The Mist

19 april, 2012 18 kommentarer


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Shawshank Redemption

5 november, 2011 36 kommentarer


Titel: The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet)
Regi: Frank Darabont
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Det var riktigt länge sen jag såg The Shawshank Redemption. Jag mindes den som mycket bra men att det skulle vara världens bästa film ställde jag mig väldigt tvivlande till. En stark fyra, så långt kunde jag sträcka mig. Eftersom jag hade tillgång till ett antal gratisfilmer på Voddler och just Nyckeln till frihet fanns med i utbudet så bestämde jag mig för att se den. Nu skulle jag en gång för alla se om Frank Darabonts filmatiseringen av Stephen Kings novell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption levde upp till sitt rykte.

Filmen började. Efter ungefär fem minuter så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Filmen är något så udda som en mysig fängelsefilm. Miljön i fängelset dit Andy Dufresne (Tim Robbins) hamnar efter att ha blivit dömd för mordet på sin frun och hennes älskare är som tagen ur en mysig sagovärld. Alla där inne är mer eller mindre mysiga farbröder. Det är nästan så att till och med ”systrarna” som uppmanar Andy att tappa tvålen i duschen är mysiga.

Givetvis har vi en sadistisk fängelsechef (Bob Gunton) — ”Put your trust in the Lord; your ass belongs to me!” — och hans partner in crime vaktchefen (Clancy Brown). Men som sagt, till och med dessa karaktärer… ja jag behöver inte säga det. De passar liksom in i sagovärlden som Darabont bygger upp. Där ska ju finnas elakingar, det hör till, men man vet liksom att det goda kommer att segra.


Jag har faktiskt lite svårt att se att Kings novell kunde bli en så här bra film. Jag minns novellen som, inte tråkig eller dålig, men lite torr. Vad är det som gör att filmen funkar så bra? En sak är att King har hållit sig så långt borta från filmen som möjligt. En annan sak är att de filmatiseringar av King som brukar bli bäst är de som är baserade på hans kortare historier. Ta bara Stand By Me som bygger på novellen The Body. Darabont gjorde ju The Green Mile (en lång roman) några år efter Shawshank och den är ju bra men lite överlång.

Berättarröst på film är ju ett omdebatterat ämne. Bra eller dåligt? Ja, jag är väl kanske inget större fan men jag brukar inte irritera mig speciellt heller. En sak kan jag konstatera: om det är nån som ska agera berättarröst så är det berättarrösternas berättarröst. Yes, you guessed it: Morgan ”Rösten” Freeman.

Tim Robbins som Andy… ja, Robbins är en ganska märklig skådis. Har han egentligen några andra uttryck än sitt vanliga (uttryckslösa) då det verkar som om han har tagit några Valium i sin trailer innan inspelning? Men det konstiga är att han funkar perfekt just här. Man sitter liksom och är irriterad på att han verkar så lugn och inte gör nåt… gör något. Vid några tillfällen skymtar man dock hans desperation bakom den oberörda fasaden.

Som jag skrev i början, så fort filmen börjar så vill jag att den inte ska ta slut. Det måste vara ett tecken på en bra film. En mycket bra film.

5/5

Vad tycker andra filmbloggare om ”världens bästa film”? Ja, Voldo gillar den i alla fall.

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Recension, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,