Once Upon a Time in the West (1968)

Då var vi framme vid Leones sista spaghettivästern, höll jag på att säga, för faktum är nämligen att det finns en till, Ducka, skitstövel! från 1971. Är den kanske lite bortglömd? Titeln mig att tänka på buskis eller Åsa-Nisse. Inga bra vibbar direkt. Vi får se om jag kanske får tag i den och tar en titt. Om så är fallet finns det en chans att det dyker upp en recension om den på onsdag. Min preblogg-text om Once Upon a Time in the West skrevs i oktober 2007.

Det var kul att se denna klassiker. Igen, kanske man ska säga, även om det enda jag minns är en munspelande Charles Bronson sittandes i ett hörn, typ. Jag struntar i handlingen utan går direkt på vad jag tyckte. (Om ni vill veta mer om filmen, klicka på titeln här ovan för att komma till filmens IMDb-sida.)

Nå, nja, det var ungefär som väntat. Jag hade ju svårt att tro att det skulle bli någon spektakulär skillnad jämfört med dollartrilogin som jag precis har sett. Visst, det är bra. Men det är tydligen inte riktigt min stil. Jag tycker det är för känslokallt, långdraget, för mycket hämnd för oförätter som ägde rum för länge sen när någon var ung. Det blir inflation i de utstuderade duellerna. Visst, de är pampiga, men Sergio: ”Kill your darlings!”.

Nu låter det kanske som om filmen får underkänt men så är inte fallet. Trots att det inte riktigt passar mig så är det ju en ruggigt välgjord film. Scenerierna är vackra. En episk undergångsstämning genomsyrar filmen. Jag får nästan känslan av en efter katastrofen-film. Jag har nu förstått varför Stephen King fick inspiration för sin mästerliga bokserie The Dark Tower från Leones westernfilmer. En positiv sak var Claudia Cardinale som lyfte filmen en aning genom att hon är en kvinna i en huvudroll, och inte bara ett offer som det annars brukar vara i Leones macho-filmer. Sen gillade jag även Jason Robards, både som skådis och hans rollfigur. Mellan honom och Cardinale fanns tendenser till lite riktiga känslor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

A Boy and His Dog


Titel: A Boy and His Dog
Regi: L.Q. Jones
År: 1975
IMDb
| Filmtipset

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde ”efter katastrofen”-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner ”down under” i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

1+/5

PS. Även Plox har sett filmen och han var aningen mer förlåtande än jag var. Fast jag håller med om slutscenen.

%d bloggare gillar detta: