser ut som en tanke. Själv hade jag inte så bra koll på vad LaBeouf sysslat med på sistone förutom att jag snappat upp via the interwebs att han pysslat med en del… märkliga projekt. Som t ex att filma sig själv när han tittar igenom sin egen filmografi.

Faktum är att LaBeouf 2017 mådde riktigt dåligt, hade inga vänner, var inlagd på klinik, och hade nått botten. Då gjorde han det enda han kunde göra: skrev och var med i Honey Boy, en film om sitt eget liv där han spelade sin egen pappa. Ett annat avgörande projekt LaBeouf var med i är The Peanut Butter Falcon. LaBeouf träffade då Zack Gottsagen, en kille med Downs syndrom spelar titelrollen som jordnötssörsfalken. Gottsagen fick Shia totalt på fall och bli en bättre människa. Kolla in den här intervjun för att få en känsla för stämningen som rådde under inspelningen.

The Peanut Butter Falcon utspelar sig i härligt vattniga miljöer i södra USA bland North Carolinas krabbodlingar. Det hela utvecklar sig till en roadmovie där Zak (utan c i filmen) tillsammans med Shias rollfigur och Zaks vårdare (spelad av Dakota Johnson) försöker hitta en gammal wrestler. Zak älskar nämligen amerikansk proffsbrottning. It’s real!

Samtliga skådisar i filmen är strålande. Förutom Gottsagen, Shia och Dakota ser vi John Hawkes (läskig), Jon Bernthal (i en liten roll) och Bruce Dern.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio The Peanut Butter Falcon skulle ha haft premiär nu på fredag 20 mars men som ni alla vet så har det ju hänt saker i världen som inte gör det möjligt. Om den hade haft premiär så hade jag definitivt rekommenderat den. Och vem vet, den kanske dyker upp på SF Anytime inom kort.

Uppdatering: Obs! Jag hade dålig koll och filmen går upp på andra biografer än just Filmstadens, t ex Zita och Capitol i Stockholm. Detta kan ju komma att ändras tills på fredag men just nu så är läget så.

Andra som spanat in filmen med sina falkögon: Fripps filmrevyer.

Un divan à Tunis (2019)

Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.

Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.

Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.

Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.

Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.

Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.

Alita: Battle Angel (2019)

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: