Badlands (1973)

När jag skrev om Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria så kallade jag Andersson för Sveriges svar på Terrence Malick. Det jag syftade på var den låga produktionstakten efter debuten. Precis som för Andersson så kom Malicks första film Badlands under tidigt 70-tal och den följdes av ytterligare en film fem år senare. Efter det så blev det tyst (förutom kort- och reklamfilmer för Anderssons del). 20 år efter den andra filmen så kom till slut den tredje filmen för de båda. För Anderssons del var det Sånger från andra våningen (2000) och för Malick var det The Thin Red Line (1998). Min kortkorta preblogg-text om Badlands skrevs i april 2003.

Badlands (Det grymma landet) är Terrence Malicks första långfilm. Det är en sorts Bonnie and Clyde fast helt utan känsla, nerv eller poäng. Malick gör mig besviken igen. Precis som var fallet med Den tunna röda linjen så tycker jag inte det här var nån höjdare. När det enda positiva man kommer att tänka på är att det är mycket vackert foto så brukar det oftast betyda att man sett en rätt så dålig film. Den påminner en hel del om Michelangelo Antonionis Zabriskie Point (1970) om nu nån sett den filmen. Slutet i Zabriskie Point var så ballt att den fick en trea i betyg men till Badlands blir det inte mer än 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hard Eight (1996)

Paul Thomas Anderson var länge min favoritregissör. Med filmer som Magnolia, Boogie Nights, There Will Be Blood och The Master kändes det som att han inte kunde göra nåt fel. Sen kom dock en rejäl dipp med Inherent Vice. 2017 kom han dock tillbaka starkt med Phantom Thread. Dessutom gjorde han den mysiga musikdokumentären Junun 2015. Min text om Paul Thomas Andersons debutfilm Hard Eight a.k.a. Sydney skrevs i december 2003.

Sydney (Philip Baker Hall) är en gammal spelveteran som tar sig an John (John C. Reilly) som försöker vinna pengar till sin mors begravning. De två blir vänner och lever som spelare i Reno. Där blir John kär i servitrisen/glädjeflickan Clementine (Gwyneth Paltrow) och saker och ting börjar gå fel igen för John.

P T Andersons film innan Boogie Nights har lite samma känsla som Magnolia även om den har långt till det mästerverkets klass. Den är långsam på ett skönt sätt. Sydney är en karaktär som man inte riktigt kommer underfund med. Vad håller han på med egentligen, och varför? I början förstår man inte riktigt vart filmen leder men den tar en ganska oväntat vändning efter ett tag. Philip Seymour Hoffman gör en härlig cameo som tärningsspelare med hockeyfrilla. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Point Blank (1967)

Under mitt Överleva i vildmarken-tema såg jag western-rullen Death Hunt där man hittar Lee Marvin i en av huvudrollerna och Angie Dickinson i en roll som borde ha varit större. Den filmen återförenade de båda skådisarna som redan 1967 var med i thrillern Point Blank som regisserades av John Boorman som senare kom att göra favoritfilmen Deliverance. Min text om Point Blank skrevs i december 2003.

Lee Marvin blir lurad av sin kompis Reese och hamnar i fängelse. När han släpps fri är det hämnd som gäller och framförallt att få igen pengarna som han förlorade.

Point Blank är en lite lustig film där Marvin spelar en tystlåten obeveklig snubbe som bara har hämnd i sinnet. Han går fram som en ångvält utan att för den skull döda folk till höger och vänster. Angie Dickinson var en trevlig bekantskap. Synd att hon inte blev ett större namn (min kommentar: hon blev alltså inte det?).

Filmen består av en rätlinjig handling men med tillbakablickar då och då inkastade som korta sekvenser. Det är nästan åt det surrealistiska hållet ibland, vilket inte kändes helt naturligt (min kommentar: jag antar att jag tyckte att det skar sig med resten av filmens handling och stil i övrigt?). Regissören Boorman gjorde några år senare mästerverket Deliverance. Point Blank är sevärd men den känns lite asocial på nåt sätt, precis som Marvins rollfigur. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Är det nån annan som sett den som la märke till den rätt dåliga effekten när kompisen Reese föll från hustaket ner på gatan? Det såg rätt så b ut. (Min kommentar: här antar att jag syftar på en sån där lealös docka till synes utan leder.)
</spoiler>

The Killing (1956)

Om jag har gjort min research rätt så är The Killing Stanley Kubricks tredje långfilm efter Fear and Desire (1953) och Killer’s Kiss (1955). Man (läs: jag) kanske skulle ta och försöka se Kubricks två första långfilmer bara för att få tillfredsställelsen att ha sett alla hans långfilmer. Ja, det var ett bra tag sen jag såg och Paths of Glory och Spartacus men jag har sett dem. Min preblogg-text om The Killing, eller Spelet är förlorat som den fick heta på svenska, skrevs i maj 2003.

Jag har sett ”den perfekta sista stöten-filmen” The Killing (1956) av Stanley Kubrick. Jag blev lite besviken. Den var bra men jag tyckte aldrig den blev riktigt spännande eller intressant. Jag tyckte det var för lite förberedelser innan kuppen. Man kastades direkt in i handlingen och ingen stämning hann riktigt byggas upp. Jag tror Hitchcock var bättre på att göra den här typen av film där det gäller att skapa en intensiv spänning. Jag vet inte om Kubrick var först men lite kul var att flera scener upprepades fast ur olika personers synvinklar. Det påminde mig lite om Tarantinos Jackie Brown. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Till skillnad från Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så tyckte jag slutet var rätt ok. Hunden var jobbig men det var väl meningen man skulle bli irriterad på den (och på tanten). Liten tuva stjälper ofta stort lass. Och förresten var det inte hundens fel egentligen. Den där väskan höll ju på att ramla av vagnen i alla fall. Felet var att han köpte en väska med dåliga lås som gick upp bara för att den föll i marken. En sak som var lite skum var att alla blev ihjälskjutna när Val med kompis kom in i lägenheten på slutet. Man hör en kanske 5-6 skott, de flesta avlossade av George mot Val, men sen ligger alla döda. Och även George är skjuten och dör senare. Oh well, ingen viktig detalj…
</spoiler>

Big Bullet (1996)

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Big Bullet var den tredje och sista. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Big Bullet var den sista delen av SVT:s trilogi med Hongkong-action. Det som varit gemensamt för alla tre är att huvudrollen spelats av Lau Ching-wan. Den här gången heter regissören Benny Chan. Handlingen är rätt enkel och standarmässig. Lau spelar poliskommisarien Bill Zhu som är duktig men för hetlevrad (oj, vilken överraskning!). Vid en gisslansituation säger hans chef att gisslan är fritagen och inte finns i rummet de ska storma. Det visar sig att en gisslan finns där. Allt går fel och Bill slår efteråt chefen på käften varefter Bill förflyttas och degraderas till patrullerande polis. Han får åka runt på stan i piketbuss och ingripa i slagsmål istället. Givetvis kommer Bill ändå en liga på spåren och med hjälp av den udda samlingen som är de andra poliserna i hans piketstyrka tar han upp jakten.

Haha, ja, det här var en ganska tunn och larvig historia bitvis. Det är b-action men faktiskt roligt ibland. Lau är en ganska skön hjälte. Sen var det kul att se Anthony Wong Chau-sang som ju spelar polischefen i Infernal Affairs. Här är han en galen skurk med hockeyfrilla i stället. Komedi blev det när han mitt i stridens hetta plötsligt började snacka och svära på italienska. Filmen är välfylld med klichéer. Den främsta är just detta med den duktige men hetlevrade polismannen som inte kan kommunicera med sina chefer men som i slutändan alltid har rätt. Det är relativt spännande en bra bit in i filmen och det förekommer en del bra action men mot slutet ballar det ur. Den lilla piketstyrkan i sin lilla buss ska nämligen in på ett flygfält för att stoppa ett flygplan (typ ett Herculesplan). Bills piketstyrka känns bitvis som ett gäng dagisbarn och det blev lite Lilla Jönssonligan-varning här. Nåja, det var lite småroligt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Victim (1999)

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och The Victim var den andra. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Den andra filmen i SVT:s Hongkong-serie är till en del lik den första filmen, Full Allert. Regissör och huvudrollsinnehavare är samma, Ringo Lam respektive Lau Ching-wan och handlingen inte helt olik. Lau spelar en till synes normal man, Manson Ma, som blir kidnappad och torterad men hittas levande av polisen. Han blir förhörd men säger egentligen inget. Efter att han kommer hem, och träffar sin flickvän (Amy Kwok), beter han sig väldigt märkligt. Polisen fortsätter utredningen och kommer nåt skumt på spåren. Har Manson Ma verkligen rent mjöl i påsen?

Det lite lustiga med den här filmen var att den till en början hade inslag av en spökhistoria. Den kidnappad Manson Ma hittas nämligen på ett övergivet hotell i ett rum där ett fruktansvärt mord ägt rum, och det sägs spöka där. Bitvis är det riktigt bra gjort här, när polisen söker igenom rummet och en bra krypande stämning skapas. Filmen är också ganska oförutsägbar och man vet inte riktigt vad som ska hända. Tyvärr tappar man helt bort spöktråden. Varför då ha med den från början? Ja, kanske för att det blir oförutsägbart. Nja, här blir det varken hackat eller malet, tycker jag. Givetvis finns det en schysst biljakt också. Sen har vi också lite familjetrubbel för poliskommisarien (Tony Leung Ka-fai) samt lite samhällskritik instoppad. Det blev ganska spretigt till slut, men godkänt. Lite väl utdraget slut dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Observera att Tony Leung som spelar poliskommissarien alltså inte är den Tony Leung som figurerar i bl a Hero, Infernal Affairs och In the Mood for Love. Denne skådis, som väl är mer känd internationellt, fullständiga namn är Tony Leung Chiu-wai. Men de båda Hongkong-skådisarna går alltså under namnet Tony Leung allt som oftast. Smått förvirrande. Här gäller det att ha huvudet på skaft. Oh, well, man lär sig nåt nytt varje dag.

Full Alert (1997)

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Full Alert var den första. Min text om filmen skrevs i april 2004. Det kan hända att det kommer inlägg även om de andra två filmerna inom kort här på bloggen.

Full Alert är en Heat-liknande historia där vi får följa två personer på varsin sida lagen. Efter att ha gripit gangstern Mak Kwan (Francis Ng), misstänkt för mord på en arkitekt, kommer kommisarie Pao (Lau Ching-wan) och hans team en liga på spåren. Ligan planerar den perfekta stöten. Frågan är var och när? Och kommer de försöka frita sin kompanjon Mak Kwan?

Det var kul att se denna Hongkong-action regisserad av Ringo Lam. Den var välgjord med helt ok skådespelarinsatser. Vi slipper Van Damme (min kommentar: sorry, Sofia!), Dolph & Co. Det som imponerar mest är de vältajmade actionscenerna inklusive en ganska så intensiv biljakt. Det förekommer inte så mycket (inga alls, rättare sagt) eldstrider med slowmotion då nån kastar sig och samtidigt skjuter à la John Woo, vilket jag tyckte var rätt så skönt. Det kändes lite mer rått och realistiskt om man kan säga så. Det var väl inget som gjorde att man grät av lycka men det är sevärd och ok underhållning för stunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dirty Pretty Things (2002)

Dirty Pretty Things är väl den filmen som gjorde stabile Chiwetel Ejiofor till något av en stjärna. Eller stjärna kanske är fel ord. Han känns mer som en karaktärsskådis. Men jag tror många fick upp ögonen för honom då. Jag fick det i alla fall. Audrey Tautou är med också! Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2003. Kolla in spoilersektionen i slutet för en rolig anekdot från visningen.

Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där de jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel. När Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också.

Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer de hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också ok, även om det mera känns som att hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar?) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin rollfigur. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val. Även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter och dylikt. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning.

En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa immigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: ”Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!”. Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: ”Bit av den för fan!”. Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: ”Åh fan, hon gjorde det. Hehe, oj, oj då!”. Kul med folk som lever sig in i filmer. 😀
</spoiler>

Uncut Gems (2019)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Uncut Gems är den andra filmen jag ser av dem.

Jag har nog aldrig var nåt jättefan av Adam Sandler. Samtidigt har jag nog aldrig varit ett större Adam Sandler-fan som just när jag såg Safdie-brödernas Uncut Gems. Sandler blev inte ens Oscarsnominerad för sin stressframkallande insats som New York-juveleraren, optimisten, opportunisten och spelmissbrukaren Howard Ratner, vilket väl får betraktas som en stöld.

Om jag jämför med bröderna Safdies förra film, Good Time, så är det ganska mycket som jag känner igen. Det är samma nerviga och närgångna stil. Det är samma typ av intensiva färger. Den strålande elektroniska musiken är även i Uncut Gems gjord av Oneohtrix Point Never a.k.a Daniel Lopatin.

Vi har en huvudroll som inte är en idiot (nåja) men som tar ständiga risker och felbeslut (vilket kanske är definitionen på ”idiot”). I Uncut Gems är det nog uppskruvat några snäpp till då Ratner är en obotlig spelare, som när han för en gångs skull får till nåt bra bara väntar på första bästa tillfälle att förstöra allt igen. Det är både fascinerande och jobbigt att se på.

När skrev en kort blänkare om Uncut Gems i mitt inlägg där jag listade 10 i topp: Filmer 2019 så jämförde jag med Curb Your Enthusiasm. Där är det ju Larry David som ständigt hamnar i den ena situationen efter den andra som han måste ta sig ur. Uncut Gems är Curb Your Enthusiasm på crack eftersom insatserna (!) är så höga, och det gäller både pengarna Ratner spelar för och följderna det får om han skulle förlora.

Ratner är på ett sätt den evige optimisten. Jag tror aldrig jag har sett en så optimistisk rollfigur på film. Han dominerar trots att han är i underläge, som om att han inte förstår att han är i underläge. Istället för optimistisk skulle man förstås kunna säga att Ratner är dumdristig och har ett allvarligt problem med spelberoende…

…och ja, till slut visar det sig att även Ratner har en gräns som överskrids och det leder till en total hopklappning.

Slutet involverar en basketmatch som Ratner har spelat på och det är knappt jag kan titta. Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete. Den sista kvarten eller så kan vara det svettigaste jag har sett. Det kommer gå helvete. Det kommer gå åt helvete. Det kommer gå åt helvete. Nej, vänta, vad händer?! Det gick inte åt helvete. Fast, vänta, det gjorde visst det ändå. Eller? <spoiler>Men han dog lycklig ändå där han gjorde det han älskade</spoiler>. Snudd på toppbetyg från mig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Time (2017)

Bröderna Safdie! Coolt namn på två coola filmmakarbröder. Good Time är den första filmen jag ser av dem.

A good time är väl det sista man säga att Robert Pattinsons rollfigur, Connie, har i filmen. Ett rån går år helvete, Connies brorsa grips, och sen spenderar Connie resten av filmen på flykt undan både rättvisan och andra kriminella i ett New York som inte ser ut som i en Nora Ephron-romcom. Som om inte det vore nog försöker Connie även fixa 10000 dollar för att betala borgen för att få ut brorsan ur finkan.

Oj! Vilken intensitet. Färgerna, närheten, neonen, den elektroniska musiken av Oneohtrix Point Never. Filmen tar vändningar jag inte är med på. Alls. Det ständiga flödet, drivet, påminner mig lite om entagningsfilmen Victoria. Skillnaden är att Good Time är mycket bättre, både vad gäller handlingen och skådespelarna. Dessa element är viktigare än att en film är gjord i en tagning, det inser man rätt snart.

Allting sker i ett desperat flöde, nästan utan paus, och känslan är att det här ju aldrig kan gå bra. Jag önskar mig nästan ett The Florida Project-slut för att ge rollfigurerna, Connie främst, nåt, även om det skulle vara filmens önskedröm. En annan film jag kommer att tänka på är faktiskt svenska Tjuvheder. Även den har en sorts känsla av undergång över sig. En känsla som nästan blir komisk när allt går åt helvete i kubik

Om jag ska slänga in en brasklapp här så är det att filmens huvudpersoner inte är jordens smartaste och det kan möjligen vara svårt att relatera till dem. Jag vet att vissa har problem med filmer där korkade personer tar idiotiska beslut. Haha, och när jag uttrycker mig så, så dyker ju förstås Give Me Liberty upp som ett exempel på en sån film. Och den gillar jag också. Jag har tydligen en förkärlek för hetsiga filmer där rollfigurerna trasslar in sig i ett nät av korkade eller överilade beslut.

När det gäller Connie så är han en person som kan vara svår att tycka om. Han är i grunden, i alla fall som det framställs i filmen, en skitstövel som utnyttjar allt och alla, inklusive sin förståndshandikappade bror Nick. (Förståndshandikappade, är det rätt ord? Nej, det är det förmodligen inte… Intellektuellt funktionsnedsatte säger 1177.se.) Nick behöver absolut inte vara med på ett bankrån och sen slängas in i ett fängelse. Han behöver vård och omsorg. Men Connie har en plan. De brukar ju ha det. En sista stöt som ska ge pengar för att ge den vården och omsorgen. Men Connie skulle inte ha valt just den där satans eftermiddagen att göra rånet på…

Jag gillar filmens titel eftersom den i mina ögon snyggt knöt ihop vad som till slut händer med Connies rollfigur, att det som hände på ett sätt var värt det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Good Time hamnade på plats 12 på min lista över 2017 års bästa filmer. Den är kanske något av en oslipad diamant, men kanske kan brödernas nästa film ta sig in på en årsbästalista?

%d bloggare gillar detta: