Jorden (1996)

Mitt mini-Medem-tema fortsätter med den andra och avslutande filmen Jorden från 1996. Det är ju lite synd att jag inte har en text om min favoritfilm att ta fram ur kortärmen men jag såg De älskande vid polcirkeln innan jag började skriva omdömen om filmer. Se om den?! Huga. Tänk om den inte skulle hålla. Hemska tanke. Min text om Jorden skrevs i februari 2004.

Jorden är en spansk film, regisserad av Julio Medem, om Angel som arbetar som bekämpare av ohyra. Han kommer till en by för att bespruta traktens vinodlingar och utrota de gråsuggor som tydligen ger vinet en märklig jordsmak (därav filmens titel). Angel har väldigt livlig fantasi och tror att han är hälften ängel och hälften människa, och, well, vem vet. Han träffar många av invånarna i byn, bl a två kvinnor, och det leder givetvis till förvecklingar.

Medem gör mig återigen besviken. Den första Medem-film jag såg var den underbara De älskande vid polcirkeln (1998). Efter det har jag sett Den röda ekorren (1993) som var ganska skön men ingen toppfilm och nu då alltså Jorden som jag tyckte var dålig, rent av. Jag tyckte det var en lite löjlig historia. Jag kände absolut ingenting för rollfigurerna i fimen och i en sån här typ av film (drama) så är det ett måste.

Det finns en del halvintressanta berättartekniska grepp som jag känner igen men historien i sig faller ganska platt. Medems filmer brukar ha inslag av magi och mystik som gör att de är spännande. Här byggs det upp en sån stämning men Medem gör inget med det hela. Sen börjar jag undra om inte Medem är en smula gubbsjuk…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den röda ekorren (1993)

Denna söndag gräver jag ur gömmorna fram en gammal preblogg-text om en spansk film vid namn Den röda ekorren (La ardilla roja) gjord av en tidigare regissörsfavorit. Ja, eller det var åtminstone så att jag gillade en av Julio Medems filmer skarpt (se nedan i texten). Min text om Den röda ekorren skrevs i januari 2004. Jag tror det kan vara så att det kommer ytterligare en gammal text om en annan Medem-film på onsdag.

Julio Medem har gjort en film som jag älskar. Den heter De älskande vid polcirkeln. Precis som den så är även Den röda ekorren en sorts dramathriller där thrillerinslaget kommer sig av hur Medem berättar sin historia. Här handlar det om Jota som är i kast med att hoppa över ett räcke ner i havet för att ta livet av sig. Precis då kraschar en motorcykel i närheten. Jota rusar för att hjälpa till och upptäcker att den skadade, en vacker kvinna givetvis, har tappat minnet. Jota följer med ambulansen till sjukhuset och ikläder sig rollen som hennes pojkvän och påstår att de har varit ihop i fyra år. Efter ett tag åker de båda på campingsemester.

Som sagt, Medems berättarstil är speciell. Vi får inte veta mycket om personerna och det är något av ett pussel där bitarna först på slutet faller på plats. Det handlar om sex. Det handlar om öde och mystik, likt Tom Tykwers filmer. Här funkar det hela dock inte alls lika bra som i den, enligt mig, underbara De älskande vid polcirkeln. Det är nåt med skådisarna som inte stämmer kanske, jag vet inte. Jag blev inte engagerad. Filmen är inte dålig men ingen toppfilm. Det förekommer en ganska löjlig popvideo då och då som jag inte kunde låta bli att skratta åt, vilket jag inte tror var meningen. Musiken är en hemsk blandning mellan Nordman och Roger Pontare. Nåja, det blir godkänt ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Contact (1997)

Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.

Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:

Palmer Joss: ”Did you love your father?”
Ellie Arroway: ”What?”
Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?”
Ellie Arroway: ”Yes, very much.”
Palmer Joss: ”Prove it.”

Just det, ja.

Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rödskägg (1965)

I mars 2012 körde min filmbloggarkompis Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett ambitiöst tema där hon betade av alla (sic!) filmer av Akira Kurosawa. Under temats gång passade jag på att lägga upp egna recensioner av de Kurosawa-filmer jag hade sett och skrivit om. Av en slump upptäckte jag nu att jag missade att posta en text om en filmerna. Nämligen 3-timmarsdramat Rödskägg från 1965. Bättre sent än aldrig – så här kommer mitt omdöme om Rödskägg som ursprungligen skrevs i augusti 2003.

Jag noterar i min text att jag vid det här laget (nio filmer in) hade vant mig och verkligen uppskattade Toshirô Mifune. Så var inte riktigt fallet i början av min Kurosawa-resa, och av nån anledning så är det den känslan som består så här nästan 20 år senare. Lustigt det där med minnet och hur det fungerar…

För ett tag sen såg jag min nionde Kurosawa-film, Rödskägg från 1964 (min kommentar: 1965 ska det vara!). När jag bara hade hört namnet på filmen och inte visste nåt annat trodde jag att det var en piratfilm om den grymme kapten Rödskägg spelad av Toshirô Mifune. Det visade sig att Mifune spelade Rödskägg, men att Rödskägg istället var smeknamnet på en läkare i början av 1900-talet i Japan. Han jobbar på ett sjukhus i ett fattigt område med små resurser och försöker hjälpa de fattiga att få den vård de behöver. En dag kommer Yasumoto, en nyutexaminerad ung läkare, som uppenbarligen placerats där mot sin vilja. Rödskägg lär den unge läkaren, som absolut inte vill hjälpa fattiga att få vård utan hellre vill jobba åt Shogunen, en läxa om livet.

Detta var Toshirô Mifune och Akira Kurosawas sista film tillsammans. Tyvärr! Något (men jag vet inte vad) gjorde att de blev osams och de jobbade aldrig mer ihop. Hur som helst, Mifune spelar som vanligt mycket bra och jag blir imponerad över att han kan spela olika roller, inte bara samuraj eller pajas. Det är intressant att följa den unge läkaren Yasumoto som från början är egoistiskt och gnällig, men som så småningom förstår vad det handlar om att vara läkare. Rödskägg själv är ibland rolig som t ex när han vill rädda en ung flicka från en bordell. Han blir överfallen av ett tiotal män, men han slår dem sönder och samman. Efteråt säger han till Yasumoto att ”Det här var fel av mig. Så här ska inte en läkare agera. Jag gick för långt”.

Jag har insett att Kurosawas filmer och handlingen i dessa är rätt så enkla. De tar upp grundläggande saker om livet. Det blir aldrig slemmigt eller smörigt. Istället presenteras det som händer rakt upp och ner, enkelt men ändå gripande. Likaså i Rödskägg som påminner en del om Ikiru – Att leva, som jag tyckte var snäppet bättre. Rödskägg är tyvärr lite väl lång (3 timmar) och innehåller en som jag tyckte lite onödigt lång sidohistoria, som i och för sig lär Yasumoto ett och annat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Sofia om Rödskägg? Kolla in här.

Dirty Pretty Things (2002)

Dirty Pretty Things är väl den filmen som gjorde stabile Chiwetel Ejiofor till något av en stjärna. Eller stjärna kanske är fel ord. Han känns mer som en karaktärsskådis. Men jag tror många fick upp ögonen för honom då. Jag fick det i alla fall. Audrey Tautou är med också! Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2003. Kolla in spoilersektionen i slutet för en rolig anekdot från visningen.

Stephen Frears (High Fidelity) heter regissören till den här engelska filmen som handlar om två personer på flykt i London. Dels den snälle nigerianen Okwe som kör taxi om dagarna och är portier på ett hotell på nätterna, och dels turkiska Senay som jobbar som städerska på samma hotell. Senay har asyl men får inte jobba under tiden som ansökningen behandlas och Okwe är i London helt illegalt. Hotellet där de jobbar är tillhåll för prostituerade och droghandel. När Okwe upptäcker nåt otäckt i ett hotellrum så inser han att det pågår betydligt värre saker också.

Mmm, jag tyckte det här var en ganska bra film. Den handlar om otäcka saker och om otäcka människor, och om snälla människor som kan bli otäcka pga situationer de hamnar i. Chiwetel Ejiofor som spelar Okwe är mycket bra. Audrey Tautou är också ok, även om det mera känns som att hon spelar en roll (kanske är det Amelie som spökar?) till skillnad från Ejiofor som verkligen är sin rollfigur. Filmen är en sorts dramathriller och det jag gillade främst var att det här är fokus på människorna och deras val. Även om det blir spännande och thriller-aktigt mot slutet så finns det t ex ingen obligatorisk biljakt eller nåt sånt. Det gör att det otäcka som filmen handlar om inte drunknar i effekter och dylikt. Betyget blir 4-/5. Kanske lite svagt slut som liksom rinner ut i sanden, fast å andra sidan passar det bra in i filmens stämning.

En rolig händelse inträffade under visningen, men det kräver att jag avslöjar lite för mycket av handlingen så det kommer nedan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
I en scen blir Senay hotat av en äldre och fet man som är chef på en klädfabrik där hon jobbar. Om hon inte suger av honom så kommer han att ringa immigrationsmyndigheten eftersom man inte får jobba under en asylansökan. Hon riskerar då att bli utkastad från England. Då skriker en kvinna i biosalongen: ”Åh, vilken jävla snuskgubbe. Fy fan!”. Senay går med på det hela och börjar. Då skriker samma kvinna igen: ”Bit av den för fan!”. Till allas förvåning så gör Senay just det. Trots den obehagliga scenen så uppstår en lite munter stämning i salongen. Hon biter alltså och flyr därifrån med några dyrbara kläder. Kvinnan skriker igen: ”Åh fan, hon gjorde det. Hehe, oj, oj då!”. Kul med folk som lever sig in i filmer. 😀
</spoiler>

Modern Times (1936)

I fredags utlovade jag en recension av Charlie Chaplins Modern Times och den kommer här. Jag såg den på den tiden när Cinemateket inte bara huserade ute vid världens ände vid Filmhuset utan även på biografen Sture. Det var en väldigt mysig upplevelse att avnjuta Moderna tider i salong 1 på Sture i de på den tiden röda biofåtöljerna. Min text om filmen skrevs i november 2003.

Precis som mitchie (min kommentar: en gammal filmforumkompis från filmsnack.se) så tog jag chansen att se Charlie Chaplins Moderna tider på bio i nyrestaurerat skick. Chaplin spelar en snubbe som inte klarar av stressen vid löpande bandet på en fabrik. Han får ett nervöst sammanbrott, tillbringar en tid på sjukhus, friskförklaras och ska ta nya tag i livet. Problemet är att han råkar ta tag i en röd flagga som ramlat från en lastbil och hamnar mitt i ett arbetaruppror och tas för ledaren, och kastas i fängelse.

Ja, så här håller filmen på. Chaplin försöker hitta sin plats i livet men kastas runt som en bricka i ett förvirrande spel. Filmen är underbart rolig. Chaplin är ett geni när det gäller att med enkla medel hitta på roliga scener med hjälp av främst kroppsspråk. Många scener fungerar som korta sketcher och är roliga även om man ser dem för sig. Samtidigt som den är rolig så innehåller den även samhällskritik och satir. Betyg är 4+/5. Helt i klass med Diktatorn tycker jag.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

PS. Lade ni märke till att Neo inte var först med att kunna ducka för kulor?

Ett ypperligt exempel på hur man använder matte painting när man gör film

The Kid (1921)

Nu blir det en kort och gammal preblogg-text om en kort och gammal Charlie Chaplin-film. Filmen i fråga är The Kid och den är från 1921! Chaplin, vad har vi på honom? Ja, vi har i alla fall recensioner av följande filmer på bloggen: The Great Dictator och Limelight. Jag trodde även jag hade en recension av Modern Times men det hade jag tydligen inte. Jag tror det blir åtgärdat på söndag, om vi har tur. Min text om The Kid skrevs i september 2009.

Chaplins pojke är en tidig Chaplin som man väl nästan kan klassa som en novellfilm där luffaren Chaplin får ett litet barn på halsen. Mmhm, en hyfsad rulle men absolut inte i klass med t ex Moderna tider (kanske en orättvis jämförelse, men ändå). Jag tyckte handlingen var lite väl sentimental och enkel. Samtidigt var det bitvis både lite roligt och gripande. Lillkillen var riktigt bra och underbar när han kastar sten och sen sprintar iväg. Han (lillkillen alltså) slåss med en annan pojke och då dyker pojkens storebror upp, iklädd plommonstop och en ganska tydlig ”muskeldräkt”. Det tyckte jag var lite kul. Sen förekommer det mot slutet en drömsekvens som var ganska rolig också. Jag var lite trött när jag såg filmen vilket kan ha påverkat hur jag upplevde den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slaget om Alger (1966)

Det här känns ju som en ”viktig” film! Till och med Jan Guillou rekommenderar den. Jag är säker på att den förekommer på i princip alla topplistor med världens bästa filmer, eller filmer som du måste se innan du dör. Kul då att den levererade, för mig. Min text om Slaget om Alger skrevs i september 2009.

Ända sen Jan Guillou i nåt tv-program nämnde att det här var hans favoritfilm så har jag velat se den. Nu har jag sett Slaget om Alger – och jag blev inte besviken. Filmen är realistisk, spännande, mänskligt gripande och aktuell. Den behandlar svåra ämnen, som t ex frågan om vad som är värt att offra för att uppnå sitt mål (i det här fallet frihet från kolonialmakten Frankrike). Är väpnad kamp nödvändig i nåt skede för att t ex kunna demokratisera en diktatur? I Slaget om Alger vill algererna göra sig fria från Frankrike och samtidigt göra om Algeriet till en muslimsk stat. I det här fallet – i alla fall är det så det framställs i filmen – så känns det tydligt att den franska staten är fel ute och att de för en kamp som inte går att vinna även om man kan dra ut på den.

De fransmän som vi möter i filmen framställs däremot inte som onda utan de är istället mänskliga precis som de algeriska ”rebellerna”. Översten Mathieu (Jean Martin) är en smart militär med pondus men han är alltså inte nån genomond förtryckare. Trots sitt metodiska sätt så lyckas inte Mathieu med sitt uppdrag, även om han till en början lyckas isolera rebellerna. När väl upproret får folklig förankring så är det kört. Lite annorlunda är dock att vi egentligen inte får se revolten lyckas utan det som skildras i filmen äger rum några år innan Algeriets självständighetsförklaring 1962. Rent filmiskt är Slaget om Alger välgjord. Fotot är stilrent svartvit, ibland svettigt intensivt, ibland med en dokumentär känsla. En spännande film helt enkelt som tar upp politiska ämnen utan att själv ta ställning politiskt (i alla fall inte så det blir övertydligt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hemligheten i deras ögon (2009)

Argentinsk film på bio, det är inte i första taget man ser. Men det händer och . Att Hemligheten i deras ögon kom upp på i Sverige beror säkerligen på att den vann en Oscar för bästa utländska film (ja, jag vet, Bästa icke-engelskspråkiga film heter det nuförtiden). Jag tycker det visar att Oscarsgalan ändå har viss betydelse. Just för de nominerade filmerna i den kategorin betyder det säkert oerhört mycket. Min text om filmen skrevs i april 2010.

Den här argentinska rullen slog ju ut både En profet och Det vita bandet i Oscarsracet om Bästa utländska film, så frågan är om det var rätt film som vann? Nja, eller nej, är svaret för mig. Hemligheten i deras ögon är ett bra thrillerdrama som berättas med två parallella handlingar på ett smart sätt. Tyvärr är filmen som helhet aningen, lite, lite för långdragen. Den påminner en del i upplägget om Män som hatar kvinnor, faktiskt. Just de två handlingarna, nutid och dåtid, bidrar till en viss mystik. Jag gillar känslan i filmen. Blandat med allvaret så förekommer det en del humor som jag uppskattade.

Hela sekvensen på fotbollsstadion är en femma som enskild sekvens – den är nästan för bra jämfört med resten av filmen. Riktigt nervigt bra filmat och klippt. Dramat som helhet tycker jag dock inte riktigt funkar i slutändan. Jag gillade ändå samspelet mellan de båda huvudpersonerna och det faktum att de aldrig kysstes t ex. Däremot gillade jag inte riktigt att allt skulle lösas i slutet, inklusive att de båda ”fick varandra”. Det hade varit en bättre film om man inte hade dragit ut på det hela. Som det var nu hade man, så att säga, flera slut i filmen. Lite typiskt också att man var tvungen att lägga in en twist i slutet. Men, men, det var väldigt nära en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Der Baader Meinhof Komplex (2008)

Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.

Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: