Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.

The International (2009)

Tom Tykwer var länge en favoritregissör men nu har han nog sjunkit en del. Hans filmer ligger oftast på betyget 4/5, som Winterschläfer, Spring Lola, Prinsessan + krigaren, Heaven och Cloud Atlas (ihop med Wachowskis). I början av sin karriär var han väldigt produktiv och gjorde fyra filmer under några intensiva år runt sekelskiftet. Att han sjunkit i mina ögon beror nog delvis på att han helt enkelt inte gör filmer lika ofta som förr. Han har liksom försvunnit från radarn. Efter Cloud Atlas (2012) har han gjort en film, A Hologram for the King, en film som jag knappt hört nånting om. Min preblogg-text om The International skrevs i oktober 2009.

Den enda film av Tom Tykwer som jag har sett som har fått sämre betyg än fyra är Dödsängeln Maria, och den fick ändå en trea. Så, även om jag hade hört en del negativt om The International förväntade jag mig ändå en bra filmstund. Filmens huvudperson är Clive Owen som spelar en Interpol-agent fast besluten att sätta dit en storbank som handlar med vapen i skumraskaffärer. Naomi Watts spelar en NY-åklagare som på sitt hörn försöker hjälpa till. Handlingen tar oss till bl a till Berlin, Istanbul, New York, Lyon och Gardasjön i Italien. Det är med andra ord en konspirationsthriller med hyfsade skådisar i en global miljö det handlar om, vilket borde båda gott.

Det första jag konstaterar är att The International är en på många sätt lika välgjord film som Tykwers andra filmer. Den känns dock inte lika personlig. Tykwers tidiga filmer har handlat om slump och öde, ofta om två personer vars liv flätas samman på ett dramatiskt sätt. Det här är en mer vanlig thriller, mer lik Bourne-trilogin eller de nya Bond-rullarna än Tykwers tidigare filmer. Tekniskt sett så är det i princip prickfritt. Tykwer använder ett foto som är så snyggt att det nästan blir sterilt.

Jag gillar Clive Owen i filmen. Han har en envis desperation över sig. Naomi Watts roll är inte lätt att jobba med och hon går på tomgång, och det behövs liksom inget mer. Att NY:s distriktsåklagarmyndighet överhuvudtaget är med känns dessutom lite krystad. Det förklaras t.o.m. av Watts i filmen varför de är med. Efter den nerviga, och omtalade, shootouten på Guggenheim kändes det som om filmen var slut men den fortsatte onödigt länge efter det och rann liksom ut i sanden. Men det är en konspirationsthriller i internationell miljö med bra ljudspår, snyggt foto och hyfsad spänning, så det blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blindness (2008)

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

Guds stad (2002)

Idag skickar jag upp en riktigt gammal text, som skrevs i oktober 2003 (hugaligen!), om Fernando Meirelles och Kátia Lunds moderna brasilianska klassiker (?) Guds stad (eller Cidade de Deus som originaltiteln är). Jag minns att Guds stad var en sån där typiskt hajpad film som man absolut skulle se (och gilla!) om man var filmnörd.

Guds stad är en hyllad brasiliansk film som handlar om ett gäng ungdomar som växer upp i en kåkstad i Rio de Janeiro. Vi får följa dem under 60- och 70-talen. Huvudperson är Raketen som försöker ta sig ifrån våldet och vill bli fotograf. Alla i filmen, och förmodligen i hela Brasilien, har såna där smeknamn precis som brasilianska fotbollsspelare, typ Moroten, Fenan, Lillen, Tången, Kalufsen, Räkan, etc.

Filmen är en intensiv skildring av en miljö där våldet är en del av vardagen. Historien bygger på verkliga händelser om ett gangsterkrig som blossade upp i Rio. Här får vi se vad som ligger bakom. Det är knarklangning, rån, pistoler, korrumperade poliser och mord, men det finns också på nåt sätt en glädje i filmen. Jag tycker kanske inte det är så där väldigt nyskapande egentligen. Jag har för mig att vissa har kommit med såna kommentarer, Orvar bl a? (Min kommentar: Orvar Säfström, som ledde SVT:s Filmkrönikan vid den här tiden.)

Det finns tidshopp, häftiga bildlösningar, snygga intensiva bildsekvenser men det har vi sett förut. T ex greppet att börja med en händelse, en sorts prolog, och liksom frysa mitt i för att hoppa tillbaks och sen berätta hela historien som leder fram till det som hände i början. Eller att visa en händelse utan att visa riktigt allt och sen visa samma händelse igen och då visa vad som verkligen hände. Men att vi kanske sett det förut spelar i grunden ingen roll för det här är välgjort och spännande. En riktig bergochdalbane-tur som man nog bör se fler gånger och då uppskattar man den ännu mer tror jag. Det är nämligen en strid ström ljud och bilder som man nästan får en överdos av. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barnet (2005)

Kan det passa med lite belgisk misär denna fina sommarsöndag? Min gamla preblogg-text om Barnet skrevs för ganska exakt tio år sen i juli 2009. Jag ser att jag skriver om ett projekt som aldrig blev av, om Guldpalmen-vinnare. Hmm, det kanske kan vara nåt?

För ett tag sen fick jag för mig att jag skulle se alla Guldpalmen-vinnare. Nu drog aldrig det projektet riktigt igång men nu har jag i alla fall sett 2005 års vinnaren: Barnet av de belgiska bröderna Dardenne. Efter att ha sett Barnet funderar jag på om det kanske vore en bra idé att faktiskt genomföra Guldpalmen-projektet. Barnet handlar om Bruno och Sonia som precis fått en liten bebis ihop. Bruno är en småtjuv som inte verkar bry sig speciellt mycket om varken Sonia eller barnet. Han ägnar sig åt småstölder tillsammans med några skolbarn för att få ihop pengar. Sonia försöker få honom att se att de faktiskt har ett nytt liv att ta hänsyn till och framförallt ansvar för.

Oj, oj, det här var bra. Känslan efter filmen är att det här är några av de mest närgångna skådespelarinsatser jag har sett. Jérémie Renier som Bruno och Déborah François som Sonia är så bra man kan vara. Det var riktigt starkt att se hur karaktärerna förändrades under filmens gång. I början gnabbas de barnsligt med varandra och vill liksom inte låtsas om barnet (åtminstone gäller det Bruno). Sen efter att Bruno gjort det otänkbara att försöka sälja barnet på den svarta adoptionsmarknaden så förändras båda två. Sonia blir en naturkraft som bara ska ta hand om barnet och inte vill ha något med Bruno att göra. Bruno, som är filmens fokus, blir allt mer desperat för att på något sätt ställa allt till rätta.

Sista delen av filmen blir en helvetesresa för Bruno, fysiskt men främst mentalt där han helt enkelt måste acceptera vad han har gjort och att det var fel. Han måste bli vuxen helt enkelt. Han går från att vara en barnslig idiot till att ta sitt ansvar (i alla fall är det det man hoppas på). Filmen har ingen pålagd musik. Det som filmas är det vi får, så att säga. Detta ger en ganska dyster men – när vi kommit in i handlingen och karaktärerna – väldigt närgången och, vilket kanske låter klyschigt, äkta känsla. En sån här typ av film funkar ibland inte. Det kan hända att den bara blir tråkig, och det är möjligt att vissa upplever Barnet som ganska blek och händelselös. Det gjorde inte jag. Alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Il divo – La spettacolare vita di Giulio Andreotti (2008)

Nu blir det italienskt här på bloggen i form av biopicen Il divo. Av nån anledning får jag för mig att min filmspanarkompis Filmitch-Johan skulle kunna uppskatta den här filmen. Johan är lärare till yrket och kanske är det som gjorde att jag tänkte på just honom. För mig var det nämligen en ganska lärorik upplevelse att se Il divo som jag minns det. Min preblogg-text skrevs i september 2009.

Eftersom jag har en kompis som är intresserad av Italien (samhället, kulturen, politiken, maffian, osv) så har jag varit på bio och sett två filmer med italienskt tema. Först ut var en biografifilm om den italienske kristdemokratiske politikern Giulio Andreotti (som vid 90 års ålder fortfarande är senator). Andreotti spelas av Toni Servillo, som även var med i briljanta Gomorra, och han gör en mycket märklig karaktär. Andreotti tassar omkring, han visar inga känslor, han är inte karismatisk – men han är Italiens premiärminister.

Filmen utspelas i början på 90-talet då Andreotti vill bli president. I alla fall så vill hans entourage det. Andreotti själv och hur han tänker förblir något oklart, eller outtalat, filmen igenom. Istället för att bli president anklagas Andreotti för samröre med maffian och att vara inblandad i ett antal mord. Mycket av det som händer i filmen har grund i en händelse i slutet av 70-talet då den italienska politikern Aldo Moro kidnappades och mördades av den väpnade vänsterorganisationen Röda brigaderna.

Hmm, bitvis är det här briljant. Det är en politisk film som samtidigt är poetisk, hur det nu kan gå ihop. Il divo är nästan en konstfilm då musiken och sättet att berätta verkligen sticker ut. Handlingen går inte direkt från a till b så att säga utan är snarare episodiskt. Trots ämnet får jag nästan en surrealistisk känsla. Inledningen är brutal då vi får se ett antal mord, bl a det på den sicilianske domaren Giovanni Falcone (en grym scen med poetisk touch då vi får se en sprängd bil falla i slow motion). Nåt som kanske är till filmens nackdel är mängden scener, mängden personer och hur allting verkar väldigt förvirrande. Jag har helt enkelt inte koll på vem som är vem, och vem som gör vad.

En annan sak som drog ner helhetsintrycket var att visningens inledning stördes av att vissa biobesökare verkade tro att biofåtöljen inte var en biofåtölj utan soffan hemma i tv-rummet. Under förtexterna, då det var helt ljudlöst, tyst, utan musik, och det visades viktiga faktatexter om Andreotti som man var tvungen att koncentrera sig på för att hinna med att läsa – så satt en pajsare och prasslade med sin godispåse under tre fyra minuter. Gah. Vad håller människan på med!? Har hon begravt sina godisbitar under ett lager med metallskrot?! Så svårt kan det väl inte vara att plocka upp en godisbit!?

Hur som helst, jag rekommenderar Il divo om man vill se ett annorlunda drama om det märkliga italienska samhället. Den påminner lite om Gomorra fast det här är mest fokus på den politiska världen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Den andra filmen med italienskt tema som jag refererar till i inledningen av texten var Videocracy och den har jag redan publicerat en text om.

Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

The Draughtsman’s Contract (1982)

Medan jag är på semester i Dalarna sköter bloggen sig själv och det kommer handla om två filmer av Peter Greenaway, en regissör vars filmer jag var sugen på att se men sen när jag såg två stycken så var jag inte så sugen på att se fler. Min text om The Draughtsman’s Contract skrevs i juni 2009.

Den andra filmen i paret med Greenaway-filmer blev Tecknarens kontrakt. Den är ganska annorlunda jämfört med Dränkta i nummerordning. Men även i den här tidiga Greenaway-filmen är både scenografin och fotot otroligt genomtänkt. Greenaway är intresserad av konst (han ville som barn bli konstnär) och hans filmer är konstverk i sig. Tecknarens kontrakt utspelar sig på en herrgård i slutet av 1600-talet i England. En ganska självgod tecknare får i uppdrag att måla av herrgården. Samtidigt pågår en hel massa intriger, kanske det t.o.m. förekommer mord.

Inledningsvis då det förekommer vackra scener med endast stearinljus som belysning gjorde jag kopplingar till Kubricks mästerverk Barry Lyndon men sen blev det mest pratfilm. Om man jämför med Dränkta i nummerordning är det inte lika mycket explicit sex och död. Däremot är det mer dialog (snackelisnack!), och ganska tråkig dialog, tyckte jag. I och för sig brukar jag ofta gilla brittisk överklassengelska på film, men här blev det för mycket och intetsägande. Det känns som Greenaway bildmässigt är väldigt skicklig men har svårare att få ihop en hel film som håller ihop.

Jag skrev att Tecknarens kontrakt skilde sig från Dränkta i nummerordning. Det som man slipper är den där studentikosa Monty Python-humorn. Här är det som jag tidigare skrev istället väldigt dialogtungt. Det snackas en hel massa och jag började efter ungefär två tredjedelar av filmen nicka till så smått. Det kan i och för sig berott på att jag precis sett Dränkta i nummerordning och sen ätit upp en halv kyckling. Trots kaffe kan ju sånt sätta sina spår. Nja, jag kan inte ge filmupplevelsen (eller filmen) godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hehe, jag upptäckte precis att Bernard Hill även spelade kaptenen i Titanic. Annorlunda roller, minst sagt.

%d bloggare gillar detta: