Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Banshun

Late SpringTitel: Banshun (Sent om våren)
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Då var det dags. Henke och Christian kör igång sitt decennie-tema igen efter ett juluppehåll. 50-talet handlar det den här gången. Jag hakar givetvis på när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.  Nu på fredag kommer det handla om föräldrar, närmare bestämt Yasujirô Ozus film Föräldrarna, även kallad Tokyo Story eller i original Tôkyô monogatari. Föräldrarna är sista delen i Ozus s.k. Noriko-trilogi. För några år sen köpte jag faktiskt en Ozu-dvd-box som innehöll just dessa tre filmer. Kanske för att Föräldrarna var den mest kända så såg jag den först. Därefter var det dags för Banshun (Sent om våren) som det alltså handlar om idag på bloggen.

Min andra film av japanen Yasujirô Ozu. Den första var Föräldrarna. Sent om våren har lite samma tema som Föräldrarna. Det handlar om relationer mellan föräldrar och barn, främst när föräldrarna börjar bli gamla och barnen är vuxna och vill (eller inte vill) leva sina egna liv. I Föräldrarna var barnen ganska odrägliga när deras föräldrar kom på besök och tyckte sig inte ha tid. Då blev det Noriko, änkan till ett barnen, som ställde upp.

I Sent om våren är Noriko (återigen spelad av Japans Greta Garbo Setsuko Hara) istället dotter till en änkling (Chishu Ryu). Norikos omgivning (inklusive pappan) tycker det är dags för Noriko att gifta sig men själv tycker hon att hon då sviker sin pappa som hon känner att hon måste ta hand om. Ozu använder samma namn (Noriko) på rollfiguren och samma skådis (Setsuko Hara) som i Föräldrarna men det är alltså inte strikt samma karaktär även om det förstås finns paralleller. De tre filmerna Sent om våren, Bakushû och Föräldrarna bildar tillsammans Ozus så kallade Noriko-trilogi.

Sent om våren påminner som sagt en hel del om Föräldrarna, vilket inte är så konstigt då det är samma regissör, samma skådisar i huvudrollerna, samma filmfotograf, osv. Tempot är lugnt och det hela är återhållet berättat. Förhållandet mellan pappan och Noriko är rörande, speciellt när man inser hur det här med äktenskap funkade (funkar?) i Japan. Filmen är egentligen väldigt enkel, och den är enkelheten kan man lura sig lite av. Ibland tycker man liksom att ”jaha, var det inte mer dramatiskt eller raffinerat än så här?”. Men i den här enkelheten gömmer sig något vackert och sorgligt som Ozu långsamt avtäcker. Speciellt slutscenen är mästerlig. Helhetsbetyget blir dock bara en stark trea. En speciell film som dock kräver en del tålamod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

%d bloggare gillar detta: