Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

På IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…