Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Söndagar med Bergman: En lektion i kärlek (1954)

En lektion i kärlek är en av de många filmer som jag såg när SVT körde en Bergman-retro under sommaren 2003 och av min text att döma blev jag aningen förvånad över komediinslaget och jag försökte sälja in Bergman som en komediregissör. Just En lektion i kärlek blev den första av tre komedier som Bergman gjorde under 50-talet. Efter den kom nämligen Sommarnattens leende och Kvinnodröm, men de kommer vi ju till så småningom.

En lektion i kärlek handlar om David och Marianne, ett gift par med problem. Båda bedrar varandra. När Marianne åker med tåg till Köpenhamn för att träffa sin älskare som hon en gång i tiden skulle gifta sig med och som dessutom är Davids bästa kompis dyker David upp på tåget för att försöka ordna till allt igen. Vad som hänt tidigare i deras liv visas i tillbakablickar under deras tågfärd.

Början av filmen kändes lite seg men den tar sig efterhand och jag skrattade faktiskt några gånger. Roligast var när de var hemma hos Davids gamla föräldrar för att fira hans pappas födelsedag. Riktigt kul faktiskt. Det gamla paret som gnabbas med varandra mest på skoj har varit gifta i 40 år och firar alltid födelsedagen på samma sätt, bl a med en picknickutflykt som gubben denna gång försöker slippa genom att låtsas att bilen är trasig. Han tror att han har sluppit undan, men då kommer gumman på den briljanta idén att spänna hästen för bilen. Gubben slapp inte picknicken detta året heller!

Bitvis är filmen farsartad och inte riktigt det man tänker på när man hör Bergmans namn. En annan sak som man lägger märke till är att alla röker. Hela tiden och i de flesta situationer passade det tydligen att röka på den tiden. Lustigt. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eva Dahlbeck visar upp bevisföremål 1A.

Tror ni att de kommer att få mycket läst?

Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

Flickan från tredje raden

Titel: Flickan från tredje raden
Regi: Hasse Ekman
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Flickan från tredje raden är en tokcharmig film skriven och regisserad av Hasse Ekman. Filmen har ett finurligt manus och är en tidig svensk Magnolia, Short Cuts eller Crash. Alltså en film där en mängd människoöden flätas samman till en slumpväv. Ekmans film är dock mer lättsam än sina amerikanska efterföljare. Det som binder samman människorna i filmen är en ring, en ring som går från person till person och på ett eller annat sätt påverkar personens liv.

Eva Henning spelar rollen som flickan (eller ängeln?) från tredje raden som visar sig för teaterskådespelaren Sture (Hasse Ekman) för att få honom att inse att livet, det är inte så illa ställt med det trots allt som han tycker går emot honom. Jag gillar verkligen Eva Henning, som även var mycket bra i Ekmans Banketten. Resten av skådespelarensemblen är inte sämre. Förutom Henning och Ekman ser vi bl a Sigge Fürst, Sven Lindberg och Gunnar Björnstrand.

Mest intressanta av de personer som vi får träffa tycker jag det skuldsatta paret Antonsson är, där Dagmar Antonsson spelas av Barbro Hiort af Ornäs (som vi känner igen som Stig-Helmer Olssons mamma!). Här har Ekman även fått till en Hitchcock-liknande spänning under en sekvens som involverar ett roulettespel.

Notera cigaretten

Filmen har alltså ett smart manus som påminner lite, eller kanske inte så lite faktiskt, om It’s a Wonderful Life av Frank Capra. I en dokumentär som jag sett om Ekman berättar han att han som ung under en längre tid bodde i Hollywood och där inspirerades av det han såg på bio. När han sen började göra film i Sverige så använde han dessa erfarenheter, och det märks. Han var före sin tid, åtminstone i Sverige.

När jag såg den här filmen så funderade jag på varför den hette Flickan från tredje raden. Tredje raden?! Hmm, hon står ju högt uppe på en balkongplats och inte på tredje raden, tänkte jag. Några veckor efter titten så var jag på Dramaten och såg Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och vi hade platser på… ja, ni gissade rätt, tredje raden. Då insåg jag att rader på teatern inte har samma betydelse som på bio. På teatern finns först parketten och sen första, andra och tredje raden. På Dramaten och alla gamla teatrar så är salongen nästan som en på högkant stående cylinder. I botten finns parketten och den tredje raden är den högst belägna balkongen. Alltid lär man sig nåt nytt.

3+/5

En passion


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

%d bloggare gillar detta: