Lantana (2001)

När jag läste min gamla text om Lantana kom jag att tänka på ett minne från min studenttid. När jag pluggade i Uppsala på 90-talet så delade jag under en tid lägenhet med min kusin som studerade till jurist. En kväll skulle han ha förfest i lägenheten tillsammans med sina kursare. Jag var inte speciellt sugen på att vara med utan blev bjuden på bio istället av min kusin. Vilken film såg jag? Jo, Robert Altmans Short Cuts. Wow, vilken filmupplevelse det blev! Bättre än en förfest med juridikstudenter. 🙂 Min preblogg-text om Lantana skrevs i juni 2003. Sen tidigare har jag på bloggen skrivit om Jindabyne, en annan av regissören Ray Lawrences filmer.

Lantana är en australiensisk film med ett Short Cuts-liknande upplägg om än inte med riktigt lika många parallella historier. Jag måste erkänna direkt att jag verkligen gillar den här typen av film. Det gäller exempelvis filmen Carnages som visades på Stockholm Filmfestival i höstas. Lantana handlar främst om Leon som är poliskommissarie men ett gäng andra personer är också huvudpersoner i detta drama vars historia löst snurrar runt kring fyndet av en kvinnokropp i bushen utanför Sydney. De flesta, om inte samtliga i filmen, är osäkra på sig själva, har problem i sitt äktenskap, etc. Inte minst gäller det Leon som samtidigt som han hanterar utredningen kring den döda kvinnan vänsterprasslar med en kvinna som går på samma danskurs som han själv och hans fru går på.

Jag gillar den här filmen. Det är en film som fokuserar på de problem som personerna i filmen har med sig själva och egentligen inte på själva mordutredningen (även om den ändå är viktig i filmen och bl a får Leon att inse ett och annat). Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) gillade inte riktigt detta faktum utan tyckte den kunde ha varit mer spännande. Men jag gillade den! Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ali Zaoua (2000)

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fem på eftermiddagen (2003)

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolja (1996)

Kolja är en tjeckisk film om vänskapen mellan en äldre man och en ung pojke. Filmen vann faktiskt inte bara vann en Golden Globe utan även en Oscar för bästa utländska film. Jag noterar med stor irritation att den svenska titeln är Kolya. Den tjeckiska originaltiteln är Kolja och Kolya är ju den engelska varianten av det eftersom bokstaven ”j” uttalas som ”y” på engelska. Jag stör mig alltid på när man tar omvägen via en engelsk titel när en svensk titel kan användas eller redan finns så uppenbart som är fallet här. Min torftiga preblogg-text om Kolja skrevs i oktober 2004.

Kolja är en skön, ganska mysig, och även rolig film. Jag trodde den skulle vara lite mer allvarlig men den överraskade mig genom att huvudpersonen Louka var en rolig lite halvcynisk men ändå snäll figur som växte genom filmen. Jag kan inte komma på några speciella scener just nu – det var ett tag sen jag såg den – men jag skrattade ett antal gånger då Louka sa eller gjorde nåt kul. Hans kompis som spelade fiol hade riktigt snygga glasögon. Det förekom några segare partier, främst i början, och som helhet räcker det inte till en fyra men en stark trea blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tystnaden efteråt (2000)

Volker Schlöndorff (coolt namn!) är en relativt känd tysk regissör som var en del av Den Nya Tyska Filmen under 60- och 70-talet tillsammans med bl a Werner Herzog, Wim Wenders, Rainer Werner Fassbinder och Schlöndorffs fru Margarethe von Trotta. Förutom Tystnaden efteråt har jag sett Katharina Blums förlorade heder. Schlöndorffs mest kända film, som jag dock inte har sett, är nog Blecktrumman från 1979. Den vann både Guldpalmen och en Oscar för bästa utländska film. Min korta preblogg-text om Die Stille nach dem Schuß, som den heter på tyska, skrevs i oktober 2004.

Tystnaden efteråt är en relativt välgjord och intressant film av tysken Volker Schlöndorff som på 70-talet gjorde filmen Katharina Blums förlorade heder som jag har sett. Liksom den filmen är Tystnaden efteråt en film som skildrar det tyska samhället och dess förhållande till terrorister. Det är ingen spektakulär film utan det hela känns väldigt dokumentärt och realistiskt. Det förekommer ganska fula, och alltså passande, miljöer och kläder eftersom det utspelar sig på 80-talet i Östtyskland. Det var intressant att få en inblick i hur terrorister (i alla fall just dessa tyska terrorister) möjligtvis resonerar och att det handlar om ganska vanliga men väldigt naiva människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rosetta (1999)

De belgiska misärbröderna Dardenne är en regissörduo som hängt med mig genom mitt filmliv. De gör realistiska dramer om utsatta människor eller människor i utsatta situationer. Nuförtiden ser jag enbart deras filmer under Malmö Filmdagar (Deux jours, une nuit och Den okända flickan). Sen tidigare har jag även skrivit om Barnet. En Dardenne-film som står på ska-se-listan när jag är sugen på misär är Sonen. Min korta och osammanhängande preblogg-text om Guldpalmsvinnaren Rosetta skrevs i oktober 2004.

Rosetta är en stark film av de belgiska bröderna Dardenne. Belgien verkar inte vara nåt höjdarland i alla fall inte om man ska lita på den här filmen (min kommentar: förlåt, Belgien!”). Ett närgånget foto med handkamera gör att man kommer nära skådisarna och främst då Émilie Dequenne i titelrollen som flickan som bor med sin alkoliserade mamma i en husvagn på en campingplats. Rosetta försöker desperat behålla sina jobb, om hon nu kan få tag i nåt. Och vad är viktigast? Ens vänner eller ett jobb? Hon litar inte på nån och har märkliga saker för sig. Efter arbetsdagen går hon varje dag till campingplatsen genom skogen för att ta på sig sina stövlar som hon förvarar där i ett gömsle. Det är en ganska jobbig film om att hur svårt det kan vara att leva ett normalt liv hur mycket man än vill det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ratcatcher (1999)

Lynne Ramsay är något av en favoritregissör. Ingen av de filmer som jag har sett – Morvern Callar, We Need To Talk About Kevin, You Were Never Really Here och dagens film Ratcatcher – har fått sämre betyg än 3/5. Min preblogg-text om just Ratcatcher skrevs i juli 2003 och jag måste ha sett den på Cinemateket.

Det är här Lynne Ramsays debutfilm som hon gjorde innan Morvern Callar som ju gick på bio nyligen. Den utspelar sig i Glasgow 1973 och det är strejk bland sophämtarna. Tolvåriga James och hans familj bor i ett fattigt område och soporna ligger i stora högar utanför hyreshusen eftersom ingen hämtar dem. Där finns också en smutsig kanal som barnen brukar leka vid. Under ett låtsasbråk sker en olycka och James råkar döda en kompis. James blir förstås rädd och vågar inte säga nåt. Detta hänger som en ond skugga över James och resten av filmen. För att komma ifrån både sin tillvaro (pappan är inte alltför snäll) och sina tankar på olyckan tar James bussen till utkanten av stan där man bygger nya fina hus precis vid ett vackert sädesfält. Han drömmer att familjen ska få flytta dit.

Jag gillar den här filmen. Ramsay har en alldeles egen stil, ett lätt surealistiskt berättande, annorlunda klippning och bilder. En sorts bildpoesi skulle man kunna säga. Fastän den utspelas i fult område bland slitna hus, sopor och smutsigt vatten, så är det ändå en väldigt vacker film. Jag ger den 4/5. Rekommenderas om ni vill se nåt annorlunda men bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kramer vs. Kramer (1979)

Robert Benton? Ringer det en klocka? Inte hos mig i alla fall. För mig är det ett helt okänt namn. Det visar väl att trots hur mycket man tror sig veta om film som finns det alltid mer att lära. Robert Benton har regisserat och/eller skrivit manus till ett gäng kända filmer som Bonnie and Clyde, What’s Up, Doc?, Superman och inte minst dagens film Kramer vs. Kramer. Min korta preblogg-text om den skrevs i september 2004.

Dustin Hoffman och Meryl Streep spelar äkta makar i detta drama om rättegångsprocessen om vem som ska ha vårdnaden om deras son Billy.

Mjaha, jag hade hört en hel del om den här filmen, från roadie bl a (min kommentar: en gammal filmforum-kompis som vurmade för filmen), men det blev nog lite av en besvikelse känns det som. Det var ca två veckor sen jag såg den nu och den verkar inte ha gjort något större intryck. Ok, Hoffman är utmärkt och jag greps lite av hans försök att desperat fixa nytt jobb t ex. Det mesta går emot honom då. Annars vet jag inte, jag tycker inte det händer så mycket egentligen. Jag har svårt att komma med några bra motiveringar till varför jag tycker som jag tycker. Alltså, det är ju ingen dålig film. Det är bra skådespelare, välregisserat och den känns realistisk men jag greps aldrig riktigt av historien. Så, sorry, roadie, men inga tårar rullade nerför mina kinder. En stabil trea blir det ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

2009 Lost Memories (2002)

Sommaren 2004 ägde en asiatisk filmvecka rum på den fina biografen Grand i Stockholm. Jag såg tre av filmerna: Bong Joon-hos seriemördarklassiker Memories of Murder, martial arts-spektaklet The Legend of Evil Lake och slutligen 2009 Lost Memories, det alternativhistoria-actiondrama det handlar om idag.

Detta var den första filmen jag såg på den asiatiska filmveckan som pågår på Grand i Stockholm! Upplägget i denna sydkoreanska rulle är ganska intressant. Det är nämligen så att den utspelas år 2009 i Korea efter att Japan varit allierade med USA under andra världskriget och sedemera varit på den vinnande sidan. Atombomberna släppte USA över Tyskland istället för Japan. Korea är inte ett eget land utan är en del av Japan efter att Japan inte gett upp Korea efter andra världskrigets slut. Orsaken till detta är enligt filmen att en mördare misslyckades med att skjuta ihjäl en japansk politiker år 1909 och därmed så ändrades historien. På riktigt i vår verklighet så lyckades mördaren.

Nu är det alltså år 2009 i den ändrade verkligheten där Korea alltså är en ”delstat” i Japan. Huvudperson i filmen är Sakamoto, en koreansk poliskommissarie som utreder ett attentat av koreanska terrorister som kämpar för ett fritt Korea. Sakamoto lider också av en sorts syner där han ser händelser som han på nåt sätt tror han varit med om fast han inte minns dem. Efter ett tag inser Sakamoto att en gammal koreansk artefakt, en stenhalvmåne, spelar en viktig roll för terroristerna.

Och så blir det lite tidsresor också.

Som sagt, filmens idé är häftig. Tidsresor och parallella verkligheter är gott, gott, gottigottgott. Speciellt eftersom man här också ändrat hela jordens historia. Men det hjälper liksom inte med en bra idé om filmen i övrigt är smetig, överdramatisk och fylld med 10 minuters skjuta-skjuta-skjuta-actionscener som man till slut gäspar av. Många scener var alltså för långdragna med för pampig, slemmig musik och känslorna som vi ska känna var i manus trolilgen skrivna med tredubbla lager med röd tusch. Men ok, jag ska erkänna att actionscenerna var ganska maffiga innan jag hann tröttna.

Det förekommer en del logiska luckor. Jag har tänkt lite nu efteråt och jag förstår inte vad det misslyckade mordet har med saken att göra egentligen. I själva verket var det så att det mordet som i vår verklighet faktiskt ägde rum gjorde att Japan styrde Korea med än hårdare hand. Den avgörande skillnaden var att Japan blev allierat med USA under andra världskriget och därför ”vann” kriget och slapp lämna ifrån sig Korea men kopplingen mellan detta och det misslyckade mordet görs aldrig. Nåja, det störde inte mig under filmen eftersom jag inte hade full koll på Koreas och Japans historia innan jag såg den. (Jag har läst på lite nu.) Filmen är nog ganska nationalistisk (inte för att det störde mig) och mördaren Ahn Choong-kun räknas tydligen som patriot och nationalhjälte i Sydkorea. Dessutom har han fått ett rörelsemönster i Taekwondo uppkallat efter sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Marius et Jeannette (1997)

Runt sekelskiftet var den franske regissören Robert Guédiguian rätt som omtalad och jag såg två av hans filmer. Idag pratas det väl knappt nåt alls om honom, vad jag vet. Guédiguian har ändå varit mycket aktiv och i princip gjort en ny film vartannat år. Hmm, kanske skulle man kolla upp några av hans senare filmer? Min preblogg-text om Marius et Jeannette skrevs i augusti 2004. De årstidsfilmer jag klankar ner på i texten är alltså Éric Rohmers fyra filmer som går under samlingsnamnet Contes des quatre saisons. Det kommer texter om dessa så småningom.

Robert Guédiguian har gjort en mycket bra film som heter Den lugna staden (La ville est tranquille från år 2000). Den handlar om Marseille och de motsättningar och spänningar som finns i den ganska fattiga staden vid Medelhavet. Marius och Jeannette är lättsammare i tonen men lite allvar finns i bakgrunden. I filmen vi får lära känna ett gäng grannar, bl a Jeannette, i ett kvarter intill en byggplats där Marius jobbar som vakt. De båda huvudpersonerna träffas när Jeannette försöker stjäla några burkar färg men blir upptäckt av Marius.

För mig kändes det ganska skönt att se en fransk film som var långt ifrån Éric Rohmers tillgjorda, konstlade och dialogtyngda årstidsfilmer. Här har personerna inte en filosofiföreläsning varje gång de öppnar munnen. Det är en sorts må-bra-film med en skön stämning när grannarna gnabbas och grälar alternativt skrattar och äter middag tillsammans. Jeannette (Ariane Ascaride) är en skön figur med ett hett temprament, vilket leder till att hon bl a får sparken från sitt jobb. Hon kan helt enkelt inte hålla munnen stängd. Jag skrattade några gånger under filmens gång vilket var ganska oväntat eftersom jag trodde det skulle vara ett mer allvarligt drama (vilket var fallet med Den lugna staden). En fyra kanske är i överkant men som kontrast mot Rohmers blaha-filmer blir det ändå en svag sådan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: