Hej Tereska (2001)

Vilka filmer jag såg i början av 2000-talet! Nuförtiden så är det endast på filmfestivaler eller filmdagar som jag ser den här typen av smalare film. Det känns som att man kan beskriva Hej Tereska som en blandning av Vi barn från Bahnhof Zoo och Lilja 4-ever. Muntert värre. Dessutom kommer jag att tänka på den blytungt mörka och isländska Let Me Fall. Min text om Hej Tereska skrevs i april 2004

Tereska är 15 år och bor i en betongförort till Warszawa med sin mamma, yngre syster och alkoholiserade pappa. Tereska drömmer om att bli modedesigner och har även talang för det. Hon kommer in på skola för sömmerskor och träffar den betydligt mer erfarna Renata som leder in Tereska i en annan värld med sprit och killar. Drömmen om att bli modedesigner bleknar mer och mer…

Det här är en av de åtta filmer som SVT visar från de nya EU-länderna. Just denna är alltså från Polen. Det är en ganska sorglig historia om en tjej som kommer fel. Vi har väl sett såna här historier förr: en ganska blyg och ordentlig tjej som hamnar i ”fel” sällskap, känner av kompistrycket, och liksom dras in i en dålig tillvaro. Just den här filmen gestaltar det rätt så bra. Det finns en sorts frustration i filmen. Vad Tereska än gör så blir det fel. Det handlar väl i slutändan om att växa upp och komma ur det hela med livet och förnuftet i behåll.

Tereskas pappa får under ett alkoholrus ett utbrott och börjar hota grannarna med yxa och avslutar det hela med att pissa i hissen. Det var lite tragikomiskt, nästan (min kommentar: skönt att jag la till ”nästan” där). Tereska har en märklig relation med en rullstolsbunden man (förlamad i benen). (Min kommenar: ”förlamad i benen”? Varför behövdes det förtydligandet?) Om han får en kyss av henne så får hon fimpa en cigarett på hans ben eller slå honom på benen med en järnstång. Njaha, det kändes lite omotiverat i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Last of Sheila (1973)

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nelly & Monsieur Arnaud (1995)

Idag blir det en liten kort preblogg-text om en fransk s.k. snackfilm. Emmanuelle Béart spelar huvudrollen och hon var väl hur stor som helst på 80-talet, eller? Jag tänker väl främst på Polanskis Frantic där hon spelar femme fatale mot Harrison Ford. Nä du! Där har du fel. I Frantic var det Emmanuelle Seigner som spelade den dödligt farliga kvinnan. Min text om Nelly & Monsieur Arnaud skrevs i oktober 2003.

Nelly & Monsieur Arnaud är fransk film om en ung kvinna som lämnar sin late man, träffar äldre man, börjar jobba med att renskriva hans memoarer och samtidigt börjar dejta chefen på bokförlaget som ska ge ut boken.

Sammanfattning av filmen med ett ord: tråkig. Jag brukar tycka att den här typen av franska filmer kan vara sevärda. All handling utspelar sig på restauranger, caféer eller i parisiska lägenheter och handlingen förs fram av dialogen. Det kan vara bra men tydligen också väldigt tråkigt. Jag väntade hela tiden på nån överraskande vändning eller händelse men det kom ingen. Känslan jag fick påminner lite av den jag fick när jag såg de i mina ögon överskattade I andras ögon (också det en fransk snackfilm av det tråkiga slaget). Betyget blir 2-/5.

Ja, just det, slutligen så var det lite kul att snubben som åker rullskridskor i tunnelbanan i Luc Bessons Subway här spelar förlagschefen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hair (1979)

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

The X-Files (1998)

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mudbound (2017)

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Cinema, Aspirins and Vultures (2005)

Jag passar på att beta av den sista gamla preblogg-texten om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När Cinema, Aspirinas e Urubus visades på festivalen så kallades den Cinema, Aspirins and Vultures men nu verkar den internationella titeln på denna brasilianska film vara Movies, Aspirins and Vultures, vilket ju låter betydligt sämre. Så jag behåller den gamla festivaltiteln.

Cinema, Aspirins and Vultures är en brasiliansk roadmovie (min kommentar: roadmovie, då kan det inte bli sämre betyg än 3/5) om en tysk som ”flytt” från Europa i samband med andra världskriget (min kommentar: hmm, jag vet inte riktigt vad jag menar med citationstecknen runt ”flytt”). Han har till slut hamnat i Brasilien där han åker land och rike runt och säljer aspirin till folket i fattiga små byar på landet. Det här var en lagom mysig film som rullade på i lagom takt utan att egentligen nåt speciellt hände. Jag kan tänka mig att den påminner om Dagbok från en motorcykel fast med lägre budget. Tysken träffar under sin resa en fattig, avig och gnällig brasilianare som längtar till Rio. Han tar med honom som hjälpreda och samspelet mellan de båda är lite intressant och det som är navet i filmen. Tysken har hela tiden också hotet om kriget i Europa, som han tror är långt borta, hängande över sig. Det är rätt så snyggt foto också trots att det inte kändes så där påkostat som i filmer med högre budget. Det förekom en skön känsla i vissa av bilderna av den brasilianska landsbygden, bl a med original i form av gamla bybor. Mmmm, ja, en ganska mysig film är det men inget som man hoppar från tian för (min kommentar: hoppar från tian, huh?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

In Memory of My Father (2005)

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck””f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Buenos Aires 1977 (2006)

Idag blir det en gammal preblogg-text om en film, Crónica de una fuga som originaltiteln lyder, som jag såg under 2006 års Stockholm Filmfestival. När jag läser de sista meningarna i min lilla text påminns jag hur mycket en visning, en festivalvisning, verkligen kan lyfta en film(upplevelse).

Buenos Aires 1977 är ett intensivt drama som avslutas som en ”sitta på helspänn”-thriller om fyra män som försöker fly från fångenskap under juntatiden i Argentina på 70-talet. Riktigt bra var detta! Det är en otäck och närgången skildring av hur människor bryts ned av rädsla och hot om våld. Det är också en film om människors vilja att leva, att ha kvar sitt mänskliga värde trots att man behandlas som djur. Dessutom är den som sagt en riktig nagelbitare mot slutet. Nåt som lyfte filmen, som skildrar en verklig händelse, och själva visningen var att en av männen som var med om flykten, Claudio Tamburrini, fanns på plats på biografen Sture och intervjuades efteråt. Tamburrini kom till Sverige efter flykten och har även skrivit boken som filmen bygger på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Allt börjar idag (1999)

Idag blir det franskt i regi av Bertrand Tavernier. Hmm, ”Tavernier” tänker jag när jag ser namnet. Har inte han en bror som han tillsammans med bildar ett känt filmmakarpar? Efter lite googlande visade det sig att jag var i fel land. Det var de italienska bröderna Paolo och Vittorio Taviani som dök upp mitt huvud. Deras snarlika efternamn lurade mig. Min text om Ça commence aujourd’hui i skrevs i januari 2006.

Allt börjar idag är ett franskt socialrealistiskt drama i regi av Bertrand Tavernier som handlar om dagisverksamheten i en fattig stad i Frankrike. Ho! Kan det blir mer olikt en film som King Kong, eller vad? Vi möter den engagerade men allt mer förtvivlade dagisläraren Daniel. Allt fler av barnen far illa när fattiga och knarkande föräldrar inte orkar ta hand om, eller misshandlar, sina söner och döttrar. Daniel märker det på barnen på dagiset. Han gör sitt bästa men tycker inte han får stöd från myndigheterna. Och är det verkligen hans ansvar att ta hand om barnen bara för att föräldrarna inte gör det?

Egentligen är det en ganska vanlig och lite tråkig fransk film. Förutom Daniels liv på dagiset får vi också ta del av diverse av hans familjeproblem i form av en styvson som inte gillar honom och en pappa som är sjuk. Filmen är välspelad och alla roller känns helt äkta. Det kändes som att många var amatörer som bara spelade sig själva, vilket är ett gott betyg. Bitvis kunde det bli lite pretto när huvudpersonen i form av en voice over läser poesi. Handlingen blandas då och då upp med vackra och melankoliska bilder av den franska landsbygden. Lite prettovarning här också men det var vackert och bröt av mot det vardagliga och funkade därför. Mot slutet blir det lite gripande och även lite hoppfullt. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: