City of Hope (1991)

12 december, 2021 2 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. När jag läser min beskrivning av City of Hope så går ju mina tankar osökt till världens bästa tv-serie, The Wire. Den serien hade lika gärna kunnat heta City of Hope (…and despair) och handlar om en stad där allt och alla länkas samman. I The Wire handlar det om Baltimore, här är det en påhittad stad i New Jersey som är i fokus. Min text om City of Hope skrevs i april 2003.

Jag har sett City of Hope av John Sayles. Det är en politisk film om korrumption i en amerikansk småstad. Stadens borgmästare vill riva ett bostadsområde med gamla hyreshus för att göra plats för modernare kontorsbyggnader. Han som äger byggnaderna motsätter sig detta men utsätts för påtryckningar.

Flera karaktärer skildras i denna lite för pratiga film. Exempelvis har vi Joe Morton (som ju spelade datorforskaren på Cyberdyne i Terminator 2) som gör en bra insats som svart kommunalpolitker som slits mellan politkerkarriären och att göra rätt för sina svarta kompisar.

Problemet med politiska filmer är att de ibland blir lite tråkiga. Det gäller t ex vissa av Ken Loachs filmer. Historien går liksom förlorad eller är inte satt i centrum och de politiska åsikterna får man skrivna på näsan. Detta gäller delvis City of Hope som blir lite övertydlig ibland men jag gillar slutet som säger rätt mycket om vad som kan hända om man låter sig köpas. En svag 3/5 blir betyget.

Lite kul är att Sayles som är s.k. independentregissör för att bekosta sina egna filmer en gång i tiden skrivit manus till skräckisar som Piranha, Alligator och The Howling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pushing Hands (1991)

8 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Det handlar om Pushing Hands (1991), The Wedding Banquet (1993) och Eat Drink Man Woman (1994). Denna trio brukar tillsammans gå under namnet ”Pappa vet bäst-trilogin”. Det känns som en sån där trilogi som filmrecensenter ”hittat på” och inget som regissören själv egentligen hävdar. Det finns ju flera exempel på sånt, Ingmar Bergmans ”Guds tystnad”-trilogi är väl en av de mest kända. Min text om Pushing Hands skrevs i maj 2007.

Jag vet inte, men jag kom in i den här filmen på rätt sätt. Även om det är möjligt att det var ytligt och lite fånigt skildrat så charmades jag av de kontraster mellan öst och väst, Kina och USA, gammalt och nytt, som Ang Lee skildrar visuellt i inledningen av filmen. Lung Sihung är mysig som den gamle pappan som börjar ett nytt liv i USA med sin son och sonens fru Martha (såpaskådis-varning på Deb Snyder). Det är taiji vs jogging, meditation vs ordbehandlare, ät vad du vill vs dietmat. Jag fick ibland lite samma 80/90-talskänsla som när jag såg Safe med Julianne Moore.

Jag gillade också lugnet som filmen hade just i inledningen. Lugnet blandat med en torr humor. Sen tappar väl historien en aning då det blir lite väl fantastiskt och nästan buskis då den gamle pappan visar upp sina kampsportsskills. Jag tyckte ändå historien höll någorlunda fokus (nästan) hela vägen och jag tappade inte den röda tråden som var förhållandet mellan den gamle pappan och hans son. Frun, Martha, försvann dock något omotiverat ur historien (ok, hon var en ganska kass skådis men ändå). Nåja, jag gillade ändå den lite bitterljuva känslan i filmen. En film som ändå kändes som den något spretiga debut den faktiskt var för Ang Lee. I slutändan, klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

My Own Private Idaho (1991)

22 september, 2019 2 kommentarer

Gullig marknadsföringsbild med Keanu och River. Hur söta är de inte?

Gus Van Sant, vad har vi på honom? Jag gillar honom helt klart som regissör. Jag tycker han gör mänskliga och känsliga små filmer som berör. Min favorit är Elephant, den hemska och samtidigt poetiska om Columbine. Sen finns det ett antal som jag inte har sett, som t ex Last Days eller den med Matt Damon och Casey Affleck ute i öknen. Min korta preblogg-text om My Own Private Idaho skrevs i april 2008.

Efter att relativt nyligen, på Filmfestivalen i höstas, ha sett den briljanta Paranoid Park såg jag fram emot den här filmen. Men jag blev lite besviken. Jag tycker inte Gus van Sant får till en film som griper tag – i mig. River Phoenix (fan att han överdosade) gör en rörande rolltolkning som narkoleptiske Mike. Kul också att se Keanu Reeves i en tidig ”seriös” roll som den upproriske rikemanssonen Scott. Men det är nåt med gänget prostituerade losers, med den jobbige Marlon Brando-look-aliken Pigeon i spetsen, som känns krystat och fel. Det ska reciteras Shakespeare (tydligen är filmen delvis baserad på pjäsen Henry IV) men det blev mest pretto för mig. Se hellre Paranoid Park och Elephant av samme regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Naked Lunch (1991)

15 september, 2019 2 kommentarer

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Point Break (1991)

21 juli, 2019 Lämna en kommentar

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv. Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text om klassikern (?) Point Break och min korta text skrevs i augusti 2009.

Anledningen till att jag såg den här rullen var att jag för ett tag sen såg ett klipp med en jaktsekvens från filmen. Det börjar med en biljakt men avslutas till fots. Jag tyckte klippet var grymt bra. Tyvärr visade det sig att man lagt kanske 90% av krutet på just den jaktsekvensen. Manus, skådisar och övrigt håller ganska låg nivå. Ibland blev det nästan skrattretande. Det kändes bitvis som ett långt avsnitt av Baywatch. Patrick Swayze har rolig frisyr och uppsyn. Det sker hela tiden ologiska saker.

<spoiler>
Hur kunde t ex helikoptern i slutet ens vara uppe och flyga när århundradets cyklon var på gång. Och när Reeves och Busey ertappade rånarna på bar gärning, varför inte kalla på backup? Jo, annars hade vi inte fått den coola jaktscenen.
</spoiler>

Nja, jaktsekvensen är som sagt underbar. I övrigt en saggig 80-talskänsla över hela rullen. Ibland är 80-talskänslor bra i filmer men oftast inte. En stark tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jaktsekvensen (ja, jag tjatar om den, haha) var något som regissör Kathryn Bigelow gjorde bra i Point Break. Lite av samma stil använder hon i inledningen av den senare, och avsevärt bättre, sci-fi-rullen Strange Days.

Filed under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Höga klackar (1991)

13 december, 2018 Lämna en kommentar

Skulle Höga klackar bli den film som fick mig att ändra uppfattning om Alomodóvar? Njae. Jag ser i min text att jag använde mig av en s.k. videobandspelare. Och jo, det gjorde jag. Det här var nämligen på den tiden som jag spelade in program från tv på video (VHS!) och såg i efterhand. SVT:s olika filmteman var ofta en källa. Min text om Höga klackar skrevs i november 2005.

Alomodóvar är tillbaka i min videobandspelare med en film som handlar om relationen mellan en dotter, Rebeca, och hennes frånvarande mor, Becky. När Rebeca är en liten flicka flyttar Becky från Madrid till Mexiko för att sjunga där. När hon efter många år återvänder jobbar dottern som nyhetsuppläsare i tv och är gift med tv-chefen som råkar vara en av mammans gamla älskare. De två huvudrollerna spelas av Victoria Abril (dottern) och Marisa Peredes (mamman).

Kan någon förklara för mig vad som är så bra med Almodóvar. La Diva? (Min kommentar: La Diva var en gammal filmforumkompis som var Alomodóvar-fantast.) Själv fattar jag fattar mindre och mindre, ju fler filmer jag ser. Hans filmer har nåt amatörmässigt över sig, och då snackar jag om de filmer som jag har sett nu på senaste tiden: Vad har jag gjort för att förtjäna detta? och Kärlekens matadorer. För mig känns personerna i filmerna som nån sorts påhittade personer som Almodóvar tänkt ihop i sin hjärna, som kanske är intressanta för honom själv, men som är fullkomligt ointressanta för oss andra. Det är ingen skillnad i Höga klackar. Historien skulle kunna vara gripande men det blir bara fånigt eftersom scenerna i filmen saknar udd, intensitet, det mesta. Jag vet inte vad det är, men Almodóvar griper inte tag i mig alls. Scenerna rullar på med ganska taskig klippning och liksom utan nån riktig röd tråd och sammanhållande spänning.

Just det jag skrev om att historien skulle kunna vara gripande blir ännu mer tydligt eftersom dottern i filmen, Rebeca, använder handlingen i Ingmar Bergmans Höstsonaten för att beskriva det förhållande som hon har med sin mamma. Höstsonaten är en riktigt bra film men Höga klackar blir aldrig gripande. Jag känner att Almodóvar slarvar bort själva huvudfrågan genom att slänga in en thrillerartad handling med ett mord (filmen är egentligen aldrig nån thriller, men den har vissa thriller-ingredienser). Problemet är att den där thrillerhandlingen aldrig blir spännande för fem öre, och dramahandlingen var i och för sig aldrig spännande från början, men det blir inte bättre av mordet. Det enda som var bra i filmen var scenerna när mamman, dottern och hennes man var på klubb där en transvestit uppträdde. Allvarligt talat så har jag inte så mycket mer att säga om den här filmen, förutom att den får ett underkänt betyg (vilket en tvåa i betyg betyder). Jag ber om ursäkt för den dåliga recensionen. Skrev jag nåt vettigt överhuvudtaget?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Jim Jarmusch

5 april, 2018 2 kommentarer

Nu har jag postat inlägg om nästan alla de äldre Jim Jarmusch-filmerna som jag har kunnat hitta gamla texter om. Men bara nästan. Jag slår ihop de två sista inläggen till ett eftersom det lilla jag hittade om dessa filmer inte kändes värdigt egna inlägg. Sen återstår det även för mig att skriva om Jarmuschs senaste spelfilm Paterson från 2016. Samma år kom även Jarmusch ut med Gimme Danger, en dokumentär om Iggy Pop-bandet The Stooges, men den har jag inte sett. Permanent Vacation, Year of the Horse och The Limits of Control har jag inte sett. Ghost Dog – The Way of the Samurai (4/5) har jag sett (på bio när den kom!) men aldrig skrivit om.

 

Night on Earth (1991)

Night on Earth är en episodfilm som utspelar sig i fem taxibilar i fem olika städer: Los Angeles, New York, Rom, Paris och slutligen Helsingfors (!).

Roberto Benigni har jag svårt för. Livet är underbart var ganska ok som film, men inte mer, och Benigni är mest jobbig. När jag såg Night on Earth för ett tag sen blev jag ganska överraskad när Benigni dök upp. Lyckligtvis var han ju inte med så länge eftersom han bara var med i sin lilla episod. Night on Earth utspelar sig delvis i Helsingfors och med enbart finska skådisar. Jarmusch har en koppling till Finland via regissörsbröderna Kaurismäki då Jarmusch skådespelat i Leningrad Cowboys Go America och Helsinki Napoli All Night Long. Night on Earth är inte nån av Jarmuschs bästa men sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Dead Man (1995)

Kan detta vara en Johnny Depps mer udda skådespelarinsatser? I denna ”western” spelar han en missförstådd figur som blir indragen i ett morddrama och skadad tvingas fly ut i vildmarken där han träffar den storväxte indianen Nobody.

Jag gillade Dead Man väldigt mycket. Filmen har en märklig stämning över sig. Ibland vet man inte om det man ser är en dröm, om det är Johnny Depp som hallucinerar eller om det verkligen händer. Dead Man är en film som var helt oförutsägbar för mig. Neil Youngs musik bidrar till stämningen på ett utmärkt sätt. Om ni vill se nåt annorlunda ska ni se Dead Man.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Antologifilm, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Delicatessen (1991)

4 december, 2017 2 kommentarer

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

Filed under Betyg 3, Brott, Dystopi, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1991

6 april, 2016 21 kommentarer

1991Dags för ett ännu ett 90-talsår att lista toppfilmer ifrån. 1991. Den här gången gick det faktiskt lite bättre än när jag skulle leta efter filmer som jag var förtjust i från 1992, som det ju handlade om för en månad sen. Två av filmerna på listan hamnar där för att de ingick i Tema: Decennier, ett projekt lett av Fripps filmrevyer-Henke och Movies – Noir-Christian där jag agerade vicesheriff, dvs jag var med och skrev om de gemensamma fredagsfilmerna. Kul att upptäcka några pärlor på det sättet.

Men då kör vi!

 

10. Proof
Proof
En av de filmer som jag såg som en del av Tema: Decennier. Proof inleds som en mysig må-bra-komedi där den blinde Hugo Weaving träffar en ung Russell Crowe och de två blir vänner. Mot slutet blir det både gripande och tänkvärt.

9. Star Trek VI: The Undiscovered Country
Star Trek VI: The Undiscovered Country
1991 kom det en Star Trek-film och den tar givetvis en plats på listan. Det här var den sista filmen med hela det gamla gardet från originalserien. Mysig matinéstämning när Kirk och McCoy är fångar på isplaneten Rura Penthe tillsammans med fotomodellen Iman. Spock är torrt underhållande som vanligt och dessutom kan man skymta Worf från TNG som klingonsk försvarsadvokat.

8. La double vie de Véronique
La double vie de Véronique
En film av mästerregissören Krzysztof Kieślowski som jag sett en endaste gång för evigheter sen. Det enda jag minns är att jag gillade filmen skarpt. Det räcker ändå till plats åtta.

7. Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse
Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse
Ytterligare en decennier-film som jag kanske borde ha sett tidigare eftersom Apocalypse Now är en favorit. Men det hänger nog samman med att jag oftast inte vill veta allt om en film och dess inspelning eftersom jag då tycker att magin försvinner lite. Så var inte fallet med den här dokumentären, förmodligen beroende på att filmen Apocalypse Now och inspelningen av den flyter ihop till en kaotisk enhet.

6. Cape Fear
Cape Fear
Det var ett tag sen jag såg den men jag minns att Robert De Niro var synnerligen otäck i rollen som Max Cady. Om man inte räknar Casino, kan Cape Fear vara den sista (senaste) filmen där De Niro verkligen gick all-in?

5. The Indian Runner
The Indian Runner
Oj, jaha, The Indian Runner hamnar alltså på plats fem. Det var jag inte riktigt beredd på. Men det är ju en bra film. Viggo Mortensen och framförallt David Morse imponerar i detta drama som också var regidebut för tungsinte Sean Penn.

4. Terminator 2: Judgement Day
Terminator 2: Judgement Day
T2 är en film som jag har ett traumatiskt minne kopplat till. Jag har säkert dragit storyn förr. Jag gjorde lumpen i Boden när filmen hade biopremiär. Vissa helger hade vi helgtjänst och under en sån helg gick jag och en lumparkompis in till stan för att se just T2 på bio. Framme vid kassan får vi reda på att det är slutsålt. Nästan. Det fanns en biljett kvar. Istället för att en skulle få se filmen, och en inte, så lommade vi båda tillbaka till regementet. Jag har fortfarande inte sett filmen på bio.

3. Barton Fink
Barton Fink
En av bröderna Coens bästa enligt mig och därmed hamnar den högt på listan.

2. The Fisher King
The Fisher King
Terry Gilliams näst bästa film tror jag bestämt. Rolig, rörande och läskig. Åh, och så Robin Williams.

1. The Silence of the Lambs
The Silence of the Lambs
En otroligt tät thriller och den enda filmen på listan som jag delar ut en femma till. Avnjuts kanske helst med ett gott vin. Varför inte ett Chianti?

 

Har jag några bubblare? Ja, en trio: The Last Boy Scout, City of Hope och Delicatessen.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1991 (och mina gissningar):

Filmitch (Beauty and the Beast – vild chansning)
Fripps filmrevyer (L.A. Story – men då fuskar jag lite eftersom Henke nyss skrivit om den)
Fiffis filmtajm (Thelma & Louise)
Movies – Noir (JFK – Michael Mann kom inte med nån film det här året så…)
Rörliga bilder och tryckta ord (Delicatessen)
Flmr (Point Break)

Filed under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Terminator 2: Judgment Day (1991)

30 juni, 2015 7 kommentarer

Linda

”Ok, I’m having a bad hair day. What about it?”

Terminator 2: Judgment Day är väl känd som en av få uppföljare som håller samma eller t.o.m. bättre klass än originalet. James Cameron står bakom en annan i och med Aliens (som just jag i och för sig tycker är 1,5 snäpp sämre än Ridley Scotts Alien). Vad har vi mer? Gudfader 2 och The Empire Strikes Back. Några fler?

Det bästa i mina ögon med T2 är att Sarah Connor i form av Linda Hamiltons seniga kropp blivit en tuff badass som sätter männen på plats, som t ex den slemmige psykologen, spelad avEarl Boen, som återkom från ettan. Efter händelserna i ettan har Sarah blivit hård och paranoid, ständig redo att möta en terminator. Pga detta har hon spärrats in på en anstalt. Hon får inte träffa sin son John (Edward ”är han jobbig eller inte?” Furlong). John bor istället hos, givetvis klyschigt otrevliga, fosterföräldrar. Men fosterföräldrarna ligger givetvis risigt till när en (uppgraderad) terminator skickas tillbaka i tiden för att döda John.

Jag vet inte, är det nåt fel på mig som inte tokhyllar denna film? Jag kan bara tycka att det är en underhållande actionrulle, en riktigt bra sådan, men inte mer. Den där wow-faktorn saknas. Det är egentligen inget fel på storyn, inget fel på effekterna, inget fel på skådisarna. Edward Furlong är irriterande, ja, men på ett sätt är det liksom så han ska vara. Han ska vara orädd och kaxig mot terminator-Arnold. Fast det blir nog lite för mycket ibland, typ när han ber Arnold att stå på ett ben. Då kändes filmen som en sketch ur Saturday Night Live.

Som sagt, effekterna tyckte jag höll måttet, vilket förvånade mig en del. När filmen var aktuell minns jag att jag blev totalt blown away (svenskt alternativ, tack?). Nu höll effekterna måttet vilket inte riktigt är samma sak som att bli blåst av banan. Möjligen används samma grepp lite för mycket, som t ex när T-1000 finfördelas till en massa droppar som sen flyter ihop.

(Förresten, en parentes, varför förklaras aldrig hur en T-1000 kan göra tidsresan? Reese nämner ju i den första filmen att det bara funkar med organiskt material. Metall inneslutet i organiskt material funkar så man kan ju tänka sig nån sorts skyddande ”hud” eller att T-1000 imiterar en yttre hud. Men det förklaras aldrig. Kanske finns i nåt extramaterial.)

Actionsekvenserna var underhållande, inget snack om saken. Stora lastbilar, motorcyklar, guns, lots of guns, och så givetvis en slutuppgörelse i en fabrik. Det enda jag blev lite besviken på var att det inte var Sarah själv som sköt det avgörande skottet som till slut skickade Robert Patrick ner i den flytande metallen. Men det funkade med Arnold också. Robert Patrick för övrigt riktigt bra som T-1000. Kall och hård som den metall han var gjord av.

Men ändå, trots lovorden, så blev det aldrig en riktigt maffig wow-upplevelse vid denna omtitt så jag hamnar på samma betyg som ettan fick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

PS. Efter att jag såg Terminator 3: Rise of the Machines på bio när det begav sig så gav jag den en svag fyra. Hur är det möjligt? Alla andra verkar ju mer eller mindre avsky den. Min gamla text om den kommer på torsdag. Jag kommer inte se om den. DS.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: