Outland (1981)

Utan att göra nån research just nu så har jag för mig att Outland är en västern i rymden och mer specifikt Rio Bravo i rymden. Ni som vet bättre kan bekräfta om jag har rätt eller ej? Ja, att det är en västern i rymden är ju uppenbart men är det i princip även en remake på just Rio Bravo – eller nån annan klassiker? Min text om Outland skrevs i februari 2010.

Outland är en mysig rymdis (min kommentar: Rymdis? Reallly? Åh, vad jag ledsnat på alla slangord som slutar med -is, mellis, snällis… hjälp!) med Sean Connery som ”sheriff” på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Det är snygga miljöer och ganska långsamt berättat. Istället för snabba klipp så är det en helt annan typ av action: vacker action. Givetvis försöker filmen rida på en våg efter Alien. Början under förtexterna är snarlik, där man ska förmedla känslan av att man är ensam i rymden. Men det funkar. Jag gillar musiken av Jerry Goldsmith. Den gav en helgjuten mysig stämning. Det var även bra passande house-musik (kändes oväntat modern för att vara 1981) på den lokala klubben på Io. En positiv sak var att jag aldrig riktigt kände hur den skulle sluta. Skulle Connery klara sig eller inte? Det kändes aldrig självklart. I många moderna filmer kan man liksom från början räkna ut hur det ska gå. Nej, det var ganska kul och annorlunda med Connery uppe i rymden och i en sf-rulle.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sista kommentar från mitt nutida jag är att jag noterar förekomsten av två skådisar från två klassiska polisserier: James Sikking från Spanarna på Hill Street och Clarke Peters från The Wire (yay!). Och ja, The Wire är betydligt mer än bara en polisserie.

Stephen King: Golden Years

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

The Mist


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut

%d bloggare gillar detta: