Duel (1971)

Se där! Stephen Kings första film… höll jag på att skriva. Jag menar förstås att det är Steven Spielbergs debutfilm, Duel, en tv-film som även gick upp på bio senare. Att jag tänker på Stephen King beror nog på att filmens manus bygger på en kort historia som King lika gärna hade kunnat skriva. Nu är det istället Richard Matheson som ligger bakom den och även filmens manus.

Matheson har skrivit mängder av historier inom skräck och sci-fi, bl a I Am Legend (som filmatiserats inte mindre än tre gånger) och ”The Enemy Within”, det klassiska avsnittet av Star Trek: TOS där kapten Kirk delas upp i en ”ond” och en ”god” personlighet.

I Duel spelar Dennis Weaver en affärsman som bilar genom den kaliforniska öknen på väg hem efter ett möte. Det är typiskt Spielberg. Vi får se en villaförort där fru och barn väntar på att pappa ska komma hem, precis som Steve Martin i Planes, Trains and Automobiles (Raka spåret till Chicago).

Istället för John Candy träffar Weaver här på ett annat typ av ”monster” i form av en gigantisk och rostig tankbil som verkar vara på dåligt humör. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta-lek som blir allt mer farlig för Weaver.

Jag gillar verkligen Duel. Steven Spielberg visar direkt att jag är i de trygga händerna på en regissör som kan sin sak. Monstret presenteras perfekt, precis lagom mycket. Vi får aldrig se föraren, och han kanske är snäll ändå som låter Weaver passera med sin fåniga lilla nätta röda bil. En Plymouth Valiant enligt the interwebs. Obs! Alltså inte enligt AI då jag har stängt av AI i mina sökmotorer, vilket jag rekommenderar alla att göra.

Monstret är som sagt stort, rostigt, tornar upp sig bakom Weaver, och går inte att lita på, speciellt eftersom vi inte får se föraren. Less is more, precis som i Hajen. Det är så bra filmat, i början helt från Weavers perspektiv i sin bil, och ljudbilden med tankbilens vrålande motorer och kraftfulla tuta bidrar till skräcken. Jag gillar även de öde ljuden från fåglar, flugor, hästar och natur.

Vi befinner oss även i white trash- eller hillybilly-land så när Weaver stoppar med sin bil och kliver in på en diner så kan han med sin något snobbiga stil inte lita på några av gästerna där heller. Så, nej, han har inget att hämta hos sina medmänniskor. He’s on his own. Plymouth Valiant vs Peterbilt 281. Men Weaver har sitt trumfkort. Attachéväskan!

Ja, filmen har humor och det gillar jag. Weaver lyssnar på lustiga radioprogram under sin färd. Nån form av ”Ring P1” i Kalifornien kanske. Nån lyssnare ringer in och förklarar att: ”I play meat”. Ok. Även personerna Weaver träffar på vid sidan av vägen är ofta lustiga personligheter, original. Jag kom lite att tänka på en road trip för länge sen längs med Route 66.

Filmens titel syftar förstås på dueller i vilda västern och vi bjuds på en homage till Sergio Leones spaghettivästern-filmer. De två kombattanterna står ansikte mot ansikte och Spielberg zoomar in på ögonen. Salsola tragus rullar förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

The Fabelmans (2022)

The Fabelmans är Steven Spielbergs självbiografiska skildring om sin uppväxt och hur han som barn blev besatt av filmmediet.

Jag fick lite vibbar från den härliga nostalgi-serien The Wonder Years (En härlig tid som den hette i Sverige). I The Fabelmans är det amerikanskt 50- och 60-tal. Men det är inte bara helylle. Det förekommer en del mörker då äktenskapet mellan makarna Fabelmans knakar i fogarna. Spielberg har väl snuddat vid den här typen av ämnen tidigare men här är det i fokus på ett mer direkt sätt (än i exempelvis Närkontakt av tredje graden).

Den unge Steven (eller Sammy som han kallas här) lever mer eller mindre med sin filmkamera. När han är ledsen lägger han sig i sängen och lyssnar på den surrande kameran som tröst. Han upptäcker också filmens manipulerande och avslöjande kraft

Det förekommer en del metagrepp, speciellt mot slutet, där filmen gör klart att den vet att den är en film.

Slutligen undrar jag om ett kontinuitetsfel som filmen gör var medvetet eller inte. Det måste nästan ha varit det eftersom det så uppenbart var fel. Scenen jag syftar på är när Sammy i slutet av filmen dricker te hemma hos sin pappa och hans slips plötsligt och magiskt ligger uppe på bordet. Var det bara jag som noterade detta tro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Magic Tie

The Post (2017)

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ready Player One (2018)

Jag är inte nån spelare (eller gamer heter det väl på svenska). Jag spelade Doom en gång i tiden men det är allt. Ready Player One är proppfull med populärkulturella referenser fast kanske mest till filmer och tv-serier? Fast att jag inte snappade upp spelreferenser kanske (nähä?) beror på att jag har noll koll på spelvärlden. Filmens inledning var trist och en enda lång exposition med en orerande berättarröst. Helt ointressant. Efter det balanserar Ready Player One mellan ganska vettig kritik om dagens IT-samhälle och att bli övertydlig samt drunkna i referenser (som gör att jag tas ur berättelsen som filmen berättar). Slutfajten är ganska tråkig med en sån där typisk och gigantisk energisköld. Det blir knappt godkänt till Steven Spielberg och hans film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Catch Me If You Can (2002)

Natten mot söndag kan Steven Spielbergs The Post vinna en guldstatyett för bästa film då ju Oscarsgalan går av stapeln. Nu är det väl osannolikt att The Post skulle avgå med segern men konstigare saker har ju hänt. Här kommer ett gammalt preblogg-omdöme om en Spielberg-rulle från förr. Nämligen Catch Me If You Can från 2002 och texten skrevs i maj 2003.

Spielberg har spottat ur sig filmer på senaste tiden. AI tyckte jag var dålig, Minority Report helt ok och den senaste Catch Me If You Can får godkänt. Den är rätt fascinerande eftersom den bygger på verkliga händelser… ja, i början står det att filmen inspirerats av verkliga händelser. Men ändå.

Egentligen handlar det om en ung kille på jakt efter sig själv och nån sorts ordning i sitt liv. Det hela börjar när den 16-åriga Franks föräldrar skiljer sig och Frank (Leo DiCaprio) rymmer hemifrån. Hans pappa (Christopher Walken) är en sorts fifflare och har problem med skattemyndigheten, och familjen har tvingats flytta från sin villa till en trång lägenhet. Frank vill ställa allt till rätta, dvs fixa pengar till pappan och därigenom få mamman att komma tillbaks till pappan igen. Frank börjar förfalska checkar, utger sig för att vara pilot och flyger runt jorden. Det hela eskalerar och det är bara en tidsfråga innan verkligheten, i form av FBI-agenten (Tom Hanks) kommer ifatt Frank.

Det är i grunden en rätt så sorglig historia även om Franks lurendrejeri är roligt. Jag gillar 60-talskänslan som Spielberg fångat på ett bra sätt. Leo passar i sin roll tycker jag. Hanks känns lite för snäll som FBI-agent men han kanske var så i verkligheten. Walken är förstås bra men är med för lite. Filmen funkar som underhållning för stunden men liksom i andra filmer (AI!) har Spielberg en förmåga att dra ut slutet och det blir lite för långt och utan knorr. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Jag inget jättefan av originalfilmerna om Indy, vilket framgått av de senaste dagarnas inlägg. Fast jag tycker ändå det är ok filmer. Samtliga hamnar på svag till stark 3/5 i betyg. När jag satte mig ner för att kolla in Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull tänkte jag att jag åtminstone skulle få ett mysigt matinéäventyr. Vad fick jag? Svar: en inledning med en totalt meningslös biljakt. Ändå bra att det är filmat i naturliga miljöer och utan så mycket cgi. Fast när Cate Blanchetts ryska rollfigur gör entré så är blir det plötsligt en cgi-fest från ett klipp till ett annat mitt i en scen. Det skavde. Filmens handling är otroligt förvirrande. Kärnvapentestning känns inte riktigt Indy? Sen kommer Shia LaBeouf in like a punk. Hur räddar man nån från kvicksand? Kvickt, ett svar! Med en orm givetvis. Spiken i kistan är rymdvarelser som kommit till jorden från en annan dimension. Då var den eventuella Indy-känslan totalt borta och det hade blivit Stargate istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Last Crusade skrevs i februari 2004.

Den här gången är det hugget som stucket om jag gillar den svenska titeln eller originaltiteln mest och då blir det ju originaltiteln by default.

Indy (Harrison Ford) är tillbaka! Den här gången är det den heliga graalen (bägaren som Jesus drack ur under sin sista måltid) och nazister det handlar om… och Indys pappa, spelad av Sean Connery.

Det här var enligt mig den klart bästa av Indy-filmerna. Sean Connery adderar lite tyngd och en hel del humor i sitt samspel med Ford. Jag tyckte hela historien var intressantare och bättre berättad än i de tidigare filmerna. Inte så hafsigt och snuttifierat. Sen gillade jag att den kvinnliga rollfiguren inte var av det vanliga slaget som i de tidigare filmerna. Här visste man inte riktigt var man hade henne. Men det blir ändå inte nåt mer än en ganska sevärd söndagsmatiné för min del. Detalj jag uppskattade: <spoiler>jag gillade att de inte fick tag i graalen utan fick ge upp den på slutet</spoiler>.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Imorgon kommer en kort blänkare om den fjärde filmen i serien, den film som de allra flesta inte vill kännas vid…

Indiana Jones and the Temple of Doom (1984)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Indiana Jones and the Temple of Doom skrevs i februari 2004. 

Till skillnad från vad som var fallet med den första filmen så föredrar jag den här gången originaltiteln. Ordet Doom är coolt. Dubbla o:n är alltid coolt.

The Temple of Doom utspelar sig ett år före den första filmen, alltså år 1935. Platsen är till en början en nattklubb i Hongkong. Indy hamnar sedan pga diverse omständigheter i en liten indisk by tillsammans med nattklubbssångerskan Willie och Indys lille medhjälpare Short Round. Byn har blivit bestulen på sin heliga sten och i det närliggande templet påstås en dödssekt ha vaknat till liv igen. Där ska också stenen finnas. Indy hjälper givetvis till (av rent arkeologiskt intresse förstås).

Nja, jag håller med Greenleaf (min kommentar: en kompis från Filmsnack.se när det begav sig) som skrev om filmen tidigare. Det är inte speciellt bra. Jag gillar ändå inledningen en del (och ännu mer första gången jag såg den för evigheter sen). Den består av ett gäng sammanhängande actionsekvenser för Indy & Co från nattklubben i Hongkong till byn i Indien. Sen blir det faktiskt smått löjligt. Snorungen Short Round är mest jobbig, liksom Kate Capshaw som sångerskan Willie. Jag förstår faktiskt inte tjusningen med Indy. Det känns som nån b-serie som går på tv nu för tiden. Halvfjantig handling/dialog och kvasiarkeologi. Ok, helt värdelös är den inte. Jag gillar middagen i templet, jakten i vagnarna i gruvgångarna, och hängbroar brukar också ge plus. När Indy & Co var i templet, åt middagen, var på sina rum, blev attackerade av lönnmördare, etc, så tyckte jag det påminde väldigt mycket om en viss James Bond-film. Jag kan inte komma på vilket just nu. Dödssekten och dess ledare var mest skrattretande. Jag kan ändå inte ge filmen underkänt pga av det som ändå var ok men det är på håret.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Haha, fasiken vad snäll jag var med betygsättningen på den här tiden. 3-/5 fick filmen då och det får lov att mappas till 3/5, dvs samma betyg som första filmen.

Jakten på den försvunna skatten (1981)

Med anledning av att jag såg Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull för ett tag sen så gräver jag fram mina gamla och korta preblogg-omdömen om de tre originalfilmerna. Texten om Raiders of the Lost Ark skrevs i februari 2004 och jag tror (otroligt nog) att det här var första gången jag såg filmen.

När det gäller filmtiteln så föredrar jag faktiskt den svenska titeln så därför får inlägget heta just Jakten på den försvunna skatten. Det beror väl säkert på att det var den titeln man (eller åtminstone jag) hörde som barn. Då är det liksom den som gäller. Det är samma sak med Hajen eller gamla Bond-filmer t ex.

Året är 1936 och Indiana Jones är på äventyr i bl a Egyptens öken på jakt efter Arken, kistan som man ännu tror stentavlorna med de tio budorden förvaras i. Nazister är på samma jakt. Jakten på den försvunna skatten är en matinéfilm som jag varken säger bu eller bä om. Den är harmlös. Den gör inget större intryck på mig men duger som lätt underhållning. Det är en förvånansvärt färglös film med tanke på den hajp som råder kring den. Inte minst är IMDb-betyget 8.7 bara löjligt enligt mig. Ok, om jag hade varit tolv år och sett den på bio för första gången skulle jag förmodligen stämt in i hyllningskören. Men så är nu inte fallet. Jag hade velat ha lite mer arkeologimystik. Slutet när Arken öppnas blev bara fjantigt tyckte jag. Bäst var den i början i Sydamerika med djungler, guldstatyer, schyssta fällor och pontonplan. Sen blev den faktiskt ganska tråkig. Harrison Ford är väl betydligt bättre i t ex Frantic och Jagad, kanske för att det är bättre filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag läser min text känns det som att filmen inte är värd mer än en tvåa men vid tiden för textens tillblivelse så hade jag en betygsskala som innefattade 3-/5, 3/5 och 3+/5 och filmen fick 3-/5, den svagaste trean man kan tänka sig. Nu är det 3/5 och 3,5/5 gäller och hade jag satt betyg enligt den skalan hade nog Jakten på den försvunna skatten fått 2,5/5 men jag vill inte ändra siffran så jag mappar ändå det gamla betyget till 3/5. Och filmen hamnade ändå på plats 9 på min topplista över 1981 års bästa filmer så en trea känns rimligt.

Bridge of Spies (2015)

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep