Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sound of Metal (2019)

Sound of Metal är en film om Ruben (Riz Ahmed), en hårdrockstrummis som bildar en Johnossi-duo ihop med sin flickvän Lou (Olivia Cooke). Under en turné upptäcker Ruben att han håller på att förlora hörseln. Han fortsätter dock envist att spela. Högt. Det är liksom det enda han vill och kan. En morgon vaknar han dock upp och är i princip helt döv. Vilken skräck.

Det hela påminde mig när jag för några somrar sen hade en vaxpropp i ena örat. Det var ju säkert inte på långa vägar så läskigt som det var för Ruben men det var rejält otrevligt. Allt, alla ljud, var som dämpade och jag hörde hela tiden ett systematiskt brummande ljud. Efter tre kurer med Revaxör fick jag till slut ut proppen. Vilken lättnad!

Den här skillnaden, mellan att höra ordentligt och inte höra, skildras bra. Alla små ljud, klickningar, kaffedropp, skrapningar, fotsteg, etc, som framstår som skarpa och tydliga är för Ruben bara ett dovt muller. Här har de som jobbat med ljudet gjort ett riktigt bra jobb, och de blev belönade för det också på 2021 års Oscarsgala.

Ruben blir inkastad i en ny värld, de dövas värld. Vi vet att han mentalt kommer att träffa rock bottom, och att det kanske behövs för att han överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom den nya situationen och komma ut på andra sidan. Han kan inte hålla fast vid det som har varit, så är det bara.

Jag gillade verkligen filmens slut då Ruben sätter sig ned på en bänk i en stad och bara… satt. Han har accepterat faktum, och min puls sjönk också.

Det enda som skavde lite för mig var hur cochleaimplantatet framställdes. Ingreppet stressades fram och för Ruben blev det en ren skräckupplevelse. Jag har ingen inblick i det här alls men det kändes aningen vinklat. Men jag förstår att man ville få fram att det inte är nåt fel med att vara döv, bara en annan värld.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ford v Ferrari (2019)

Ford v Ferrari (eller Le Man ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

The Two Popes (2019)

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

6 Underground (2019)

De sex samurajerna

Michael Bay? Vad har vi på honom? Nja, inte speciellt mycket. Inte nåt som är bra i alla fall. Den enda av hans filmer som jag spontant kan säga att jag gillar är The Island, och möjligen The Rock men det var för länge sen jag såg den för att jag ska vara helt säker på den saken. Ryan Reynolds är inte heller nån favorit. Hans Deadpool-filmer är väl ok men humorn går inte hem till 100 procent hos mig. Så kombinationen Bay och Reynolds i form av 6 Underground var väl dömd att misslyckas på förhand? Svar: ja. Det handlar om jobbig, svulstig action och en humor som inte är min typ av humor. Och så väntade jag hela filmen på den sjätte bakgrundshistorien som aldrig kom. Ibland stör man sig på småsaker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Men se där, jag hittade en gammal recension av The Rock på bloggen och jag gillade den!

Captive State (2019)

Captive State är väl en mix av den klassiska tv-serien V och blockbustern Independence Day. Utomjordningar har invaderat jorden och styr med järnhand över människorna.

Ockupationen har pågått i flera år och motståndsrörelser har växt fram. I det avseendet är det kanske mer likt V än Independence Day. Här får vi ju inte några scener där en Will Smith-typ slår en alien på käften och kaxigt med glimten i ögat säger ”Welcome to Earth!”, minuten efter att hans bästa vän har omkommit.

Captive State är en film som är betydligt mer småskalig (än Independence Day). Vi får knappt se utomjordningarna. Istället är det fokus på människorna och hur de agerar i den här situationen. Ska man bli en quisling eller försöka kämpa emot?

En av motståndsmännen spelas för övrigt av en man vid namn James Ransone. För mig kommer han alltid vara den enerverade idioten Ziggy i The Wire (yay!).

Upplägget påminner om filmer där nazister under andra världskriget har ockuperat ett land. Det är samma där. Vidkun? Eller gå undercover, låtsas samarbeta, för att sen offra sig själv? Det kanske är det enda sättet. Oj, oj, nu kom jag att tänka på avsnitt 10 av Star Wars-serien Andor och främst Stellan Skarsgårds episka monolog i slutet.

Captive State är inte alls lika bra som Andor. Den känns lite trist och ospännande trots ämnet. Då kan det inte bli toppbetyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Stellans Skarsgårds monolog från Andor. Jag älskar hans cyniska lilla självmedvetna smil i slutet, precis innan han säger ”Everything!”.

I Am Mother (2019)

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vivarium (2019)

Gissa vem de ger fingret?

Vivarium är en av de bättre små science fiction-filmer som jag har sett på sistone. Eller vänta, det kanske är en skräckfilm det här? Oklart. Ett par, spelade av Imogen Poots (härligt namn, som vanligt) och Jesse Eisenberg, blir lockade ut till en ”trevlig” villaförort för att titta på ett hus. När de ska köra hem igen så kan de hur de än försöker inte (inte!) hitta ut ur villaförortslabyrinten. Efter ett tag ger de upp och bosätter sig i ”sitt” hus.

En tid senare dyker det, likt en gökunge, upp en liten bebis i en kartong. På kartongen står: ”uppfostra barnet och blir fria”. Ok?

Haha, ja, jag gillar upplägget. Det är väldigt creepy och mardrömslikt. Jag får ångest och minns såna där obehagliga drömmar när man har hur mycket tid som helst att packa när man ska med ett flyg men sen är det som att man liksom aldrig blir klar. Man kommer inte iväg hur mycket man än försöker.

Apropå mardröm. Om jag har träffat på den där mäklaren vid namn Martin (Jonathan Aris) så hade jag vänt i dörren. Extremt obehaglig. Fast den som tar priset är ändå bebisen som växer upp till en unge som är snäppet värre än sonen i The Babadook.

Slutet kanske inte funkade fullt ut. Jag förstod aldrig riktigt syftet för dem som låg bakom det hela. Men som helhet gillar jag faktiskt Vivarium tillräckligt mycket för att dela ut en fyra. En svag fyra kanske men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Vast of Night (2019)

The Vast of Night är en sorts lågbudgetvariant av Närkontakt av tredje graden. Det är även lite Stephen King och Twilight Zone över det hela. Två ungdomar (eller unga vuxna, svårt att veta), radioreportern Everett och växeltelefonisten Fay, undersöker märkliga ljud som hörs på en viss frekvens i en håla i New Mexico på 50-talet.

Oj, oj, vilken snackig inledning. Jag gillar inte alls huvudpersonen Everett. Vilken snackpåse. Jag fick huvudvärk. Ingen pratar så där. Det blev mer av ett uppträdande än vettiga repliker.

En bit in filmen bjuds vi på en rätt så omtalad lång tagning. Använde man en drönare här tro? Ja, den är lång och kanske imponerande men är den verkligen snygg och tillför den verkligen nåt? Oklart.

Det förekommer mycket radio i filmen och jag kände av lite radionostalgi. Jag minns när jag satt hemma i Knivsta på 80-talet och lyssnade på Eldorado med Kjell Alinge eller närradio från norra Stockholm som spelade house och techno. Att vrida på frekvensknappen en millimeter hade avgörande betydelse för monoljudkvaliteten på närradion. Spännande!

I mångt och mycket är The Vast of Night en berättelsernas film. Folk berättar historier om vad de har varit med om som våra två huvudpersoner spelar in. Vad handlar berättelserna om? Ja, att jag refererar till Närkontakt av tredje graden ger nog ett svar.

Slutet av filmen var inte tillfredsställande, tyvärr. Vad hände egentligen med Fay och Everett? Filmen kommer liksom inte fram till nåt. Jag hade kanske aningen för högt ställda förväntningar då jag hade hört en del gott om filmen plus att jag brukar gilla lite mindre science fiction-mysterier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: