Once Upon a Time in the West (1968)

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är tydligen inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Death Hunt (1981)

I Death Hunt möter vi två storheter från gamla tiders filmiska USA: Charles Bronson och Lee Marvin.

Som filmtiteln antyder handlar det om en jakt med trolig dödlig utgång. Charles Bronson spelar AJ, en outsider som livnär sig som pälsjägare uppe i de kanadensiska bergen intill Yukon-floden. Efter trubbel med några andra pälsjägare, däribland en synnerligen osympatisk jäkel spelad av Ed Lauter (känd som skurk även i Familjen Macahan), tvingas AJ fly upp i bergen med ett uppbåd efter sig.

Den som motvilligt, men för att han måste, leder uppbådet är Millan, en sergeant i den kanadensiska ridande polisen. Millan spelas då förstås av den vithårige veteranen Lee Marvin.

En jakt som pågår flera veckor tar vid där AJ gör allt för att komma undan och ta sig över gränsen in till Alaska.

Jag utnämner direkt Death Hunt till en western, trots att den utspelar sig 1931. Filmens förtexter visar upp ett typiskt rött western-typsnitt, snöiga berg och en mystisk man som kommer ridande. Det är klart att det är en western. Musiken förde mina tankar till Familjen Macahan (återigen) och det var inte så konstigt då det visade sig att det var samme kompositör, Jerrold Immel (ansvarig för bl a Dallas-temat!).

Man kan väl kalla den en revisionistisk western då jag delvis får vibbar av t ex en anti-western som McCabe & Mrs. Miller. Rollfigurerna är nästan samtliga luttrade, slitna och trötta och har ingen framtidstro. Den enda som sticker ut, till en början, är Alvin (Andrew Stevens), en ung grön konstapel och nykomling i den lilla bergsbyn. Men Bror Duktig får ganska snart lära sig vad som gäller.

Nymodigheter som radio och flygplan har börjat användas, och det till Millens stora förtret. Millan lever kvar i den gamla världen med mänsklig visdom och kunskap som man för med sig genom generationer. Att jaga en man som dödat någon i självförsvar med flygplan och kulspruta är inget för Millen.

En annan filmgenre jag kom att tänka på var ubåtsjaktsgenren. Där brukar det ofta vara så att vi har två kaptener som känner respekt för varandra. De kan förutse varandras drag just för att de vet hur den andra tänker. Det är likadant här. Millen vet att AJ bara vill bli lämnad ifred ute i skogen och han respekterar det. Men när ett mord har skett så är tvingad att jaga AJ eftersom det är hans jobb.

Det kan vara värt att nämna att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser där en okänd man som man kallade Albert Johnson a.k.a The Mad Trapper jagades av den kanadensiska polisen under flera månader uppe i bergen. I filmen har man valt att skildra AJ som en person med gott hjärta som inte vill göra någon förnär men som bara vill bli lämnad ifred. Ja, annars hade ju storyn inte funkat. Att se en osympatisk och elak brottsling bli jagad hade väl inte varit speciellt sevärt. Eller?

Ubåtsjaktsfilmen nämnde jag som en delvis liknande genre. En annan film som dyker upp i mitt huvud är Ace in the Hole. Det går att dra paralleller mellan de spektaklen som uppstår i filmerna när allmänheten dras till det som händer som flugor till en sockerbit. I Ace in the Hole är sockerbiten en man som fastnat i en grotta. I Death Hunt är det en stor belöning på den jagade AJ som lockar. Alla ger sig ut med slädar och hundar för fånga The Mad Trapper, som AJ alltså kallas av press och publik.

Filmen har en riktigt bra rollbesättning. Förutom Bronson och Marvin, som bägge gör helgjutna insatser, så har vi alltså Ed Lauter som en osympatisk skurk. Han är perfekt i sin roll. Faktum är att det är svårt att kalla honom skurk. Lauter spelar en elak fårskalle helt utan ryggrad, en tölp.

En skådis som jag helt hade glömt av att han var med är Carl Weathers som spelar Millens kollega Sundog, en aningens bitter f.d. basebollspelare som hamnat uppe i de ensliga kanadensiska bergen. Slutligen ser vi Angie Dickinson (från bl a The Chase och Point Blank) i en alldeles för liten roll för att det var befogat att ha med henne.

Slutligen är jag efter titten fascinerad över hur mycket tid och resurser filmmakarna lagt ner. På den är tiden fanns ju liksom inte cgi. Det ger en helt annan känsla. Här har man verkligen filmat uppe i bergen, i skogen, i snön. Man har fixat ett enmotorigt litet flygplan som man dessutom kraschar, på riktigt. Jag får nästan samma känsla som i Mission: Impossible – Fallout

Nja, inte riktigt, men en trea blir det.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En man blir anklagad för mord och jagad ut i vildmarken av ett uppbåd.
Miljö: Härliga bergs- och skogsmiljöer i Kanada. Mycket snö!
Djurattacker: Hmm, nej, inga. Här är det människor som slåss. Ja, förutom en hund som attackerar den där eländige rollfiguren som Ed Lauter spelade.
MacGyver: En hel del smarta knep som t ex: att vända på sina snöskor för att förvirra sina jägare; att springa bakom en renflock för att dölja sina spår; att spänna upp en tom vinterrock som lockbete för att sen smyga sig på sin motståndare från sidan. Det förekommer ett ganska imponerande hopp från en hög klippa till ett träd. Enda missen här var att stuntmannen släppte sitt gevär uppe på klippan precis innan hoppet. Ett gevär som vår hjälte sen mystiskt ändå hade.

 

Lee Marvin gör sig färdig för en death hunt

Badass Charles Bronson förbereder sitt försvar

Angie Dickinson som borde ha varit med mer eller inte alls

Apollo Creed i egen hög person

Tölpen till skurk spelad av Ed Lauter

Spännande snöbrillor på Lee Marvin

Aj då! Tappade geväret.

Nej, men där var det ju! Vilken tur.

The Great Escape

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

The Indian Runner

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

%d bloggare gillar detta: