Dekalogen 5: Du skall icke dräpa (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Top Gun: Maverick på bio (well, just den är jag inte alls pepp att se på bio så då är allt bra). Min korta preblogg-text om Dekalogen 5 skrevs i februari 2004.

Den femte delen handlar om att döda (duh!). En ung psykiskt sjuk man dödar en man och döms själv till döden. Mannens advokat brottas med skuldkänslor.

Det här var en ganska obehaglig film. Samtidigt som den är vackert fotad så innehåller den jobbiga scener. Riktigt vidriga scener, faktiskt. Den tar upp frågan om det nånsin kan vara rätt för ett samhälle att döda, om nu det femte budet är som det är. Själv tycker jag dödsstraff är sjukt, liksom mord förstås (duh!). Det var nog den bästa Dekalogen-filmen hittills men ändå inte nåt mästerverk enligt mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min kommentar i efterhand: Värt att notera är att kanske att den här tv-filmen på 50 minuter även släpptes som en långfilm (84 minuter lång) på bio under namnet En liten film om konsten att döda (A Short Film About Killing). Jag måste säga att den svenska titeln är överlägsen den engelska, och den inspirerade ju även Killing-gänget och Tomas Alfredson.

Dekalogen 4: Du skall hedra din fader och moder (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Everything Everywhere All at Once på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 4 skrevs i februari 2004.

”Hedra din fader och din moder”. Jaha, minsann. En ung tjej, Anka, vars mamma dog precis efter hon föddes bor hemma hos sin pappa. En dag när pappan är bortrest hittar Anka ett gammalt brev från sin mamma till sig själv som mamman skrev precis innan hon dog.

Det var en klart mer intressant historia i den här delen. Den innehåller en del oväntade vändningar och bra scener mellan pappan och dottern.

Men än så länge har inte Dekalogen-filmerna gjort nåt vidare intryck på mig. Jag vet inte, det kanske är formatet. Filmerna är bara 50 minuter långa och det kanske är för kort tid för att skapa den Kieślowski-stämning som finns i Veronikas dubbelliv och trikoloren-filmerna (framför alllt Den blå filmen och Den röda filmen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La dolce vita (1960)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kom att handla om fem Fellini-filmer och den sista filmen ut är La dolce vita (Det ljuva livet) från 1960. Min preblogg-text skrevs i augusti 2004.

Det ljuva livet, Federico Fellinis mest kända film får man väl säga. Marcello Mastroianni spelar kändisjournalisten Rubini som härjar i Roms kändiskretsar. Med sig har han även fotografen Paparazzo (som ju alla vet är ursprunget till dagens namn på denna yrkeskategori). Rubini har en flickvän, Emma (Yvonne Furneaux), men deras förhållande är inte det bästa och Rubini som nog inte mår så bra egentligen verkar vänstra både till vänster och höger. Anita Ekberg, som bara är med i en dryg kvart, spelar stjärnan Sylvia som kommer till Rom för att göra reklam för sin nya film.

Nej, Fellini visar sig återigen inte vara min termos med nyponsoppa. Hans filmer är så där ”mustiga” och personer går in i och ut ur handlingen men jag tycker den röda tråden saknas. Det snackas en massa men jag tycker mest det är trams. Tyvärr är det så att Fellini ibland visar att han skulle ha kunnat göra en så mycket bättre film. Vissa scener är riktigt bra, bl a den kända scenen…

<spoiler>
där alla (inklusiva oss tittare) vet vad en kvinna inte vet, nämligen att hennes man har mördat deras två små barn och sen tagit sitt eget liv. När hon kommer hem med bussen väntar en hord med journalister och fotografer utanför hennes hem samtidigt som polisen ska meddela det tragiska som hänt.
</spoiler>

En bra och gripande scen som det tyvärr alltså fanns för lite av. Jag gillade även slutscenen som är underbar. Men i stället för liknande bra scener så lägger Fellini i stället tyngdpunkten på evighetslånga cocktailpartyn där folk snackar trams eller har nån sorts seanser. Sen förstår jag inte det här med att italienska filmmakare ska envisas med att dubba ljudet i efterhand i stället för att spela in det live. Det blir inte bra helt enkelt. Bäst i filmen tyckte jag var den vackra Anouk Aimée som spelar Rubinis ”väninna/älskarinna”. Hon var även med i Fellinis ”mästerverk” och har en mystisk utstrålning men är med för lite i Det ljuva livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag har nu sett fem Fellini-filmer och det är inget vidare betyg de får.

Amarcord (1973) 2/5
Roma (1972) 3+/5
(1963) 2/5
La strada (1954) 2/5
Det ljuva livet (1960) 2/5

Dekalogen 3: Du skall helga vilodagen (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 3 skrevs i februari 2004.

”Du skall helga vilodagen”. Så lyder det tredje budet och filmen handlar om en kvinna som mitt på julaftonskvällen söker upp sin f.d. älskare och vill ha hjälp att leta upp sin saknade pojkvän.

Nja, jag har svårt att förstå att den här delen i Kieślowskis mastodontprojekt fått så högt betyg som 8.1 på IMDb. Själv tyckte jag den inte var nåt speciellt alls. Det är förvisso vackert foto när de två sökande åker omkring i den nattöde staden på regnvåta gator i skenet från gatlyktor. Men som helhet så tänder filmen aldrig till. Jag förstår inte riktigt syftet med den.

(Min kommentar: lustigt, nu finns inte de enskilda filmerna på IMDb längre utan enbart hela serien. Jag antar att det är nån som tyckt att serien minsann är en film, lite som folk gör om David Lynchs Twin Peaks: The Return. ”Åh nej, det är inte en serie, det är en enda lång film!”.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Amarcord (1973)

För några fredagar sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och fjärde filmen ut är Amarcord från 1973. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

Jag har skrivit lite om den här filmen i Federico-tråden (min kommentar: en gammal filmforumtråd med lite intressanta diskussioner om betyg, förutom Fellini) och det är väl bara att konstatera: Fellini är ingen personlig favorit. Undantaget än så länge är Roma som jag gillade. I Amarcord berättar Fellini om ett år i sin barndom i Rimini. Bitvis glimtar filmen till, exempelvis när man får se en kavalkad av ett antal märkliga lärare i skolan. Annars har jag svårt att ta till mig den här filmen. Mitt betyget blir 2/5. Det är kanske värt att nämna att det här är mångas favorit bland Fellinis filmer men alltså inte min.

Och så här skrev jag i Federico-tråden: Amarcord som jag såg igår tyckte jag var bitvis rolig, t ex kavalkaden av underliga lärare i början. Sen förekom det en del av den där jobbiga humorn som jag inte gillar, som pappan som blir arg hela tiden. Det känns överdrivet och ska förstås vara det men jeg liker det ikke. En del av Fellinis humor tycker jag påminner om Emir Kusturica, typ när den sjuke brorsan satte sig uppe i trädet och skrek efter kvinnor (eller så tänker jag bara på ”trädorkestern” i Svart katt, vitt katt). Men jag vet inte… jag tyckte inte det var speciellt kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dekalogen 2: Du skall icke missbruka Herrens namn (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som Drive My Car på bio. Min preblogg-text om Dekalogen 2 skrevs i september 2003.

I den här filmen så har en gift kvinna blivit gravid men inte med sin man, som hon inte kunnat få barn med, utan med en älskare. Hon säger sig älska båda männen. Till saken hör att hennes man ligger mycket sjuk i cancer och det är osäkert om han överlever. Om han överlever vill hon göra abort. Om han dör tänker hon behålla barnet som hon verkligen längtat efter. Hon frågar en läkare vad mannens chanser att överleva är. Läkaren vill inte (kan inte) svara nånting med säkerhet men gör det ändå till slut.

Mmm, kvinnan har hamnat i ett dilemma här. Det är kanske lite tankeväckande men jag blev aldrig engagerad av filmen. Jag förstod inte riktigt vad som hände i slutet. Kopplingen till det andra budet ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn” förstår jag inte riktigt. Var det läkaren som på nåt sätt missbrukade sin position eller var det kvinnan som spelade med ett barns liv? Nja, jag vet inte riktigt. Betyget blir 3-/5. (Min kommentar: Eller var det att kvinnan önskade till Gud att hennes man skulle dö så hon kunde behålla barnet?)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Vad säger the interwebs om budkopplingen? Ja, det verkar vara nån sorts koppling mellan att missbruka Guds namn (för egen vinning t ex) och att som läkare svära på att en patient kommer att överleva eller dö. Njae. Oklart tycker jag fortfarande. Lite intressant ändå, just det här att bygga en serie filmer på en så utstuderad pryl som budorden. Antingen blir det ju fiasko eller kanske intressant. Det är i vilket fall upplagt för diskussioner, typ som de jag har med mitt eget jag från 2003. Det är lite The Lake House över det hela. 😉

8½ (1963)

För tre veckor sen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och åtto… eh, tredje filmen ut är från 1963. Min korta preblogg-text om 8½ skrevs i maj 2003.

Jag skriver i PS:et att titeln syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Varför en halva? Jo, Fellini hade gjort sju långfilmer, plus bidragit med segment i två antologifilmer som då räknades som en halv film totalt. Aningen självupptaget kanske?

Det här sägs vara Fellinis bästa film, men jag vet inte. Jag var trött och somnade till lite grann efter ett tag. Jag vet inte om filmen blev dålig för att jag missade en del när jag slumrade till eller om den verkligen var dålig och det var därför jag somnade. (min kommentar: ja, detta eviga dilemma).

Hur som helst, filmen handlar om en filmregissör som… ja, vad gör han? Han försöker spela in en film men fantiserar mest en massa, vilket vi som tittare får se i förvirrade scener blandat med det som verkligen händer. Det finns ingen rätlinjig handling alls, precis som i Roma, men jag gillade det inte alls denna gång. Jag kan inte ge mer än 2/5. Sorry, Federico!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. 8½ syftar på antalet filmer Fellini hade gjort innan denna film. Detta är alltså film nummer åtta och en halv i ordningen.

Dekalogen 1: Du skall inga andra gudar hava jämte mig (1988)

Söndagen är väl Guds lediga dag och då passar det kanske att dra igång ytterligare ett litet tema med religiös anknytning. Tio söndagar framöver så kommer det nämligen handla om Dekalogen, Krzysztof Kieślowskis tv-filmer om De tio budorden. Rackarns vad man (läs: jag) var seriös förr i tiden! 👨‍🎓 Federico Fellini och Kieślowskis Dekalogen-filmer bara så där rakt upp och ner. Nuförtiden får jag vara glad om jag lyckas se en film som The Northman på bio. Min preblogg-text Dekalogen 1 skrevs i september 2003.

Kieślowskis första tv-film om tio Guds bud handlar om en man som har förkastat religionen till förmån för förnuft och vetenskap i allmänhet och datorer i synnerhet. Tillsammans med sin son, som inte är lika övertygad som pappan om datorernas storhet, sitter han vid datorn och skriver olika program som räknar ut diverse saker. Sonen får ett par skridskor i julklapp och då räknar de givetvis med datorns hjälp ut om isen på den närliggande sjön håller så han kan testa sina nya grillor. Detta får som man kan ana tragiska följder.

Det är intressant att se om (och hur) Kieślowski lyckas gestalta de olika buden i sina filmer utan att blir krystat och tråkigt. Väljer han att göra det direkt rakt på sak eller via symboler som man måste tolka för att göra kopplingen? I den första filmen är sambandet mellan budet och filmen tydligt. Just det, det första budet är ju ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” och det framgår ju att pappan i filmen dyrkar sina datorer som om de vore Gud. Och det går illa. Filmen i sig är godkänd men inte mer. Den blir bättre mot slutet när pappan får reda på att en olycka har hänt på sjön men ändå inte accepterar att det kan vara hans son som är inblandad trots att han inte kommit hem från skolan. Isen ska ju hålla! Det har han ju räknat ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Roma (1972)

Förra fredagen drog jag återigen igång ett litet regissörs-tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och andra filmen ut är Roma från 1972. Det är ett rejält hopp i tiden från den förra filmen La strada från 1954. Under tiden mellan La strada och Roma gjorde Fellini filmer som Cabirias nätter, La dolce vita och som väl får sägas vara hans mest kända. 8½ handlar det för övrigt om nästa fredag. Ordningen blir lite omkastad eftersom det var i den ordningen som SVT visade filmerna och jag såg dem. Min korta preblogg-text om Roma skrevs i maj 2003.

Precis som *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) tyckte jag inte La strada var nåt vidare alls, så jag hade inga förväntningar på denna Fellini-film om Rom. Men jag blev positivt överraskade, i alla fall lite grann. Fellini skildrar sitt Rom i ett knippe scener utan nån egentligen handling eller röd tråd (förutom att det handlar om Rom). Jag gillade när de åkte lastbil och bara filmade vad de åkte förbi i nästan 10 minuter utan att det sas något. Likaså uppskattade jag när de hittade freskerna när de grävde för tunnelbanan, och motorcyklarna på slutet. Det blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Motorcyklarna på slutet”

La strada (1954)

Eftersom jag blandade ihop dagarna och publicerade min recension av The Bourne Legacy i onsdags så blev fredagen ledig och då passar jag på att dra igång ytterligare ett litet tema. Federico Fellini! Det kommer handla om fem Fellini-filmer och först ut är La strada som producerades av den italienske dämonproducenten Dino De Laurentiis. Min korta preblogg-text skrevs i maj 2003.

En mor ”säljer” sin dotter Gelsomina till den kringresande, och inte speciellt snälle, cirkusartisten Zampanó (Anthony Quinn). Gelsomina, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är en litet naiv, underlig och bräcklig tjej som fösöker bli omtyckt. Zampanó, ja, han tänker mest på pengar. Zampanó lär sig till slut sin läxa men då är det för sent…

Jaha, en klassiker av mästerregissören Fellini sas det… men jag håller med *Éowyn* (min kommentar: en gammal filmforumkompis) här. Jag tyckte inte filmen var speciellt bra. Visst, den hade ett budskap men det räcker liksom inte. Resan fram till budskapet (längs la strada, landsvägen) måste vara mer engagerande för att det ska bli godkänt. Betyg 2/5. Jag har inte underkänt Fellini än. Han får två chanser till eftersom SVT visar två filmer till…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ovan nämda *Éowyn* skrev i sitt omdöme av La strada att hon hade haft en svenskalärare som hävdade att mer eller mindre alla filmer börjar med vatten, och att just vatten (okänd och farlig frihet) och land (känd och tråkig trygghet) representerar specifika saker i film. Jag frågade henne vad läraren hade sagt om vatten och land i filmer. Så här svarade hon. Sedan försökte jag applicera det på just La strada på detta sätt:

Hmm, intressant, *Éowyn*. Tack för att du accessade dina minnesbankar. La strada börjar och slutar vid havet har vi konstaterat. Fellini måste ha haft en direkt tanke med det. Kanske så att Gelsomina i början av filmen är fri och glad (havet!) men lämnar det för den otrevliga tillvaron med Zampanó (landet!). För Zampanó var det tvärtom. Det slutar med att han lämnar den sorglösa tillvaron som fri, kringresande cirkusartist (havet!) bakom sig för att grubbla på vad som hände med Gelsomina och på vad det är för mening med livet. Han är liksom fast i det (landet!) och kan inte komma tillbaks till sitt förra fria liv (havet!) hur mycket han än vill. I vilket fall som helst så var det ändå inte nån höjdarfilm.

%d bloggare gillar detta: