The Departed

The DepartedTitel: The Departed
Regi: Martin Scorsese
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Imorgon onsdag kommer jag och resten av filmspanarna att skriva om Martin Scorsese och Leonardo DiCaprios senaste samarbete The Wolf of Wall Street. Innan dess tyckte jag det kunde passa att slänga in en gammal recension av The Departed, filmen som gav Scorsese sin första Oscar (säger jag utan att ha gjort grundläggande research, men visst är det den första och enda?). Texten skrevs i januari 2007.

Mmmm, den här historien gav mig inte så mycket. Jag fick aldrig nåt bra grepp om karaktärerna, allra minst Matt Damons rollfigur som kändes… tråkig. Klart bäst var Leonardo DiCaprio som jag tycker blir bättre och bättre som skådis. Jack Nicholson spelar Jack Nicholson och även om det bitvis är underhållande så ser jag inte nån gangsterboss på den vita duken utan jag ser Jack Nicholson. Jag tyckte aldrig det blev riktigt spännande. Nån gång fanns tendenser till spänning eller lite mer gripande scener men jag tyckte aldrig nåt fick chansen att löpa linan ut. Våldet är överdoserat. Det hänger samman med miljön filmen utspelas i, visst, men det ger mig inget. Mot slutet ballar filmen ur när folk skjuts till höger och vänster och jag bryr mig inte längre. Dock medger jag att jag gillade just den sista scenen där man fick se en viss karaktär med fulstylad frisyr dyka upp igen.

Att jag inte uppskattade filmen så mycket som jag kanske borde kan ha berott på att biografen var dagisbion Sergel (i Stockholm), att jag hade ont i ryggen (vilket inte blev bättre av de usla sätena) samt att vi hade dåliga platser längst ut på rad sju. Om jag inte absolut måste så kommer jag aldrig gå på Sergel igen, i alla fall inte på populära filmer på populära tider.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

PS. Min recension av originalet Infernal Affairs kommer senare i veckan.

Inför Prometheus: Aliens

Titel: Aliens
Regi: James Cameron
År: 1986
IMDb
| Filmtipset

Nu vet jag inte hur mycket Ridley Scotts kommande film Prometheus är sammankopplad med resten av Alien-filmerna. Det spelar ingen roll, jag har tänkt se och skriva om alla ändå, precis som Sofia gjorde för ett tag sen. Hur skulle nu Alien från 1979 följas upp? Jag har ingen aning om historiken kring uppföljaren, om det förekom många namn när det gällde vem som skulle regissera, var Scott själv intresserad? Slutsatsen jag drar är ändå att det blev rätt person för jobbet och dessutom att filmen kom ganska så rätt i tiden.

Varför tycker jag att James Cameron är rätt person och varför var 1986 ett lämpligt tillfälle att släppa en uppföljare? Jo, att det väntades till 1986 tyder på att filmbolag och andra i branschen har haft en stor respekt för Scotts banbrytande rymdskäckis. Man ville inte stressa fram en uppföljare och kanske har man tänkt några varv extra. I James Cameron hittade man i mitt tycke den perfekta kandidaten som regissör till uppföljaren. Cameron känns lite mer bombastisk än Scott även om 1982 års ”lågbudget-sf-actionthriller” The Terminator kanske inte är så bombastisk. Men han är annorlunda än Scott, det är min poäng. Och i det här fallet är annorlunda bra eftersom vi inte vill ha samma film en gång till fast lite sämre.

Jag har aldrig recenserat Aliens tidigare men jag vet att jag har gett filmen en fyra på Filmtipset. Dessutom har jag ett trevligt minne från början av 2000-talet från en visning på Cinemateket där Aliens visades ute på Filmhuset vid Gärdet i en 70 mm kopia. Det var maffigt vill jag säga och den filmupplevelsen är fortfarande en fyra. Vad tyckte jag då den här gången? Ja, som ni kanske förstått är jag lite besviken. Aliens är inte en dålig film på något sätt men det är bara en helt ok actionrulle som utspelas i rymden. Magin från 1979 års Alien är borta, tyvärr.

Sigourney Weavers Ripley är i Aliens den uttalade huvudpersonen vilket känns helt rätt. Den här gången får även det stora företaget, FIRMAN, ett ansikte i form av Paul Reiser som gör den slemmige företagsrepresentanten Burke. Förutom dessa två är huvudpersonerna marinsoldater, en android och så Alien-monstren. Efter att ha återvänt till Jorden lockas Ripley med till planeten LV-426 för att slutligen göra slut på monstren. Till Ripleys stora förskräckelse har planeten koloniserats och nu har man tappat kontakten med sina ”terraformers”. Ripley följer bara med om uppdraget är att en gång för alla ta kål på de monster som hon drömmer mardrömmer om. Givetvis är det så, ”That’s the plan”, säger Burke (yeah, sure säger vi andra).

Varför är magin borta? Ja, för det första, Aliens är bara en actionrulle i mängden. Den har inget speciellt. Det speciella fanns i Alien. Där fanns mystiken, rädslan och spänningen. Aliens är fylld med fler efffekter. Tyvärr är det effekter som inte riktigt håller måttet. Exempelvis ser inflygningen mot LV-426 inte speciellt bra ut. I Alien var effekterna nedtonade och det var stämningen som gjorde spänningen så att säga. Här har vi ett gäng snackiga marines med Bill Paxtons Hudson i spetsen och det blir mer av spex än spänning av det hela. Nu ska det sägas att jag inte stör mig specifikt på just Paxtons toköverspel. Det jag stör mig på är jargongen bland soldaterna som känns fånig. Nu är väl Paxton mest fånig av alla i och för sig…

”Well that’s great, that’s just fuckin’ great, man. Now what the fuck are we supposed to do? We’re in some real pretty shit now man…”

En förklaring till Paxtons rollfigur kan vara att man ville ha en kontrast till Michael Biehns karaktär Hicks som efter ett tag bondar med Ripley (om än inte fysiskt, till det finns ingen tid). Tyvärr så hjälper inte denna förklaring. Paxton är irriterande fast mest för de andra rollfigurerna i filmen, kanske inte så mycket för mig. Jag har i och för sig svårt att förstå är hur en person som är så instabil och nervös som Hudson ens från början kunnat få tjänsten som marinsoldat. Kul också hur han hånar den nye oerfarna löjtnanten Gorman (William Hope) när han själv skiter på sig så fort det börjar hetta till. Nu säger jag inte Gorman skötte sig mer stabilt för det gjorde han inte förrän fram till hans sista scen.

En detalj som gjorde mig lite besviken var att jag mindes Lance Henriksens roll som större. Nu visade det sig att han inte är med speciellt mycket även om man faktiskt är med till slutet. Här hade man kunnat utforska lite mer när det gäller skillnaderna mellan Ash i Alien som är farlig för människor och Bishop i Aliens som har inprogrammerat att inte skada människor. Nu är det egentligen bara en scen där ämnet berörs. Men, men, nu är Aliens ju en actionrulle så då får man kanske släppa såna här saker.

Det jag gillar bäst i filmen är vissa over the top-scener som förekommer som t ex när Ripley ska rädda flickan Newt precis innan allt ska explodera. Hon börjar likt Rambo göra i ordning sina vapen, hon förvandlas till en mean killing and saving Newt machine, hon åker ner i hissen och kliver ur, redo för strid. Coolt. Eller när Ripley klivit in i den där robotlyftaren (i skönt motljus) för att möta Alien-honan i slutet. Här har man gjort en snygg plantering också då Ripley visar upp sina lyftarskills i början av filmen. Jag gillade även Bishop. Hmm, det är nåt med androider som jag gillar. En av favoriterna från Star Trek-världen är Data, den konstgjorda människan som strävar efter att bli mänsklig.

I slutändan är Aliens ändå bara ett reguljärt actionflyg med lite för mycket skjuta skjuta, lite för mycket monster och lite för lite stämning för att det ska bli ett riktigt högt betyg. En stark trea är filmen ändå värd denna gång. Min filmupplevelse när jag såg Aliens på Cinemateket är emellertid fortfarande värd en fyra.

3+/5

The Shawshank Redemption


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

%d bloggare gillar detta: