Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Jag älskade Rian Johnsons pusseldeckare Knives Out. Den sågs på bio både på Stockholm Filmfestival på en härlig visning och som familjefilm på Annandagen samma år. Det var tider det. 😦

Netflix-uppföljaren Glass Onion: A Knives Out Mystery är sevärd men långt ifrån lika bra som det första Benoit Blanc-mysteriet. Vi bjuds på en fin ensemblecast (är inte det tårta på tårta förresten?) i form av, förutom Daniel Craig, bl a Edward Norton, Janelle Monáe, Kate Hudson och Dave Bautista. Miljön (en grekisk paradisö) och kläderna (piffiga) funkar som de ska. Det blir en mysig känsla.

Jag hörde Johnson intervjuas på The Filmcast och det han är ute efter när det gäller dessa mysteriedeckare är att vi som åskådare i mångt och mycket ska veta vad som har hänt. Istället för whodunnit är frågan whyandhowdunnit.

Så var det i ettan och så är det även här. Det leder till en betydligt mer spännande film. Det är som Alfred Hitchcock säger: suspense är bättre surprise.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Promising Young Woman (2020)

Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.

Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?

Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blindspotting (2018)

Blindspotting är nog en så kallad viktig film. Den handlar om ras, kulturell appropriering och gentrifiering i Oakland. Collin har tre dagar kvar av sin villkorliga dom och försöker klara sig igenom dem utan att göra nåt dumt. Med en vän som Miles är det emellertid inte helt lätt. Barndomskompisen Miles är en slarvpelle, idiot och vit (och känner väl därför att han kan vara just en idiot och vifta med pistoler på skoj). Men han sätter sin svarta kompis i skiten. Det var frustrerande att se. Inledningen av filmen var dock inte frustrerande. Jag gillade den direkt. Miljöerna och musiken satte en skön stämning. Vit hipsterkultur anammar svarta traditioner och svarta försöker passa in i det vita samhället. Jag gillar hur Collin och Miles hela tiden pratar i form av små rap-stycken. De skriver texter muntligt och spontant hela tiden. Bra skit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Molly’s Game (2017)

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Det finns en gammal svensk kultklassiker från 70-talet som heter Thriller – en grym film. Brawl in Cell Block 99 (en härligt 70-talsosande titel) skulle kunna ha samma undertitel: en grym film. Den är nämligen grym, precis som den stenhårde jätten Vince Vaughn i huvudrollen.

Vaughn spelar Bradley som på samma dag får sparken från bilmekarjobbet och upptäcker att hans fru varit otrogen. Man kan säga att Bradley har en dålig dag. Bradley går lugnt ut ur huset och ställer sig på uppfarten bredvid sin bil varefter han misshandlar bilen sönder och samman (istället för frun får man anta). Vilket helt galen scen och start på filmen.

Bradley kämpar med att tygla sina demoner. Han vet att han har ett våldsamt inre och håller sig därför på ett säkerhetsavstånd från frun. Ja, alla sätt är väl bra förutom de dåliga.

Efter att ha fått sparken så ser Bradley ingen annan lösning än att återgå till ett tidigare liv som knarklangare. Hmm, really?! Ingen annan utväg alltså. Det känns ju snarare som att det är en återvändsgränd. Fast då hade det ju inte blivit en film av det hela. I alla fall inte regissören och manusförfattaren S Craig Zahlers film.

Under ett jobb går allting fel och Bradley hamnar i fängelse under uppsikt av den trevlige (nä, skojar bara) fängelsedirektören Tuggs, spelad av en mysigt elak Don Johnson.

Jag har insett att jag gillar fängelsefilmer. Om de är bra så är de riktigt bra. Det är som en serietidning, en helt egen värld med andra regler.

Oj, vad bra detta var. Det är grötigt, grått, lerigt och rått. Det övermättade fotot bidrar med en intensiv och hetare känsla än ett mer normalt foto. Vince Vaughn är en best, en naturkraft. Det här är inte Wedding Crashers direkt. Snarare Car and Skull Crashers.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Trouble Man (1972)

Trouble is here! He’s street smart and steel hard. He’s a healer, a fixer.

Mr T: ”My name is T, baby”.

He wears 600 dollar suites, drives a 10000 dollar car, and he carries two guns: one to stop trouble and one to make trouble. He was born in the ghetto and raised in the streets. He’s been a man since he was a kid, and trouble is this man’s name. If you got trouble, call T and leave a message. Service is prompt, efficient and deadly!

TROUBLE MAN, you jive him, he’ll wash you away. TROUBLE MAN.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni undrar vad ovanstående text är för nåt så är det en transkribering (gjord av mig, inte ChatGPT) av trailern för blaxploitation-filmen Trouble Man. Rätt upp och ner, bara så där. Jag tyckte den beskriver filmen rätt så bra. Ibland gör man det lätt för sig. 🙂 Jag kan även tillägga att filmmusiken (albumet finns på Spotify) av Marvin Gaye givetvis är helt underbar. Här är den förlängda versionen av låten ”‘T’ Plays It Cool”. Snubben som spelar trummor förtjänar ett pris… och vem spelade trummor? Jo, min research visar att det var Marvin Gaye själv! Coolt. Under inledningen av sin karriär var han tydligen ofta studiomusiker som just batterist.

BlacKkKlansman (2018)

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Code 8 (2019)

Code 8 är en superhjältefilm som inte är en superhjältefilm. Det har kommit några såna under de senaste åren (Freaks och Fast Color är två andra exempel). Det handlar om människor med superkrafter men som inte klär sig i en speciell dräkt. Nej, de är vanliga människor som helst vill bli lämnade i fred och leva sitt liv i lugn och ro.

Jag får givetvis X-Men-vibbar. I filmens värld har fyra procent av befolkningen nån typ av superkraft. Nån kan alstra elektricitet, nån kan framkalla värme som kan smälta metall. Ja, ni vet. Fast det här är alltså inte X-Men utan mer jordnära, och jag gillar det. Det är konceptbaserad science fiction med ganska låg budget och bra skådisar.

Man kan dra många paralleller till vår verklighet. Arbetare som utnyttjas, fördomar mot och registrering av såna som är annorlunda, korruption, polisvåld, mm.

Jag gillar filmens stil. Skurkarna är inte riktigt de skurkar man tror. Vi får följa både polisen och de kriminella, lite som i The Wire (yay!). Rollfigurerna är inte svarta eller vita, snarare grå. Ja, vissa är väl genomonda men man kan läsa mellan raderna att de blivit så på grund av… livet.

Filmmakarna har gjort sin film till en personlig film. Det handlar om relationer och de olika karaktärernas motivation till att de gör vad de gör, tar de beslut de tar. Alla har sin story och det inkluderar även ”the bad cop”. Bra grejer!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hustlers (2019)

Det har kommit en del filmer om finanskrisen och dess följder. Hustlers är en dem. Adam McKay är med som producent och det känns rimligt då han ju själv regisserade The Big Short.

Hustlers är en sorts Martin Scorsese-film där vi får inblick i en parallell (och sedemera kriminell) värld. Det är en sorts The Wolf of Wall Street fast ur strippornas perspektiv. Finanshajar tjänar multum med pengar och det utnyttjar tjejerna genom att linda dem runt sina lillfingrar.

När finansbubblan spricker så finns det dock inte kundunderlag nog för tjejerna så de får tänka om. De söker upp män på barer som de super under bordet för att sen använda deras kreditkort. En ganska enkel plan som funkar ett tag men sen börjar tjejerna ta för stora risker.

Mm, Hustlers är en rätt så intressant film. Det är en klassisk ”uppgång och fall”-film. Tjejerna ursäktar sina handlingar med att män som Jordan Belfort begått betydligt värre brott än att använda nån annans kreditkort. Det är rätt åt mansgrisarna och nu är det liksom vår tur. I gruppen av tjejer finns det förstås de (t ex Constance Wu) som är mer tveksamma. Är det verkligen rätt att hålla på som de gör? Well, har man gett sig in i leken får man leken tåla låter chefen (Jennifer Lopez) höra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Super Fly (1972)

Mannen med det coola namnet Youngblood Priest är en svart knarkkung i Harlem. Han vaknar upp med en vit älskarinna, drar en lina för att vakna upp ännu mer. När han lämnar lägenheten frågar kvinnan: ”Will you be back soon?”. Först ute på gatan på väg till bilen drar Priest upp gylfen. Han är super fly med andra ord (gylf… fly…) och bra spelad av Ron O’Neal som har ett sofistikerat och underhållande sätt att föra sig.

Priest vill fortsätta vara super fly men i en annan bransch, en laglig bransch. Stick it to the Man, lagligt? Hur ska det gå till? Ja, det är som det brukar vara i såna här filmer. En sista stöt. En sista stöt för att fixa ett avgångsvederlag och startkapital på samma gång.

New York är skitigt, på flera sätt än ett. Det är skitigt på ytan, det är skitigt på djupet. Staden är fylld med ödetomter med stora grushögar efter rivna byggnader. Poilsen är korrupt. Hela systemet är korrupt. Mina tankar går bl a till The Wire (yay!).

Musiken av Curtis Mayfield är otroligt bra. Det förekommer ett stillbildsmontage till tonerna av Mayfields ”Pusherman” där vi får följa kokainets väg från langarna till slutanvändarna. Underbart kanske är fel ord, men det var underbart.

Black Panthers är med också. De vill inte att Priest ska sluta i knarkbranschen utan fortsätta och dessutom vill de få drogpengar och använda dem för att kämpa för sin sak. The Cause. Ja, jag sa ju att systemet var korrupt.

Super Fly känns ganska vågad eller revolutionerande för sin tid. En svart man skäller ut sin vita langare, kallar honom för en ”white honky motherf****r”, och hyr vita lönnmördare för att ta kål på honom. Black power kan man kanske säga. En sak jag fann intressant var hur Priest har en relativt ljus hudfärg. Ja, eller snarare, det jag fann intressant var hur filmen refererade till detta. Priest får höra att han inte är äkta utan en ”white looking n****r”. Ja, jag sa ju att den var vågad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Det av YouTube åldersbegränsade kokainmontaget

%d bloggare gillar detta: