While the City Sleeps (1956)

De filmer som Fritz Lang (född i Wien) gjorde hemma i Tyskland på 20-talet var oerhört påkostade spektakel i form av t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler. I början av 30-talet när nazismen växte fram i Tyskland flyttade Lang (halvjude som han var) till USA och Hollywood och gjorde filmer där i 20 år. While the City Sleeps (Det femte offret på svenska) var en av de sista han gjorde innan han flyttade tillbaka till Tyskland. Min text skrevs i februari 2004.

Filmen utspelar sig på en nyhetsredaktion (tidning, tv, etc.) efter att mediemogulen och ägaren, Amos Kyne, har dött. Hans något bortskämda och snobbiga son Walter tar över rodret. Maktkamp uppstår mellan cheferna för de olika avdelningarna. Samtidigt härjar en seriemördare i stan och reportern Ed (Dana Andrews) hjälper polisen att lösa fallet.

Tyske regissören Fritz Lang (Metropolis, M, Dr. Mabuse, der Spieler, Doktor Mabuses testamente) kom innan andra världskriget till USA där han fortsatte att göra film, mest kriminalare och film noir verkar det som efter en snabbkoll på IMDb. Det femte offret är också en sorts film noir kan man säga. Ingen av karaktärerna är riktigt sympatiska även om Ed och hans tilltänkta fästmö är en sorts huvudpersoner och inte helt osympatiska.

Bitvis är filmen ganska löjlig tyckte jag. Den var inte speciellt spännande. Kul var ändå att jag fick se Vincent Price som spelade Walter Kyne. Jag tyckte faktiskt han var bäst då han spelade en riktigt slemmig typ på ett bra sätt. ”Hjälten” Ed var mest töntig. Mordhistorien var det som lyfte historien. Lite spännande blev det när den var i fokus. Då och då glimtade det till och man kunde skymta Langs talang, som jag tycker kommer bättre fram i filmerna Metropolis och Doktor Mabuses testamente. Sen är det ändå nästan alltid nåt speciellt med gamla svartvita amerikanska 40- och 50-talsfilmer (med eller utan Humphrey Bogart). Filmen får knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

All the King’s Men (1949)

Notera de korta slipsarna

Dags att hoppa bakåt i tiden, och ganska långt dessutom, ändå till 1949. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen var Robert Rossen en av de regissörer som bidrog med en film, nämligen boxnings-noiren Body and Soul. Två år senare gjorde Rossen dagens film, All the King’s Men, och min preblogg-text om den skrevs i januari 2010.

Robert Rossen var en intressant regissör och manusförfattare som skildrade ett annat USA. Ett annat USA än det som t ex John Wayne såg (eller ville se). Det var nämligen så att Wayne var påtänkt för rollen som politikern Willie Stark i All the King’s Men. När Wayne fick manuset tyckte han att det sög hårt, att det svartmålade USA, och bad Rossen stoppa det där solen inte skiner. Istället gick rollen till Broderick Crawford – som fick en Oscar för sin insats i konkurrens med just Wayne. All the King’s Men handlar om en idealistisk landsortspolitiker, Willie Stark, som i början av filmen revolterar mot de, som han tycker, korrupta styrande i det lantliga samhället. När han sen själv får makten visar det sig att det inte är helt lätt att leva upp till sina ideal. Helgar ändamålen alltid medlen?

Journalisten Jack Burden (John Ireland) fungerar som filmens berättare. Burden skriver artiklar om Stark för att sen bli en medarbetare under Starks jakt på makt. Mmm, det här var ett bra drama, som är löst baserat på verkliga händelser. Filmen bygger på Robert Penn Warrens Pulitzerprisvinnande roman med samma namn som hämtar inspiration från 30-talspolitikern Huey Longs liv. Filmen är alltid intressant utan att för den skull vara riktigt spännande, vilket är i sin ordning då det är ett drama och inte en thriller. Den här gången gillade jag berättarrösten, jag vet inte varför, kanske för att den var lite cynisk precis som rollfiguren den tillhör. Temat i filmen är klassiskt: makt korrumperar vare sig man vill eller inte. Jag gillade hela stämningen i filmen. Den känns rå, verklig och inte spektakulär eller krystad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom på nu att All the King’s Men påminner en hel del om Kirk Douglas-filmen Ace in the Hole som till viss del berör samma typ av frågor.

The Maltese Falcon

decadesThe Maltese FalconTitel: The Maltese Falcon
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

Decennier-temat är inne på 40-talet och den här gången har Movies-Noir och Henke valt en Bogart-noir i regi av John Huston. Eftersom jag hade sett filmen tidigare och hade en recension liggande (som inte publicerats på bloggen) så väljer jag helt fräckt att posta den recensionen utan att se om filmen. Jag ber om ursäkt för det och att det därmed inte blir en lika matig text som vanligt men jag tyckte ändå det var bättre än inget eftersom jag inte hade lust att se om filmen.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning) som säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca (5/5), To Have and Have Not (3/5) och The Big Sleep (3/5) med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i The Maltese Falcon, han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i The Maltese Falcon tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som efter att först ha blivit nedslagen återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor som gjorde rollen blir inte den fullfjädrade femme fatale som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för ett godkänt betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? If they didn’t like it, at least they can’t blame it on the bo(o)gie…

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Hitchcock: Strangers on a Train

Alfred i profilStrangers on a TrainTitel: Strangers on a Train
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Strangers on a Train har jag sett tidigare och jag har satt betyg på den men jag har inte skrivit om den så vi går direkt på mina fräscha tankar.

Strangers on a Train är en film som jag alltid tyckt varit överskattad. Jag tyckte det var märkligt att den ofta hamnade högt upp på listor över Hitchcocks bästa filmer. Jag tyckte inte det var en dålig film men högre betyg än 3/5 var den inte värd. Jag fann den lite tråkig och tramsig. Nu ska sägas att jag bara sett filmen en gång tidigare men jag var ju inte sugen på en omtitt.

Jag tar tillbaka allt detta. Strangers on a Train är en underbar film. Den bygger på en roman av Patricia Highsmith som ju även skrivit om en viss Mr. Ripley. Det är kanske lite Ripley-känsla över huvudpersonen i Strangers on a Train, Bruno Anthony. Han är i vilket fall spritt språngande galen, en psykopat som lever ett ”normalt” liv där ingen fattar att han är loco, och han spelas läskigt bra av Robert Walker.

Tennisspelaren Guy Haines (pretty boy Farley Granger från The Rope) har oturen att träffa på Bruno på ett tåg. Bruno snackar om allt möjligt och lägger plötsligt fram sin plan som går ut på att de ska byta mord. Guy är gift men vill skilja sig för att gifta sig med Ann (Ruth Roman) som är dotter till en senator. Bruno å sin sida vill ta kål på sin far som är på honom hela tiden då han tycker att han ska göra nåt vettigt med sitt liv. Guy avfärdar Bruno som en tok som inte menar allvar. Bruno menar dock allvar och mördar Guys fru. Nu förväntar han sig att Guy ska göra samma tjänst för honom.

Filmen inleds snyggt med att vi får se våra huvudpersoner anlända till tåget som de ska resa med. Fast grejen är att vi aldrig riktigt får se dem. Vi får bara se benen och fötterna på dem. Vi följer de båda när de kliver ur sin taxi, när de går genom stationshallen och sen genom tåget fram till sina platser… och när deras fötter råkar stöta ihop när de sätter sig på varsin sida gången i restaurangvagnen. En härlig sekvens.

Det finns andra snygga sekvenser, trick eller grepp som t ex under en mordscen när vi som tittare får se mordet spegla sig i ett par glasögon som fallit till marken. Här kunde jag inte låta bli att tänka jag på Dario Argento och hans bildlösningar.

Bruno är verkligen en udda rollfigur; barnslig och obehaglig på samma gång. Han har ett märkligt förhållande till sina föräldrar. Han hatar sin far samtidigt som mamman filar hans naglar (ja, det är sant!). Bruno börjar förfölja Guy och dyker upp vid alla möjliga tillfällen. Man känner sympati med Guy. Bruno är inte en person man vill ha i sitt liv. Samtidigt är det lustigt att man ändå är relativt nöjd med att Bruno faktiskt tog livet av Guys fru (Kasey Rogers), som är en av de mest irriterande rollfigurer man kan tänka sig. Hon är nästan lika läskig som Bruno men inte riktigt.

Det finns tendenser till klämkäck humor men inte lika mycket som i de andra filmer jag sett i det här temat. Spänningen stegras efter hand då Guy blir mer och mer desperat. Hur ska han bli av med Bruno? Ska han ”helt enkelt” mörda Brunos far? I en nagelbitande sekvens som bl a inkluderar en femsetare i tennis och letande efter nånting i en gatubrunn avslutas det hela med en åktur i en karusell.

Två ytterligare kommentarer innan betyget:

Rackarns vad coola tågen var som visades upp i filmen. Det handlar inte om kupéer med en smal korridor och mängder med säten. Nej, här har man en egen stor kupé eller så sitter man i en lyxig och öppen restaurangvagn.

Tennisspelare som jag är så var det annorlunda och kul att se autentiska tennisbilder. Jag vet inte hur de har gjort det men bitvis såg det ut som det var pretty boy Farley Granger själv som spelade. Man fick inte heller se några korta klipp som det brukar vara. Nej, här var det som en liten film i filmen som tog oss igenom hela matchen i form av ett längre sammandrag. Kul!

Kul också att den är filmen höjdes ett snäpp i och med denna omtitt.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Ta nu raka spåret till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

Revolvern


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Film noir-fredag: The Big Sleep


Titel: The Big Sleep (Utpressning)
Regi: Howard Hawks
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

När jag startade mitt film noir-tema i somras så fick jag för mig att det skulle pågå under sommaren och kanske en bit in på hösten. Först nu har vi kommit till den sista filmen. Dels räknade jag nog liiite fel när det gällde hur många veckor som en sommar faktiskt består av och dels har det under resans gång tillkommit ett gäng filmer. Men nu är det slut. Detta betyder inte att det här är den sista noiren jag ser och skriver om men idag är den sista Film noir-fredagen på Jojjenito.

The Big Sleep såg jag första gången för nästan 10 år sen och då skrev jag så här:

Jag har sett Utpressning (The Big Sleep) från 1946 med sjukt coola Humphrey Bogart och ännu coolare Lauren Bacall. Bogart spelar privatdetektiven Philip Marlow som tar sig an ett fall där det visar sig vara betydligt mer skumt i görningen än vad det verkar från början. Utpressning, mord, cigaretter, svartvitt, gamla bilar (well, de var inte gamla på den tiden…), trenchcoat, mm. ”They don’t make them like this any more” skulle man kunna säga. Chinatown som jag såg nyligen har lånat en del från den här filmen. 4/5 blir betyget.

Jaha, Chinatown har tydligen lånat från den här filmen. Mjaha, det var news för mig. 😉 Hur som helst, jag såg om The Big Sleep för några dagar sen och… jag vet inte. Visst, Bogart och Bacall är coola, det är det ingen tvekan om. Men utan dem skulle det inte vara mycket till film. Den här typen av noir, dvs en deckar-noir, kan aldrig bli riktigt lika bra som den bästa typen av noir. Vilken är den bästa typen av noir? Jo, det är vad jag skulle kalla den mänskliga noiren, där en person är i fokus, en person med problem som han inte kan klara sig ur.

The Big Sleep känns mer som en småputtrig matinénoir. Den blir aldrig tråkig men aldrig riktigt intensiv heller. Det är en sorts whodunit där vi har Bogart som privatdeckare som försöker reda ut vad som har hänt. Det som lyfter filmen är enskilda scener med helt underbara repliker och händelser. Ta bara den udda och roliga inledningen där Bogart kommer hem till familjen Sternwood och de bra scenerna avlöser varandra. Han träffar först på yngsta dottern som säger ”You’re not very tall are you?” och sen liksom lägger sig i hans armar. Efter detta kommer en ganska lång scen där han pratar med gamle generalen Sternwood om det uppdrag han ska åta sig. Och som avslutning träffar han på den äldsta dottern som (givetvis) spelas av Lauren Bacall.

Efter den underbara inledningen fortsätter filmen men snårar in sig lite väl mycket. Det är många personer och händelser involverade och det blir för invecklat kan jag tycka. Istället för att vi får den där spänningen som är relaterad till en person som det kan gå bra eller dåligt för så blir det mer ett hjärnmysterium för både Bogart och oss tittare. Det är inte dåligt men det kan aldrig bli riktigt bra.

Givetvis är det ändå en bra rulle att spendera nästan två timmar med. Enbart följande lilla scen och replik gör filmen sevärd för mig:

Bogart och Bacall pratar. Bacall är nervös och vet inte hur mycket hon vill avslöja för Bogart. Hon vill få hjälp men samtidigt vill hon inte säga för mycket. Hon är nervös helt enkelt. Hon sitter och kliar sig på knät. Bogart säger ”Go ahead and scratch”. Sen börjar Bacall räkna fingrarna på sina handskar, ett nervöst tic, varpå Bogart säger ”There’s usually five fingers on any glove” och fortsätter samtalet.

Men som helhet så är filmen inte mer en än en mysig matinénoir även om det är en bra sådan. Jag är tvungen att sänka betyg ett snäpp jämfört med förra titten.

3+/5

PS.  Filmtiteln The Big Sleep är tagen från kriminalromanen av Raymond Chandler med samma namn och syftar på döden, den stora sömnen. Ett annat faktum om filmen är att den tydligen betraktades som en upprörande och farlig film i Sverige. Se bara på den här postern där man ser ett gammalt tidningsklipp om att den totalförbjudna filmen nu är släppt av censuren. Klicka på bilden för en större version.

Film noir-fredag: The Maltese Falcon


Titel: The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta)
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

Detta är början på slutet på mitt noir-tema. Jag avslutar med två Bogart-filmer. Nästa fredag kommer en recension av The Big Sleep, en film som jag faktiskt har tänkt se om (halleluja!) då jag inte minns nånting från den förutom att jag gillade den. Riddarfalken från Malta väljer jag att inte se om då jag tydligen inte gillade den så rackarns mycket.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning). Kvinnan säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca, To Have and Have Not och The Big Sleep med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i Riddarfalken från Malta: han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i Riddarfalken från Malta tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde mig om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som, efter att först ha blivit nedslagen, återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor, som gjorde rollen, blir inte den fullfjädrade femme fatal som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan det tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för att ge filmen ett godkänt betyg.

2+/5

Film noir-fredag: The Night of the Hunter


Titel: The Night of the Hunter
Regi: Charles Laughton
År: 1955
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Under det senaste halvåret har uppmärksamma fredagsbesökare på bloggen upptäckt att jag kör ett film noir-tema. Förra fredagen lovade jag att temat snart (äntligen kanske några tycker, inklusive mig, haha!) skulle vara slut och jag bara hade två Bogart-rullar kvar att skriva om. Men det var innan jag kom på att jag hade glömt skriva om The Night of the Hunter.

Den här Charles Laughton-regisserade film noir-dramathrillern såg jag senast för nästan tio år sen och jag minns att jag gillade den men jag minns däremot inte speciellt mycket från själva filmen förutom ett väldigt snyggt, nästan surrealistiskt, svartvitt foto. Så här skrev jag då:

Kul med Peter Graves från Mission: Impossible. Jag kände igen honom direkt, främst på rösten kanske. Jag blev ändå lite besviken på filmen till en början. Den var annorlunda jämfört med jag förväntade mig. Det var mer drama än den thriller som jag hade väntat mig. Men efter ett tag hade jag liksom accepterat det och njöt från och med då bl a av det underbara fotot. En surrealistiskt känsla uppstod nästan under barnens färd på floden. Även scenen när mamman sitter död i bilen på flodbotten var mycket bra. Robert Mitchum gjorde en bra roll som den läskige falske predikanten. Såna roller verkar tydligen passa honom. Han spelar ju Max Cady i originalet av Cape Fear (1962). Jag kom att tänka på Night of the Living Dead (1968), och andra skräckfilmer, när barnen gömmer sig i källaren och Mitchum ropar efter dem. Källare är alltid lite obehagliga, är de inte? Jag gillade barnskådisen som spelade sonen. Han kändes naturlig och inte så där jobbigt lillgammal som jag hatar. Betyget blir en svag fyra.

Mina uppdaterade tankar kommer vi till nu. Ja, jag håller med mig själv till stor del. Men eftersom jag lite visste vad som väntade så drogs jag in i filmen ganska så direkt istället för att vänta på att thrillern skulle börja. Robert Mitchum är verkligen bra och galen som mannen med knogarna tatuerade med LOVE och HATE. Just Mitchum ger filmen en något obehaglig stämning. Tror han att han att utför Guds tjänster eller är han helt enkelt bara galen. Well, det kanske inte är nån skillnad. Fotot, som jag skrev om i min gamla text, slår mig igen. Det är verkligen superduper. Något jag tänker på den här titten är att det finns en episk känsla i filmen. Det religiösa temat är framträdande utan att bli påträngande. På ett sätt känns det hela som en biblisk saga. Efter ungefär halva filmen byter filmen karaktär och den där direkta nerven försvinner till viss del. Jag uppskattar fortfarande vad jag ser men just att tempot sjunker en aning när handlingen tar en annan vändning är nog det som gör att det fortfarande bara blir en svag fyra till den här rullen.

4-/5

Film noir-fredag: Touch of Evil


Titel: Touch of Evil (En djävulsk fälla)
Regi: Orson Welles
År: 1958
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

Denna den sista film noiren, som vissa hävdar, regisserades av en fetlagd Orson Welles och hade Charlton Heston i en av huvudrollerna som Miguel, en mexikansk narkotikapolis gift med en amerikanska (Janet Leigh, iih iih iih iih iih… Psycho). Miguel och hans fru smekmånar i en gränsstad (mellan Mexiko och USA) då en bilbomb exploderar och kommissarie Quinlan (Orson Welles) anländer (och dominerar både som karaktär i filmen och som skådis).

Den inledande långa sekvensen är ett mästerverk konstaterar jag direkt. Ruggigt snyggt filmat (med schyssta skuggor som sig bör), som fick mig att fundera på hur det egentligen var gjort. Samtidigt som det är snyggt är också hela scenen spännande pga av en inbyggd osäkerhet om vad och hur saker och ting ska hända. Synd då att Welles inte fortsätter lika bra i resten av filmen. Alltså, Heston funkar kanonbra i en film som Ben-Hur men här känns han lite stel och väl amerikansk. Det känns verkligen som han är en amerikan med mörkfärgat hår.

Nja, filmen tappar alltså rejält efter ett hand och när Janet Leigh kommer till ett motell och träffar en nattportier med Tourettes syndrom (typ) blev det mest fånigt. Varför skulle han vara med och förstöra den stämning som eventuellt fanns? Sen försvann även spänningen på nåt sätt, även om Welles är bra i sin roll som den vrånge kommissarien med kontaminerat mjöl i påsen. Och ja, slutuppgörelsen var ganska fyndigt gjort ändå. Men, tyvärr, efter en mycket lovande inledning rann denna film ut i sanden och stannar vid en svag trea.

3-/5

PS. Trots att Touch of Evil ibland betraktas som den sista film noiren så är det inte den sista filmen i mitt noir-tema. Nej, det återstår två filmer, och det blir två 40-talsfilmer med Humphrey Bogart. Men sen är det slut. 😉

Film noir-fredag: The Harder They Fall


Titel: The Harder They Fall (Storstadsdjungel)
Regi: Mark Robson
År: 1956
IMDb
| Filmtipset | Movies – Noir

När Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev om The Harder They Fall fick jag upp ögonen för den och därmed fick den ingå i mitt noir-tema.

En boxningsfilm är nästan per definition rutten. Eller snarare, den handlar om ruttna affärer eftersom boxningsbranschen är rutten. Åtminstone framställs det så i filmerna. Det blir ju liksom en bättre film då. I den här boxningsnoiren är fokus inte på en avdankad boxare, en boxare som tror han ska få chansen. Nej, i fokus är istället de som jobbar runt boxaren, managers, agenter, skribenter och medieansvariga. Rod Steiger gör rollen som ärkesvinet och boxningspromotorn Nick Benko som vill tjäna pengar på en jätte från Sydamerika, kallad El Toro Moreno, som nästa boxningsmästare. Enda problemet är att Moreno inte kan boxas. Benko övertalar arbetslöse sportjournalisten Eddie Willis (Humphrey Bogart) att vara ansvarig för marknadsföringen.

Regissören Mark Robson var nog fascinerad av boxning. 1949 gjorde Robson Champion där vi ser Kirk Douglas som hänsynslös boxare på väg mot toppen. Hur framställs boxningen som bransch och sport i dessa bägge filmer? Ja, haha, det är inte en bild av en ädel och ärlig sport man får. Default är att alla matcher är uppgjorda. En av boxarna ska lägga sig i tredje. Och om han inte lägger sig i tredje så riskerar han att bli lynchad efter matchen.

I den här världen försöker Bogarts Eddie att vara ärlig eller åtminstone inte vara alltför oärlig. Samtidigt vill han ju och behöver tjäna pengar. Och detta vet Benko, och Eddie vet att Benko vet. Rod Steiger är underbar som Benko som skyller på den bransch han jobbar i. Det hela är business, big business, så är det bara. Och Eddie han dras med även om han då och då gör tappra att göra rätt, framförallt mot det stora barnet El Toro. El Toro är som sagt en fullständigt värdelös boxare. Ändå reser han runt i USA och har snart ”vunnit” 30 matcher i rad på knock-out. Själv tror El Toro att han är bäst i världen, vilket i ärlighetens namn känns lite väl orealistiskt.

Detta var Humphrey sista film. Han var sjuk under inspelningen men man kan väl säga att he went out fighting. Det må vara så att han inte är i toppshape här men han gör ändå en toppinsats. Eddie är, oftast mot sin vilja, briljant på att övertala folk, han vet hur man ska skriva upp en match. Bogart får fram Eddies luttrade men splittrade natur på ett bra sätt.

Kvinnorna i filmen spelar biroller vilket inte var oväntat. Eddies fru (Jan Sterling) gillar inte den korrupta boxningen och vill att Eddie ska syssla med annat. De andra kvinnorna är rena kuttersmycken medan man skulle kunna säga att Eddies fru är filmens samvete. I slutet av filmen ställs Eddies samvete mot hans pengabegär. Hur han väljer? Ja, haha, det säger jag så klart inte!

3+/5

%d bloggare gillar detta: