BlacKkKlansman (2018)

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Code 8 (2019)

Code 8 är en superhjältefilm som inte är en superhjältefilm. Det har kommit några såna under de senaste åren (Freaks och Fast Color är två andra exempel). Det handlar om människor med superkrafter men som inte klär sig i en speciell dräkt. Nej, de är vanliga människor som helst vill bli lämnade i fred och leva sitt liv i lugn och ro.

Jag får givetvis X-Men-vibbar. I filmens värld har fyra procent av befolkningen nån typ av superkraft. Nån kan alstra elektricitet, nån kan framkalla värme som kan smälta metall. Ja, ni vet. Fast det här är alltså inte X-Men utan mer jordnära, och jag gillar det. Det är konceptbaserad science fiction med ganska låg budget och bra skådisar.

Man kan dra många paralleller till vår verklighet. Arbetare som utnyttjas, fördomar mot och registrering av såna som är annorlunda, korruption, polisvåld, mm.

Jag gillar filmens stil. Skurkarna är inte riktigt de skurkar man tror. Vi får följa både polisen och de kriminella, lite som i The Wire (yay!). Rollfigurerna är inte svarta eller vita, snarare grå. Ja, vissa är väl genomonda men man kan läsa mellan raderna att de blivit så på grund av… livet.

Filmmakarna har gjort sin film till en personlig film. Det handlar om relationer och de olika karaktärernas motivation till att de gör vad de gör, tar de beslut de tar. Alla har sin story och det inkluderar även ”the bad cop”. Bra grejer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hustlers (2019)

Det har kommit en del filmer om finanskrisen och dess följder. Hustlers är en dem. Adam McKay är med som producent och det känns rimligt då han ju själv regisserade The Big Short.

Hustlers är en sorts Martin Scorsese-film där vi får inblick i en parallell (och sedemera kriminell) värld. Det är en sorts The Wolf of Wall Street fast ur strippornas perspektiv. Finanshajar tjänar multum med pengar och det utnyttjar tjejerna genom att linda dem runt sina lillfingrar.

När finansbubblan spricker så finns det dock inte kundunderlag nog för tjejerna så de får tänka om. De söker upp män på barer som de super under bordet för att sen använda deras kreditkort. En ganska enkel plan som funkar ett tag men sen börjar tjejerna ta för stora risker.

Mm, Hustlers är en rätt så intressant film. Det är en klassisk ”uppgång och fall”-film. Tjejerna ursäktar sina handlingar med att män som Jordan Belfort begått betydligt värre brott än att använda nån annans kreditkort. Det är rätt åt mansgrisarna och nu är det liksom vår tur. I gruppen av tjejer finns det förstås de (t ex Constance Wu) som är mer tveksamma. Är det verkligen rätt att hålla på som de gör? Well, har man gett sig in i leken får man leken tåla låter chefen (Jennifer Lopez) höra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

Baby Driver (2017)

Det finns en hel del att gilla med Edgar Wrights Baby Driver. Den innehåller härliga biljakter. Baby, som Ansel Elgorts rollfigur heter, innehar rejäla bilkörar-skills. Jag gillar hur jag känner att han faktiskt inte kommer att lyckas komma ur de knipor han försätts i. Men han utnyttjar sina omgivningar på kreativa sätt och tar snabba, och rätt, beslut.

Vid ett tillfälle så har våra huvudpersoner en polishelikopter efter sig, och hur i hela friden ska man kunna fly från den frågar jag mig. Det går ju liksom inte att köra ifrån den. Det adresserar filmen direkt efter att jag började undra över det problemet. Sånt gillar jag.

Filmens stadsmiljöer är fyllda med graffiti och gatukonst och det uppskattar jag (nähä!?). Det lyser upp en stad och även den här filmen.

Främst kanske det ändå är kärleken till musiken som lyser igenom. Jag känner igen mängder med låtar som jag har hört i samplingar i hiphop-låtar. Eller, ja, det jag känner är ju den del som samplats, inte hela låten i sig egentligen. Jag älskar att fånga upp såna här saker. Ett exempel är De La Souls ”Say No Go” som använt sig av The Detroits Emeralds ”Baby Let Me Take You (In My Arms)”.

Babys kärleksintresse Debora spelas av Lily James och precis som Baby är hon ett stort musikfan. I en härlig meet cute-scen på ett kafé pratar de bland annat om Becks underbara låt ”Debra”, en låt som jag såg framföras live på Cirkus under en härlig konsert.

Berättarmässigt känner jag igen en del (meta)grepp från Ant-Man som ju Wright var inblandad i från början. Det gäller t ex att man får se nåt hända men dialogen framförs av nån annan à la Michael Peña. Eller att man får se ett skeende berättat på två olika sätt. Kanske även lite vibbar från Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Jag undrar om det är en speciell brittisk stil som det är jag känner av?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Tack, YouTube. Beck live på Cirkus 1996.

The Wolf of Snow Hollow (2020)

The Wolf of Snow Hollow inleds bra och lite mysigt. Vi bjuds på en sömning småstad på vintern omgiven av snöiga berg. Snö på film, ni vet. Ett mord sker. Vem är mördaren? En varulv ryktas det om! Den lokale polischefen spelas av veteranen Robert Forster (vila i frid) och hans son John, ytterligare en polis, spelas av filmens regissör och manusförfattare Jim Cummings. John är givetvis frånskild, har alkoholproblem och en dotter han inte kan kommunicera med.

Jag blir inte riktigt klok på filmen. Det är en lättsam skräckis (eller är det egentligen en skräckis?) som aldrig blir spännande för mig. Enligt IMDb ska det vara en skräckkomedi. Nja, jag vet inte om det var så mycket komedi egentligen. I vilket fall så är skräckkomedi en genre som oftast inte funkar för mig. Jag kan liksom aldrig ta skräcken på allvar och då faller filmen platt (och nu snackar jag generellt, inte specifikt om den här filmen).

En sekvens som jag gillade… och nu kommer det kanske något av en spoiler… var när pappa polisen rycker ut och upptäcker sin dotter tillsammans med en snubbe och räddar dem från att bli överfallna av ”varulven”. Som tack från dottern blir pappa John utskälld. Komma här och vara pinsam!

Det förekom lite lustiga grepp, som t ex att skådisarna tittar rätt in i kameran och bryter fjärde väggen. Det peppras även med snabb och smartrolig dialog som jag tyckte överdrevs en aning. Klippningen stack ut ibland med sina lustiga tidshopp. Kanske skulle det bidra det till nån form av stress och förvirring. Jag landar på en stark tvåa i betyg. ”Not great, not terrible” – för att referera till en tv-serie som var läskig på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bad Education (2019)

Jag undrar om inte Bad Education var ett litet försök från Hugh Jackmans sida (eller filmbolagets sida snarare) att få en Oscarsnominering. Trots att den visades direkt på HBO så tror jag säkert att den gick nån vecka på bio bara för att kunna bli nominerad. Eller så är jag fel ute. Men bara grejen att den bygger på en verklig händelse och att Jackman går all in för att gestalta en verklig person gör att mina tankar går åt just Oscarshållet.

Det är ganska otrolig historia som berättas. Jackman spelar Frank, en charmig ”rektor” (superintendent på engelska) för en skola på Long Island. Tillsammans med sin assistent Pam (alltid bra Allison Janney) har han sett till att skolan gjort kanonresultat.

Men det finns ju alltid en baksida. Frank och Pam håller på med seriöst pengafiffel där de använder statliga pengar för att renovera sina egna bostäder mm mm mm. Det är bara en tidsfråga innan bubblan spricker. Men som vanligt i såna här historier tror de skyldiga in i det längsta att de ska kunna komma undan.

Det var intressant hur Frank faktiskt verkar vara passionerad för det arbete med skolan han gör. Det känns som att han är en lärare i grunden. Han vet även hur man ska hantera folk och hur man får saker och ting gjorda.

Är det mest uppmärksamheten han är ute efter eller är han passionerad på riktigt? Jag lutar faktiskt åt det senare. Som jag skrev så känns det som att han är en lärare i grunden, och det värsta fifflet står nog assistenten Pam för. Frank vet om det men blundar för det, kanske mot bättre vetande. Eller? Att förskingra 11 miljoner dollar av skolans medel kanske vägs upp av att det går så bra för skolan. Fjärde bästa resultat i hela USA! Nej, givetvis inte. Eller?

Jag tyckte även det var intressant hur hela härvan avslöjades av en tjej som jobbade på skoltidningen. På uppmaning av Frank själv (!) börjar hon arbeta som en undersökande journalist för att skriva en artikel om ett av skolans byggprojekt och upptäckter då konstigheter i bokföringen. Ja du, Frank, du grävde din egen grav. Som man bäddar får man ligga… på en brits i fängelset.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det visade sig att jag var fel ute med mina tankar kring eventuellt Oscars-fiske. Det verkar i alla fall som att Bad Education betraktas som en ren tv-film trots att den bl a visades på Toronto Film Festival. Efter den festivalen köpte HBO in den och då blev det en tv-film (eller streaming-film borde det väl heta nuförtiden).

The Long Goodbye (1973)

En tankeströmsrecension av Robert Altmans The Long Goodbye följer nu.

Filmen börjar med glad jazz och en skylt där det står Hollywood. Sen blir det långsam jazz och en utslagen detektiv (Elliott Gould, ständigt med en cigg i mungipan). Jag noterar märkena på vägen efter tändstickorna.

Det finns en glödande våt värme över filmen. Tjejer är topless.

Är det en Carradine-broder i sängen ovanför Marlowes? Svar: ja, David.

Filmen skildrar ett ruttet Hollywood med en grindvakt som imiterar kända skådisar som James Stewart och Barbara Stanwyck. Det är kanske nån form av flärd men det är en rutten flärd.

Ljuset. Ljuset och hur det liksom skimrar bakom allt. Det lyser in från den varma utsidan.

Skådisen som spelar doktor Verringer, det måste vara han i Magnolia, i baren som pratar med William H. Macy? Svar: ja, Henry Gibson.

Vem är skådisen som spelar Ernest Hemingway-figuren? Jag kan inte placera honom. Irriterande. Ja, irriterande men här är svaret: Sterling Hayden som jag bl a sett som galen militär i Dr. Strangelove.

The Long Goodbye är en speciell film. Den flyter på och påminner lite om PTA:s misslyckande Inherent Vice men är klart bättre.

Och, återigen, vem är skådisen som spelar Roger Wade?? Svar: Sterling Hayden sa jag ju!

Chicken Kiev – Butter Chicken.

Marlowe gillar katter. Inte hundar!

Är det där Arnold Schwarzenegger?!?! Svar: ja!

Det förekommer många referenser till andra filmer. Eller så är det jag som gör dessa kopplingar. När filmen utspelar sig i Mexiko kommer jag att tänka på Michelangelo Antonioni Yrke: Reporter.

Jag gillar Philip Marlowe och hur Elliott Gould spelar honom. Han är reko. Hans motto är ”It’s ok with me”. Fram tills att det inte är ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: