Grâce à Dieu (2018)

Grâce à Dieu är en sorts fransk Spotlight. Om jag skulle skriva en kort beskrivning av filmen i en festivaltidning så skulle jag i alla fall referera till Spotlight, och mycket riktigt gör Stockhohlm Filmfestival just det. Det handlar alltså om den katolska kyrkan och dess pedofilpräster som fick fortsätta jobba med barn trots att ansvariga inom kyrkan hade kännedom om vad som pågick.

I Spotlight var det journalister i Boston som nystade i härvan. I Grâce à Dieu är det istället vissa av offren själva som i Lyon bildar en sorts arbetsgrupp och tar sig an sina egna och andras fall. I många fall har preskriptionstiden gått ut så det går inte att väcka åtal. Men den lilla men envisa arbetsgruppen letar idogt efter flera fall, och viktigast av allt försöker man se till att pedofilprästerna åtminstone blir avstängda.

Det är intressant att jämföra de bägge filmerna. Båda är procedurfilmer som är upplagda på liknande sätt. Känslan i Grâce à Dieu är ändå ganska annorlunda. Det är trots allt i grunden en fransk snackfilm. Det förekommer med andra ord en hel del rödvinspimplande och snackelisnack vid middagsbordet.

Grâce à Dieu är även intressant när det gäller sättet fokus skiftar från person till person under filmens gång. Detta gjorde den en aning oförutsägbar, men även kanske en aning för lång. Vi träffar först Alexandre (Melvil Poupaud), ett offer som har fru och barn och lever ett till synes stabilt liv. Just därför kanske han har kraft och vilja att ta upp striden med kyrkan. Sen försvinner Alexandre plötsligt ur handlingen och vi hoppar vidare till nästa offer och får ta del av hans liv. Slutligen träffar vi ett tredje offer och så småningom går trådarna ihop och och de tre huvudpersonerna möts.

En störande detalj som inte har med filmen som sådan att göra är den svenska titeln. I Guds namn fick den heta i Sverige. Detta är en direkt felaktig titel. Grâce à Dieu betyder (Med) Guds försyn och har en direkt koppling till nåt som sägs i filmen i en avgörande scen. Med Guds försyn, I Guds namn, det kan tyckas spela mindre roll men när originaltiteln syftar på en replik som faktiskt sägs så känns det galet att ändra betydelsen. På engelska heter filmen mycket riktigt By the Grace of God.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag såg Grâce à Dieu ihop med Carl (tack för att du höll en plats åt mig!). Kolla in hans Letterboxd-recension för att se vad han tyckte.

#SFF16: Baden Baden (2016)

baden-baden-postersff_logoNu är ju Stockholm Filmfestival i full gång och första filmen för min del blev blev Baden Baden, en franskbelgisk dramakomedi skriven och regisserad av Rachel Lang.

Det skulle inte förvåna mig om Baden Baden till viss del är självbiografisk? Salomé Richard (som i filmen till utseendet påminner om regissören själv) spelar 26-åriga glidaren Ana som efter att ha jobbat som chaufför på en filminspelning rakt upp och ner snor hyrbilen och åker hem till sin hemstad Strasbourg (där även regissören Lang vuxit upp).

På plats i Strasbourg slarvar Ana runt med gamla pojkvänner/vänner, umgås med sin sjuka och gamla farmor, ger sig på att renovera farmoderns badrum med hjälp av en random dude som hon plockar upp på ett byggvaruhus. (Ja, snubben jobbar på byggvaruhuset men kan inget om badrum!)

Vad gör Ana mer? Ja… hon lämnar inte tillbaka hyrbilen utan åker istället för fort med den. Hon glömmer att skicka tillbaka en klänning hon lånat till sin rumskompis i London. Hon är en tjej som ständigt lyckas att få andra människor att göra saker för henne. Själv lyckas hon aldrig slutföra något. Men kanske badrummet? Med hjälp av andra?

Ana är som en manic pixie dream girl men utan att träffa nån introvert och sorgsen man som hon kan visa vad som gör livet värt att leva. Jo, den där byggvaruhussnubben försöker lägga in en stöt… men får en stöt istället. Det är liksom inte en film som riktigt passar in i nån mall.

Det hela är berättat upphackat, utan nån egentlig handling från A till Ö. Det känns som att man har tagit ett gäng novellfilmer, brutit ner dem i avsnitt på tre minuter, blandat runt dem och sen smält samman allt till en film.

Jag skulle kunna jämföra det med en sån där tvådimensionell bild med prickar där man kan skönja en tredimensionell bild bara man låter ögon liksom titta i fjärran igenom pappret. Eller kanske en text som helt utspelar sig mellan raderna eller där det saknas kapitel. Jag tror att antingen så funkar den här stilen inte eller så funkar den. För mig funkar den!

Det som ändå höjer filmen över medel är att den bitvis är dråpligt rolig. Scenerna där Ana och byggvaruhussnubben ska renovera badrummet lockar mig till skratt ett flertal gånger. Även farmoderns galghumor var uppskattad.

Baden Baden är en europeisk arthousekomedi (jag tycker det är mer arthouse än indie) väl värd att ta en titt på. Men jag vägrar att rosamarkera den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Eftersom jag två (!) gånger tidigare i veckan hade försökt att hämta ut mina digitala festivalbiljetter som fysiska pappersbiljetter men utan att lyckas hade jag (luttrad från tidigare festivaler) vissa farhågor om att det skulle strula vid insläppet. Men se! – det funkade helt utan problem efter några långa sekunders inzoomning på mitt festivalkorts streckkod.

Innan blippandet påbörjades skämtade jag med hon som blippade biljetterna om att Baden Baden kanske skulle bli den nya Toni Erdmann. Insläppskvinnan såg ut som ett frågetecken men jag tyckte i alla fall att det fanns en del kopplingar och att jag hade en poäng. En rörande, absurd och rolig tysk dramakomedi hade jag nämligen förstått att Baden Baden skulle vara efter att ha läst festivalens beskrivning av filmen. Att Baden Baden skulle vara tysk (haha, helt fel!) hade jag nog fått för mig pga filmens titel. När det gäller resten så var jag nog inte helt fel ute. 🙂

Jag såg Baden Baden tillsammans med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Fripps filmrevyer-Henke. Länkar till deras recensioner dyker upp nedan när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

%d bloggare gillar detta: