Terminator 2: Judgment Day (1991)

Terminator 2: Judgment Day är väl känd som en av få uppföljare som håller samma eller t.o.m. bättre klass än originalet. James Cameron står bakom en annan i och med Aliens (som just jag i och för sig tycker är 1,5 snäpp sämre än Ridley Scotts Alien). Vad har vi mer? Gudfader 2 och The Empire Strikes Back. Några fler?

Det bästa i mina ögon med T2 är att Sarah Connor i form av Linda Hamiltons seniga kropp blivit en tuff badass som sätter männen på plats, som t ex den slemmige psykologen, spelad avEarl Boen, som återkom från ettan. Efter händelserna i ettan har Sarah blivit hård och paranoid, ständig redo att möta en terminator. Pga detta har hon spärrats in på en anstalt. Hon får inte träffa sin son John (Edward ”är han jobbig eller inte?” Furlong). John bor istället hos, givetvis klyschigt otrevliga, fosterföräldrar. Men fosterföräldrarna ligger givetvis risigt till när en (uppgraderad) terminator skickas tillbaka i tiden för att döda John.

Jag vet inte, är det nåt fel på mig som inte tokhyllar denna film? Jag kan bara tycka att det är en underhållande actionrulle, en riktigt bra sådan, men inte mer. Den där wow-faktorn saknas. Det är egentligen inget fel på storyn, inget fel på effekterna, inget fel på skådisarna. Edward Furlong är irriterande, ja, men på ett sätt är det liksom så han ska vara. Han ska vara orädd och kaxig mot terminator-Arnold. Fast det blir nog lite för mycket ibland, typ när han ber Arnold att stå på ett ben. Då kändes filmen som en sketch ur Saturday Night Live.

Linda

”Ok, I’m having a bad hair day. What about it?”

Som sagt, effekterna tyckte jag höll måttet, vilket förvånade mig en del. När filmen var aktuell minns jag att jag blev totalt blown away (svenskt alternativ, tack?). Nu höll effekterna måttet vilket inte riktigt är samma sak som att bli blåst av banan. Möjligen används samma grepp lite för mycket, som t ex när T-1000 finfördelas till en massa droppar som sen flyter ihop.

(Förresten, en parentes, varför förklaras aldrig hur en T-1000 kan göra tidsresan? Reese nämner ju i den första filmen att det bara funkar med organiskt material. Metall inneslutet i organiskt material funkar så man kan ju tänka sig nån sorts skyddande ”hud” eller att T-1000 imiterar en yttre hud. Men det förklaras aldrig. Kanske finns i nåt extramaterial.)

Actionsekvenserna var underhållande, inget snack om saken. Stora lastbilar, motorcyklar, guns, lots of guns, och så givetvis en slutuppgörelse i en fabrik. Det enda jag blev lite besviken på var att det inte var Sarah själv som sköt det avgörande skottet som till slut skickade Robert Patrick ner i den flytande metallen. Men det funkade med Arnold också. Robert Patrick för övrigt riktigt bra som T-1000. Kall och hård som den metall han var gjord av.

Men ändå, trots lovorden, så blev det aldrig en riktigt maffig wow-upplevelse vid denna omtitt så jag hamnar på samma betyg som ettan fick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

PS. Efter att jag såg Terminator 3: Rise of the Machines på bio när det begav sig så gav jag den en svag fyra. Hur är det möjligt? Alla andra verkar ju mer eller mindre avsky den. Min gamla text om den kommer på torsdag. Jag kommer inte se om den. DS.

Little Odessa

Little Odessa

”Jag är yrkesmördare. Vad pysslar du med?”

Titel: Little Odessa
Regi: James Gray
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det intressant att gräva fram en gammal recension och se hur regissören av filmen i fråga har gått vidare. I det här fallet är regissören James Gray och när jag såg Little Odessa hade han gjort två filmer och jag tyckte det var två filmer som var ganska lika. The Yards såg jag först men jag har inte skrivit om den. Idag tycker jag Gray känns nu som en regissör som gör samma film om och om igen och han använder alltid Joaquin Phoenix i en av rollerna. Little Odessa skrev jag om i januari 2005.

James Gray är en ganska intressant ung regissör som har gjort två välgjorda och ambitiösa filmer (den senaste är The Yards) som utspelar sig bland kriminella i New York. Little Odessa är hans debutfilm med Tim Roth i huvudrollen som yrkesmördare som kommer tillbaks till sina gamla kvarter där hans bror (Edward Furlong) bor hos pappan och mamman som är döende i cancer.

Visst låter handlingen upplyftande?! Hmm, nej, just det, det är en dyster film. Tyvärr är den inte bara dyster utan även ganska, vad ska man säga… blek. Ingen av karaktärer är sympatiska och beter sig mest som idioter. Man känner inte för nån av dem egentligen (det skulle i såna fall vara Furlongs karaktär som fortfarande har en chans att komma bort från gatan). Som jag skrev i inledningen så är det en ambitiös och välgjord film. Gray både regisserar och skriver manus och jag skulle tro att han har Martin Scorsese på väggen hemma i pojkrummet. Men tyvärr blir det mest en välgjord transportsträcka med fin yta. Den får ändå godkänt pga bra skådisinsatser (främst av Tim Roth) och snyggt och följsamt foto.

3/5

%d bloggare gillar detta: