Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola, vad har vi på henne? Ja, bland annat hennes första långfilm The Virgin Suicides. Min preblogg-text om den skrevs i mars 2004.

Sofia Coppolas debutfilm om familjen Lisbon, mamma (Kathleen Turner) och pappa (James Woods) och fem systrar (bl a Kirsten Dunst). Historien om systrarna berättas ur en grupp grannpojkars perspektiv som ser systrarna som mysteriska (min kommentar: mystiska?) varelser. Mamma Lisbon uppfostrar sina döttrar på ett strikt sätt, vilket inte visar sig vara hälsosamt för nån.

Sofia Coppola har en egen berättarstil. I Lost in Translation är den än mer tydlig, kanske för att hon skrev manus själv till den filmen (hon vann för övrigt en Oscar för det manuset!). The Virgin Suicides bygger på en novell av Jeffrey Eugenides. Filmen flyter fram i en ganska drömsk och bitterljuv stämning. Handlingen (självmord) är ju ganska dyster egentligen, men filmen tar egentligen inte direkt upp problemen och orsakerna som ligger bakom på mer än ett ytligt plan. På ett sätt är det en brist i filmen. Det hela döljs under en skimrande slöja av nostalgi på nåt sätt, och därför blir historien aldrig helt engagerande för mig. Fotot och bilderna är vackra och musiken, som är skriven av Air, har en air (min kommentar: ehe) av melankoli över sig. Jag gillade inledningen när alla systrar presenteras när de kliver ur en bil. Den var snyggt gjord.

Nåväl, när det gäller skådisarna så är Kirsten Dunst bra på att spela mystisk syster. Vissa säger att hon är fulsnygg. Jag vet inte, hon har ett speciellt utseende men jag gillar det. Josh Hartnett spelar hennes kärleksintresse i filmen. Hartnett sägs ju också vara snygg men jag kan inte hålla med. Dessutom hade han en helt vansinnig frisyr i den här filmen. Var det verkligen så illa på 70-talet då filmen utspelas? Jag tror inte det eftersom det bara var han som hade nåt som liknande ett fågelbo på huvudet i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Sin City

Titel: Sin City
Regi: Frank Miller, Robert Rodríguez & Quentin Tarantino
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Henke hade överraskande nog (för mig) Sin City på plats 8 på sin topplista över filmer från 2005, och det kunde jag ju inte låta passera obemärkt så därför kommer här min recension från 2006.

Jag hade en del förväntningar på Sin City då den fått mestadels höga betyg – i alla fall i de recensioner jag har läst. Tyvärr infriades inte förväntningarna. Filmen var för mig ett otroligt snyggt glänsande paket fyllt med unken tom luft. Efter ett ganska kort tag var jag less på de endimensionella karaktärerna, ultravåldet och det ytliga berättandet som inte berättade nånting alls. Fallet blev extra tungt då jag tyckte inledningsscenen med Josh Hartnett på balkongen med rödklänningen lovade riktigt gott. Även början på historien med Bruce Willis var ok, men sen nånstans så tappade jag intresset fullständigt. Både historien med Mickey Rourke och Clive Owen tyckte jag var ganska tråkiga. Bäst var utseendet på Nick Stahls karaktär efter att han blivit gul, det var som taget ur en installation av Paul McCarthy. Småkul var också Elijah Woods mystiska och för honom kanske lite annorlunda rollfigur. Jag uppskattade förstås också det uppenbart snygga och serietidningsrätta bildspråket, men det räcker inte till godkänt betyg i min bok.

2+/5

PS. Nick Stahls karaktär och de figurer som Paul McCarthy skapar i sina installationer platsar i Lika som bär-kategorin.

%d bloggare gillar detta: