Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Tystnaden (1963)

Vintage Bergman & Nykvist

Vi, eller snarare Bergman, fortsätter på det dystra spår som Nattvardsgästerna slog in. Mitt lilla omdöme skrevs i augusti 2003 och kanske hade jag överdoserat på Bergmans s.k. svåra filmer eftersom jag nu sparkade bakut och anklagade filmen för att vara ”för svår”.

På den eminenta sajten IngmarBergman.se läser jag att Tystnaden, främst pga av sina vågade sexscener, blev både SF:s och Bergmans största publiksuccé dittills. Det var stor uppståndelse kring filmen, både i Sverige och utomlands. I Argentina förbjöds den och distributören dömdes till ett års fängelse. I grannlandet Uruguay visades den dock ocensurerad och argentinare erbjöds paketresor med båttur och visning av Tystnaden.

Den kanske märkligaste trivian handlar om fotbollslaget Milan som skulle möta IFK Norrköping i en vänskapsmatch. Milan-spelarna bussades till Stockholm och Röda Kvarn för att få se Tystnaden. Enligt uppgift så tyckte de om filmen mycket men ansåg att sexscenerna var i starkaste laget…

Jag har sett Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i främmande land där två systrar, Anna (Gunnel Lindblom) och Ester (Ingrid Thulin), och Annas son Johan är på nån sorts semesterresa. Förhållandet mellan Anna och Ester är inte det bästa. Syskongnabbet verkar hänga kvar och dessutom vara på allvar. Dessutom är Ester allvarligt sjuk. Hur allvarligt vet man inte riktigt men hon verkar vara på väg att dö (ja, ganska allvarligt med andra ord). De stannar i en stad och bor på ett hotell. Anna står inte ut, går ut på stan och hittar en man i stället.

Jag har inte sett alla Bergmans filmer, dock rätt så många vid det här laget, men jag tror det här måste vara hans mörkaste, dystraste och dessutom den svåraste att ta till sig. Tystnaden är ett passande namn eftersom det bara förekommer 38 repliker (enligt Bergman själv i pratet som visades innan filmen drog igång). Jag kom aldrig riktigt in i filmen. Jag kände aldrig för rollfigurerna även om jag tyckte Thulin spelade bra, precis som i Nattvardsgästerna. Även Nattvardsgästerna är mörk och dyster men där blev jag engagerad och jag tycker den är mycket bra. Tystnaden, däremot, blev för svår t.o.m. för mig. 😛 Det känns som om Bergman tagit i så han kräks. För mycket helt enkelt. Det finns vissa scener som är bra och en del surrealistiska bilder som fascinerar men filmen faller platt. Betyget blir 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Numera nedlagda Röda Kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Sommarlek (1951)

Efter två Bergman-filmer som jag tidigare inte hade sett (Till glädje och Sånt händer inte här) kommer nu en rad filmer från Bergmans 50-tal som jag sett och redan har korta texter om. Nu skulle jag ju kunna se om filmerna och komma med uppdaterade tankar men: så mycket film, så lite tid. Just Sommarlek som det handlar om denna söndag såg jag faktiskt på Cinemateket precis innan SVT drog igång ett stor Bergman-retrospektiv sommaren 2003. Min trivia från IngmarBergman.se handlar den här gången om att Bergman ville spela in på plats på Kungliga Operan men se det gick inte för sig. Efter att de ansvariga på Operan läst i manuset om balettdansöser som både röker och dricker sparkade de bakut. Se bild nedan. Fast rökte cigarett gjorde väl i och för sig alla på film på den här tiden…

Jag tjuvstartade retron genom att kolla in Sommarlek från 1951. Den handlar om Marie som är balettdansös i Stockholm, kring de 30 och fortfarande inte gift, vilket betraktades som lite konstigt på den tiden. Hon har en pojkvän men är rädd för att binda sig. En dag får hon en gammal dagbok levererad till sig. Denna dagbok väcker många känslor till liv hos Marie, då hon tänker tillbaka på en både magisk och tragisk sommar för 13 år sen. Då träffade hon nämligen Uppsala-studenten Henrik ute i Stockholms skärgård, där de båda spenderade sommaren hos släktingar. Hon tar färjan ut till skärgården för att minnas tillbaka vad som hände, vilket vi får se i tillbakablickar, och kanske också göra upp med det förflutna.

Jag skulle nästan vilja kalla Sommarlek för en dramakomedi. Bergman är här absolut inte nån gravallvarlig typ. Sommarlek är ganska så lättsam och på sina ställen faktiskt rätt så rolig, speciellt när det gäller livet på balettakademin. Givetvis finns det allvarliga inslag också som handlar om att våga leva livet, binda sig etc, men det blir aldrig tungsint. Det var också roligt att se hur folk betedde sig på den tiden i Sverige, hur man pratade, osv, även om jag vet att skådespelare kanske inte pratade som vanligt folk utan med en lite tillgjord teaterröst. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vilken bild med Annalisa Ericson och Maj-Britt Nilsson! Den gör ju att jag nästan vill se om filmen.

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: