The Poseidon Adventure (1972)

The Poseidon Adventure är en klassisk katastroffilm som följaktligen innehåller klassiska ingredienser: en idiotisk ägare av titelfartyget som utmanar elementen, en hjälte i form av en präst spelad av Gene Hackman, ett gulligt gammalt par och kontroverser inom den grupp vi får följa på väg ut från det uppochnervända fartyget. Ingen hund dock, tror jag. Däremot två barn.

Inledningen är härlig med sinister musik och ett leksaksfartyg i ett badkar. Haha, kanske inte riktigt ett badkar men det syns att det är en fartygsmodell och att vattnet inte har samma volym som ett riktigt hav.

Det var riktigt kul att se Gene Hackman här. Han är perfekt som prästen som vill rädda så många han kan (och sin egen själ?). Hans motpart är en polis spelad av veteranskådisen Ernest Borgnine. De båda har en del intensiva diskussi… gräl om vad man ska göra för att rädda sig själva.

Shelley Winters från The Night of the Hunter var också härlig att se igen. Hon är en riktig queen och påminner mig om mormorn (eller vad hon nu var) i Dante’s Peak. Det är bara att konstatera att det är en riktigt bra cast (rollbesättning heter det väl på svenska) och då har jag inte ens nämnt Leslie Nielsen som kaptenen.

Det jag nog uppskattar mest med filmen är att man har gjort historierna och rollfigurerna personliga. Det hela blir en metafor för att våga leva livet. Take the jump! Det var även intressant hur filmen skildrar människor i grupp och hur de fungerar. Det blir en klockren fyra till The Poseidon Adventure. Och plats sju på min topplista över 1972 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Ballad of Cable Hogue (1970)

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable HogueHogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: