Molly’s Game (2017)

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

Jeremiah Johnson (1972)

Jeremiah Johnson inleds med en ouvertyr (!). Vilken grej! En grej som ju Tarantino använde i sin western-hyllning The Hateful Eight. Här sätter ouvertyren stämningen direkt. Vi bjuds på både melankolisk fiolmusik och ett avsnitt med riktigt pampig musik.

Jag undrar hur musiken reflekterar stämningen i resten av filmen? I slutet av ouvertyr blir musiken på gränsen till otäck, nästan som ljudspåret i en skräckfilm. Mm, intressant.

Filmen har för övrigt även en mellanakt (entr’acte/intermission).

Krigsveteranen Jeremiah Johnson (Robert Redford) beslutar sig för att bli en bergsman och livnära sig som pälsjägare i Klippiga bergen. Inledningsvis går det inte så bra för Jeremiah. Han klarar i princip ingenting. Jag fick nästan lite Into the Wild-vibbar. Men så träffar han på pälsjägaroriginalet Bear Claw (Will Geer) som lär upp honom i bergslivet. Bear Claw är en helt underbar karaktär. En favorit!

Början av filmen är kul, på gränsen till en komedi. Det är även härligt snöiga miljöer. Snö på film är alltid rätt. Men säg det roliga som pågår för evigt. Runt hörnet väntar diverse tråkigheter för Jeremiah. Den svenska titeln, Jeremiah Johnson – indiandödaren, skvallrar om vilka tråkigheter. Jeremiah vill fly den grymma verkligheten men det är ju som alla vet omöjligt.

När tråkigheterna började kom jag att tänka på en Clintan-western. Hmm, vilken kan det vara? Jo, The Outlaw Josey Wales är det förstås. Hämndtemat är tydligt i bägge filmerna.

Mot slutet av filmen blir det riktigt sorgligt. Jag önskade att Jeremiah skulle få behålla tiden av familjelycka en stund längre men det var ju ofrånkomligt att det inte skulle bli så.

Filmen är lite rolig, lite melankolisk, och mot slutet både sorglig och nästan som en skräckfilm. En ballad till film. Och, ja, ouvertyrens musik återspeglade alltså filmen som helhet på ett bra sätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eighth Grade (2018)

Eighth Grade är Bo Burnhams debutfilm som både regissör och manusförfattare. Den skolvärld som skildras i filmen är helt uppslukad av yta, likes och sociala medier. Men det är kanske inte så stor skillnad jämfört med 10, 20, 30 eller 40 år sen även om det var en annan typ av likes det handlade om då.

Är det alltid så att det är de snygga som är de populära? Ja, det är nog så, och så har det nog alltid varit. Men det är nog inte så lätt för nån, oavsett om man är den tysta och blyga Kayla (perfekt spelad av Elsie Fisher) eller nån av snyggingarna.

En sak jag lärde var att man i USA går till åttan och sen är det high school som gäller. Apropå USA så har Kaylas skola en omröstning under skolavslutningen om Most Quiet Student. Kayla vinner givetvis. CRIIIIIINGE.

Men allvarligt, skulle en skola verkligen ordna en sån omröstning, i Sverige eller i USA? Att eleverna själva gör det är en sak men i skolans regi? Om världen verkligen är så här för ungdomar idag så känns det skönt att inte ha växt upp i den.

I slutändan är Eighth Grade en fin skildring om att komma överens med sig själv och hitta sin klick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Leave No Trace (2018)

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Sound of Metal (2019)

Sound of Metal är en film om Ruben (Riz Ahmed), en hårdrockstrummis som bildar en Johnossi-duo ihop med sin flickvän Lou (Olivia Cooke). Under en turné upptäcker Ruben att han håller på att förlora hörseln. Han fortsätter dock envist att spela. Högt. Det är liksom det enda han vill och kan. En morgon vaknar han dock upp och är i princip helt döv. Vilken skräck.

Det hela påminde mig när jag för några somrar sen hade en vaxpropp i ena örat. Det var ju säkert inte på långa vägar så läskigt som det var för Ruben men det var rejält otrevligt. Allt, alla ljud, var som dämpade och jag hörde hela tiden ett systematiskt brummande ljud. Efter tre kurer med Revaxör fick jag till slut ut proppen. Vilken lättnad!

Den här skillnaden, mellan att höra ordentligt och inte höra, skildras bra. Alla små ljud, klickningar, kaffedropp, skrapningar, fotsteg, etc, som framstår som skarpa och tydliga är för Ruben bara ett dovt muller. Här har de som jobbat med ljudet gjort ett riktigt bra jobb, och de blev belönade för det också på 2021 års Oscarsgala.

Ruben blir inkastad i en ny värld, de dövas värld. Vi vet att han mentalt kommer att träffa rock bottom, och att det kanske behövs för att han överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom den nya situationen och komma ut på andra sidan. Han kan inte hålla fast vid det som har varit, så är det bara.

Jag gillade verkligen filmens slut då Ruben sätter sig ned på en bänk i en stad och bara… satt. Han har accepterat faktum, och min puls sjönk också.

Det enda som skavde lite för mig var hur cochleaimplantatet framställdes. Ingreppet stressades fram och för Ruben blev det en ren skräckupplevelse. Jag har ingen inblick i det här alls men det kändes aningen vinklat. Men jag förstår att man ville få fram att det inte är nåt fel med att vara döv, bara en annan värld.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Judas and the Black Messiah (2021)

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: