Straw Dogs är en lite märklig film av slomo-fetischisten Sam Peckinpah. Den handlar om den något udda David (Dustin Hoffman) som tillsammans med sin fru Amy (Susan George) flyttar till Amys brittiska barndomsby för att David i lugn och ro kunna skriva på sin astronomi-matematiska avhandling. Det där med lugn och ro? Nja, det går väl så där. I princip omedelbart känner jag av en äcklig, obehaglig, engelsk stämning. Byborna är utstrålar nån form av brittisk white trash-känsla med bl a horribla frisyrer. Värst frisyr har nog David Warner som jag kände igen som det elaka programmet från TRON. (Lite lustigt att det är just den rollen av Warner som har fastnat, men så var det.)

Fotot i filmen var bra. Det är mycket dimma, vilket bitvis gav en surrealistisk känsla. Våldet är riktigt vackert. Det gav en känsla av en rå och ursprunglig naturkraft. Just detta tror jag Peckinpah är duktig på, och det är just vid dessa våldsscener som han utnyttjar slow motion. När det gäller skådisarna så gör Hoffman en bra insats som David. Jag nämnde att byborna kändes lite obehagliga, men det gör Hoffmans rollfigur också. Susan George som Amy är inte klockren. Antingen var hon överdrivet fånig eller överdrivet rädd.

Men jag gillar en hel del i filmen. Man känner redan från början att det här bara kan gå fel. Stämningen är skum. Byborna är irriterande men alltmer farliga. Hoffman är en tickande bomb. Straw Dogs är en film där saker och ting sakta, bit för bit, blir värre och plötsligt befinner sig huvudpersonerna i en ohållbar situation. Början av filmen är ändå aningen seg. Mot slutet blir det alltmer svettigt och nervigt och det är då som filmen är som bäst. Det är märkligt, men ibland är våld uppfriskande, trots att det (ju) är fel.