Hyresgästen (1976)

Jag fortsätter att skicka ut preblogg-recensioner av några av Roman Polanskis tidigare filmer. Idag handlar det om Hyresgästen (Le locataire) med Polanski själv i huvudrollen och min text skrevs i augusti 2003.

Då var Polanskis lägenhetstrilogi fullbordad för min del. Förutom Hyresgästen ingår även Repulsion (1965) och Rosemary’s Baby (1968) i filmserien som till stor del utspelas i lägenheter. Här handlar det om Trelkovsky, spelad av Roman Polanski själv, som hyr en lägenhet i Paris. Han har fått veta att den tidigare hyresgästen, en kvinna, har kastat sig ut genom fönstret i ett försök att ta sitt liv. Trelkovsky besöker den svårt skadade kvinnan på sjukhuset och träffar där vänninan Stella (Isabelle Adjani i ruskigt fula glasögon). Hemma i sin nya bostad har Trelkovsky problem med klagande grannar. Detta blir värre och värre och Trelkovsky blir paranoid (eller?) och tror att grannarna är ute efter honom på nåt sätt.

Man får anta att Polanski hemma i Polen har haft ganska jobbiga grannar… Filmen påminner en hel del om Repulsion, då med en paranoid Catherine Deneuve i huvudrollen. Själv tycker jag att Repulsion är bättre och med bättre känsla. Jag tyckte att skildringen av förföljelsemanin var bättre gjord i den filmen. Jag vill dock säga att Polanski funkar bra i rollen som den tafatte och timide Trelkovsky. Speciellt i början uppstår en hel del roliga situationer då Polanski visar prov på bra komisk timing. De första 20 minuterna eller så tyckte jag att filmen var en fyra, men efterhand tappade jag intresset lite, även om det då och då dök upp några sevärda scener med hallucinationer, mm.

Jag vet att en del tycker att detta är Polanskis bästa. Själv är min favorit fortfarande Repulsion. Den var både lite rolig men också med en obehaglig och faktiskt lite läskig stämning som bara bitvis glimtade till i Hyresgästen. Nåväl, filmen är välgjord och sevärd men nåt saknas för att den ska få ett högre betyg än en trea. Vad det är som saknas är alltid svårt att förklara. Ibland räcker det med att man inte är på rätt humör för just den film man ser. Fotot av Sven Nykvist är bra, men eftersom det är väldigt mörkt hela tiden tror jag att det blir ännu bättre om man kan se filmen på bio då vissa detaljer framträder ännu bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Rosemary’s Baby har jag alltså sett, även det på Cinemateket, men jag har inte nån gamml text om den att skicka upp. Jag minns att jag hade hört att det var världens läskigaste film men det jag fick se var en komedi som inte var det minsta läskig utan snarare lite fånig. Dock tyckte jag den var sevärd (3/5). Undrar hur jag skulle uppfatta den idag?

En passion


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

Kunskapskanalen – Film om film: Sven Nykvist

Titel: Ljuset håller mig sällskap

Regi: Carl-Gustaf Nykvist
År: 2000


Ljuset håller mig sällskap är ett poetiskt och ömsint porträtt om Sven Nykvist gjort av sonen Carl-Gustaf. Nykvist var ett missionärsbarn som blev lämnad ensam i Sverige när hans mor och far missionerade i Afrika. När han själv fick barn gjorde han samma sak, dvs lämnade sina barn ensamma och hängav sig helt åt filmen. Nykvist verkar vara en lugn timid person med bestämd vilja om konsten, dvs filmfotografi. Vi får höra Ingmar Bergman, Woody Allen, Stellan Skarsgård, Susan Sarandon, Roman Polanski, och andra, prata om Nykvist. Just hur lugn och snäll han var, vilka goda vibbar han spred bland filmteamet är genomgående.

Filmen vejar inte för mörkare delar i Nykvist liv, t ex en son som begick självmord. Nykvist anklagar sig själv för att ha varit en dålig, och framförallt, frånvarande pappa. Mia Farrow hjälpte honom tillbaka till livet tydligen. Nattvardsgästerna den mest extrema filmen enligt Bergman, den då deras samarbete inleddes på riktigt. Mot slutet av sitt liv fick Nykvist afasi och tappade talets förmåga. Sorgligt, då han fick sluta utöva sitt yrke. När det gäller själva det tekniska så är det ljuset som alla talar om. Det mjuka ljuset, de enkla närbilderna, ofta på människors ansikte.

%d bloggare gillar detta: