War of the Worlds (2005)


Titel: War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Steven Spielberg
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I Spielbergs filmatisering av H.G. Wells klassiker ser vi Tom Cruise spela slarver-pappa som tillsammans med sina två barn (en lillgammal Dakota Fanning och en tonårsrebellisk son) är på flykt undan de trebenta tutande dödsmaskinerna. Om ni väljer att läsa vidare måste jag för säkerhets skull varna för spoilers i texten.

Jag blev faktiskt lite positivt överraskad. De första sisådär 40 minuterna är riktigt bra. Då ligger filmen på en fyra för min del. Inledningen — när det märkliga ovädret kommer, när Cruise ger sig ut för att undersöka vad som har hänt, när den första tripoden kommer upp ur marken (sjukt bra), när Cruise flyr med sina barn, när de åker till huset där barnens mamma bor, när de hamnar i den galna folksamlingen och blir bestulna på sin bil, när de försöker komma med färjan, osv, osv — är en riktig berg-och-dal-bane-tur som Spielberg är en mästare på. Här var jag faktiskt helt uppslukad av filmen. Jag tycker Spielberg lyckas skildra förvirringen och fasan på ett övertygande sätt. Det blir en sorts efter-katastrofen-roadmovie-känsla som jag gillar.


Säga vad man vill om Dakota Fanning men nog fan ser hon rädd ut på riktigt här!

Cruise spelar en slarver/slacker-pappa som inte tagit ansvar under sitt liv. Jag har hört det sägas att det inte känns som en trovärdig person (vilket egentligen väl beror lika mycket på regissör/manusförfattare som Cruise själv). Själv tycker jag i och för sig att Cruise karaktär känns ok, och dessutom att Cruise gör rollen helt ok. Jag tycker nog det finns ett ganska ok samspel mellan Cruise och hans ungar också. Så, just när det gäller det har jag inget att klaga på.

Vad jag däremot har att klaga på är att filmen dör helt under den obegripliga källarscenen. Tim Robbins gör ett märkligt inhopp utan poäng, och sen den löjliga scenen med utomjordingars snorkelsökarkamera som kommer ner i källaren för att kolla. Den höll på för länge och kändes inte trovärdig (IR-kamera någon?). Det tempo och den spänning som hade byggts upp fram till nu försvann helt. Efter källaren så var filmen av nån anledning inte lika intressant. Jag vaknade liksom upp från det där tillståndet man är i när man är helt inne filmen.


En annan scen som kändes lite märklig så här i efterhand var när sonen absolut ville delta i/se på striden mot tripoderna. ”I have to see this, Dad. You have to let me do this. You have to let me go. I have to see this. You have to let me go.” Come again? Lite märkligt beteende från både Cruise och sonen i det här läget men jag antar att båda var i chocktillstånd. Ändå lite märkligt sätt av Spielberg att visa hur ett barn måste få ta eget ansvar och lära av sin egna misstag. Eftersom sonen till slut klarar sig och kramar om sin pappa i slutet och allt är bra så vill ju Spielberg säga att Cruise som pappa gjorde rätt som lät sin son sticka iväg på egen hand för att ”titta” på tripodkriget. Det kändes inte klockrent. I och för sig så var Cruise lite sliten mellan sonen och dottern eftersom dottern höll på att bli ”adopterad/kidnappad” av några andra samtidigt men det var väl fan bara att hugga tag i sonen och släpa med honom. Nåja.

Det var en lite annorlunda sf/katastrof-film i och med att man inte har några scener alls med den amerikanska presidenten som håller tal, nån militär kommandocentral där man diskuterar strategier eller forskare som försöker hitta nåt motmedel mot utomjordingarna. Främst mot slutet saknade jag såna här scener. Här var det bara fokus på Cruise och hans familj men jag tyckte ändå att det funkade. Men, som sagt, inte riktigt hela vägen. Mot slutet går liksom luften ur filmen och sen kommer plötsligt slutet och jag kan väl säga att jag varken gillade det nu eller i den gamla filmen från 1953; det är samma slut nämligen. Sen är det väl bara att konstatera att filmen inte lämnar något som helst avtryck men det är rätt skön underhållning när den håller på.

3+/5

Här hittar ni Sofias syn på Spielbergs remake.

The War of the Worlds (1953)


Titel: The War of the Worlds (Världarnas krig)
Regi: Byron Haskin
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

För några år sen jobbade jag ett halvår i Sveriges mittpunkt och Jämtlands stolthet Östersund. Jag var en ganska frekvent gäst på de två biografer som fanns i stan samt även den lokala videobutiken. En kväll hittade jag Världarnas krig från 1953 baserad på H.G. Wells roman bland dvd-filmerna och tänkte att det kunde vara kul att se den eftersom det här var just när Spielbergs remake var bioaktuell. Och nu när Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör invasionstema och precis sett dessa bägge filmer så hakar jag helt fräckt på och postar mina gamla recensioner. Först ut alltså den första filmatiseringen.

Historien är ganska enkel: världen blir invaderad av marsianer (ja, de är från Mars!) som vill ta över Jorden eftersom Mars har blivit en obeboelig planet. Marsianerna landar över hela världen, men vi får följa kampen mot dessa freaks i en amerikansk småstad i Kalifornien där en forskare tillsammans med militären försöker hitta nåt som kan besegra de objudna gästerna.

Oj, oj, vad dåligt detta var! Manuset, boken vet jag inget om, den har jag inte läst, men filmmanuset och skådespelarinsatserna är skrattretande dåliga och det är aldrig spännande för fem öre. Det är helylleamerikanskt med svag kvinna som tas om hand av manlig hjälte, det är square dance, det är militär som kommer in och styr och ställer för att bomba marsianerna till stenåldern. Början av filmen var annorlunda, i alla fall var den inte gjord som jag är van vid. Jag trodde först det var en trailer för filmen. I princip är det faktiskt en trailer, med speaker-röst och allt, som inleder filmen. Den var riktigt rolig faktiskt och jag såg fram emot resten av filmen. Tyvärr blev det inte roligare än så.

Det saknas spänning och intensitet i filmen. Trots att filmen är ganska kort så segar den sig verkligen fram. Det beror på uppbyggnaden av scenerna och hur dessa är klippta. Det känns som om filmmakarna liksom har glömt titta på slutresultatet. Det är för mycket upprepningar, för mycket döda punkter då inget händer, det finns ingen uppbyggnad av spänning. Nåt som hade varit intressant hade varit att följa forskarna på sin jakt mot ett motmedel mot marsianerna, men detta tappas helt bort. Forskarna lyckas i princip med nada. I stället är det Gud — av alla — som är den som vinner kriget mot de elaka besökarna. Mot slutet kom plötsligt speaker-rösten tillbaka för att förklara just detta, så vi tittare inte skulle missa det. Då blev det bara för mycket, och dessutom helt ospännande. Nä, riktigt dåligt. Nu lyftes filmupplevelsen lite av de charmiga specialeffekterna och därför blir det inte ett bottenbetyg.

Lite kul att notera är att producenten George Pal faktiskt själv har regisserat en filmatisering av en H.G. Wells-roman, som det dessutom har gjorts en remake på. Det handlar om The Time Machine och även om jag inte har sett remaken av den så tror jag att den i det fallet nog är sämre än originalet. När det gäller Världarnas krig så tror jag Spielberg & Cruise har stor chans att överträffa det dåliga originalet.

(Min kommentar: Well, vi får se imorgon då recensionen av Spielbergs remake kommer. Dessutom har jag vid det här laget sett remaken på The Time Machine och kan väl säga att jag hade rätt i min gissning kring hur den skulle stå sig jämfört med sitt original.)

2/5

Här hittar ni Sofias syn på The War of the Worlds från ’53.

%d bloggare gillar detta: