Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dreamcatcher (2003)

Medan jag är på skidresa i de franska Alperna sköter bloggen sig själv och idag handlar det om en Stephen King-filmatisering, inte en av de mest hyllade kan väl säga utan att vara helt ute och cykla. Min text om Dreamcatcher skrevs i maj 2003.

Jag har sett Drömfångare (Dreamcatcher, 2003) som handlar om fyra män som varje år samlas i en jaktstuga på landet. Denna gång blir det dock snöstorm och så får de besök av en förvirrad man plus att mängder av djur flyr från skogen. Märkliga saker sker helt enkelt. Våra fyra vänner har vissa telepatiska krafter som de utnyttjar då och då. Dessa krafter hänger samman med händelser (som visas i tillbakablickar) som skedde 20 år tillbaka i tiden kring en gemensam vän vid namn Duddits.

Filmen bygger på en Stephen King-bok som är helt ok ©. Boken är lite spännande, lite äcklig, dock lite för lång och utdragen. Filmen har endast en av dessa egenskaper… Ja, ni gissade rätt: den är för lång. Filmen börjar ok, lite som en psykologisk thriller där både rollfigurerna i filmen och publiken funderar på vad som egentligen händer. Men sen när monstret, i form av en intergalaktisk bajskorv visar sitt fula tryne, då det är meningen att man ska bli rädd, blir det mest komiskt. Resten av filmen känns som en lång transportsträcka mot slutet. Betyget blir 2/5. Bottenbetyg undviks pga början samt skildringen av hur en av ”hjältarna” blir ”instängd” i sin egen hjärna när hans kropp tas över av en elak utomjording.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jason Lee och en intergalaktisk bajskorv a.k.a ”shit weasel”

Lucy (2014)

LucyLuc Besson. Många frågar sig vad som här hänt med snubben som gjorde välrespekterade filmer som Det stora blå, Léon, Subway och Det femte elementet. Nu verkar han mest producera actionfilmer med Liam Neeson regisserade av Olivier Megaton.

Science fiction-actionrullen Lucy är en sorts comeback, eller hade kunnat vara det åtminstone. Hetingen Scarlett Johansson spelar filmtitelns Lucy som pga en strulig ”pojkvän” dras in i knarkaffärer. Hon tvingas operera in ett paket med en ny sorts drog i magen för att smuggla ut det från Taiwan till Europa. När paketet spricker får Lucy en överdos av drogen, vilket lustigt nog ger Lucy övermänskliga krafter och förmågor. Plötsligt börjar hon utnyttja HELA sin hjärnkapacitet (hej, Limitless!).

Jag såg Lucy i höstas så det var inte alltför länge sen. Men faktum är att jag inte minns speciellt mycket av filmen. När jag läser igenom mina anteckningar ser jag att jag noterat att inledningen var en sorts homage till The Dawn of Man-sekvensen i 2001. Hmmm, ja, jag minns i alla fall att Lucy mot slutet av filmen kunde åka i fram och tillbaka i tiden och då bl a hälsade på den första Lucy (dvs urtidsmänniskan Lucy).

Det förekommer inklippta bilder på djur mitt i handlingen och jag minns att jag tänkte att det där kommer jag tröttna på efter fem minuter. Som tur var så försvann dessa klipp efter ett tag.

I övrigt minns jag inledningen av filmen som ganska bra. Det är intressant och lite spännande när Lucy först upptäcker sina krafter. Sen att jag inte får ihop logiken, det är en annan sak. Varför i hela friden kan man flyga bara för att man utnyttjar mer av sin hjärna. Lucy fick liksom inte vingar men hon kan lik förbannat flyga. Och när man utnyttjar 40% då kan man plötsligt styra andras handlingar. Jaha?

Av nån anledning är Morgan Freeman med i filmen och spelar en forskare som håller föredrag om hjärnan. För mig kändes det som en annan film och nåt som aldrig knöts ihop med resten av filmen. Nån som däremot passade in var koreanska favoriten Choi Min-sik som spelar gangsterboss på ett härligt galet elakt sätt.

Filmen ligger nog ganska länge och skvalpar på en trea men mot slutet så ballar det hela ur och det blir svammelflum av alltihop. Lucy är en mischmasch av The Matrix, The Tree of Life, Limitless, The Time Machine och 2001, en mischmasch som tyvärr inte funkar. Det blir för fånigt. Det är synd, för det finns delar som är bra. Exempelvis så dyker det plötsligt upp en rörande scen när Lucy, efter att hon fått sina krafter, pratar med sin mamma i telefon. Men direkt efter det så blir det fånigt igen. Lite synd, som sagt. Ta bara slutorden ”Life was given to us a billion years ago, now you know what to do with it”. Jaha, det vet vi? Luc, jag förstod tyvärr inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Lego Movie (2014)

Ni som känner mig eller åtminstone känner till min filmsmak vet att jag har svårt för filmer som refererar till andra filmer. När en film är en enda lång rad med filmreferenser så faller den för mig. Jag vill filmer som står på egna ben, i så mån det nu är möjligt. Att låta sig inspireras av tidigare verk är en sak men att bygga en stor del av sin film på callbacks till andra filmer… nja, det är inte min grej helt enkelt. Nu finns det säkert exempel på just sådana filmer där jag ändå tycker att det funkar pga det faktiskt finns en bra berättelse i grunden.

När jag satte mig ner för att kolla in den universellt hyllade The Lego Movie så borde jag ha insett att det skulle bli en referensfest utan dess like. Det är ju till viss del inbyggt i legot självt, åtminstone om man tänker på det faktum att det finns en mängd lego-modeller som är hämtade från filmens värld, som Star Wars och Harry Potter. Nåväl, det kanske blir bra trots allt. Alla andra verkar ju tokgilla den så…

Det var inte så länge sen jag såg The Lego Movie men nu när jag skriva om den så har jag svårt att komma på vad jag ska skriva om den, förutom just detta med att det i mångt och mycket är en referensfest. Det börjar direkt i prologen med att vi får träffa ”Gandalf” och sen fortsätter det så i ganska täta skurar.

Release the kragle!

”Release the kragle!”

Jag gillar ändå grundstoryn. Ska man leva sitt liv efter strikta regler och göra som alla andra eller ska man vara mer rebellisk och kreativ? I slutändan kanske filmen säger att man ska vara sig själv men man ska vara det tillsammans med andra, och det tycker jag är ett fint budskap.

En anledning till att jag verkar ha glömt mycket av filmen är jag blev fullkomligt översköljd av skämt, karaktärer, händelser, repliker i ett (everything is) awesome tempo. Om filmen bara hade lugnat ner sig en aning så hade jag troligen hamnat på en ganska stabil trea i betyg. Nu blev det för mycket för mig.

Filmreferenserna då? Fanns där inget jag uppskattade? Jo. Givetvis var det kul att Star Trek: The Motion Picture fick sig en trevlig nickning. V’GER!

Skämten i filmen funkade oftast men de kom i en så strid ström att jag just nu inte minns ett enda. Nästan.

Jag gillade hur Trini…eh Wyldstyle skakade på håret när hon träffade vår hjälte Ne.. eh Emmet.

Jag gillade hur den där 80-tals-astronautfiguren hade en trasig hjälm.

Slutligen gillade jag när systern kom ner i källaren på slutet och via sina figurer lät meddela ”…and we are here to destroy you”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Oblivion (2013)

OblivionOblivion är inte en smart film. Det är inte en jättebra film. Vi har sett historien förut. När ”avslöjandet” kommer har det annonseras ganska tydligt, och det gäller alla avslöjanden, både små och stora. Om man har sett trailern så visste man liksom. Miljöerna älskar jag, både de sterila hemma hos Andrea Riseborough och Tom Cruise och så då de postapokalyptiska som vi får uppleva när Tom är ute med sitt skepp för att jobba som ”vaktmästare”. De fina miljöerna väger upp det faktum att filmen inte överraskar, utan bitvis är tråkig och fylld med klichéer. En scen som stack ut lite var när en robotdrönare uppförde sig som en orolig häst i ett bås. Olga Kurylenko? Jo, hon passar i rollen i och med sitt aningen stela sätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Million Dollar Baby

Milllion Dollar Baby

”What are you waiting for? You’re faster than this. Don’t think you are, know you are. Come on. Stop trying to hit me and hit me”

Titel: Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter recensionen som jag skrev i april 2005 berättar jag inom spoilertaggar om en litet jobbig grej (*host*host*) som hände under visningen på Saga. Apropå det så kom jag att tänka på den klassiska 80-talshitten som gick under namnet hostlåten i Sverige!

Clintan Oscarsregisserar denna boxningsrulle där Hillary Swank Oscarsspelar den fattiga vita boxningstjejen Rock… eh, Maggie, som inte ger sig förrän hon har fått Frankie (Eastwood själv) som tränare. Med Morgan Freeman som ledsagare i form av en trygg berättarröst får vi följa Maggie på sin väg mot den stora fajten mot den östtyska, f.d. prostituerade, monsterboxaren.

Nja, tyvärr, lite besviken blev jag allt. Filmen är mysig i början. Eastwood och Freeman har ett skönt samspel när de smågnabbas som de gamla vänner de är i filmen. Swank är strålande, som envis och ibland naiv trailerbrud med en vilja av stål. Riktigt kul när hon får reda på att hon ska få gå en titelmatch. Hon blir glad som ett litet barn på julafton. Skönt med lite barnslig glädje. Fotot är vackert och lugnt men ibland lite väl utstuderat med siluetter och skuggor på exakt de rätta ställena.

Jag tyckte det fanns några sämre saker i filmen. Scenerna med Frankie och prästen kändes onödiga. Trodde att det skulle leda till nån sorts vändpunkt, en nyckelscen där prästen och Frankies samtal leder till nåt, men den där prästen var inte mycket för världen. Kanske var det meningen så och att det skulle symbolisera något. Maggies familj… jaha, det var ju bara för mycket. Det finns säkert såna här familjer men det blev bara för mycket kontrast i filmen. Snälla Maggie och sen den bitchiga white trash-familjen. Nja. Fattig servitris som tar med sig oätna köttbitar hem. Nja, återigen.

3/5

Spoiler
Under de mest intensiva, känsliga, tysta scenerna, när det blir en så där påtaglig tystnad som man kan ta på, alltså när Frankie är hos Maggie och har bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta henne somna in, vad händer då? Jo, jag får plötsligt världens jävla jobbigaste rethosta som man absolut inte vill ha i en sån situation. Försöker in i det längsta att inte hosta men det gör ju bara saken värre egentligen. Får nästan panik och funderar på att springa ut. Det är alltså alldeles, alldeles tyst i salongen, och Frankie sitter vid Maggies säng och ska till att stänga av respiratorn och ge henne den sista sprutan. Inte ett ljud hörs, förutom Frankie som tyst talar till Maggie och berättar vad han ska göra. Till slut blir jag tvungen, jag kan inte låta bli. Jag hostar till. Högt. Om jag ändå ska hosta är det väl lika bra att ta i, tänker jag, så går det kanske över. I mina öron låter det som en jävla bomb briserar mitt i salongen. Efter några sekunder hostar jag en gång till. Sen lyckas jag på nåt sätt bli av med den mest akuta hostkänslan och kan slappna av resten av filmen. Host!
Spoiler slut

The Dark Knight Rises

Titel: The Dark Knight Rises
Regi: Christopher Nolan
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Obs! Det förekommer spoilers för The Dark Knight Rises i texten nedan!

Jag är riktigt nöjd med att jag såg om Batman Begins och The Dark Knight innan det var dags för den avslutande delen i trilogin. Jag får bl a tacka Joel som twitteruppmuntrade mig till omtittarna. Det som förvånade mig lite med Rises var att den faktiskt knöt an till Batman Begins så mycket som den gjorde. Det kan väl till viss del (eller all del) hänga samman med att man inte kunde ha Jokern med som en viktig komponent i handlingen eftersom Heath Ledger tragiskt gick bort efter The Dark Knight. Just detta här var ändå nåt som störde mig en aning. Jokern nämns inte ens vilket känns aningen konstigt.

Jag vet inte vad det är, om det är mig eller filmerna det är fel på, men jag blir inte, kan inte bli, helt uppslukad av nån av filmerna. Det var likadant med Nolans Inception. Det finns nåt… vad ska jag kalla det… kliniskt över filmerna. Det är otroligt stora filmer, episka filmer, som imponerar. Allt samverkar: dramat, actionen, Batman-mytologin, och det borde bli en klockren film, åtminstone en fyra i betyg. Jag slår vad om att om jag hade sett Rises i en IMAX-salong så hade den fått en fyra. Jag såg den inledande fantastiska flygplanskapningen i just en salong när jag var i Montréal i vintras då den visades innan Mission: Impossible – Ghost Protocol. Grymt häftig tyckte jag den var då och jag kände hur jag sögs in i filmduken.

Nu var det inte riktigt lika häftigt att se inledningen på Rises på en lite mindre salong hemma i den svenska vardagen. Fast jag tycker ändå den är cool ehuru jag inte blir lika bortblåst (eller insvept kanske) som första gången jag såg sekvensen.

Jag tror ett problem jag har med filmen är att den gapar över lite för mycket. Det är så många karaktärer med, det är så många små handlingar som pågår, så många trådar som ska följas upp. Grejen är att Nolan (Nolan Bros kanske man ska kalla bröderna då Jonathan Nolan är med och skriver manus) ändå får ihop allting. Men jag får trots allt en sorts klinisk känsla. Jag tror jag har kommit på vad jag saknar. Det är de mindre scenerna, de där scenerna som fungerar som ett kitt, nåt som binder ihop de storskaliga scenerna, nåt som gör att filmen landar i en sorts vardag.

Filmen känns mer organisk när Michael Caine är med. Caines Alfred är nästan bindemedel nog för att göra filmtrilogin komplett. Efter att ha sett ettan och tvåan i trilogin så framstår filmerna alltmer som filmer om relationen mellan Bruce Wayne och Alfred. Filmernas fokus är Bruce Waynes problem med sig själv, att komma över sina föräldrars död, att kunna kontrollera sin ilska, att vända den till nåt positivt. Och Alfred är där för att se till att han gör just det, och inte går under.

Jag gillar skurken Bane. Han är skräckinjagande, men Tom Hardys skådespelarinsats kommer lite i skymundan pga masken. Man ser ju liksom bara hans kropp, hur biffig den nu än är. Jag gillar det mesta med Bane, ja, även masken som känns perfekt designad även om den döljer det mesta av skådisen Hardy. Det enda som är riktigt fel är rösten. I den där scenen som jag såg i vintras innan M:I 4 (innan man spelade in den på nytt för att publiken ska höra vad han säger) så kändes rösten mer läbbig och inte som en brittisk cirkuspresentatör som pratar i megafon. Och så kan jag tycka att Bane egentligen bara en plot point för att allt ska ställa sig på sin spets och för att locka Bruce ur sin isolering. Men det är egentligen fine (helt ok blir det översatt till svenska).

Anne Hathaway är fasiken fantastisk som Selena Kyle. Jag gillar verkligen hur hon blir Catwoman utan att hon är Catwoman och utan att hon har nåt mystiskt kattblod i sig. Hon är en fasadklättrare helt enkelt.

Under slutdelen av filmen så kommer det en hel del twister som jag tycker funkar riktigt bra. En grej som jag noterar så här i efterhand är att hela filmen egentligen är Robins origin story. Och det tycker jag öppnar upp för en ny film om ca två år med Robin (spelad Joseph Gordon-Levitt) som huvudkaraktär och det får Petter säga vad han vill om. 😉

Jag känner att jag nog har en del mer att säga (t ex om Marion Cotillard, hela trilogin, Batman som sjukpensionär, Liam Neeson, att 5 månader passerade under filmen, om fungerande och icke fungerande autopiloter, om fullständiga namn, om en fånig Cillian Murphy, om Batmans ständigt öppna mun och hans gutturala röst, mm) men det får vänta till nån annan gång så jag slutar nu genom att dela ut en stark trea.

Vill du ta del av fler åsikter om The Dark Knight Rises, kolla in här: Voldo, Sofia, Fiffi, Anders, ExceptFear, Jessica, Har du inte sett den?, Royale with Cheese, Movies – Noir, Flmr, Filmitch och Henke.

3+/5

PS. Förresten, jag insåg precis att Bane med sin mask är ganska lik en Predator… japp, jag googlade på det och det finns fler som har uppmärksammat det.

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

Batman Begins

Titel: Batman Begins
Regi: Christopher Nolan
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I helgen såg jag The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi. Men vi börjar från början med Batman Begins som jag såg och skrev om första gången 2005 när den hade premiär. Min vana otrogen har jag faktiskt sett om den. Jag brukar inte ofta se om filmer men det händer just när det kommer uppföljare i filmserier som jag gillar (t ex Sagan om Ringen-, Alien- och The Matrix-filmerna). Först kommer min gamla text och betyg och sen mina nya tankar och en ny gradering.

****

There’s a new bat in town och det är bara att konstatera att Batman Begins är den bästa Lädderlappenfilmen hittills. Christian Bale är en av de mest intressanta skådisarna just nu och gör oftast bra insatser i bra filmer. Det finns dock undantag, t ex den usla Drakarnas rike (inte för att Bale gör en usel insats precis, men filmen är ett bottennapp enligt mig). Jag var lite förvånande över att det var just Christopher Nolan som regisserade filmen efter filmer som Memento och Insomnia från honom. Men Nolan gör det hela till sin egen film. Det är inte en typisk serietidningsactionfilm utan mer realistisk och med mer fokus på karaktärerna, i det här fallet Bruce Wayne och hur han blev Lädderlappen. Början är därför bra.

Filmen är ett välspelat drama med lagom actioninslag och dessutom med en skådisensemble som inte går av för hackor. Det är ett mycket starkt team som filmskaparna fått ihop. Bale är som bäst när han inte är Lädderlappen. Precis som andra har skrivit så får jag också American Psycho-vibbar då och då. Filmen är alltså som bäst just här när Bale formar sin Lädderlapp och träffar Morgan Freeman första gången och testar diverse pryttlar inklusive den lite annorlunda Batmobilen (varför måste man ligga på mage för att avlossa raketerna?).

Sen blir det tyvärr mot slutet ganska ordinär och tråkig action. Dessutom är det inte speciellt snygga fajtingscener. Som andra påpekat är det för hafsigt och ryckigt och det blir bara en röra av händer och fötter. Man ser inte alls vad som händer. En fälla som alltför många faller i. Det handlar väl om att filmskaparna helt enkelt inte har tid eller lust att fokusera på just detta vilket tyvärr inte ger ett helgjutet intryck. Man kan t ex jämföra med en annan Bale-film, Equilibrium, där just fajtingscenerna är riktigt bra. Det är lite synd att detta inte håller samma klass här men det är väl så att Nolans styrka är thrillergenren och det är denna han ska hålla sig till. Betyget till Läderlappen börjar blir en stark trea.

****

Det som gör att jag är glad att jag såg om Batman Begins är att jag är övertygad om att The Dark Knight Rises blev en bättre bioupplevelse just pga att jag såg om Begins. En hel del av det som händer i Rises återkopplar till händelser i Begins, kanske mer än till det som händer i The Dark Knight.

Den skådis som imponerar mest på mig är kanske lite överraskande Michael Caine som Wayne-familjens buttler Alfred. Caine ger sin betjänt kött och blod. Sen var det även kul att se om Katie Holmes var så dålig att det fanns nån anledning att byta ut henne mot Maggie Gyllenhaal i The Dark Knight. Och mitt svar är nej! Holmes är helt ok och faktum är att hon passar mycket bättre än Gyllenhaal i rollen. Nån som vet exakt varför man bytte ut Holmes? Hoppade hon av själv eller blev hon kickad?

Nu låter det kanske som om jag kommer ge Batman Begins ett högre betyg än när jag såg den 2005, men, nej, det blir inte så. Jag blir inte så engagerad av filmen som jag kanske borde bli. Det är helt ok serietidningsaction med en som vanligt mycket bra Liam Neeson (just det Fiffi!). Just det, sen höll jag på att glömma Morgan Freeman som gör en trivsam insats som Bruce Waynes högra hand i Wayne Enterprises. En stor brist enligt mig är skurken Fågelskrämman (Cillian Murphy) som är fullständigt ointressant och mesig. En annan brist är fånig scener med skurkar som blir livrädda för konstiga ljud trots att Batman i det här läget i filmen inte är känd eller ens visat sig.

Betyg när jag såg den 2005:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3/5

PS. Det faktum att människan till ca 60 % består av vatten gjorde att jag tyckte att en viss detalj i filmen kändes lite märklig.

War of the Worlds (2005)


Titel: War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Steven Spielberg
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I Spielbergs filmatisering av H.G. Wells klassiker ser vi Tom Cruise spela slarver-pappa som tillsammans med sina två barn (en lillgammal Dakota Fanning och en tonårsrebellisk son) är på flykt undan de trebenta tutande dödsmaskinerna. Om ni väljer att läsa vidare måste jag för säkerhets skull varna för spoilers i texten.

Jag blev faktiskt lite positivt överraskad. De första sisådär 40 minuterna är riktigt bra. Då ligger filmen på en fyra för min del. Inledningen — när det märkliga ovädret kommer, när Cruise ger sig ut för att undersöka vad som har hänt, när den första tripoden kommer upp ur marken (sjukt bra), när Cruise flyr med sina barn, när de åker till huset där barnens mamma bor, när de hamnar i den galna folksamlingen och blir bestulna på sin bil, när de försöker komma med färjan, osv, osv — är en riktig berg-och-dal-bane-tur som Spielberg är en mästare på. Här var jag faktiskt helt uppslukad av filmen. Jag tycker Spielberg lyckas skildra förvirringen och fasan på ett övertygande sätt. Det blir en sorts efter-katastrofen-roadmovie-känsla som jag gillar.


Säga vad man vill om Dakota Fanning men nog fan ser hon rädd ut på riktigt här!

Cruise spelar en slarver/slacker-pappa som inte tagit ansvar under sitt liv. Jag har hört det sägas att det inte känns som en trovärdig person (vilket egentligen väl beror lika mycket på regissör/manusförfattare som Cruise själv). Själv tycker jag i och för sig att Cruise karaktär känns ok, och dessutom att Cruise gör rollen helt ok. Jag tycker nog det finns ett ganska ok samspel mellan Cruise och hans ungar också. Så, just när det gäller det har jag inget att klaga på.

Vad jag däremot har att klaga på är att filmen dör helt under den obegripliga källarscenen. Tim Robbins gör ett märkligt inhopp utan poäng, och sen den löjliga scenen med utomjordingars snorkelsökarkamera som kommer ner i källaren för att kolla. Den höll på för länge och kändes inte trovärdig (IR-kamera någon?). Det tempo och den spänning som hade byggts upp fram till nu försvann helt. Efter källaren så var filmen av nån anledning inte lika intressant. Jag vaknade liksom upp från det där tillståndet man är i när man är helt inne filmen.


En annan scen som kändes lite märklig så här i efterhand var när sonen absolut ville delta i/se på striden mot tripoderna. ”I have to see this, Dad. You have to let me do this. You have to let me go. I have to see this. You have to let me go.” Come again? Lite märkligt beteende från både Cruise och sonen i det här läget men jag antar att båda var i chocktillstånd. Ändå lite märkligt sätt av Spielberg att visa hur ett barn måste få ta eget ansvar och lära av sin egna misstag. Eftersom sonen till slut klarar sig och kramar om sin pappa i slutet och allt är bra så vill ju Spielberg säga att Cruise som pappa gjorde rätt som lät sin son sticka iväg på egen hand för att ”titta” på tripodkriget. Det kändes inte klockrent. I och för sig så var Cruise lite sliten mellan sonen och dottern eftersom dottern höll på att bli ”adopterad/kidnappad” av några andra samtidigt men det var väl fan bara att hugga tag i sonen och släpa med honom. Nåja.

Det var en lite annorlunda sf/katastrof-film i och med att man inte har några scener alls med den amerikanska presidenten som håller tal, nån militär kommandocentral där man diskuterar strategier eller forskare som försöker hitta nåt motmedel mot utomjordingarna. Främst mot slutet saknade jag såna här scener. Här var det bara fokus på Cruise och hans familj men jag tyckte ändå att det funkade. Men, som sagt, inte riktigt hela vägen. Mot slutet går liksom luften ur filmen och sen kommer plötsligt slutet och jag kan väl säga att jag varken gillade det nu eller i den gamla filmen från 1953; det är samma slut nämligen. Sen är det väl bara att konstatera att filmen inte lämnar något som helst avtryck men det är rätt skön underhållning när den håller på.

3+/5

Här hittar ni Sofias syn på Spielbergs remake.

%d bloggare gillar detta: