Tsar (2009)

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Tsar som jag såg på 2009 års festival.

Den här filmen om den förste ryske tsaren Ivan ”den förskräcklige” (Pjotr Mamonov) var en film som jag kanske trodde lite mer på. Nu vet jag i och för sig inte riktigt vad jag väntade mig. Filmen är ändå intressant. Den framställer Ivan som en ganska svag och paranoid ledare och människa. Ok, han är inte svag när det gäller att ta livet av folk som han tror försöker störta honom.

Gamle vännen Filipp (Oleg Jankovskij) som är en kyrkans man kallas in för att Ivan ska få så många som möjligt på sin sida, Gud t ex. Ivan slits mellan sin misstänksamhet och vad han egentligen vet är rätt. Temat har jag sett i en hel del andra filmer, t ex några av Kurosawas rullar som Blodets tron. Tsar är lite för statisk, den rör sig inte framåt, och bitvis förekom ett ganska jobbigt överspel. Jag tyckte ändå huvudrollsinnehavarna var bra, främst Jankovskij som tyvärr dog i cancer i år.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En lite sömnig morgonvisning på en liten salong på Saga. Med en 7-Eleven-kaffe och en kanelbulle så gick det dock bra trots att jag var farligt nära att nicka till några gånger. Intill mig hade jag en äldre man som andades ljudligt. Han blev liksom andfådd av den enorma ansträngningen det var att sitta i en biofåtölj och se ett ryskt kostymdrama.

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Oj, nu är det dags för en riktigt gammal preblogg-text från april 2003 om westernrullen Butch Cassidy and the Sundance Kid. En sekvens jag inte nämner i texten men som jag minns som ganska udda är när Redford och hans flickvän är ute och cyklar till tonerna av ”Raindrops Keep Fallin’ on My Head”.

Jag har sett Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) med Paul Newman och Robert Redford. Det är en helt ok western men inget mer. Det förekommer en del rolig dialog och Redford och Newman har ett bra samspel. Slutet är bra men filmen som helhet blir aldrig riktigt spännande. 3/5 blir betyget. Donnie Darko-skådis-spotting: Katharine Ross som är Donnies psykolog spelar här Redfords flickvän Etta.

Butch Cassidy: ”Ah, you’re wasting you’re time. They can’t track us over rocks.”
Sundance Kid: ”Tell them that.”
Butch Cassidy: ”Who are those guys?”

Regissören George Roy Hill gjorde även Blåsningen (1973) tillsammans med Redford och Newman. Jag tycker den är snäppet bättre. Jag gillar ”den perfekta kuppen”-filmer där allt måste klaffa för att hjältarna ska lyckas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Heiran (2009)

Jag dammsuger ett gammalt filmforum efter gamla texter som jag skrivit om filmer jag sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Idag handlar det om Heiran som jag såg på 2009 års festival.

Heiran är en kärlekshistoria mellan en iransk tjej och Heiran, en ung afghansk man som vistas illegalt i Iran. De båda träffas på landsbygden i Iran för att senare bo ihop i Teheran. Tjejens föräldrar uppskattar inte alls att de båda vill bli ett par.

Tyvärr var det här något av en besvikelse. Filmen tar liksom inte ut svängarna. Samtidigt känns den ändå som en melodram och tar liksom ut de känslomässiga svängarna för mycket. Handlingen är på nåt sätt för enkel. Det enda som komplicerar det hela är att flickans pappa även han en gång i tiden var afghansk flykting i Iran och därför är rädd att Heiran inte kommer att kunna ta hand om dottern. I och för sig ska det väl vara en ganska enkel kärlekshistoria men det hettar aldrig till. Betraktat som film från Iran så är det möjligt att den hettar till väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: En klassiker och nåt som brukar hända på festivalen då och då: man visade fel film! En sydkoreansk actionrulle som började ombord på en fiskebåt i sjönöd i Indiska oceanen rullade igång. Vi fick se ca fem minuter innan misstaget åtgärdades och efter ca fem minuter till så började rätt film. Det roliga var att Heiran-regissören Shalizeh Arefpur var på plats och hon hade dessutom presenterat filmen innan den började. Vilket den alltså till slut gjorde. Började alltså. Själv skrattade Arefpur mest åt den dråpliga, men för festivalen pinsamma, händelsen.

Kära mormor (2003)

Jag tror minsann det här är en film som jag skulle rekommendera om det nu går att leta upp den… men, nej, den verkar tyvärr inte finnas tillgänglig på nån av alla dessa nättjänster som världen svämmar över av. Min preblogg-text om Kära mormor skrevs i juni 2009.

Ibland visar SVT filmer som jag liksom aldrig skulle se om det inte vore för att just SVT visade dem. Jag brukar nämligen ha för vana att spela in de filmer som SVT visar på torsdagkvällarna vid 22.30 om jag inte har sett dem tidigare. Kära mormor var en sådan film. Det är en rysk film som handlar om en mormor som gör allt för sin dotters familj men som när hon blir gammal finner sig bli behandlad med allt mindre hänsyn. Babusja (”mormor” på ryska alltså) bor hos sin dotter men när dottern måste läggas in på sjukhus skickas hon till en annan dotter för att bo där. När så denna dottern bryter benet vill ingen av de andra släktingarna veta av henne. En systerdotter till babusja anländer också men hon måste ju tillbaka till sitt viktiga jobb som tv-reporter i Moskva.

Hmm, jag kände att det var riktigt skönt att se en så här sällsam film – sällsam känns som ett ord som passar. Filmen är vacker både till ytan och på djupet. Fotot och klippningen ger en melankolisk, hypnotisk stämning. Mormor själv är det svårt att inte tycka om. Ja, det är faktiskt så att mitt hjärta nästan brister för henne. Hennes släktingar däremot är det svårt att inte tycka illa om, vilket repliker som ”Jag kan inte ta hand om henne, jag ska till tandläkaren” bidrog till. Mitt i filmen när babusja bor hos sin andra dotter och allt fortfarande är ok förekommer några underbara scener på en byfest. Underbar rysk folkmusik (inklusive en man som spelar på såg) och sköna uppträdanden. Temat i filmen påminner t ex om Ozus Föräldrarna och känslan man får är en sorts skam för att de gamla i samhället inte behandlas med respekt. En känslosam film som faktiskt fick mig våt i ögat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill läsa en lite mer genomarbetad recension än min så hittade jag en gammal SvD-recension (min kommentar: ja, recensionen finns faktiskt fortfarande kvar, fast man behöver en SvD-prenumeration för att läsa hela texten).

Vodka Lemon (2003)

Vodka Lemon är ett typexempel på en sån film som jag såg på SVT som en del av deras kulturtants-filmklubb. En gång i veckan visade man filmer från Polen, Rumänien, Tunisen… eller Kurdistan som i det här fallet. Ja, jag vet att Kurdistan är ett geografiskt område snarare än ett land. Min preblogg-text om filmen skrevs i april 2009.

Den här filmen av den kurdiske regissören Hiner Saleem försöker vara, eller kanske är, exotisk på Kusturica-vis. Den utspelar sig i en liten bergsby i Armenien efter att Sovjet fallit samman. En man och en kvinna träffas när de besöker sina respektive äkta makars gravar.

Det här skulle kunna vara bra. Men det är inte bra. Inget händer i princip. Det räcker inte med att stapla annorlunda scener på varandra om det inte finns något innehåll. Inledningen är ett typexempel – crazy, javisst, men ledde liksom inte fram till nåt. Det är roligt ibland dock, som t ex när mannens döda fru ser arg ut på gravstenen då han börjar fundera på att uppvakta änkan vid graven bredvid. Jag småskrattade en gång till men jag kommer inte ihåg vid vilken scen det var. Miljöerna i de armeniska och snöiga bergslandskapen är riktigt snygga (min kommentar: ja, snö på film är aldrig fel!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Festa da Menina Morta (2008)

Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.

För 20 år sen försvinner och dör en ung flicka. En hund hittar flickans klänning och tar den till sin husse, en ung pojke som efter detta tros vara besatt av flickans själ och han upphöjs därför till ett helgon.

Den första halvan av filmen kändes som obegriplig smörja. Trots vackra bilder kändes det som pretto på fullständigt fel sätt. Jag förstod noll. Sen nån gång efter halva filmen så kom en fantastisk scen där en snubbe (en indian, om det betyder nåt) går omkring på en utomhusfest – den 20:e festen för den döda flickan och helgonet – och plötsligt börjar den här indian dansa electric boogie. Snart kommer två snubbar till och börjar dansa breakdance och slå volter. Helt sjukt. Nånstans där makade sig filmen för min del upp på ett godkänt betyg. Men det var en mycket märklig upplevelse där jag inte förstod mycket. Väldigt snygg var den dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Ja, inte så mycket att säga, förutom att minsta salongen på Grand knappt var halvfull under visningen av den här minst sagt skumma filmen vars internationella titel är The Dead Girl’s Feast.

Jar City (2006)

Jar City (eller Mýrin som den isländska originaltiteln lyder) var den sista filmen som jag såg under 2007 års Stockholm Filmfestival. Inget fel med Beck men det visade sig att Jar City var en isländsk Beck och det kanske inte är just det som man (läs: jag) vill se på en filmfestival. Efter den lilla texten sammanfattar jag festivalen som jag upplevde den den gången.

Denna isländska deckare inledde lovande, kanske mest för att miljöer och språk var annorlunda. Det gjorde att filmen kändes fräsch till en början. Ett kargt isländskt landskap mixat med det lustiga isländska språket och läckerheter som kokt fårhuvud på menyn på polislunchrestaurangen gav en lite annorlunda känsla. Men när man sen skrapade på ytan en aning så visade det sig vara en ganska ordinär, eller medioker om Jonas så vill (min kommentar: Jonas var en filmforumkompis som ansåg att medioker betydde urusel, vilket jag inte höll med om), polisdeckare med de flesta av genrens kännetecken. Det blev lite för många helikopterfilmningar (om än vackra) på kommissariens bil när han är på väg ut i det isländska landskapet för att förhöra någon. Det blev lite för många förhör. Det blev lite för många scener hos obducenten. Och till råga på allt så bor kommissarien ensam och har en dotter som det skurit sig med. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt även om det är helt ok rent hantverksmässigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sammanfattning av 2007 års festival: Och därmed avslutar jag årets festival för min del. Som vanligt har det varit en skön och mysig stämning då man glidit runt bland biograferna i höstmörkret. Idel fullsatta salonger har det varit på de filmer jag har varit på. Och de som går är genuint filmintresserade vilket alltid ger en mer förväntansfull och koncentrerad stämning än på vanliga biovisningar. Toppfilmer i år har för min del varit No Country for Old Men, Paranoid Park och Into the Wild (jag rankar dem i den ordningen). Tre filmer har fått underkänt (dvs en tvåa eller sämre i betyg) och lika många har fått treor. Ganska normalfördelat alltså.

Ed Wood (1994)

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Edward Scissorhands (1990)

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Battle of Wits (2006)

Jag tror kan ha blivit lite lurad av den insäljande synopsis-texten i programmet till 2007 års Stockholm Filmfestival och att det var därför jag valde att se Battle of Wits. Ack, så besviken jag blev. Det roligaste med filmen kanske är originaltiteln: Mo gong!

Jag trodde det här skulle vara ett sevärt krigsactiondrama med kung fu-inslag. Och ett krigsdrama var det ju men inte med några häftiga fajter överhuvudtaget. Andy Lau gör så gott han kan (skådespelarmässigt) som en listig och fredsälskande munk som försöker hjälpa en till synes hjälplös stad mot den mäktiga krigarnationen Zhao. Tyvärr fattades spänningen helt i filmen. Handlingen saggar sig fram mellan ”storslagna” krigsscener och sega strategisamtal. Laus munk använder några smarta trick som är lite kul. Problemet är dock att handlingen är alldeles för statiskt. Det känns som om inget händer i den här filmen som vill vara episk men som bara blir tråkig. När det gäller fajter på film så föredrar jag helt klart smarta man mot man-fajter framför storslagna krigsscener till häst. Det är bara i Sagan om ringen (min kommentar: ja, eller snarare i de två uppföljarna om man ska vara noga) som det funkar och kanske några filmer till (min kommentar: Ran?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: