The Commuter (2018)

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Manchurian Candidate (2004)

Medan jag är i Alperna på skidresa så passar jag på att publicera några gamla och korta preblogg-omdömen och här kommer det andra om The Manchurian Candidate. Texten skrevs i september 2005 på den tiden som Filmkrönikan existerade och leddes av Orvar Säfström (som hade väldigt svårt för Denzel Washington).

I denna konspirationsthriller spelar allas vår (och speciellt Filmkrönike-Orvars) Denzel Washington soldaten som kommer hem från Gulfkriget med ett något suddigt minne av vad som egentligen hände där. Mmm, något skumt är i görningen helt klart. Jag gillade den här filmen ganska mycket. Den är välgjord och Denzel spelar en ganska annorlunda roll, liksom lite nedtonad, och ingen klassisk hjälte alls. Han är förvirrad och deprimerad mest hela filmen. Jag tycker även Liev Schreiber var riktigt bra som vicepresidentkandidat. Han har en lite obehaglig slemmig stil, ungefär som Ian Holms android Ash i Alien (jag vet inte varför jag gör den kopplingen). Originalet, eller snarare den första filmatiseringen av Richard Condons roman, Hjärntvättad (som den heter på svenska) med Frank Sinatra har jag sett och ger ungefär samma betyg (kanske snäppet högre).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Departed

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

The Conjuring eller Visningen som Gud glömde

The ConjuringTitel: The Conjuring
Regi: James Wan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha blivit uppskjutet en vecka var det äntligen dags för torsdagsbio med min kompis Anders. Vi hade båda, oberoende av varandra, kommit fram till att The Conjuring var filmen vi skulle se. För min del var det en film jag sett fram emot ett bra tag. Ända sen jag tokgillade upplevelsen jag hade när jag såg Sinister på bio så har jag längtat efter nåt som kan matcha den. Nu kanske det var dags?

Kvällen började bra med en ciabatta och en capuccino (en italiensk dubbel) på Wayne’s Coffee. Det enda lilla orosmolnet var att filmen visades på Sergel (förstås) och då får man räkna med skrik, stök, sagolikt tråkig lobby och popcorn överallt. Samtidigt kändes det på nåt sätt rätt med tanke på att vi skulle se ”världens läskigaste film”. Tjutande tonåringar passar liksom som inramning. Salongen var fullsatt. Det fanns inte ett ledigt säte. Stämningen var livad, livad värre. Alla pratade, skrattade. Det fanns redan under reklamfilmerna en nervös stämningen i salongen. Alla var taggade.

Innan filmen (äntligen) skulle ta och sätta igång kom SF-värden in och körde den vanliga ramsan där hon hälsade välkommen, bad alla att inte facebooka under visningen. Det som stack ut var att den här tjejen var oerhört sprallig. Det var som att hon ville köra en stand-up-rutin. Hon skämtade om att man ju kunde låtsas gå på toaletten (som fanns utanför och sen direkt till höger) om man tyckte det blev för läskigt. Hon önskade oss en ”trevlig” visning samtidigt som hon tyckte vi var tokiga som skulle se den här filmen som ju var ”världens läskigaste!”.

(En parentes: Vill SF att man ska missa delar av filmen för att gå ut och kissa? Det är nästan så att de uppmanar, uppmuntrar folk att gå ut under filmen nuförtiden. Jag säger: gå på toaletten INNAN filmen och håll dig i två timmar. Hur svårt kan det vara?)

Filmen började… och redan från början var folk så uppspelta att de skrattade nervöst för minsta sak. Det var riktigt underhållande. Ju längre filmen led desto mer led publiken i salongen. Många skrek rätt ut vid vissa scener. Själv höll jag mig ganska lugn och tyckte filmen var oskrämmande i början. Efter ett tag insåg jag dock att den byggde upp stämningen mer och mer på ett smart sätt. Vi började nå klimax. Salongen var som ett levande väsen som levde sig med i handlingen. Under en scen efter kanske 50 minuter kände jag plötsligt hur rysningarna spred sig genom min kropp och jag märkte att jag hade gåshud. Håren på mina armar stod rätt upp. Fan, det här är ju hur bra som helst.

När spänningen var på sin absoluta topp så valde regissören James Wan ett stilgrepp som till en början kändes annorlunda men faktiskt förhöjde den läskiga stämningen än mer. Duken blev helt svart men ljudspåret fortsatte. Vad är det som händer? Vad är det som händer med Nancy? Ska det verkligen vara svart så här länge? Efter två, tre minuter inser vi att det är ett tekniskt fel. Ljudet funkar men bilden visas inte. Det blir uppror bland publiken. Ett flertal personer springer ut för att meddela personalen att vi inte har nån bild. Inget händer på kanske sju, åtta minuter. Filmen fortsätter utan bild men med ljud.

ticket

Jojjenito-SF: 1-0

Filmen stannar, det tänds upp i salongen. In kommer den spralliga tjejen, och kör vidare med sin stand-up, som ju funkade bra innan filmen. Nu vill vi bara ha igång filmen. Hon säger att filmen kommer köra igång igen snart. Vi, publiken alltså, skriker att ”ni måste spola tillbaka också!!”. Hon svarar ”ja, ok, det kommer vi att göra, det tar bara ett par minuter”. Hon säger också (förstås) att nu kan ni ju passa på att gå toaletten. Varför detta ständiga toalettspring? Jag tror 20-30 personer går ut på toaletten. Helt galet.

Salongen släcks ner igen. Ja, det har varit upplyst under avbrottet. Filmen kör igång… men det känns inte helt bra. Dels är det som att bilden flimrar. Ljusstyrkan ändras hela tiden. Dels syns ett ljust fält högst upp i mitten av bilden som stör när det är mörka scener (nere i källaren t ex). En person på min rad som sitter närmare kanten springer ut för att be personalen ta bort det där ljuset. Efter tio minuter försvinner det. Jag inser efter ett tag att det är ljuset från projektorrummet. De har ett fönster med en sorts skjutdörr som de kan öppna för att kolla in i salongen. De glömde den öppen efter allt strul med bilden.

Efter att ytterligare tre minuter försvinner bilden igen. Besvikna rop av uppror hörs i salongen. Samma visa igen. Det spralliga tjejen kommer in, låter meddela att filmen kommer börja snart igen. Filmen kör igång igen men illavarslande nog återigen med en flimrande bild. Det håller i ungefär tio minuter den här gången, sen försvinner bilden igen allt medan ljudet fortsätter. Gahaha, det här går ju inte. Ett antal personer lämnar salongen. De har fått nog. Jag och Anders sitter kvar än så länge. Det är ju bara 25 minuter kvar av filmen. Jag vet inte hur många gånger som filmen startar och stoppar men jag tror det blev fyra avbrott allt som allt. En del av filmen missade vi helt. Eller, ja, vi hörde ju ljudet…

Höjdpunkten under visningen var när filmen drar igång igen efter ett avbrott, mitt under det värsta tumultet, under en spännande scen mot slutet där makarna Warrens dotter är rädd och skriker… samtidigt som en stor läskig skugga rör sig mot henne. Skuggan är en av alla toalettbesökare som kommer tillbaka efter uträttat ärende. Skratt, jubel och applåder utbryter i salongen. Vid det här laget känner alla alla.

Det här var en berg-och-dal-bane-visning utan dess like och med tanke på det så är det nog ett gott betyg till filmen att jag delar ut en fyra, om än svag.

4-/5

PS. Jag och Anders satt givetvis kvar under hela eftertexterna, till slut helt ensamma i salongen. Då kom den spralliga tjejen in och lät höra ”ah, de sista tappra!”. ”Ja”, svarade jag, ”vi måste ju ta chansen när det faktiskt finns en bild!”, varpå hon bad om ursäkt och delade ut varsin ersättningsbiljett som kompensation för debaclevisningen.

Source Code


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Up in the Air


Titel: Up in the Air
Regi: Jason Reitman
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Efter inledningen och de första fem minuterna visste jag att jag förmodligen skulle vara tvungen att ge filmen en fyra. Det är en fantastiskt snygg och steril miljö som målas upp. Den opersonliga stämningen skapas perfekt av regissör Reitman och huvudrollens George Clooney. One Hour Photo och några andra filmer med liknande tema/miljöer (det sterila opersonliga samhället) kommer jag att tänka på. Början är i princip en satir, och just hur det funkar på flygplatser är nåt jag känner igen och därför tycker är roligt. Clooney är perfekt i sin roll som väl påminner en hel del om hans roller i både Michael Clayton och Intolerable Cruelty (främst när Clooney håller/ska hålla sitt tal mot slutet).

En sak jag noterade var att det måste ha varit en body double när vi får se Vera Farmiga naken bakifrån i inledningen. Och ja, det passar kanske in i den konstgjorda miljön som Clooney & Co lever i. Filmen är som bäst när Clooney reser runt med den unga nyanställda Natalie (Anna Kendrick), träffar Vera igen, partar på tech-fest med inhyrd rappare (helt underbar sekvens). Sen tappar filmen tyvärr sin udd. Jag vet inte, det är som man inte vet riktigt hur man ska knyta ihop det hela, det flyter inte på på samma sätt. Man får inte till nån riktigt bra slutpoäng. Någonstans efter kanske en halvtimme så blev filmen bara sämre, men betyget stannar ändå på en svag fyra.

4-/5

PS. Lite research visade mycket riktigt att Vera Farmiga hade en body double, något hon själv var lite besviken på eftersom de hade spelat in scenen med henne själv också och hon själv tyckte att hon såg bra ut. Oh well.

PPS. En sak som gjorde att man inte riktigt kom fram till nåt riktigt slut i filmen var kanske att filmmakarna inte kunde bestämma sig om filmen handlade om människor som förlorar sina jobb (som de människor Clooney säger upp) eller om den handlade människor som lever ensamma (utan ryggsäck…) i en opersonlig värld (som Clooney).

%d bloggare gillar detta: