Past Lives (2023)

17 april, 2024 Lämna en kommentar

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

Killers of the Flower Moon (2023)

19 februari, 2024 4 kommentarer

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Oppenheimer (2023)

8 februari, 2024 6 kommentarer

Inledningsvis var Oppenheimer (filmen alltså) inte riktigt som jag trodde den skulle vara. Det var flummigt. Oppenheimer (J. Robert alltså) ser syner, drömmer och har visioner om kvantmekanik, svarta hål och avancerade ekvationer. Det är som att han ser ekvationerna i bilder och då kanske även dess lösningar.

Jag vet inte om jag gillade de här nästan surrealistsiak inslagen. Men, ja, det kanske var passande med lite flum då kvantmekanik kan kännas just flummigt. Faktum är att mina tankar gick till Twin Peaks: The Return och speciellt det episka avsnitt åtta.

I övrigt är det förstås en välgjord film. Det mesta är top notch. Skådisarna? Hmm, ja, jag tyckte det bitvis kändes som en kavalkad av kända skådisar. Det blev lite av ett who’s who in Hollywood och jag kände mig distraherad av att försöka placera var och en av dem. Ta Josh Hartnett t ex. Jag hade ingen aning om att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Det är uppenbarligen länge sen The Virgin Suicides kom ut.

Börjar jag trötta på Nolans tidslekar? Kanske. Här såg jag inte riktigt poängen med att hoppa mellan de ganska trista svartvita förhörsdelarna med Robert Downey Jr och färgdelarna där vi fick följa Oppenheimer och hans väg till att bli atombombens fader.

Men jag ska erkänna att det var snyggt när scenerna mot slutet smälte samman när vi fick se en sekvens ur de bägge perspektiven. Plus att själva Trinitytestet var ruggigt snyggt. Tystnad har inte använts så effektivt sen Star Wars: The Last Jedi.

Slutligen en annan positiv detalj: inga bilder med de verkliga personerna i slutet av filmen, vilket jag oftast tycker känns kladdigt och meningslöst (förutom i Chernobyl). Istället för att sitta och jämföra hur lika skådisarna är kan man fundera på filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Maestro (2023)

29 januari, 2024 8 kommentarer

Maestro lockade mig inte speciellt mycket men så är ju en biopic aldrig speciellt lockande. Den var dock en snackis och med i Oscars-racet så det kändes självklart att kryssa den.

Filmen inleds med att Leo på gamla dar sitter och spelar piano och blir intervjuad för ett tv-program. Jag måste säga att ålderssminkningen var imponerande. Det kändes att den läderartade huden hade varit med en del och även varit med om en hel del cigaretter.

Just hur man fångat Leos utseende under de olika tidsperioderna som filmen utspelar sig var för övrigt klockrent.

Efter den korta inledningen (i färg) hoppar filmen tillbaka i tiden och blir svartvit. Jag minns inte om man även lekte på andra sätt med formatet (bredbild, 4:3, osv). Kanske.

Regissör Bradley Cooper leker på flera sätt rent visuellt. Det finns inslag av magisk realism när vi förflyttas från en plats till en annan på ett sömlöst sätt. Snyggt.

Maestro fångade tyvärr inte mig. Jag är inte speciellt förtjust i Bernsteins musik. Skådespeleriet i filmen är för bombastiskt, för teatralt. Det är skådespeleri i kubik, som gjort för en Oscarsjury. Jag känner mig inte heller intresserad av nån av rollfigurerna, vilket kanske har med skådespelarstilen att göra.

En detalj jag gillade var dock hur filmen såg ut. Det är en filmfilm, helt klart. Familjen Bernsteins villa och omgivande marker var attraktiva, speciellt den där mysiga altanen. Där skulle man kunna spendera en weekend.

Slutbetyg till Maestro: helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Avgrunden (2023)

5 januari, 2024 2 kommentarer

En svensk katastroffilm, yay! Det var givet att jag skulle se Avgrunden. Jag har alltid gillat genren och nu skulle jag dessutom bjudas på en svensk version.

Det är uppenbart att man låtit sig inspireras av föregångare från grannlandet Norge, som t ex Vågen och Skalvet.

Det är ett klassiskt upplägg (även om det saknas en hund): en familj med interna problem hamnar mitt i en katastrof och behöver både klara livhanken och lappa ihop sina relationer.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i gruvan i Kiruna. Hon är separerad från sin man och har en ny snubbe som lite oväntat dyker upp efter att ha tagit tåget från Stockholm (eller om det var Uppsala). Komplikationer uppstår och Frigga får mycket att stå i, och det gäller både gruvan och familjen.

En sak som faktiskt skiljer den här katastroffilmen från andra är att man faktiskt lyssnar på experten här. När Frigga säger att man måste utrymma gamla Kiruna så lyder folk. Det spelar väl in att man redan börjat flytta hela staden och skapat nya Kiruna. Folk är redan medvetna om faran.

När väl skiten träffar fläkten så blir det ganska intensivt. Som vanligt är frågan vilka som kommer att gå åt. För vi vet att några måste stryka med, annars är ju insatsen för låg.

Det är många unga skådisar med i filmen och jag tycker man har fått till rätt attityd på ungdomarna. Det är en rå och, vad jag kände, äkta jargong bland dem. Ungdomarna är irriterande (för en boomer) men de kändes som ungdomar är (dvs jobbiga).

Delar av manus är klumpigt skrivet. Bl a försöker filmmakarna lura tittarna när det gäller familjens son som har försvunnit. Det kändes bara krystat och ”skrivet” och dessutom innebar det att en sidohistoria där några rollfigurer råkar riktigt illa ut helt sonika bara glöms bort. Filmens sista 20 minuter kändes även som något av en epilog snarare än en homogen del av filmen.

I slutändan är detta ändå en svensk katastrofrulle som levererar det den ska och det ska premieras.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

You Hurt My Feelings (2023)

22 november, 2023 5 kommentarer

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2023 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Barbie (2023)

27 augusti, 2023 2 kommentarer

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bagdad Café (1987)

7 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Enemy (2013)

21 juni, 2023 6 kommentarer

Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka

Arkiverad under Betyg 5, Drama, Film, Mysterium, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Under the Skin (2013)

18 juni, 2023 6 kommentarer

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg