La nuit américaine (1973)

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätta att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Babylonsjukan (2004)

Den här söndagen skickar jag ut en gammal preblogg-text från 2004 som jag skrev efter att ha sett en viss regissörs debutfilm, Babylonsjukan, på bio. Vem var regissören? Jo, Daniel Espinosa! Han har ju verkligen gått vidare till större och nog även bättre saker, och inte bara i Sverige (Snabba cash) utan han har ju blivit ett ganska stort namn även internationellt. Det där om Valdshult var nåt internt (försök till) skämt med en filmforumkompis som kom därifrån och var avis på oss som bodde i Stockholm och kunde se artsy filmer på bio.

Typ 20-åriga Maja (Nina Wähä) blir lämnad ensam kvar i stan (Valdshult… närå, Stockholm) när pojkvännen (Gustav Skarsgård) drar till Indien på semester. Bostaden hon hade ordnat sket det sig med och i sista minuten fixar pojkvännen en ny bostad hos en kompis, där Maja får bo i köket. Det blir en något kaotisk sommar för Maja tillsammans med de nya slackerkompisarna.

Svenske debutanten Daniel Espinosa står bakom filmen tillsammans med manusförfattaren Clara Fröberg (som själv säger att Maja i filmen är hon själv för några år sen; nu har hon villa, vovve och volvo i typ Täby). Jaha, jag tyckte det var en ganska uppfriskande debut. Det jag framförallt lade märke till var att dialogen faktiskt kändes helt realistisk. Själv hade jag gärna sett att man textat delar av dialogen, hehe. Det var lite svårt att hänga med när det inte var teatersvenska utan i stället rinkebysvenska (Sho bre, softish!). Bitvis är filmen riktigt bra, med schysst (melankolisk) musik och bra annorlunda foto. Just fotot påminner förresten om svenska tv-serien Spung som jag i och för sig bara sett korta avsnitt av, men det ser ut så ungefär. Lite kul och förmodligen ovanligt var att det var en kvinnlig cinematograf filmfotograf (Camilla Hjelm).

Filmen är ganska spretig. Ibland ett drama om vad man ska göra i livet, ibland lite kärleksfilm, ibland ren fars (här dyker Josef Fares upp i en rolig cameo). Slutresultatet blir således lite väl spretig. Jag tyckte att historien med det invandrarfientliga partiet kändes lite krystad. Övriga ämnen tyckte jag filmmakarna hade känsla för men här kändes som man bara hittade på. En annan sak jag störde mig på var att man i filmen framställdes som driftig och duktig om man åkte gratis på tunnelbanan, skiter i sitt jobb och bara drar, eller inte betalar sina räkningar. Visst, det kan det vara skönt att skita i allt ibland men det är ingen lösning på nåt. Nåväl, en trea ska filmen ha. En uppfriskande debut, som sagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Call Me By Your Name (2017)

Jag tillåter mig själv ytterligare en tankeströmsrecension. Förra gången var det Columbus som råkade ut för den omilda behandlingen. Idag handlar det om en annan 2017-film, en rejält hajpad sån dessutom. Call Me By Your Name. Skulle den hålla för hajpen?

Under förtexterna blev jag nyfiken på typsnittet, eller snarare så funderade jag på om det var ett eget typsnitt. Snyggt var det i vilket fall, men troligen inte ett typsnitt eftersom t ex bokstaven ‘r’ kunde se olika ut. Lite senare ser jag att designern är Chen Li och att det är hans alldeles egna handstil.

Under förtexterna ser jag också att filmens manus har skrivits av James Ivory. James Ivory! Känd från filmmakarduon Merchant Ivory. Gubben är 90 år vid det här laget men still going strong alltså.

Oliver (spelad av Armie Hammer) lever. Han tänker inte. Han gör det han känner för. Jag önskar att jag kunde vara mer så ibland. Lite mer gladlynt och inte tänka efter tre gånger innan jag gör nåt.

Etymologi – läran om ords ursprung betyder det, eller hur? Jag älskar sånt.

Äh! Jag får sluta titta eftersom jag känner mig rastlös. Det är inget bra tecken. Men vi får se. För övrigt undrar jag varför den inte finns att hyra eller strömma via nätet… Jo, nu 2020 så finns den absolut det men när jag såg den så fanns den inte tillgänglig via nån nättjänst. Ja, förutom…

Jag börjar kolla på filmen igen nästa dag. Jag får lite vibbar av Blå är den varmaste färgen. Det flyter på lite på samma sätt. Löst och ledigt. Det är motsatsen mot diskbänksrealism. Här är det de rikas filosofiska problem som är i fokus.

Är det en coming of age-historia? Vari ligger filmens kärna? Var finns konflikten?

Det är kulturellt. Många språk: italienska, franska, tyska och engelska. Alla är lärda.

Det är bra musik – bl a i form av The Psychedelic Furs sång ”Love My Way”.

Finaste scenen är när Elio (Timothée Chalamet) och Marzia (Esther Garrel) försonas.

Till slut räcker det inte med ett fint tiominuterssnack av Michael Stuhlbarg (som spelar Elios pappa) för ett högre betyg än en stark tvåa.

*duckar för de ruttna italienska tomaterna*

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

King Arthur (2004)

Stellan, bäst i filmen?

Haha, när jag läser min gamla text om King Arthur kan jag inte förstå hur jag kunde vara så snäll att jag delar ut en tvåa. Jag kan inte tänka mig att jag skulle gjort det idag om jag känt på samma sätt. Fast grejen är att jag nog inte hade känt på samma sätt. Jag hade förmodligen kollat in filmen en fredagkväll efter jobbet och ändå tyckt att den var helt ok eftersom jag ville vila hjärnan. Min text om King Arthur skrevs i september 2004.

Arthur är en sarmatisk (jepp) riddare som slåss, mer eller mindre mot sin vilja, för romarna mot ondskefulla saxare i Britannien tillsammans med sina riddarkompisar runt det runda bordet. En annan fiende (eller vän?) är woaderna som leds av den kroppsmålade Merlin. Även Guinevere i Keira Knightleys kroppsmålade gestalt dyker upp. (Min kommentar: mycket kroppsmålning blir det.)

Jag hade gärna velat skriva: ”Hoho, ja vilket spektakel! En dålig men maffig matiné som i sin kasshet är ganska underhållande”. Men tyvärr, slutintrycket är att det var förbaskat tråkigt. Pompöst och uppumpat med tomma ord om frihet som de inblandade inte verkade tro på själva blandas med flåshurtiga krigarjargongskämt som faller platt. Mest patetiskt är en instoppad kärleksscen bakom flortunna draperier mellan Guinevere och Arthur (Clive Owen). Irriterande är också Lancelot (genomtråkige Ioan Gruffudd) som rider omkring och kastar blickar på Guinevere utan att det leder nån vart alls.

Stellan Skarsgård är smårolig i sin roll som elak saxare utan samvete men det blir ändå kalkon av det hela. Danske Mads Mikkelsen sköter sig också. Den halvomtalade scenen med slaget på isen är för lång och bara löjlig tyckte jag. Slutet är plågsamt dåligt. Snudd på bottenbetyg, men ok då, en svag tvåa får det bli till denna film som försöker surfa på Sagan om ringen-vågen men gör en djupdykning i Marianergraven i stället.

Filmmakarna har valt att inte skildra Arthursagan som en legend med övernaturliga inslag utan försökt återge verkligheten bakom (om det nu fanns en sån). Det är väl inget fel i det om man lyckas göra en bra film av det men själv hade jag velat ha mer magi à la Svärdet i stenen med trollkarlen Merlin i spetsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Village (2004)

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Fjärilens tunga (1999)

Fjärilens tunga är en spansk 90-talsfilm som kanske passar att se i dessa tider då den känns som en typisk puttrig matinéfilm som vaggar snarare än skakar. Med tanke på relationen mellan en ung pojke och en äldre man kommer jag att tänka på den svenska ”julfilmen” Kan du vissla Johanna?. Tyvärr verkar Fjärilens tunga enligt superba sajten Vodeville inte gå att se via nån nätjtänst för tillfället. Fast den finns faktiskt att se på YouTube men bara på spanska utan nån textning på engelska eller svenska. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Moncho är en liten pojke i en by i 30-talets Spanien som ska börja skolan. Han är blyg och livrädd för sin lärare, som slår sina elever har han hört. Nåväl, efter en något panikartat första skoldag visar det sig att läraren Don Gregorio är en riktig mysfarbror och att eleverna är rätt ok de också. Moncho, som är vetgirig av sig och gillar att läsa, stortrivs i skolan och får lära sig nya saker varje dag. Inte minst under de naturexkursioner som läraren ordnar.

Det här var en riktigt mysig film som puttrade på i ganska skön matinéstil. Den blev aldrig långtråkig men hettade aldrig till riktigt heller, förutom mot slutet. Den fråga som så småningom ställs i filmen är om man ska våga stå för sin åsikt när vindarna vänder eller vända kappan efter vinden? Moncho och hans familj hamnar mitt i den konflikt som är upptakten på det spanska inbördeskriget. En del är anhängare till republiken medan andra stödjer Franco och fascisterna.

Jag måste nämna att den lille killen som spelar Moncho var ganska så underbar. Sen tyckte jag att filmen skildrade förhållandet mellan Moncho och hans äldre bror på ett fint sätt, liksom Monchos vänskap med sin lärare (utan att det blev för smörigt). Läraren gestaltas bra av den spanske veteranskådisen Fernando Fernán Gómez. Snudd på högre betyg pga mysfaktorn men filmen var lite för snäll, även om det hettade till lite under sista delen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Columbus (2017)

Dags för en tankeströmsrecension igen. Tankeströmsrecension? Ja, det är när jag mer eller mindre rakt upp och ner tar mina anteckningar från filmtitten och trycker in i inlägget utan att låta dem passera hjärnan eller redaktionen. Idag handlar det om 2017 års sjätte bästa film, Columbus.

Har kameran rört sig än? Mycket statiska scener. Tankarna går till Ozu förstås. Jag får även lite vibbar av Paterson. Columbus är en snygg stad och känns inte amerikansk. Det kanske är lite mycket uppvisning i snygga bilder, typ Wes Anderson, men det är som sagt ruggigt snyggt.

Filmen gör en ganska intressant analogi mellan arkitektur och mat. Ska man krydda mycket och maximera smakerna eller ska man vara mer subtil?

Ro Laren från Star Trek: The Next Generation, yay!

Finsk arkitektur av far och son Saarinen.

Aaaaah! Äntligen rör sig kameran. Filmen är en skön upplevelse. Den är lugn och innehåller vettiga människor.

Det förekommer en magisk scen när huvudpersonen spelad av Haley Lu Richardson beskriver varför stadens bankbyggnad berör henne. Vi hör inte vad hon säger utan bara musik.

Jag gillar verkligen filmen. Den är långsam, stiliserad, men snygg på rätt sätt. Rar.

Far-son. Mor-dotter. Attention span. Mobil. Googla. Paterson.

Det är lite samma känsla som i Ex Machina. Arkitekturen. Lost in Translation.

Vad är det filmen har? Den är poetisk utan att vara pretto. Den är sann. Arkitektur, den får en att tänka på arkitektur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Och dagen efter att jag såg Columbus gick jag runt i Stockholm och studerade dess arkitektur

To Live and Die in L.A. (1985)

To Live and Die ni L.A. är väl en av William Friedkins mindre kända filmer. Jag skrev och såg filmen i mars 2004 och om jag minns rätt så fick jag låna filmen på dvd av Movies – Noir som i min text går under namnet Czechflash. Fast det sistnämnda får jag ta tillbaka eftersom jag nu ser att jag tydligen såg filmen på SVT. Kanske var det så att Czechflash tipsade mig om den, helt enkelt.

William Friedkin (The Exorcist, The French Connection) gjorde denna film på det glada 80-talet. Fast i L.A. var det inte så kul kanske. Åtminstone inte för Richard Chance (William L. Pedersen) vars kollega blir mördad av Rick Masters (Willem Dafoe), en ökänd falskmyntare (med östtysk look enligt Czechflash). Chance blir besatt av att sätta dit Masters och skyr inga medel. Tillsammans med nya kollegan Vukovich (John Pankow) inleds jakten på Masters.

Mmm, det var nåt med den här filmen som gav mig en skön känsla. Den inleds med olika vyer och bilder av L.A. och ruskigt fula men roliga förtexter i grälla, gröna färger. Sen får vi se en snutfilm där William L. Pedersen spelar bra som den adrenalinsökande snuten Chance som verkar lite smågalen. Filmen påminde mig om Michael Manns filmer Thief och Manhunter (i den senare spelar för övrigt Pedersen huvudrollen). Jag tänkte lite på Miami Vice också. På ett sätt är det nästan en film noir eftersom varken ”hjälten” Chance eller skurken (förstås) Dafoe är speciellt sympatiska. Ok, Dafoe framstår väl som ett kräk i jämförelse men det är ganska skönt att hjälten inte är fläckfri. Pga detta vilar en mörk stämning över filmen som gör den lite annorlunda.

En annan sak som är skön, som Czechflash skulle uttrycka det, är att människor blir skjutna och att det visas explicit på ett våldsamt sätt. Filmen blev för övrigt censurerad i Sverige. Man klippte den på tre ställen. Vilka ställen det är märks när man ser den (SVT visade den ocensurerad!). De klassiska polisthrillerelementen finns med: Chance och Vukovich går undercover för att komma nära in på Masters, Chance har en egen tjallare, en tjej som han dessutom ligger med, och sen har vi ju då biljakten! Det som sticker ut är att filmen innehåller en hel del oväntade vändningar, inte minst i slutet. Sen har den som sagt en skön stämning. Det är nåt med bilderna och hur Pedersen agerar som gör detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nedan går jag in på detaljer kring slutet.

<spoiler>
Czechflash, vad var det med det absoluta slutet du inte riktigt gillade? Du tyckte Dafoe skulle ha haft ihjäl Vukovich också, eller? Men det var ändå lite kul att Vukovich, som i början av filmen och speciellt under biljakten var ordentlig och ”by the book” och lite mesig, på slutet övertog Chances tjallerska och även själv hade blivit cynisk och hård. Sen var det var roligt med de där tillbakablickarna som visar vad de tänker på mitt under biljakten. Vukovich har panik och tänker på hur de sköt, som det visade sig, FBI-agenten medan Chance i princip stormtrivs och tänker på ett tidigare bungee jump. Sen undrar jag vad det var för bil, en stor jeep om jag minns rätt, som parkerade i slutet, i den absolut sista scenen innan eftertexterna.
</spoiler>

Heavenly Creatures (1994)

När jag pluggade till civilingenjör i Uppsala i början av 90-talet så roade några av oss i vår klass (om det nu kallades klass?) med att titta på en kultskräckis som hette Bad Taste. Jag minns inte speciellt mycket från filmen förutom ett får som det gick illa för och en hjärna som typ ramlade ur någons skalle. Att regissören hette Peter Jackson hade jag ingen aning om. Några år senare kom filmen Heavenly Creatures med Kate Winslet i en tidig roll. Regissör var förstås Peter Jackson och det här var tydligen filmen som öppnade Hollywoods dörrar för Nyazeeländaren. Heavenly Creatures är för övrigt en BOATS vilket jag inte nämner i texten som skrevs i februari 2004.

Filmen som Peter Jackson gjorde innan Sagan om Ringen med en ung Kate Winslett i rollen som Juliet. När Juliet kommer ny till en skola blir hon kompis med Pauline (Melanie Lynskey). Ja, inte bara kompis, utan nära vän. Pauline är en tjej som verkar sur på det mesta. Juliet som inte får vidare mycket kärlek av sina föräldrar brukar ta till fantasin för att glömma och bli glad igen. Tillsammans skapar de och i stort sett lever i en fantasivärld. De blir besatta av sin vänskap och deras familjer tycker att den börjar bli smått ohälsosam.

En ganska annorlunda film som har sina ljusa punkter. Den visar på hur vänskap både kan vara bra men också nåt farligt (nästan sekt-aktigt). Det är starka skådespelarinsatser genomgående. Jag störde mig inte nåt nämvärt på Lynskey i början som jag hört att andra gjorde. Däremot tyckte jag att det ibland kunde bli lite väl mycket spring, flams och fnitter. Men det var förmodligen meningen att det skulle kännas så för att visa på hur de två skilde sig från mängden och blev lite obekväma för omgivningen. Jag gillade gestaltningen av deras fantasivärld. Det var ganska smart gjort. Slutet var ganska starkt också.

<spoiler>
Speciellt att Juliet började ångra deras planer på att ha ihjäl Paulines mamma. Men det gick liksom inte att stoppa den rullande snöbollen. Det blev bara några lama försök till eftertanke. Men hon kände att det som de gjorde nog var fel ändå.
</spoiler>

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: