Family Plot (1976)

16 juni, 2021 6 kommentarer

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

Filed under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Missouri Breaks (1976)

11 december, 2020 2 kommentarer

The Missouri Breaks kallas det otillgängliga landområde som omger floden Missouri i norra Montana ganska nära dess källor. Här utspelar sig en western med samma namn från 1976 där vi hittar Jack Nicholson och Marlon Brando i huvudrollerna. I biroller ser vi även Randy Quaid och Harry Dean Stanton. Vilken rollbesättning! Ja, om man bortser från Randy Quaid kanske. Efter att ha sett honom som kusin Eddie i den första Vacation-filmen är han ingen favorit.

Nicholson spelar en boskapstjuv som efter att ha snott kossor från en mäktig ranchägare får en sorts prisjägare efter sig. Prisjägaren spelas av Marlon Brando som här gör en mycket märklig rolltolkning. Brando är en pajas, eller spelar i filmen en roll som en pajas. Lite oklart vad som gäller. Han är allt och inget, lite som Salvatore i Rosens namn. Brando har en mexikansk hatt ena studen, en kinesisk hatt den andra, och hans kläder är infödd amerikanska i stil i övrigt.

The Missouri Breaks påminner mig om andra westerns och även filmer som Heat eller Thief. Det handlar om att ta sig ur det kriminella livet, att slå sig ner, bilda familj, bli bonde kanske. Gänget med boskapstjuvar är trötta. Tiderna har förändrats. Lagen är starkare. Nu blir man fångad och hängd. Det är svårt att tjäna pengar på sin stulna boskap. Men vad ska man göra istället. Råna tåg kanske? Eller ännu hellre ska man kanske försöka börja på nytt som en ”simpel” jordbrukare.

Filmens känsla är buskis samtidigt som man har känslan av att i princip alla kommer att dö innan filmen är slut. Brando bidrar med till denna två(tre?)eggade känsla då han är en kombination av Clintan i en spaghetti-western, Anton Chigurh och Stefan & Krister. Och det konstiga är att det funkar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Assault on Precinct 13 (1976)

7 juni, 2020 7 kommentarer

John Carpenter, vad har vi på honom? Jo, en hel del skulle jag säga. Min favorit är nog Flykten från New York, vilket kan ha nostalgiska skäl då jag såg den ensam hemma på tv när mina föräldrar var på fest. Vilken film att se som 12-13-åring! Snake Plissken! Assault on Precinct 13 såg jag (på Cinemateket) och skrev om i april 2004. Czechflash, roadie och mitchie är gamla filmforumkompisar från förr.

En tidig John Carpenter-film som hyllas, inte bara som kultklassiker, utan som en bra film helt enkelt. Det hela börjar med att ett antal gängmedlemmar i L.A. blir nedmejade av polisen. De andra i gänget ska hämnas. Det blir en polisstation i det nionde (!) polisdistriktet som drabbas. Den ska till att läggas ner och ansvarig för ordningen den sista natten är polismannen Bishop (Austin Stoker) på sitt första uppdrag. Dessutom slumpar det sig så att en fångtransport blir tvungen att stanna till där.

Nja, jag måste säga att jag inte riktigt förstår tjusning med den här filmen. Skådisarna är torra som fnöske. Laurie Zimmer, som spelar en av de två kvinnorna som jobbar på stationen den sista natten, skulle passa bättre som robot. Inga som helst nyanser i hennes skådespeleri (detsamma gäller de flesta andra i filmen). Eller, vad fan, Zimmer var söt (hon hade ett lustigt utseende och ögon med en isblå kall blick) men hon log inte en enda gång. Förmodligen var det meningen; hon skulle vara en kvinnlig Charles Bronson eller nåt. Handlingen i filmen är inte speciellt upphetsande. Det händer inte så mycket, man får aldrig lära känna nån karaktär.

Jag tyckte aldrig det blev spännande, mest beroende på de träiga skådespelarinsatserna. Det som ändå gör att filmen får godkänt är vissa kultiga actionsekvenser, den elektroniska musiken (ja, jag vet, Carpenter har gjort den själv!) samt den lite märkliga 70-talskänsla som vilar över hela filmen. Det är en sorts b-känsla det där och den kritiserar jag samtidigt som det på nåt sätt är just den som gör att filmen blir sevärd. Ok, Czechflash (och roadie i viss mån) kommer väl slå mig, men jag råkade se att i alla fall mitchie inte är stormförtjust i den. Knappt, knappt godkänt blir det. Men många andra uppskattar den nog. Kolla bara in de här bilderna, speciellt multi-kulti-gänget i bilen, som ju faktiskt är ganska sköna (min kommentar: i min originaltext länkar jag till en bildsida som inte finns längre). Men sköna bilder gör inte en hel film. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. När det gäller kultsekvenser så är det väl främst den här (Vanilla Twist) som är värd att nämna. Obs! Spoiler!

Filed under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Hyresgästen (1976)

12 april, 2020 2 kommentarer

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Hyresgästen (Le locataire) med Polanski själv i huvudrollen och min text skrevs i augusti 2003.

Då var Polanskis lägenhetstrilogi fullbordad för min del. Förutom Hyresgästen ingår även Repulsion (1965) och Rosemary’s Baby (1968) i filmserien som till stor del utspelas i lägenheter. Här handlar det om Trelkovsky, spelad av Roman Polanski själv, som hyr en lägenhet i Paris. Han har fått veta att den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom fönstret i ett försök att ta sitt liv. Trelkovsky besöker den svårt skadade kvinnan på sjukhuset och träffar där vänninan Stella (Isabelle Adjani i ruskigt fula glasögon). Hemma i sin nya bostad har Trelkovsky problem med klagande grannar. Detta blir värre och värre och Trelkovsky blir paranoid (eller?) och tror att grannarna är ute efter honom på nåt sätt.

Man får anta att Polanski hemma i Polen har haft ganska jobbiga grannar… Filmen påminner en hel del om Repulsion, då med en paranoid Catherine Deneuve i huvudrollen. Själv tycker jag att Repulsion är bättre och med bättre känsla. Jag tyckte att skildringen av förföljelsemanin var bättre gjord i den filmen. Jag vill dock säga att Polanski funkar bra i rollen som den tafatte och timide Trelkovsky. Speciellt i början uppstår en hel del roliga situationer då Polanski visar prov på bra komisk timing. De första 20 minuterna eller så tyckte jag att filmen var en fyra, men efterhand tappade jag intresset lite, även om det då och då dök upp några sevärda scener med hallucinationer, mm.

Jag vet att en del tycker att detta är Polanskis bästa. Själv är min favorit fortfarande Repulsion. Den var både lite rolig men också med en obehaglig och faktiskt lite läskig stämning som bara bitvis glimtade till i Hyresgästen. Nåväl, filmen är välgjord och sevärd men nåt saknas för att den ska få ett högre betyg än en trea. Vad det är som saknas är alltid svårt att förklara. Ibland räcker det med att man inte är på rätt humör för just den film man ser. Fotot av Sven Nykvist är bra, men eftersom det är väldigt mörkt hela tiden tror jag att det blir ännu bättre om man kan se filmen på bio då vissa detaljer framträder ännu bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rosemary’s Baby har jag alltså sett, även det på Cinemateket, men jag har inte nån gamml text om den att skicka upp. Jag minns att jag hade hört att det var världens läskigaste film men det jag fick se var en komedi som inte var det minsta läskig utan snarare lite fånig. Dock tyckte jag den var sevärd (3/5). Undrar hur jag skulle uppfatta den idag?

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Logan’s Run (1976)

3 januari, 2020 2 kommentarer

Dags för ytterligare kortis om en science fiction-film från 70-talet. Det handlar om Logan’s Run med Michael York i huvudrollen. York, vad har vi på honom förresten? Han var väl hyfsat stor under 70-talet. Själv minns jag nog honom mest som d’Artagnan i De tre musketörerna från ’73. Min preblogg-text om Logan’s Run skrevs i januari 2008.

Lustigt att jag gnäller på den svenska titeln eftersom jag numera brukar uppskatta fåniga svenska titlar. Men jag tror nog de var bättre på att hitta på klatschiga svenska titlar på noir-filmer på 40- och 50-talet, och det är just dessa som tilltalar mig. Illdåd planeras? t ex. Och vi ska inte glömma Planerat illdåd. 😉

I en framtid där invånarna, styrda av datorer, bor i en jättelik bubbla avskurna från resten, eller kanske resterna, av jorden är det inte är tillåtet att vara äldre än 30 år. Logan (Michael York) jobbar som ”terminerare” av såna som försöker fly när de fyllt 30. För infiltrera denna underjordiska rörelse av s.k. runners får Logan i uppdrag att själv bli en runner.

Ja, haha, detta var ganska skön 70-tals-sci-fi. Den har en bra idé som håller hela filmen ut. Det är skrattretande tydligt att vissa modellbyggen, eller snarare alla modellbyggen, är just modellbyggen. Ibland kändes det som en dokumentärfilm om någons märklinjärnväg. Men, som sagt, idén funkar och ger en viss spänning och filmen lyfter när Logan och hans kvinnliga följeslagare, och vi som tittare, upptäcker vad som finns utanför ”bubblan”. Logan’s Run ger en godkänd filmupplevelse även om den kanske inte är godkänd som film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Logan’s Run har enligt Filmtipset en svensk titel (min kommentar: (Flykten från framtiden) men den känns fånig, och fel, så jag skippar den.

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Omen (1976)

7 augusti, 2019 4 kommentarer

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: De fördömda kvinnornas dans (1976)

19 maj, 2019 4 kommentarer

De två systrarna och Döden mellan dem

Nu börjar jag få gräva ordentligt djupt för att hitta Ingmar Bergman-filmer som jag inte har sett tidigare. Dessutom är ett problem att det är svårt att rent fysiskt hitta filmerna så att man kan se dem. Ytterligare ett hinder, som är mer personligt, är att jag börjar känna mig aningen mätt. Som jag kanske nämnt tidigare så har jag från och med nu valt att inte se ren tv-teater, dvs ”filmer” där Bergman filmat en teater-pjäs rakt upp och ner. Det finns ett antal sådana här uppsättningar av pjäser som filmats för tv att tillgå men jag hoppar alltså över dessa (Markisinnan de Sade, Backanterna och Misantropen är tre exempel).

Just kortfilmer hade jag inte heller tänkt inkludera i projektet från början men nu råkade jag ramla på en bra version (bildkvalitetsmässigt) av De fördömda kvinnornas dans, Bergmans samarbete med koreografen Donya Feuer, på YouTube.

Haha, det här är verkligen så pretto som det kanske kan bli. Underbart! När dansfilmen De fördömda kvinnornas dans sändes på SVT på 70-talet så gjordes det på ett lite annorlunda sätt. Filmen presenterades av konstkritikern Ingela Lind (en riktig sötnos som jag fortfarande då och då ser idag när hon berättar om konstutställningar på Kulturnyheterna). Hon pratar lite kort om bakgrunden till filmen och sen visar man den tio minuter långa filmen där tre kvinnor och en ung flicka (samma tjej som var med i publiken i Trollflöjten förresten) rör sig till tonerna av Monteverdi.

Efter denna första visning återkommer ciceronen Lind och förklarar vad Bergman och Feuer egentligen vill säga med filmen och därefter visar man filmen en gång till. Då är tanken att vi tittare kanske ska se på den på ett annorlunda sätt, se fler detaljer eller åtminstone jämföra med hur vi upplevde den första gången. Ett intressant upplägg måste jag säga, hur pretto det nu än är. Jag är lite osäker på om det här sättet att presentera filmen var SVT:s eget påhitt eller om Bergman själv styrde över det. Jag tror det var SVT:s idé men jag har inte kunnat bekräfta det.

Ok. Hur upplevde jag den tio minuter långa dansen första gången? Ja, först är det väl att ta i lite att kalla det för dans. Det var mest närbilder (svartvitt foto, av Sven Nykvist förstås) på ansikten och händer som rör sig. Detta är en äkta konstfilm! Själva ”handlingen” då? Vad hände? Ja, jag tolkade det som att Döden trängde sig på. En av kvinnorna var deprimerad och fick vid ett tillfälle nån form av psykos och lät sig sen svepas in i Dödens varma famn, och lämnade därmed sitt barn och sin syster bakom sig.

Vad menade då Bergman och Feuer med filmen? Jo, enligt Lind så handlade det om den begränsade och instängda värld som kvinnor tvingas leva i och vad som förväntas av dem i form av olika rollspel. Den unga flickan känner inte av detta till en början utan leker fritt. I slutet sveps hon dock in av Döden och de två äldre systrarna, in i de fjättrande bojorna som skapats av tidigare generationer. Ungefär så. Och Döden var tydligen mer symbolisk än bokstavlig även om hon hade en liknande svart hätta som Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet.

Värt att nämna är att den amerikanska koreografen Donya Feuer samarbetade med Bergman ganska frekvent. Bl a var hon med och skapade några av de scener som var det bästa med den i övrigt plågsamma Trollflöjten, nämligen scenerna i helvetet med de plågade själarna.

De fördömda kvinnornas dans är inget jag kan rekommendera. Det är som sagt en äkta konstfilm. Det är svartvitt, svarta trikåer, och allt annat än häftig dans till tonerna av klassisk musik. Det påminde mig om en teaterpjäs som jag såg för länge sen i Uppsala. Där gick folk omkring på scenen i svarta trikåer och trummade på trummor. Kan det ha varit Strindbergs Ett drömspel som vi funderade på att lämna i pausen? Hmmm?

Nåväl. De fördömda kvinnornas dans är lite bättre än så och jag delar faktiskt ut en tvåa. Jag gillar upplägget och själva dansfilmen i sig funkade konstigt nog ibland trots den stela och sparsmakade dansen (eller kroppar som rör sig snarare än dans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Barnet

Presentatören Ingela Lind

Filed under Dans, Drama, Kortfilm, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

21 april, 2019 4 kommentarer

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x Musikfilmer

3 februari, 2018 Lämna en kommentar

När jag satt och bläddrade igenom gamla preblogg-texter som jag inte publicerat än här på bloggen såg jag att jag en sommar för länge sen tittade på en radda (fem stycken närmare bestämt) musikfilmer på SVT. I torsdags la jag upp två av dessa korta texter. Just musik- och konsertfilmer ser jag på relativt ofta nuförtiden och jag insåg att jag nog alltid gillat den här typen av dokumentärfilmer. SVT är en bra källa även idag. Deras serie Hitlåtens historia är härlig och det gäller även avsnitt när låten och artisten känns helt ointressant på förhand. Ta en titt på den på SVT Play. Och här kommer de tre avslutande gamla texterna om de där musikfilmerna som jag såg i juni 2003.

 

The Song Remains the Same (1976)

The Song Remains the Same är en konsertfilm med Led Zeppelin. I början och bitvis under själva konserten får vi även ta del av andra märkliga filmsekvenser. Jag konstaterar att Jimmy Page är en grym gitarrist. Det är alltid kul att höra musik, se kläder, bilar, etc från 70-talet. Om man gillar musiken så gillar man nog filmen men det är ju ändå bäst att uppleva det live. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Imagine: John Lennon (1988)

Imagine: John Lennon var en förvånansvärt tråkig dokumentär om John Lennon och hans liv under och efter Beatles (eller före och efter Yoko). En del bra musik och intressanta sekvenser, men ändå tyckte jag den mest var intetsägande. Vet inte varför egentligen, kanske var jag inte på humör (däremot fruktansvärt bakis… 😮 😛 :mrgreen: ). Betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Last Waltz (1978)

I Martin Scorseses konsertfilm The Last Waltz får vi se bandet The Band berätta anekdoter från sin turnéliv samt deras avslutningskonsert från 1976. Jag gillade känslan i den här filmen även om det inte är ”min” musik helt (jag gillar mer funk). Hur som helst, deras spelglädje lös igenom och framför allt Robbie Robertson har skön gungande stil. Bra att det inte bara var konsertbilder utan även lite snack och annat. Annars blir det lätt tråkigt tycker jag. Filmen får 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Robertson inledde för övrigt efter filmen ett samarbete med Scorsese och han gjorde musiken till bl a Raging Bull. DS.

Filed under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Outlaw Josey Wales (1976)

2 juni, 2017 6 kommentarer

Clint Eastwoods western The Outlaw Josey Wales såg jag innan jag skulle sätta samman min lista över 1976 års bästa filmer. Det visade sig vara ett bra val då den hamnade på plats sex på listan.

Filmen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865). Clintan spelar titelrollen som Josey Wales, en jordbrukare i Missouri som söker hämnd efter att hans fru och barn blivit brutalt mördade av ett gerillagäng med nordstatare. Wales går med i en liknande gerilla på sydsidan, s.k. Bushwackers, för att slakta jänkare.

Till slut är det bara han själv kvar. Vid det laget har Wales tröttnat på hämnd och nog insett att det inte ger nåt och att den onda cirkeln aldrig tar slut. Men han har ändå hämnd kvar i sinnet. Så småningom hamnar han i sällskap med en grupp omaka människor. Tillsammans med indianer, nybyggare och andra bildar han en ny typ av familj som samarbetar för att kunna leva i fred.

Problemet är att Wales efter sig fortfarande har den sadistiske kaptenen som mördade hans familj plus en gammal vän från Bushwackers-gerillan som bytt sida.

The Outlaw Josey Wales känns som en ganska udda fågel. Inledningen av filmen gjorde mig lite orolig, eller förbryllad. Efter att Wales familj mördats så följer ett ganska långt montage ackompanjerat med gladlynt marschmusik där vi får se Wales & Co kriga och mörda. Det hela är filmat genom ett gråblått filter. Nja, det kändes inte klockrent direkt.

Efter att ha varit flykt ett tag träffar Wales som sagt ett antal olika personer som han mer eller mindre motvilligt slår sig samman med. En av dessa personer var indianen Lone Watie, en rollfigur som tydligen bygger på den verklige Stand Watie, en indian som slogs på sydsidan i inbördeskriget. Jag gillade samspelet mellan Eastwood och Chief Dan George (som spelade Watie). De retar varandra samtidigt som de respekterar varandra och oftast med glimten i ögat.

Under scenerna mellan Wales och Watie gick mina tankar faktiskt till den något orättvist sågade The Lone Ranger, samtidigt som jag undrade över om bägge dessa filmer känns daterade vad gäller framställningen av den amerikanska urbefolkningen.

Filmens antikrigsbudskap är tydligt, kanske för tydligt, men fint. Wales rider ensam till comanchernas hövding, Ten Bears, för att mäkla fred. Det är en fred mellan män, inte regeringar. När Ten Bears och Wales pratar om detta känns lite väl skrivet på näsan, som om nåt rollfigurerna inte skulle säga eller i alla fall inte på det sättet. Jag får känslan av att det är regissörens/manusförfattarens röst jag hör snarare än rollfigurernas. Men det funkar och budskapet är fint. Fast jag gillade ändå filmens avslutningen mer där den gamle Bushwacker-vännen och Wales till slut möts. Det kändes mer subtilt men ändå lika tydligt.

Om du ser filmen och vill spela ett dryckesspel så är det bara att ta en sup varje gång Clintan spottar tobak. Han gör det ofta kan jag säga, på allt och alla, förutom vid ett tillfälle när han sansar sig.

Efter att igår spelat in ett avsnitt av Shinypodden där vi pratade om bl a Guardians of the Galaxy kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan The Outlaw Josey Wales och Guardians. En udda grupp av tilltufsade människor kommer samman mer eller mindre av en slump. Tillsammans bildar de en ny familj där de finner en oväntad gemenskap och en orsak att fajtas mot såna som vill nån i den nya familjen ont.

The Outlaw Josey Wales är en westernversion av Guardians. Eller snarare: Guardians är en rymdversion av The Outlaw Josey Wales men inte lika rolig, med relationer mellan karaktärerna som inte var lika bra etablerade, och helt enkelt sämre som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Film, Historisk film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: