The Poseidon Adventure (1972)

The Poseidon Adventure är en klassisk katastroffilm som följaktligen innehåller klassiska ingredienser: en idiotisk ägare av titelfartyget som utmanar elementen, en hjälte i form av en präst spelad av Gene Hackman, ett gulligt gammalt par och kontroverser inom den grupp vi får följa på väg ut från det uppochnervända fartyget. Ingen hund dock, tror jag. Däremot två barn.

Inledningen är härlig med sinister musik och ett leksaksfartyg i ett badkar. Haha, kanske inte riktigt ett badkar men det syns att det är en fartygsmodell och att vattnet inte har samma volym som ett riktigt hav.

Det var riktigt kul att se Gene Hackman här. Han är perfekt som prästen som vill rädda så många han kan (och sin egen själ?). Hans motpart är en polis spelad av veteranskådisen Ernest Borgnine. De båda har en del intensiva diskussi… gräl om vad man ska göra för att rädda sig själva.

Shelley Winters från The Night of the Hunter var också härlig att se igen. Hon är en riktig queen och påminner mig om mormorn (eller vad hon nu var) i Dante’s Peak. Det är bara att konstatera att det är en riktigt bra cast (rollbesättning heter det väl på svenska) och då har jag inte ens nämnt Leslie Nielsen som kaptenen.

Det jag nog uppskattar mest med filmen är att man har gjort historierna och rollfigurerna personliga. Det hela blir en metafor för att våga leva livet. Take the jump! Det var även intressant hur filmen skildrar människor i grupp och hur de fungerar. Det blir en klockren fyra till The Poseidon Adventure. Och plats sju på min topplista över 1972 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wild Bunch (1969)

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

%d bloggare gillar detta: