Once Upon a Time in the West (1968)

12 juli, 2020 4 kommentarer

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är – tydligen – inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Barbarella (1968)

10 januari, 2020 6 kommentarer

Podden Snacka om film med Steffo och Fiffi pratade igår om knäppa framtidsvisioner. En film som nämndes var Zardoz (ja, det var t.o.m. Steffos numer ett) och man drog paralleller till en annan vrickad sf-rulle, nämligen Barbarella. Jag får hålla med SoF-podden då det känns som att de bägge filmerna är två konstiga kusiner. Min preblogg-text om Barbarella skrevs i februari 2010.

Detta var horribelt dåligt. Det är inte speciellt ofta jag ser b-filmer eller kalkonfilmer, och när jag gör det så brukar jag ha svårt att uppskatta det jag ser. Andra ser kanske glädjen till filmmediet, det roliga, dråpliga, charmen, att det är så b att det blir bra. Jag är inte riktigt funtad så. Om det är dåligt så är det dåligt. Senaste jag såg en så här dålig rulle var nog när jag genomled Zardoz med Sean Connery i röda hotpants. Nu var det Jane Fonda i hotpants, eller inga hotpants alls, vilket borde ha borgat för en något bättre upplevelse. Men nej, den här fullständigt intelligensbefriade sf-kalkonen är så dålig att det inte finns. Fonda får inte en enda replik att låta rätt i filmen. Eller rätt och rätt. Man märker att hon faktiskt är en duktig skådis men det passar helt enkelt inte i den här filmen eftersom den är så dålig. Den enda som faktiskt på nåt sätt känns trovärdig är John Phillip Law som ängeln Pygar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 1, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Thomas Crown Affair (1968)

3 maj, 2019 6 kommentarer

Efter onsdagens stora spektakel med Avengers: Endgame går vi tillbaka till lite tråkigare, eller i alla fall vardagligare, saker. Nämligen en gammal preblogg-text om The Thomas Crown Affair, en 60-talsfilm med Steve McQueen och Faye Dunaway. Min korta text skrevs i december 2006. Och nej, Henke, jag har inte sett remaken med Brosnan och Russo.

Steve McQueen är Bogart-cool i sin roll som äventyraren (som rånar bank) och faktiskt tycker jag Faye Dunaway är snäppet vassare som Vicki (som utreder rånet för ett försäkringsbolags räkning). Mmm, stämningen är skön. Till det bidrar musiken (jazz som en gång övergår i funksväng), miljöerna och (över)användningen av split screen. Vi får en hel del bra scener, som t ex första gången vi möter Vicki på flygplatsen eller när Steve och Faye spelar schack (haha, underbart). Men coolhet räcker ibland bara så långt. Jag saknade känsla för karaktärerna rollfigurerna (min kommentar: försöker lära mig att använda rollfigur istället karaktär så jag rättar mig själv); det blev ytligt helt enkelt. Snygg yta alltså men jag brydde mig egentligen inte. Sen var jag kanske inte på helt rätt humör (min kommentar: nähä, och vilket humör var det då om jag får fråga?) när jag såg den och det brukar spela in en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

13 januari, 2019 4 kommentarer

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

6 januari, 2019 2 kommentarer

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Max von Sydow tar reda på hur lång en minut är. Kan den vara… en minut?

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

If…. (1968)

11 september, 2017 4 kommentarer

Medan jag är nere i Malmö och njuter av Filmdagarna så passar jag på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner och det kommer handla om tre filmer med satirisk touch om det brittiska samhället, den s.k. Mick Travis-trilogin. Först ut är If…. från 1968. Texten skrevs i februari 2004.

If…. ingår i en serie av tre filmer av regissören Lindsay Anderson där vi får följa rollfiguren Mick Travis i olika perioder av hans liv. Travis spelas i alla tre filmer av Malcolm McDowell (A Clockwork Orange). De två övriga filmerna är O Lucky Man! (1973) och Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982). I den här första delen är det det engelska utbildningssystemet som avhandlas och vi möter Mick Travis som student på en internatskola för pojkar. Här förekommer inte bara pennalism utan den är organiserad in i minsta detalj. Travis och några till är ganska less på det hela.

Det som jag tycker utmärker If…. är de smått surrealistiska inslagen som ger filmen en märklig overklighetskänsla. Just dessa inslag tycker jag är de bästa. Det finns bl a några sköna scener där Travis och en studentpolare lämnar skolan, stjäl en motorcykel, åker ut på landet och hamnar slutligen på ett kafé där de träffar en tjej som också vill åka lite motorcykel. Kanske inte surrealism direkt men en annorlunda sekvens som stack ut. Precis som Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir!) la jag märke till att själva upproret i slutet avhandlades väldigt snabbt. Det var nog inte tänkt att vara spännande på ett vanligt thrillersätt. Det kändes nästan som parodi à la Monty Python tyckte jag.

När det gäller Ondskan (min kommentar: jämförelser gjordes mellan filmerna eftersom Ondskan var aktuell när texten skrevs) så vet jag inte om den filmen lånat så mycket från just If….. Ok, temat är ju likartat men filmen Ondskan bygger ju på Jan Guillous självbiografiska roman (som alla vet förstås). Pennalism är en universell företeelse.

<spoiler>
En scen som jag skrattade åt var när prästen plötsligt dök upp ur den stora ”byrålådan” inne hos rektorn för att pojkarna skulle be om ursäkt för det som hände under krigsövningen.

Jag noterade att man nästan inte fick se nån som blev träffad och dog under striden i slutet (ja, förutom rektorn som blev träffad mitt i pannan förstås). Undrar vad det berodde på. Det sköts en massa, men inga blev liksom träffade.
</spoiler>

Innan jag läste på om filmen så trodde jag att Lindsay Anderson var en kvinna. Nu kom jag på en annan man med det förnamnet. Nämligen Lindsay Buckingham från Fleetwood Mac. Hur som helst, If…. är en klart sevärd film som jag ändå inte tyckte var en fullträff. Det hände oväntat lite, speciellt jämfört med den mer bisarra O Lucky Man!. Jag måste även säga att Malcom McDowell har en helt egen skådespelarstil. I de tre filmer jag nu har sett med honom så är det nåt lite, jag vet inte, lite obehagligt över honom på nåt sätt. Svårt att förklara, men han har en egen stil helt klart. Nån sorts blandning mellan fjant och rebell.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Swimmer (1968)

23 juni, 2017 7 kommentarer

Jag firar midsommmar med en gammal preblogg-text om en Burt Lancaster-film från 1968. Filmen får mina tankar att gå till förra årets Manchester by the Sea då det även i The Swimmer handlar om en man med ett mystiskt och förmodligen sorgligt förflutet. Texten skrevs i juni 2008.

Det här visade sig vara en riktigt intressant, och som jag tyckte, poetisk skildring av en mans förfall, från välbärgad familjefar/playboy till arbets- och familjelös wannabe-playboy. Huvudrollen görs, a tad bit överraskande, av den gamle trapetskonstnären Burt Lancaster. Eller det som överraskande mig en aning är kanske att Lancaster gör en perfekt insats som den vältränade poolsimmaren. Till en början är han charmig men aningen förvirrad. Mot slutet ser vi en bräcklig person vars värld faller samman fullständigt. En intressant grej är att den dag som skildras då Lancaster får idén att simma hem via sina grannars pooler i kompakt form beskriver Lancasters tidigare liv (hans rollfigurs alltså).

En anledning till att jag gillar filmen är nog att den har den där road movie-känslan som jag uppskattar. Lancaster rör sig genom det rika förortsområdet utanför New York, träffar sina grannar (endast iklädd badbrallor), och vi får hela tiden små ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Fast det hela förblir hela tiden mystiskt och oklart, vilket jag tycker gör filmen bättre. Och sen var det här med att den dag som filmen utspelas under visar hur Lancasters liv är på topp för att sen krackelera och slutligen kollapsa totalt. Miljön som skildras i filmen fick mig att tänka på Far from Heaven. Allt är yta och you’d better fit in.

Fotot i filmen är bitvis lite fööör poetiskt. Ibland funkar det men ibland blir känslan mer att ”nu ska vi vara lite arty farty-konstnärliga”. En annan invändning tror jag är att musiken ibland är lite töntig. Att jag skriver ”tror” så beror det på att filmen ibland kändes lite töntig och en av anledningarna misstänker jag är just musiken. Men jag har ingen klar minnesbild av hur den egentligen lät. Vissa scener håller också på aningen för länge. Jag tänker främst på när Lancaster leker hästhoppning tillsammans med en ung flicka. Slutbetyget till The Swimmer blir ändå en svag fyra. Tyckte den hade en skön bitterljuv men obehaglig känsla över sig, precis som Lancasters rollfigur.

Jag kan tillägga att största delen av filmen regisserades av Frank Perry men att nyligen avlidne Sydney Pollack kallades in för att slutföra den då Perry hoppat av efter en ”konstnärlig konflikt” med Lancaster.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Faces

24 september, 2013 2 kommentarer

FacesTitel: Faces
Regi: John Cassavetes
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Efter Shadows hoppar vi nästan tio år framåt i tiden till 1968 och nu samarbetar Cassavetes med frun Gena Rowlands.

Efter att ha sett Cassavetes debutfilm Shadows så hade jag en del förväntningar på Faces. Filmen, som man skulle kunna kalla ”a day in the life of ett äktenskap på fallrepet”, utspelas i princip under ett dygn i ett pars liv. Mannen meddelar att han vill skiljas och ger sig av för att träffa en yngre kvinnlig bekant, medan frun tillsammans med väninnor ger sig ut på krogen och blir uppraggad av en manlig gigolo.

Det här var en fruktansvärt jobbig film, med jobbiga människor som jag aldrig kände nån sympati för. Filmen hinner liksom aldrig sätta sig. Det är bara jobbigt, jobbigt snack, trams och flams hela tiden. Samtliga personer beter sig helt ologiskt. Det känns som ett enda långt Big Brother-avsnitt: fulla, jobbiga människor som snackar skit, skrattar ologiskt i fem minuter eller gör patetiska fylledansförsök. Skillnaden med Big Brother är väl att det här finns nån sorts pretentioner, och det gör ju inte saken bättre.

Nä, fy och blä. Jag hatade i princip samtliga personer. Filmen består till 90% av helt obegripliga snackscener mellan personer på efterfester from hell. Det var faktiskt en film som fick mig att må dåligt, men inte dåligt på ett gripande (bra) sätt om ni förstår. Det fanns några små guldkorn, bl a några sekvenser från klubben som frun och hennes väninnor går på. Ingen dialog, utan bara musik och bilder på partande personer. Sen tyckte jag slutet också hade en viss logik och var även vackert på ett sätt. Så dessa små ljuspunkter hindrar ett bottenbetyg, men det är inte långt borta.

2-/5

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Modstrilogin: Dom kallar oss mods

21 april, 2013 8 kommentarer

Dom kallar oss modsTitel: Dom kallar oss mods
Regi: Stefan Jarl & Jan Lindkvist
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit en hel del om dokumentärfilm här på bloggen och även om några av Stefan Jarls filmer. Det som saknas är recensioner av de kanske mest kända svenska dokumentärfilmerna och samtidigt Jarls mest kända filmer, Modstrilogin. Om tre dagar saknas inte det längre. Recensionerna skrevs i april 2006.

Efter att förra sommaren impulscyklat in till stan och köpt Modstrilogin på dvd så var det nu äntligen dags att börja titta på Stefan Jarls uppmärksammade dokumentärfilmer gånger tre. Första filmen utspelas i mitten/slutet på 60-talet i Stockholm och vi träffar Kenta (Kenneth) och Stoffe (Gustav) som är två rebelliska tonåringar som drar runt på stan, super och röker lite (eller ganska mycket) braj. Båda har alkoholiserade föräldrar/styvpappor så hemma kan de inte bo då det är bråk mest hela tiden. Filmaren Stefan Jarl låter de båda bo hos sig i en rivningslägenhet i Klarakvarteren.

Filmen har ett ballt anslag (det blir ännu roligare om man lyssnar på det suveräna kommentatorspåret). Livsglädjen är stor och Kenta och Stoffe springer runt i centrum, retar knegare och äter varmkorv. Kenta och Stoffe är bästa polare och trots att de båda har svåra uppväxter med mycket bråk hemma så känns de båda snälla och äkta. Men trots att det är en relativt ljus stämning i filmen så har jag ändå hela tiden en obehaglig känsla i kroppen. Jag tror detta till stor del beror på att jag vet lite om vad som händer i den andra filmen, Ett anständigt liv. Man satt liksom redan nu och funderade på vad som leder fram till situationen i den andra filmen.

Mmm, jag tyckte inte att Dom kallar oss mods som en helt fristående film är så himla bra som ryktet ville göra gällande. Den är bra men var bitvis lite upprepande och lite ofokuserad. Bäst var filmen när några av personerna i filmen (främst Kenta och Stoffe men även några andra) närgånget och direkt in i kameran pratar om sig själva och sina liv. Då var det avskalat och gripande. I övrigt tyckte jag filmen puttrade på ganska bra, bl a med en lite rolig tågresa till Dalarna för att hälsa på en utflyttad kompis. Sen tyckte jag filmen blev bättre mot slutet när de två polarna glider isär och inte riktigt kommer överens; det gav en obehaglig känsla om vad som komma skulle.

Som jag skrev ovan så visste jag lite om vad som skulle hända i del två vilket gjorde att filmen blev aningen mer intressant. Den blir en del i en större helhet och ett unikt långtidsprojekt (även om det inte var planerat från början). Men sedd för sig så blir den lite mindre intressant. Sen måste jag hylla det kommentatorspår som Kenta himself och Stefan Jarl gör. Att se filmen med kommentarer av dessa båda herrar lyfte filmen ett par snäpp. Kenta är/var verkligen en snubbe med ett stort hjärta och en stor portion rå men hjärtlig humor. Men nu när jag sätter betyg så bedömer jag alltså filmen som en fristående film och utan kommentatorspår och då blir det ”bara” en stark trea.

3+/5

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: